I samband med att OECD senare i dag offentliggör Pisa-undersökningen har konsultfirman McKinsey & Company släppt en rapport med generella steg för skolutveckling. (DN)
1) Där utgångsläget är dåligt gäller det först och främst att skapa en fast struktur och att höja bottennivån. Man måste koncentrera sig på att alla elever ska få grundläggande kunskaper i läsning och räkning.
På tal om det läste jag i går en artikel i SvD om de skolor i Sverige där eleverna uppvisar sämst resultat. Jan Jönsson skriver: Skolverket bör omgående ges i uppdrag att identifiera vilka skolor i Sverige som under lång tid haft stora behov av insatser och sedan anslå ordentligt med resurser. Ingen rektor på någon av de identifierade skolorna ska längre behöva kämpa med att få ekonomin att gå ihop, utan personalen ska helt kunna fokusera på sitt pedagogiska uppdrag. Jag har sett hur hopplösheten drabbar dessa skolor och håller fullständigt med; det måste få kosta att lyfta dem!
2) När dessa förutsättningar etablerats kan man bygga vidare genom att samla in grundläggande data om elevernas resultat. Dessa behövs både för att man ska kunna utkräva ansvar och för att kunna tillförsäkra skolor och lärare pedagogiskt stöd.
I går studerade jag fasligt många grafer och tabeller över skolans resultat för att tillsammans med skolans utvecklingsgrupp försöka finna en lämplig strategi för framtiden. Tabeller och grafer för just din skola kan du hitta på SIRIS.
3) Sedan kommer en fas som handlar om att stärka rektorer och lärare i deras yrkesroll.
Detta steg är bättre beskrivet i Sydsvenskan och stämmer väl överens med vad jag skrivit tidigare; på med förklädet och lycka till nu! 🙂
Länkar till andra bloggar om: skola, skolan, skolpolitik, skoldebatt, utbildning, utbildningspolitik, skolutveckling,
Christermagister 
Pingback: Fallet fortsätter « Tankar om skolan i media
En liten undrar är ju varför Sverige ligegr så dåligt (ja inte direkt dåligt, men inte heller bra) till internationellt sett, TROTS att vi har en jämförelsevis dyr skola.
Vad gör vi för fel med resurserna ?
Varför har tex Finland bättre resultat till mkt mindre penning ?
/K
Ja, det var ju en liten nätt fråga! 🙂
Skolverket har identifierat fyra huvudpunkter:
http://www.skolverket.se/sb/d/2573/a/17272
Förutom detta tror jag att vi måste bli bättre på att arbeta medvetet med språkförståelsen, vilket jag skriver om i ett senare inlägg:
https://christermagister.wordpress.com/2010/12/07/resultaten-forsamras-ytterligare/
Jag tror också att lärare får alldeles för lite kompetensutveckling och har för många elever för att kunna bygga sunda relationer med dem. Det finns också dåligt med tid för att planera och utvärdera arbetet tillsammans med kollegorna… Men jag vet faktiskt inte hur det ser ut i Finland gällande detta… En stor skillnad är nog att ökningen av elever med ett annat modersmål har varit så kraftig i Sverige de senaste 15 åren; skolan har inte lyckats ge dessa elever den bästa utbildningen…
Pingback: Sverige inte längre förebild | Kunskapsbloggen
Pingback: Min och andras reaktioner på Sveriges tapp « metabolism
Man har inte så mycket kompetensutveckling i Finland. Men lärarna har rätten att sätta betyg, man har inte det tröttande möteshetsen som finns i Sverige, man har föräldrarnas uppbackning att skolan ska förmedla kunskap. När det gäller disciplin finns det tydliga regler vad läraren kan göra och inte göra. Läraren kan ge upp till två timmars kvarsittning varje dag för disciplinbrott. Och det ses som straff, inget annat.
Man har inte den skräck för att ta konfrontationer som finns i Sverige.
Tack för det!
Kan det vara så att man inte behöver så mycket kompetensutveckling och möten när man inte förändrar så mycket? 😉
Jag undrar om konfrontationsrädsla sitter i våra gener…
En vacker dag måste jag ordna en studieresa till Finland.
Man har förstås vissa föreläsningar och studiedagar. 2-3 per år. Men man kanske orkar mer när man inte konfronteras med det kaos som finns i svenska skolor. Förutom 24 timmars undervisning (d.v.s. 24 gånger 45 min) har man tre timmars gemensam planering per vecka (vissa skolor utnyttjar så mycket som två av dem regelbundet!) och 2-3 dagars vidareutbildning. ALLT däröver är betald övertid. Men man måste förstås planera och efterarbeta lektionerna. Det gör man när man vill, klockan tre på morgonen om man har lust.
Jag tänker också på möjligheten till specialundervisning, som under min tid i finsk skola, byggde på att om jag som lärare såg att en elev behövde enskild, extra undervisning, fick jag ge det, och jag fick lön för det. Och eleven kom, före eller efter skoltid. Hur genomför jag detta i Sverige? Jag fyller i blanketter och lobbar med rektorn om att eleven har det svårt, men får sällan igenom något, och aldrig om det gäller andra ämnen än ma, sv, eng Och hos oss ska alltid specialundervisningen ske på någon annan lektion- och då missar ju eleven där? I praktiken shanghaiar jag eleven en stund på lunchen, men hur hållbart och effektivt är det?
Ja, att eleven missar ordinarie undervisning är en av anledningarna till att jag inte tycker att det är en bra idé att ”plocka ut” elever för specialundervisning. Jag försöker i stället hitta lösningar som fungerar för klassen/läraren. I stället för att tänka på hur vi kan stötta ”Kalle” och ”Stina” i 8A som inte riktigt hänger med i matten så kan vi tänka på hur vi kan förändra matematikundervisningen i 8A så att alla elever hänger med. Det kanske kan låta som en marginell skillnad, men lösningsförslagen blir ofta helt annorlunda och kommer hela klassen till del.
Att organisera läxhjälp efter skoltid tror jag också är en god idé.
Pingback: Ödmjuk orubblighet | Jan Lenander – Lärare är bra att ha, blogg
Pingback: Femmorna i Stockholm har blivit bättre | Christermagister
Pingback: Stora brister på Rosengårdsskolor | Christermagister
Pingback: Bort med B-skolan | Christermagister