Relationspedagogikens kärna

I ett uppföljningssamtal om en elev som varit riktigt svår att nå, som har varit utåtagerande mot både elever och lärare, pratar vi om hur det går nu och läraren säger:

Det går bättre. Jag tror att h*n har insett att vi vill väl.

Det kan man kalla att uttrycka relationspedagogikens kärna! Vi använder insatser för att bygga ett förtroende som gör att vi når fram till en grundläggande förändring i relationerna, vilket i sin tur möjliggör en undervisning som vi inte var i närheten av tidigare. Att genomföra dagliga enskilda samtal med eleven, ha tät kontakt med hemmet och att oförtröttligt motivera vår verksamhet tar mycker mer tid och kraft än att använda oss av de repressiva åtgärder som vi har befogenhet att använda, men när vi når fram gör vi det på ett grundläggande sätt som ger ihållande verkan. ……. (Peppar, peppar 😉 )

Länkar till andra bloggar om: , , , , , , , , , , , ,

Annonser

Om ChristerMagister

Bloggande lärare med fotointresse.
Det här inlägget postades i Debatt och politik, flumpedagogik, Läraryrket, Pedagogik, skolpolitik, Skolvardag och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

41 kommentarer till Relationspedagogikens kärna

  1. Mats skriver:

    Vackert!

    ”Vill väl” – det låter mesigt men är fint!

    • Christermagister skriver:

      Ja, man kan tycka att någon är tjatig och jobbig när man får en tillsägelse och känna att den personen just då ”står ivägen” för någonting mycket roligare/viktigare, men om man ändå har en känsla av att det sker av välvilja är det lättare att hantera.

  2. Först och främst måste jag bara säga att jag gillar att du skriver h*n.

    Jag har lite grand funderat kring detta med relationspedagogik. För mig är det självklart att undervisningen inte fungerar om inte relationen också gör det. Jag håller helt med dig om att det kan ta tid att bygga upp en relation som faktiskt möjliggör lärande i förlängningen. Det är självklart viktigt att detta inte tappas bort i debatten. I vissa klasser på vissa skolor är det dessutom svårare och tar längre tid att utveckla en givande relation och det måste få ta tid.

    Det jag inte riktigt hänger med på är min känsla av att du ställer relationspedagogik mot något annat – en pedagogik som bygger på repressalier och snarare motverkar en god relation. Har jag förstått dig rätt? För mig utesluter inte det ena det andra. Jag tror att elever som har det svårt får det ännu svårare om jag som lärare inte ställer krav och låter eleven ta ansvar för de konsekvenser som hans eller hennes beteende får.

    Jag tror de lärare är få som tror att en undervisning baserad skrämsel och på bestraffning och utan en god relation är framgångsrik. Samtidigt är det viktigt att lärare får större möjligheter att styra upp undervisningen när den inte fungerar. Om du med repressalier menar exempelvis rätten att beslagta mobiler och liknande så kan jag inte se att detta skadar någon. När det gäller elevers skolk och om det ska skrivas in i betygen vet du var jag står i frågan. Se tidigare inlägg.

    http://lararegertie.blogspot.com/2010/08/skolk-ansvar-och-utanforskap.html
    http://lararegertie.blogspot.com/2010/08/atgarder-mot-skolk.html

    Med den nya skollagen kommer eleven utkrävas ett större ansvar för sina studier och samtidigt ökade rättigheter när det gäller åtgärder av olika slag. Personligen tror jag det är en vinnande kombination.

    • Christermagister skriver:

      Ja, jag ställer relationspedagogiken i motsats till en pedagogik som bygger på repressalier och som snarare motverkar en god relation. Denna pedagogik finns förstås i många olika grader och tack och lov är det som du skriver ganska få som drar det mot den yttre gränsen, men tyvärr finns de.

      Det som däremot är väldigt vanligt är att vi, trots att vi egentligen inte tror på det som en pedagogisk väg, ändå tar denna ”pedagogik” i bruk. Vi skäller ut, slänger ut och straffar elever utan att egentligen förklara varför vi straffar; vi tycker att det är självklart, men för eleven är det inte alls säkert att det är så. Vi säger till elever som ”flippar” utan att ens ta reda på vad som stressade upp dem; ofta ser man att de små ”oskyldiga” eleverna väljer att stressa upp klassens stökiga elev när man observerar en klass. Att läraren gör så här handlar mest om tidsbrist och stress, inte illvilja.

      Det för oss in på den största anledningen till att verkligen granska sig själv och verksamheten med relationella glasögon; vi måste börja se relationen som en del av varje åtgärd vi tar till. Jag håller fullständigt med om att elever som har det svårt får det ännu svårare om vi inte ställer krav och låter dem ta ansvar för konsekvenser, men vi måste samtidigt se till att kraven är begripliga och hanterbara (KASAM). Om vi tvingas ta till en repressalie så måste vi förklara den (åtminstone efteråt). Om vi har ett problem med en stökig elev i klassen så måste vi fundera på hur vi kan bygga en bättre relation till eleven, inte hur vi ska straffa den till tystnad. Om en elev stör lektionen så måste vi förklara varför alla förlorar på detta; om mobiltelefonen sedan stör undervisningen så förklarar vi det och slipper beslagta den. (Nej, det går inte alltid med en gång, men det måste vara målet.)

      Det här är ju ett enormt område som även inkluderar pedagogernas inställning… Det finns en tendens att se ”svaga” och ”stökiga” elever som bara ett hinder för lärarens undervisning (förmedlande). Högst förståeligt i en stressad situation, men kontentan blir att den där känslan av välvilja som jag skriver om ovan inte infinner sig. Eleven känner sig bara straffad och i vägen. Det är inte alltför ovanligt att högstadieelever enbart ser sina lärare som ”fiender”, helt utan känsla av att de skulle vilja dem väl.

      De flesta pedagoger vill nog arbeta relationellt, men för att lyckas krävs rätt förutsättningar. Har man stökiga klasser med 30 elever i så är det klart att repressiva befogenheter känns som en livlina när det blåser, men det hade ju varit bättre om någon tog tag i arbetssituationen i stället. Av den anledningen kan införandet av repressiva befogenheter medföra att våran arbetssituation inte förbättras; ”varför ska du ha mindre klasser och mer tid med dina elever, du har ju befogenhet att…”

  3. Jan Lenander skriver:

    Ja, peppar, peppar måste man tyvärr alltid säga. Vi trodde vi hade lyckats och så utbröt bråk med systern han bor hos och han mår så dåligt att vi inte når fram innan han strulat till riktigt. Alldeles för ofta, lyckligtvis är de positiva berättelserna fler.

    Jag har förstås samsyn med Gertie när det gäller att sätta relationspedagogiken i motsättning med något annat och det har jag skrivit mycket om det hos dig. Nu senast skrev jag ett eget inlägg kring elevens ansvar i min blogg.

  4. Mr Day skriver:

    Det är genom goda relationer vi når framgång. Utan goda relationer med ungarna så står vi där och kan inte göra så mycket. Ibland så ser vi hur vi och barnen möts i både tanke och handling och då kan en magisk känsla uppstå. Skolinspektionen pekar på goda relationer som en framgångsfaktor i skolan, som om vi inte alla visste detta. Dåliga relationer kan väl inte vara nån väg att sträva efter. Jag hoppas att tiden är förbi då vi måste spänna musklerna för att få med oss eleverna. Tyvärr kommer musklerna fram ibland. Det är så när ordet tar slut och inget annat finns kvar i verktygslådan.Det känns dumt på nåt sätt att du behöver ta upp detta ämne men tyvärr är det så.

  5. Sedan gäller det att komma ihåg att det handlar om en process när man vill bygga upp en relation och jag tycker att det finns en gräns när det gäller hur mycket av undervisningstiden som får gå till att diskutera vinsten med att stänga av mobilen eller andra liknande saker. Ibland får man kanske ta den diskussionen efteråt istället. Målet är självklart att få med sig eleverna och att de själva ser vinsten med arbetsro och eget ansvar för sitt lärande, men tyvärr är min erfarenhet att eleven förstår det först en bit in i kursen och då kanske mycket värdefull tid gått till spillo.

    Sedan är jag den första att hålla med om att en relation är ömsesidig och att det gäller att försöka mötas någonstans på mitten. Jag hörde ett intessant föreläsning av en lärare på Ågesta folkhögskola som själv har asperger och hon konstaterade just att hennes upplevelse alltid varit att hon fick anpassa sig i alla lägen till ”normen” och frågade sig varför inte vi andra som inte har någon neuropsykiatrisk diagnos också kunde anpassa oss till henne och mötas på mitten. Det är tänkvärt tycker jag.

    I skolan handlar det mycket om att fråga sig vad som stör undervisningen och vad som faktiskt inte gör det. Är det hela världen om en elev tittar ut genom fönstret medan han eller hon lyssnar på läraren? Däremot är det störande om en utåtagerande elev kräver att få all uppmärksamhet under en lektion, detta även om han eller hon har nog så många skäl. Hur går man vidare här? Är en liten grupp alltid det bästa? Det tycker inte jag.

  6. Det låter fantastiskt med 15-20 min i veckan! Gäller det per mentorselev?

    • Christermagister skriver:

      Det är ju förstås olika beroende på hur många mentorselever man har, men en del elever har ju så att säga behov av lite mer tid än andra 😉 och det går ju att variera efter behov. På min förra skola hade jag 2 timmar/vecka med min mentorsgrupp om 12-14 elever och kunde då organisera tiden så att jag även fick in enskilda samtal. Man måste som sagt organisera arbetstiden så att det blir möjligt att bygga relationer.

  7. Självklart! Samtidigt är det en ständig balans mellan att organisera sin tid till olika möten (mer eller mindre viktiga), dokumentation och värdefull undervisningstid. Många av mina kollegor har upp till 32 undervisningslektioner per vecka.

    I första hand ser jag mig själv som lärare och i andra hand som mentor. Självklart hänger dessa två samman, men det är viktigt att själva kärnan – undervisningen inte blir lidande tycker jag.

    • Christermagister skriver:

      Jag förstår vad du menar och håller med om att det handlar om balans (kanske främst i hur arbetsgivaren organiserar vår tid); med taskiga relationer blir ju undervisningen självklart lidande.

  8. tråkmagistern skriver:

    Självklart behövs ingen bra relation med eleverna. Det enda som behövs är att de lyder. Sydkorea har klart mycket bättre resultat och där finns skolaga.

    • Christermagister skriver:

      Jag önskar att jag trodde att du var ironisk nu…

      Shanghai-regionen i Kina är också ett av de områden som har betydligt bättre resultat än Sverige i PISA och eftersom jag har personlig erfarenhet från flera skolor där så vet jag att det inte finns någon med inflytande som skulle komma på tanken att införa det utbildningssystemet i Sverige. Förutom att de fortfarande i mångt och mycket utbildar ”robotar” utan initiativförmåga så har de enorma problem med självmord långt ner i åldrarna. Det blir lite konstigt när man jämför resultaten från skolsystem med så olika mål och inriktning, det känns rimligare att snegla på Finland än Korea och Kina.

      • tråkmagistern skriver:

        hur kan man vara ironisk när man framför ett påstående? Det stod här att man inte kan får bra resultat utan en bra relation. Det är bevisligen fel.

        (Men jag erkänner att det var retoriskt fel av mig att framföra ett så extremt exempel.)

        Men hallå!! Det är just mot dessa som vi nuförtiden konkurrerar. Vem ska tjäna in din pension Christer? Eller är det en alldeles för värdslig sak?

        • Christermagister skriver:

          Framför man inte påståenden för det mesta när man är ironisk? ”Vilket vackert väder vi har!”, ”Vad rolig du är!”, ”Det här var ju verkligen ett intressant TV-program”…

          När jag tänker på resultat i skolan så tänker jag på hela uppdraget, inte bara på kunskapsresultat som visar sig i standardiserade skriftliga prov. För att nå högre sådana resultat behöver man mycket riktigt ingen relation, det funkar säkert ganska bra med hjälp av diverse tänger, några sladdar och lite elektricitet…

          Hur vi ska kunna konkurrera med invånarna i dessa länder och vilken roll vårt land ska ha i framtiden är en intressant diskussion, men den måste föras på ett mycket högre plan än klassrumsnivå. För att ens kunna börja jämföra oss med dessa länder på den nivån måste vi ju öka undervisningstiden med minst 10 timmar per vecka och slänga ut alla elever ”utan förutsättningar” på risfälten i ganska låg ålder. Antagligen måste vi också stryka hälften av vårt nuvarande uppdrag; att eleverna ska må bra, respektera varandra och ha inflytande över sin vardag är bara hinder på vägen mot det högre målet.

          Personligen tror jag att vi är rätt körda i den konkurrensen och att vi måste hitta andra vägar i framtiden, men vilken den vägen är har jag faktiskt ingen aning om.

          • janlenander skriver:

            Vi kan nog känna oss lite oroade över att länder i Asien kör om oss och att Sverige blir ett B-lag men jag tror verkligen att vi ska studera dem lite n0grannare innan vi uttalar oss alltför tvärsäkert.

            Medan vår matematikundervisning förfallit till alldeles för mycket av eget arbete så finns det många exempel på skolor i Asien som diskuterar olika lösningar till ett matematikproblem. I Hongkong kör de tydliga forskningsprojekt där de provar alternativa undervisningssätt och jämför vilka resultaten blir. Det är elever från skolor med moderna metoder i Asien, som kan skapa farlig konkurrens.

            • Christermagister skriver:

              Ja, vi har mycket att lära av dem också, men vi verkar inom så olika system att det är omöjligt att dra slutsatser om undervisningen med grund i kunskapsresultaten.

              • Jan Lenander skriver:

                Nej det känns som att när vi ska kalibrera och bedöma vårt läge så gör vi bäst i att jämföra med närliggande länder med ganska likadan kulturtradition.

                Inspirationen och idéerna kan ändå komma från öster men de måste bearbetas rejält.

          • tråkmagistern skriver:

            Då är vi någorlunda överens: Om man bara är intresserad av kunskap behöver man inte bra relationer.

            Men förstås, om målet är bra relationer så behöver man bry sig om relationerna. Var det så du menade?

            • Christermagister skriver:

              Nej, jag menar att i det samhälle som vi befinner oss i och enligt det uppdrag vi har att utföra så är goda relationer en förutsättning för att lyckas.

              Vi behöver goda relationer för att eleverna överhuvudtaget ska komma till skolan och stanna där (annars byter de skola). Vi behöver goda relationer med hemmet för att de ska stötta oss och eleven i arbetet.

              Vi behöver också goda relationer för att lyckas förmedla de kunskaper och insikter som är lite djupare än decimaltecknets placering. De flesta elever lär sig inte att analysera, dra slutsatser och införliva idéer från någon de föraktar eller fruktar.

              Relationen är grunden till att kunna väcka nyfikenhet för ämnet och främja ”det livslånga lärandet” (tredje meningen i Lgr11).

              Relationerna är också grunden, eller t o m målet, för stora delar av det uppdrag som inte handlar om att lära ut fakta. Vi kan inte välja att arbeta för att ”förmedla och förankra respekt för de mänskliga rättigheterna” eller inte. Vi kan inte välja att låta bli att använda ett demokratiskt arbetssätt. Vi kan inte välja att låta bli att visa eleverna respekt, mm mm.

              Vårt uppdrag är så mycket större än att förmedla fakta och vi lever i ett samhälle med vissa grundläggande värderingar. Det kan vi tycka vad vi vill om, men det är ändå det uppdrag och de förutsättningar vi har.

              • tråkmagistern skriver:

                Så slutsatsen torde då bli att svåra saker som forskning och ingenjörsarbeten lämnas till asiater och finnar. Svenskarna kommer att jobba som kypare (kan räkna addition) och hembiträden, ungefär som nutidens filippiner som reser runt världen i detta syfte. Eller också blir det världens äldsta yrke? Detta var inte ironi utan en allvarligt menad prognos.

              • Christermagister skriver:

                Ja, eller så får politikerna visa att de menar allvar med att Sverige ska vara en kunskapsnation och satsa stort i stället för att pilla med smådetaljer.

    • janlenander skriver:

      Under den period som Sydkorea har förbättrat sina utbildningsresultat markant har skolaga blivit allt mindre använd.

      Att hävda att skolaga är något att eftersträva är så absurt att det måste vara ett försök till skämt. För mig som hade förbudet mot föräldrars aga av sina barn som en av mina första stora politiska kamper är detta försök till skämt inte roligt.

  9. Ping: Vem gynnas av standardiserade tester? | Björn – om skola och utbildning

  10. tråkmagistern skriver:

    Så under nuvarande förhållanden kan inte relationspedagogiken tillämpas utan allvarliga långsiktiga ekonomiska konsekvenser? Vad ska då politikerna göra i världens hårdast beskattade land för att relationspedagogiken ska kunna användas?

    • Christermagister skriver:

      Jo, det är klart att den kan. Jag tycker ju att den kan, och ska, tillämpas i varje enskilt beslut. Det är snarare så att under nuvarande förhållanden så måste den användas. Det jag säger är att om vi ska tävla med Kina och Korea när det gäller kunskapsresultaten som visar sig i skriftliga prov så krävs det stora resurser och förändringar i skolans hela inriktning.

      • tråkmagistern skriver:

        Men om man bara har dagens resurser kommer man alltså inte att kunna både tillämpa relationspedagogik och konkurrera med Kina och Korea? Har jag förstått rätt?

        • Christermagister skriver:

          Japp, det tror inte jag i alla fall. Jag tror att vi måste konkurrera med andra egenskaper, t ex flexibelt tänkande, initiativförmåga, ledarskapsförmågor, förmåga att få en grupp individer att samarbeta, informationssökning…

          Däremot bör vi kanske snegla mer på Finland, Norge, Danmark, Tyskland och andra länder i närområdet som har liknande förutsättningar. Om vi jämför med Finland som har goda resultat så är de största skillnaderna, om jag förstått saken rätt, att de har färre elever med ett annat modersmål och att lärarna har högre status? Lärarna har mer tid till undervisning och färre ”kringuppgifter”? Vet du hur timplanen och kursplanen ser ut? Har de 16 olika ämnen som ska läras ut?

      • Jan Lenander skriver:

        En betydande del av den riktiga konkurrens om resurser och arbetstillfällen med länder borta i Asien kommer att ske med hjälp av skriftliga medel. Det känns för mig då självklart att svenska elever ska kunna prestera på skriftliga prov också. Inget sagt om resan dit men mot slutet av utbildningar måste även svenska elever kunna prestera på skriftliga prov. Självklart att vi ska diskutera formen och innehållet i dessa skriftliga prov, där är heller inget gjutet i sten men svenska elever ska kunna prestera på dessa prov.

        Jag lyfter fram att de bästa skolorna borta i Asien, har allt större inslag av relationspedagogik och att de absolut inte använder en gammaldags tråkpedagogik.

        Jag hoppas verkligen Christer att du inte ser en motsättning mellan relationspedagogik och skriftliga prov. Ser du något sådant?

        • Christermagister skriver:

          Visst ska även svenska elever prestera på skriftliga prov, det håller jag med om. Jag är dock ytterst tveksam till att dra slutsatser om undervisningsformerna i grundskolan med grund i PISA (av de anledningar jag skriver om ovan). Det vore mer relevant att jämföra resultaten med de asiatiska länderna efter fullgjord utbildning, och när det gäller de högkvalificerade jobb som jag tolkar det som att vi talar om här så är ju det efter högskole- eller universitetsutbildning i Sverige. När det gäller 15-åringarnas resultat tycker jag att det är lämpligare att jämföra med tidigare mätningar och mer närliggande länder.

          Nej, jag ser ingen en grundläggande motsättning mellan relationspedagogik och skriftliga prov, däremot ser jag en fara i att fokusera för mycket på standardiserade tester i grundskolan. (Se inlägget I Can See Clearly Now)

          • Jan Lenander skriver:

            Jag upplever allt större konsensus kring undervisningsformerna och tror att det mycket är semantiska missförstånd som gör att ”katederundervisning” ställs mot ”flumpedagogik”. Det jag tycker att PISA visar helt entydigt är att besparingarna på svensk skola med sänkta löner och färre vuxna genast får genomslag i kunskapsresultat.

            Det stämmer att mer pengar inte alltid ger resultat men nedskärningarna är ändå grundorsaken till tappet. Nu har Sverige den stora utmaningen att pumpa in mer pengar på rätt sätt.

            Jag är djupt negativ till standardiserade tester för att mäta annat än på en väldigt överordnad nivå. Professionella kalibrerade nationella prov, nya varje år anser jag oftast breddar läraruppdraget och rycker upp de som kör för gammaldags.

  11. tråkmagistern skriver:

    Tråk: ”Men om man bara har dagens resurser kommer man alltså inte att kunna både tillämpa relationspedagogik och konkurrera med Kina och Korea? Har jag förstått rätt?”

    Christer: ”Japp, det tror inte jag i alla fall. ”

    Och därmed gick solen ner över relationspedagogiken. En utopi.

    • Christermagister skriver:

      Snick snack! 🙂

      Vi pratar ju om kunskapsresultat som visar sig i skriftliga prov vid 15 års ålder. Det finns både andra sätt att konkurrera på och andra åldrar att göra mätningar vid. Jag har inte sett några mätningar efter fullgjord högre utbildning, men det skulle i så fall vara mer intressant att jämföra.

    • janlenander skriver:

      Inga tidiga elitsatsningar, har vi lärt oss från idrottens värld. Det är seniorresultateten som spelar roll. Att detta är ännu mer tillämpligt för kunskapskonkurrens tycker jag understöds av att topprestationer kommer ännu senare i livet där. Jubeldumt med ”teaching to the test” i yngre år åtminstone, men mycket talar för att det är dumt längre upp också.

      Sen hävdar jag att vi ska ha bättre summativa bedömningar, inte färre. De ska vara mer kalibrerade mot gemensam standard, de ska vara tydligare presenterade och avgränsade så att eleven bara får återkoppling på det man vet. Det är bra att starta återkoppling till eleven i tidiga år men då för att det ger en möjlighet att starta med en ännu mer avgränsad information.

      Jag håller inte med om någon motsättning mellan relationspedagogik och ett brett spektrum av förbättringar av kunskapsresultaten. Det finns en skillnad i syn på de svagaste mellan oss och ostasien som innebär att vi behöver ha en dyrare skola. Här borde våra politiker inse att nuvarande system där alla elever får sämre förutsättningar pga detta är en gigantisk felsatsning. Att alla ska med måste betalas av samhället och inte av andra elever.

      • Christermagister skriver:

        Ja, det är inte bedömningarna och testerna i sig det är fel på, det är när undervisningen blir för styrd av att nå höga resultat på de standardiserade proven som problemen uppstår. Det är undervisningen mot, och tolkningen av, resultaten vi måste se upp med.

        Det är den skillnaden i syn som får mig att skriva ”om vi ska tävla med Kina och Korea när det gäller kunskapsresultaten som visar sig i skriftliga prov så krävs det stora resurser och förändringar i skolans hela inriktning” ovan.

  12. Bombadill skriver:

    Hur fungerar relationspedagogiken för större grupper? Det lyfts fram som ett av de större problemen i svensk skola att vi har för mycket eget arbete och i inlägget Det hänger på undervisningen diskuterar jag detta.

    • Christermagister skriver:

      Man kan alltid använda relationspedagogik i viss utsträckning. Även om du slängs in som vikarie i en klass på 30 elever så kan du ta dig tid att berätta lite om dig själv och ta reda på något om klassen. Du kan också förklara vad ni ska arbeta med, varför det är viktigt och vad du förväntar dig av eleverna. Man måste inte kliva in i klassrummet och försöka etablera en maktposition enbart med hjälp av auktoritära medel (även om det förstås kan vara till hjälp och t o m nödvändigt ibland 😉 ).

      För att använda relationspedagogik på ett djupare plan behöver man förstås tid att bygga och utveckla relationer. Självklart är mindre grupper att föredra (runt 20 tycker jag är bra), men ett stort antal elever totalt under veckan är ett större hinder. Vissa lärare träffar flera hundra elever under bara ett par timmar varje vecka och det är ingen bra grund för att utveckla relationer.

      ”Individualisering” och ”eget arbete” är inte alls samma sak enligt mig. Jag har skrivit följande i ett par tidigare inlägg:

      Begreppet ”individualisering” är grovt misstolkat på sina håll, enligt mig. Många har tolkat det som att eleverna ska arbeta individuellt, utan något större stöd från läraren, och det leder förstås till sämre resultat. Hela friskolekoncerner har ju växt upp ur det här missförståndet och använder det som sin affärsidé! Tanken är ju att undervisningen ska anpassas efter individerna, men med fortsatt stöd av lärarna.

      Individualisering är inte en metod som alltid fungerar. Individualisering är inte en metod överhuvudtaget. Det är en inställning hos läraren av att vara villig att försöka använda alla metoder som existerar. Hur väl det fungerar på individ- och klassnivå beror på lärarens, och organisationens, förmåga att hitta de metoder som fungerar bäst för varje elev.

      Enligt mig är alltså individualisering långt ifrån synonymt med eget arbete. Det är mer en en fråga om inflytande på arbetsformerna och visst innehåll från eleverna. (Målen är ju gemensamma, så innehållet kan man inte individualisera i alltför hög grad.) Häromdagen jämförde jag och Morrica det med att erbjuda en varierad meny där vi även är beredda att förändra kryddningen av vissa rätter i diskussionen till ett av hennes inlägg. 🙂

      • janlenander skriver:

        Det känns som en bra start på att fylla ordet individualisering med något bra. Det känns som en start på att bygga upp en erfarenhetsdatabas, en forskningsbas om hur vi lärare ska tillämpa individualisering.

        I Tre minuter om läraryrket så tas många intressanta funderingar upp kring tidsaspektens påverkan på individualisering. Har du också tankar kring detta?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s