I veckan deltog jag i en heldag där Skolverket presenterade den nya läroplanen. Jag (och 19 000 andra i landet) ska vara ”nyckelpersoner” ute på skolorna under implementerings-processen. Vi i Malmö kommer dessutom att delta i fem dagars utbildning på Malmö högskola, så jag måste nog säga att man satsar ganska stort på att få detta att fungera.
Oavsett hur implementeringsprocessen kommer att se ut på din skola så rekommenderar jag dig som inte redan har gjort det att börja förbereda dig på egen hand; det är faktiskt riktigt roligt och sätter igång en massa nyttiga tankar! Skolverkets filmer med presentation av den nya läroplanen är en bra start och dessa finns för nedladdning här.
Så här ser strukturen för vad man kallar den nya samlade läroplanen ut. Kapitel 1 och 2 samt kursplaner för samtliga ämnen finns att ladda ner här.
Det som fortfarande saknas är kunskapskraven för de olika betygsstegen, men de beräknas finnas tillgängliga för nedladdning i slutet av februari.
Observera att det inte räcker med att läsa kursplanerna för ”ditt ämne” (om du har ett sådant) när du planerar verksamheten. I kapitel 2 finns 16 st övergripande kunskapsmål som samtliga lärare är skyldiga att arbeta mot; en del av dem klart inriktade mot ett eller två specifika ämnen, men andra fullständigt ämnesövergripande.
Målet om användandet av det svenska språket är ett exempel på ämnes-övergripande mål som tydligt visar sig i respektive kursplan. Målet att eleven ska kunna ”lösa problem och omsätta idéer i handling på ett kreativt sätt” skrivs kanske inte ut lika tydligt, men är lika gällande för det.
Länkar till andra bloggar om: skola, skolan, skolpolitik, skoldebatt, utbildning, utbildningspolitik, läroplan, Den nya samlade läroplanen,Skolverket,
Christermagister 
Bra tips! Mina studenter har fått i uppgift att studera hur implementeringsarbetet går på skolor. De flesta säger ungefär:
– Det är viss någon som ska gå på kurs och sedan komma tillbaka och berätta för oss.
Jag ryser lite över den passiva inställningen. Det är inte rymdfysik att ladda hem dokumenten och läsa igenom…
Nej, så sant. Det gäller att omsätta processkraven till pedagogiskt arbete.
Jag har ibland blivit rent skräckslagen över den passiva inställningen till nytt som finns bland många lärare. Förklaringen har jag hittat i de härskarmetoder som användes mot lärarna efter kommunaliseringen. Nu är det dock 10-15 år sedan dessa metoder trappades ner och jag hoppas att ett lovvärt skolverksinitiativ kan mötas på ett aktivt sätt.
Grattis Christer!
Hoppas du lär dina adepter att målen är på det pedagogiska arbetet för att med kursplanen sedan bibringa eleverna kunskap på bästa sättet. Det jag brukar kalla arbetssätt. Men glöm för all del inte utvärderingssättet av målen.
Och är resultatet inte det förväntade är det inte elevernas fel utan bakläxa för lärarna som inte nått målen och missat vilka riktlinjer man har att följa.
Lycka till.
Jag spinner vidare på den passiva inställningen till ny läroplan etc. som vi kan möta och lyfter fram orsaken att lärare i oerhört stor utsträckning används som syndabockar. Syndabocksfavorit lärarna kan nog vara tänkvärt när vi funderar kring varför attityden till förändringar är så passiv. Om man tror att oavsett hur man gör så får man höra att man gör fel så kan man bli handlingsförlamad.
Kanske också en känsla av typen: ”ska ni komma med en massa förändringar som jag inte har efterfrågat får ni också se till att informera mig ordentligt under arbetstid och ge mig tid att sätta mig in i det nya materialet.”
Jag tror faktiskt att de flesta kommer att bli mer engagerade och nöjda så fort de kommer igång med processen, men den första tröskeln kan vara jobbig att ta sig över.
Med en arbetssituation där man redan gör sina 45 timmar är det förstås också naturligt att man tycker att arbetsgivaren ska ragga fram extratiden för nyheter. Det friutrymme lärare hade är redan kraftigt reducerat.
Den här attityden tycker förstås jag är synd att den finns trots att jag förklarar den. Vi behöver börjar kämpa för vår rätt att ta in nya saker.
Jag har också blivit eller ska bli nyckelperson. Ska bli intressant att gå på konferensen och se vad de tar upp där. Tittade på en av filmerna och till sist kände jag att jag höll på att bli hjärntvättad, upprepning är ju ett retoriskt grepp men man behöver ju inte upprepa tills öronen trillar av eller ögonen ploppar ut.
När den förra läroplanen kom gick jag i fyran så jag har ju ingen direkt erfarenhet av någon implementering. Den förra verkar ju dock ha varit ett misslyckande så jag hoppas att det kommer att bli bättre nu.
Jag kan ibland känna att många idag (även jag) lätt fastnar i kursplanerna och inte tittar på själva läroplanen. Tror tyvärr att det även i fortsättningen kommer att bli så, speciellt för ämneslärare. Detta kommer nog inte att avhjälpas med att allt finns i samma bok/häfte, jag använder idag ett häfte med både läroplan och kursplan i ett men inte tittar jag i läroplanen oftare för det. Å andra sidan verkar ju den nya vara enklare och det borde ju borga för att vi ska orka läsa allt och sätta in oss i det ordentligt.
Det är ju syn för det är krav på vad du ska nå för mål i ditt pedagogiska arbete. Man kan fundera om inte det påverkar resultatet för elevens kunskapsresultat.
Jag antar att det är mig du svarat. Även i kursplanen finns ju mål att nå och sträva mot. Det är strävansmålen jag brukar utgå i från i min planering av undervisningen. Givetvis känner jag ju till målen i läroplanen men de är inte ”med” i det dagliga på samma sätt.
Givetvis kan det ju påverka elevernas kunskapsresultat. Men idag har vi så många mål att det är svårt att hinna med alla tycker jag, med det nya blir målen färre och borde därmed bli hanterbara.
Jag undrar om du inte borde satsa mer på att planera kring uppnående målen. Det är viktigt att undervisningen kring den ska möta olika lärstilar etc. så att uppnående av dem bör vara en avgörande del av undervisning. Jag ser strävans målen mer som en hjälp till hur man kan krydda undervisningen på olika sätt och hur man kan ge alla elever tillräcklig.
I kommande Lgr11 är det i och för sig bara ett slags mål men jag tror ändå är intressant att filosofera lite grand. Det känns som att många elever fått sitta av tiden med en lärare som betar av strävansmål som ligger alldeles för högt för deras förkunskaper och att vi borde lyfta fram ett arbetssätt där vi inriktar oss på att kraftfullt gå igenom mål som ska uppnås och sen stimulera fantasi och tankeverksamhet och åstadkomma variation med hjälp av ämnets syfte etc.
Fast min rektor är mycket tydlig med att planeringen ska utgå från strävansmålen. Jag tänker mig att man siktar på stjärnorna och når trädtopparna som då är uppnåendemålen.
På min skola har nog kulturen tidigare varit att man planerar för uppnåendemålen och så kommer inte eleverna längre. De flesta får ”bara” godkänt för inget annat har hunnits med. Jag tror att det är därför som rektorn trycker mycket på strävansmålen.
Själv försöker jag konstruera sådana uppgifter som innehåller något för alla. Alltså jag kan dela ut ett gäng uppgifter till hela klassen och alla gör efter sin förmåga. De som siktar mot ett högre resultat går automatiskt relativt snabbt igenom g-uppgifterna och lägger mer tid på de svårare/mer avancerade grejerna. Tvärt om för de som siktar på ett lägre resultat.
Nu har jag inte jobbar så länge men jag tänker mig att i år 6 och 7 lägger jag ner mer tid på uppnåendemålen och i år 8 och 9 mer tid på strävansmålen. Förenklat alltså. Har dock inte ännu funderat ut hur jag ska göra med lgr11.
Oavsett hur jag gör känns det rätt ofta som att jag missar något.
Steve Wretman och grundskoletidningen har ivrigt fört fram budskapet om att styra mot strävansmålen så det är inte konstigt om din rektor skaffat sig denna åsikt. Det gör det dock inte mindre fel.
Att arbeta på det sättet hämmar är en anledning till varför många elever upplever skolan som hopplös, som en drillning mot abstrakta saker som de inte har en chans att begripa. Strävansmålen ska användas för att skapa variation och extra utmaningar. Uppnående målen är mer än nog svåra för stora delar av eleverna.
Jag vet inte riktigt om det är så fel, tanken är fin tycker jag. Det är ju ändå jag som på något sätt måste konkretisera båda sorternas mål så att eleverna begriper sig på dem.
Variation behöver nog alla elever oavsett hur högt se siktar. Jag upplever att det fungerar bra på det sätt jag gör nu men det finns alltid rum för förbättring.
I Lgr11 finns inga strävansmål utan bara mål på det pedagogiska arbetet och riktilinjer för er lärare vad ni ska uppnå i det pedagogiska arbetet inom de olika hovudmomenten. HUR ni som lärare ska bedriva undervisningen är sedan upp till er eller skolan. Mål på verkar HUR tänkt bedriva undervisningen ska mätas för att se i vilken mån ni lyckas med att förmedla kunskapen enligt uppnåendemålen i form av kunskapkraven i ämnena. Dessa är ju som bekant inte fastställda än av Skolverket.
Så åter om inte elevern når E enligt nya betygskalan är det inte eleven som ska ha bakläxan utan ni som undervisar. För då är det något fel på pedagogiken. Det är det som kallas resultatstyrning på ett finare språk och är en del av ert uppdrag som utbildare i skolan.
Det är nog alltid eleven som får bakläxa hur vi än vrider och vänder på problemen. Att lära in kan bara ske hos eleven och när målen inte nås måste skolan hitta alternativa vägar men det finns ingen väg där eleven inte måste ägna sig åt inlärningsarbete.
Att vi lärare äger hur ger ett stort ansvar och en stor möjlighet men en enskild lärare har inte ens en teoretisk chans att ha en undervisning där alla elever möts rätt på en gång. En klass med elever är inget optimerbart system och det finns till och med en fördel i att eleverna möter en skola som liknar verklighetens ständiga trial and error. Det viktiga är en skola som fortsätter att engagera sig i att bli bättre och bättre för alla elever alltid.
Jan, visst finns det olika begåvningsnivåer hos elever. Men den svenska skolan är kompensatorisk vilket innebär att det inte är elevernas fel om de inte når betyget E utan skolan och dess pedagogiska metoder.
Skillnade var det när sorteringskolan härskade en gång i världen.
Jag leker med ordet bakläxa och dess ursprung för det finns något lätt absurt i att frånta individen allt ansvar för sitt lärande. En bakläxa var något som måste pluggas en gång till och dagens skola har mängder av omprov på vägen till att lyfta någon till G.
Jag ser att de här tankarna har varit ett sätt att lägga hela motivationskravet på en enskild lärare när det hade behövts ett mycket bredare grepp.
Nja… Huvudsyftet var/är nog att se till att skolan tar på sig något som helst ansvar för en elevs misslyckande. Tidigare (och allfför ofta även i dag) lades ju hela ansvaret på eleven.
”om inte eleven når E enligt nya betygskalan är det inte eleven som ska ha bakläxan utan ni som undervisar”.
Ja, så har det varit i alla fall sedan 1994.
Tråkigt nog. Vore bra om det blev ett uppvaknade i den frågan hos lärarkåren och för alldel hos dem som borde driva på för att förbättra skolan, rektorerna.
Exakt vad ska uppvaknandet innebära? Att lärare ska inse den tankegången i lpo94 eller inse att i praktiken är det fortfarande eleven som får bakläxan.
Fast det här tycker jag blir väldigt intressant när jag har elever som är berättigade (och förmodligen borde gå på) grundsär. Jag vet inte hur jag ska göra för att få de eleverna att nå G/E.
Är det föräldrarna som motsätter sig bedömningen?
Bedömningen, du tänker att de motsätter sig bedömning efter särskolans kursplan/läroplan? Svaret är i sådana fall ja. De vill inte heller att eleven fysiskt ska flytta till grundsärs lokaler.
Ja, jag tänkte på bedömningen att eleven borde gå på grundsär. Om eleven rent fysiskt befinner sig på en särskola eller är integrerad i den vanliga klassen men läser efter en annan läroplan är ju nästa fråga, men om föräldrarna motsätter sig båda lösningarna är det ju svårt. Det enda man kan göra då är att konsultera sociala myndigheter och utreda om det kan kallas ”försummelse” att förvägra barnet sin rätt att läsa efter en annan läroplan.
Det innebär i så fall att många lärare får bakläxa med tanke på hur många IG det blir på högstadiet. När ska den som redan arbetar sina 45 timmar göra sin bakläxa (extra hemläxa)?
”Nyckelperson” – vilket härligt ord – som både förpliktigar och väcker hopp tycker jag. Sist fick ju en del av oss försöka vara självpåtagna nyckelpersoner, nu finns det i alla fall ett uttalat uppdrag – det måste bli bättre 🙂
Pingback: Den moderna skolans dilemma | Björn – om skola och utbildning
Pingback: Den nya samlade läroplanen (2) | Christermagister
Pingback: Skolreformer « Rektorns blogg
Den nya läroplanen LGR11 har en allvarlig brist då den reflekterar “enhetselevens” utveckling enligt Piaget´s stadieteori men saknar de differentialpsykologiska principerna för en genuin individualisering av undervisningen. Se ”Sture Erikssons hemsida”: http://home.swipnet.se/StureEriksson/