Nej, jag tycker inte synd om killarna
”Pojkarnas sjunkande betyg är nästa stora jämställdhetsfråga. Du borde kolla upp det”, säger en gammal god feministvän. Det börjar bubbla i min hjärna. Jag kippar efter luft. Anstränger mig för att inte säga något dumt. Undrar varför jag blir så upprörd.
Så här börjar en kolumn av Anna Laestadius Larssons i SvD. Hennes fortsatta text går i huvudsak ut på att eftersom männen har fördelar i samhället så får pojkarna i skolan skylla sig själva. Hon berättar att män har högre lön än kvinnor, att nästan alla höga näringslivsledare är män och att också de flesta statsledare och nobelpristagare är män. Hon avslutar sin text med att skriva att hon inte bryr sig om pojkarnas dåliga resultat i skolan förrän det har blivit en ändring på dessa punkter (och några till).
Eftersom Anna Laestadius Larsson tycks vara villig att låta landets alla pojkar betala för orättvisor i ett samhälle som de inte har någon som helst del i att skapa så undrar jag om hon inte kan tänka sig att bry sig om pojkarnas dåliga resultat av rent själviska skäl?
Fler män än kvinnor är arbetslösa och män är också överrepressenterade i brottsstatistiken. Detta kostar samhället stora summor och drabbar mängder av oskyldiga personer (i många fall kvinnor) hårt. Kan inte det vara en anledning att bry sig om pojkarna som misslyckas i skolan? Utan att tycka synd om dem?
Länkar till andra bloggar om: skola, skolan, skolpolitik, skoldebatt, utbildning, utbildningspolitik, genus, jämställdhet, könsroller,
Christermagister 
Ja, jag tycker inte synd om killar som blir omsprungna av tjejer men killar som oskyldigt far illa är ju helt fruktansvärt att inte bry sig om. Du tar upp det ena samhällscenariot med brottslingar som ett resultat. Jag lyfter fram ytterligare ett scenario och det är att killarna lyckas ta sig till framtidens maktpositioner ändå och då har med sig ett enormt förakt för skola, utbildning och kvinnor.
Flickebarnet har nog inte barn, i alla fall inte pojkar.
Nej, hon har en fotbollsspelande tjej.
Herregud! Däremot tycker jag inte synd om de föräldrar som inte tycker att deras barn behöver lyfta ett finger för att lära sig något utan kräver att lärare fungerar som hjärnkirurger och lyckas operera in rätt mängd kunskap i den. Tyvärr verkar det vara svårare för dem och kanske även för oss lärare att ställa krav på pojkarna. Konstigt kan jag tycka. Och ja, jag har två söner och hoppas innerligt att ingen tycker att de får skylla sig själva och att jag inte blir en av de där hjärnkirurgföräldrarna.
Kanske är det svårare både för föräldrarna och oss på grund av att det är något grundläggande fel på våra förväntningar? Vi förväntar oss bl a ganska höga verbala och analytiska förmågor långt ner i åldrarna.
Att de högre kraven rent generellt kryper ner i åldrarna kan för övrigt vara kontraproduktivt. Jag tänker på de undersökningar som visar att det i längden inte spelar någon roll om man börjar skolan när man är 5, 6, 7 eller t o m 8 år, men att en tidig känsla av att inte räcka till kan ställa till stora bekymmer för inlärningen. Jag tror att vi har alldeles för många barn under 12 år som går omkring och känner sig misslyckade och att allt är hopplöst; kanske är en större andel av dem pojkar.
Christer
Jag tror det är värre än så. De känner sig inte misslyckade, de är redan loosers i ett system som inte uppmuntrar deras förmågor. När journalister, som det pojkhatande missfostret till artikelförfattaren, överhuvudtaget kan tänka sig att låta fortfarande oskyldiga människor klä skott för föregående generationers ”tillkortakommanden”, annorlunda kultursyn, biologism, whatsoever… så har vi kommit till den kvinnliga egoismens himmel. ”Jag vill ha allt, nu, gratis, förevigt och sen vill jag rövk-la alla loosers. Det är bara rättvist!!!”
Nu skall det i ärlighetens namn sägas att majoriteten av flickorna inte är där än, men med glada hejarop från den kvinnliga journalist-och tyckarekåren så….
Jo, så är det. Den du lyckades misskrediterara är vår tids moderna Fredrika Bremer.
Plura
Du som är insatt. Är hon ensamstående också?
Nej då, hon är lyckligt gift med sin norrläning som heter Lestadius i efternamn. Därav dubbla efternamn numera. Hon har dessutom varit redaktionschef på Amelia. Du vet en av de där pantertanterna som gick sängvägen med för att lyckas på Aftonbladet. Hon var ju gift med Torbjörn Larsson på den tiden. Kvinnor kan.
Alltså Amelia Adamo.
Jodå, jag vet precis vem det är. Har själv jobbat bla i förlagsbranschen.
Sedn ger jag inte så mycket för Fredrika Bremer liknelsen, har en känsla av att lite mer resning krävs.
Berätta för en som inte är lika insatt i skvallret som ni, på vilket sätt är det relevant huruvida hon är gift eller inte?
Det intressanta är ju att de ”orättvisor” som hon tar upp stämmer inte ens överens med verkligheten, utan måste betraktas som feministiska flosker.
Att lönen är ojämställt stämmer inte, enligt den största undersökningen inom ämnet JÄMOs miljongranskning 2007.
Att vi har fler män på chefspositioner är ett resultat av folks fria vilja. Män, i högre grad än kvinnor, satsar hellre på sin karriär än på familj – vilket resulterar att många män inom chefspositioner inte ens har en familj. (men enligt kulturfeminism är det ett hot med den fria viljan, då människor kan leva olikt).
Att fler män får nobelpris (seriöst, hur dum får man vara om man anser att detta är jämställdhetsproblem?).
Sanningen är knappast intressant, för då skulle hennes hat mot pojkar/män inte rättfärdigas. Det är intressant att se hur mycket makt det innebär att vara ett ”offer” i Sverige – och vissa lever just på det.
Fast den stora majoriteten kvinnor i Sverige resonerar inte som Anna Laestadius. Mer än 98% av Sveriges kvinnor röstade inte på Gudrun Schyman i senaste valet.
Ja vad ska man säga? Intet nytt under solen?
När jag läste hennes kolumn så är det så uppenbart, man känner igen samma pojk-förakt som när jag gick i skolan på 80 och 90-talet. Det var ingen skillnad, tjejerna var bättre på pappret då också. Jag hade bara 1 manlig lärare från åk 1 – 6.
Tjejerna var bättre på att göra läxorna. Skriva bra på proven. Sitta tysta och snälla och säga det läraren vill höra. Iallafall fram till gymnasiet, sen splittras ju alla till olika linjer/program.
Tittar vi sen på vad tjejer väljer för utbildningar, och vad män väljer för utbildningar i universiteten så är det fortfarande en manlig dominans i ”manliga utbildningar” och kvinnlig i ”kvinnliga utbildningar”. Det är här som det stora ”könsurvalet” sker, inte i betygen i grundskolan.
Att det under de sista 10 åren dessutom tillkommit utbildningar såsom ”genusvetenskap” och andra påhittade ”vetenskaper” är också en del i förklaringen om varför fler tjejer än män läser på universitet.
Känns som många tjejer läser för läsandets skull – inget fel i det – men ett arbete får man definitivt inte bara för att man läst 4 år ”genusvetenskap”…..
Anna tycker det är OK att missgynna pojkar från arbetarklass och lägre medelklass därför att det går bra för pojkar från överklass. Man måste avsky män rätt påtagligt för att resonera på det viset.
Jag undrar förresten om inte nedtryckandet av pojkar i skolan faktiskt ”gynnar” de bästa pojkarna. I åtminstone mitt eget fall var jag rätt full av revanschlust efter tolv år i grundskola och gymnasium. Det som inte dödar härdar, typ… Det som inte knäcker pojkarna helt gör dem starkare, kanske därför översta percentilen och nedersta percentilerna är så dominerade av män?
Så kan det vara…
Hm, mycket bra inlägg och flera bra kommentarer. Christer skriver i en kommentar att vi förväntar oss bl a ganska höga verbala och analytiska förmågor långt ner i åldrarna. Och att de högre kraven rent generellt kryper ner i åldrarna kan vara kontraproduktivt.
Här tror jag vi är något på spåren. Detta och ansvarspedagogiken, att ganska små barn ska planera sitt ”eget arbete” är för mycket begärt av många elever. Och förmodligen speciellt för killar som mognar senare och har mer spring i benen (om man får generalisera lite).
Vi vuxna måste ha rimliga förväntingar. Killar måste få samma chans och förutsättningar i skolan som tjejer. Alla elever ska få samma chans och förutsättningar oavsett kön, social tillhörighet, bokstavsförkortning eller problem hemma…
Det tjänar vi alla på, både killen i fråga och samhället.