Lärarnas riksförbund vill förlänga grundskolan och ändra den ordinarie åldern för skolstart till sex år (Skolvärlden), och många håller med.
Jan Björklund ”hänvisar till andra länder där barn börjar skolan vid fem eller sex års ålder.
-Svenska skolbarn mognar ju inte senare än andra barn i världen. Fem-sex-åringar vill börja skolan, de längtar efter det. De vill lära sig mer och är nyfikna på livet, säger han.”
Jag har en stark känsla av att all forskning jag har läst inom området visar att tidigare skolstart inte leder till förbättrade kunskaper i längden. Var finns forskningen som visar att det är en god idé att låta barnen möta formell undervisning tidigare? För vi ska väl inte genomföra reformen enbart med grund i att barnen ”vill” börja skolan?
Diskussionen förs med fördel hos Mats i dessa två inlägg:
”Riktiga lärare – d.v.s. lågstadielärare” och ”Två tummar i samma näsborre?”
Länkar till andra bloggar om: skola, skolan, skolpolitik, skoldebatt, utbildning, utbildningspolitik, förskola, förskoleklass, grundskola
Christermagister 
Nej, det tycker jag definitivt inte. Det är väl bara LR som vill skaffa jobb åt sina medlemmar. Inte är det för barnens bästa. Låt dem vara barn så länge de kan.
Vad innebär det? Närmare precis mer exakt sådär? ‘Vara barn’?
Själv upplevde jag en skarp gräns när jag började skolan. Innan lekte livet mer, efter skulle man tränas in i vuxenvärlden med alla dess koder.
Men det är säkert annorlunda idag med förskolan och allt. Till skillnad från en annan som växte upp på bakgården och snabbt fick lära sig det sociala spelet ”by the hard way”.
Jag är inte rätt person att uttala mig om hur det var när jag var i den åldern, jag minns så lite av min barndom, utan väljer istället ett litterärt exempel. Jag upplever att den skarpa gränsen snarare befinner sig mellan Junibacken och Lugnet, mellan Madickens bekymmersfria lekande och Abbes dagliga slit med att baka de sockerkringlor som utgör familjens försörjning.
För mig kom den skarpa gränsen när man skulle gå i den stora skolan istället för den lilla trygga där man hade nära till vänner. Plötsligt kunde någon äldre kille bestämma sig för att man var ett övningsobjekt som behövde stryk.
Kanske hade jag lite junibacken-uppväxt fastän mina föräldrar hade det ganska tufft ekonomiskt emellanåt.
Jag som vet hur mycket min treåring tyckte om att diska och hur hon njöt av att lära sig handgreppen, de formaliserade stegen mot kunnande undrar om inte att vara barn ska handla om att prova på att vara vuxen.
Jag skulle nog säga att barnets lek med diskborsten är ett bra exempel på INFORMELLT LÄRANDE – inte formaliserade steg mot kunnande!
En stor del av leken är imiterande, men det finns andra dimensioner som inte är lika enkla att foga in i ett linjärt utvecklingsschema.
Men det här med ”att vara barn” är en starkt tidsbunden romantisk företeelse som nog går att koppla till Ellen key och den borgerliga familjen. baksidan är en starkt idylliserande tendens av det oskyldiga barnet som hindrar oss från att se dess fulla kompetens.
Gränsdragningen mellan det formaliserade lärandet och lekandet verkar lite svår att hitta. Min bygga torn med spagetti var en oerhört formaliserad övning med mycket strikta ramar och eleverna har sällan varit så lekfulla.