Orättvisa betyg

I en artikel i DN läser jag om ”orättvisa betyg”. En analys visar att ju mer resurser en grundskola har desto mer generös är man i betygsättningen, men när eleverna börjar på gymnasiet så faller deras betyg. (Mer i DN)

Det kan handla om glädjebetyg men det kan också vara så att eleverna får extra mycket stöd med mindre klasser och individanpassad undervisning, och faktisk har rätt satta betyg när de slutar grundskolan. Men kanske klarar de inte att hålla uppe sin kunskapsnivå på gymnasieskolan om de får mindre stöd där. De kanske har för grunda kunskaper, förklarar Christer Blomqvist, chef för inspektions- och analysenheten i Stockholms stad.”

I den konkurrensutsatta skolvärlden har vi ett problem med glädjebetyg som vi måste arbeta med, men det har jag tagit upp tidigare. I dag vill jag i stället lyfta fram det andra problemet som jag så väl känner igen. Otaliga gånger har jag arbetat med elever i mindre grupper och bedömt deras kunskaper på ett annat sätt än klassläraren gör. Det beror inte på att jag är ”snällare” i min bedömning, utan helt enkelt på att jag har en helt annan möjlighet att få syn på elevens alla kvaliteter i en liten grupp än klassläraren har. Om en elevs betyg faller i en större grupp behöver det alltså inte innebära att kunskaperna är ”för grunda”; det kan lika gärna bero på att läraren inte har fått syn på dem.

Vad är det för mening med att sätta ett betyg på eleven efter förutsättningarna i en liten grupp när de ändå inte klarar av den fortsatta skolgången, kanske du undrar?
….Samma tanke har slagit även mig, men det är ju faktiskt så att vi i vår bedömning ska använda ”all tillgänglig information”och att det inte står någonstans att eleverna ska bedömas efter vilka kunskaper som de klarar av att uppvisa i en grupp på 25-30 elever; det är (i de allra flesta fall) elevens individuella kunskaper vi bedömer.

I min egenskap som speciallärare har jag mött skeptiska lärare som tycker att jag gör ”orättvisa” bedömningar och nu möter vi skeptiska forskare och myndigheter som tycker att man sätter ”orättvisa” betyg i skolor som har goda resurser…
Hur ska vi tackla det här?
Ska vi anpassa oss efter den hårda verkligheten i klassen eller i gymnasieskolan?
Nej, jag tycker inte det. Jag tycker att vi i stället måste kämpa för att klasslärare och gymnasielärare får bättre möjligheter att se alla elevers kvaliteter.

(Sorterat under: Saker som borde vara självklara.)

P.S. Att vi är många som inser att betygen aldrig kan bli helt rättvisa är även det en annan diskussion; sök ”rättvisa betyg” i högerkant om du vill läsa mer om det.

Länkar till andra bloggar om: , , , , , , , , , ,

Annonser

Om ChristerMagister

Bloggande lärare med fotointresse.
Det här inlägget postades i Debatt och politik, Läraryrket, skolpolitik och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

32 kommentarer till Orättvisa betyg

  1. Anna skriver:

    Jag tycker att det kan vara svårt, framför allt när det gäller betyget VG i ”mina” ämnen – SO. Om man resonerar mycket med eleverna, vilket man vill göra, kan det ibland vara svårt att avgöra om en elev är duktig på att återge diskussionerna eller faktiskt ”tänkt själv”. I det personliga mötet finns så många möjligheter att utvecka och invecka ett samtal – och hitta sådant man kanske inte visste fanns där. Men så ser ju skolverkligheten oftast inte ut – vilket nog kan leda till att det ibland beror på ”yttre omständigheter” och inte bara på eleven själv vilket betyg den får. De så kallade starka eleverna lyckas alltid ”visa sig” – de så kallade svaga får i den bästa av världar hjälp att visa sig och däremellan står ett gäng som nog kan få lite slumpartade betyg beroende på hur och när de råkar ”visa sig”.

    • Christermagister skriver:

      ”Svårt” var ordet, sa Bull! 🙂

      Jag tror att vi därför måste acceptera att betygen inte är rättvisa, och jag tycker att det är viktigt att vi inte anpassar oss efter de sämsta förutsättningarna i något slags försök att uppnå ”rättvisa”… Det är viktigare att vi fokuserar på att utveckla elevernas kunskaper och färdigheter, med alla tillgängliga medel.

    • Plura skriver:

      Lätt, sa Bill 😉

      Rättvisa i förhållande till vad? Vi har inger relativt betygssystem. Tycker att tankarna för mycket speglar just dessa tankergångar. Ett målrelaterat betygssytem är inte rättvist. Den ska spegla elevens kunskaper. Och då inte i förhållande till sina klasskompisar.

      • Anna skriver:

        Det har väl ingen betydelse om det är relativt någon annan eller inte – rättvisa är väl i detta fall att få det betyg du förtjänar – utifrån de formulerade kriterierna. Om samma kunskaper ger eleverna G på en skola, VG på en annan och MVG på den tredje så är betygen fel satta – och i elevens ögon orättvisa. Åtminstone i Stockholmstrakten ska de ju sedan konkurrera om platserna på samma gymnasieskolor. Det är ju heller inte särskilt rättvist mot eleven själv om den genom att ha fått för höga betyg kommer in på gymnasie- eller för den delen högskoleutbildningar som den sedan inte klarar av.

        • Christermagister skriver:

          Precis, vi måste ju tänka rättvisa/rättvisande betyg i förhållande till kriterierna, och om de är det överallt blir det också rättvisa(re) mellan eleverna. Hade vi inte haft intagning till högre kurser med grund i konkurrens baserad på meritpoäng (totalt antal uppnådda poäng) utan i stället tog in de som hade de nödvändiga kunskaperna hade situationen sett annorlunda ut (vilket jag ofta propagerar för).

          • Anna skriver:

            Vilken är din lösning för att få veta om de har de nödvändiga kunskaperna? Om vi inte lyckas sätta rättvisa(nde) kunskapsrelaterade betyg – vilka mätmetoder har vi då att ta till?

            • Christermagister skriver:

              Det är nog inte mycket att göra åt mätmetoderna, det har du rätt i, men jag menar att det borde räcka med att man har uppnått tillräckliga kunskaper inom de ämnen som är relevanta för utbildningen i fråga, inte i en massa andra ämnen. Om vi nödvändigtvis måste sålla bland de som söker kan det finnas bättre urvalsmetoder än att man håller en jämngod nivå inom 16 ämnen, kanske intervjuer och antagningsprov…

  2. Anna skriver:

    Kommer också att tänka på en elev jag hade – som hade såå svårt med engelskan. Det upptäcktes i femman – han kunde apselut nada! Då la vi upp en plan, han, jag och föräldarna som vi sedan arbeta utifrån mot målsättningen G i nian.
    Självklart fanns många elever med G som kunde mer än han, vi hade verkligen bara fokuserat på att han skulle lära sig elementära saker – skriva, prata och lyssna på ”vardagligheter” – och betyget var nog lite på håret ändå.
    Såklart gymnasiet då blev en chock – för där var lärarna inte beredda att jobba som vi hade gjort – där skulle han ju göra precis som alla andra.
    Vet inte hur det gick till slut, men nånstans kändes det ändå rätt att han som hade ett antal VG i andra ämnen, och inte särskilt svårt för något annat än främmande språk (kanske finns någon diagnos för sånt också) slapp börja på IV för att troligen ändå inte lära sig så mycket mer engelska än vad vi med vårt dagliga tragglande klarat av med fem års hårt arbete.

    • Christermagister skriver:

      Ja, sådana fall är oerhört svåra! Ibland lägger vi ner massor av resurser på att hjälpa elever över den där sista magiska gränsen så att de kommer in på ett nationellt program och varje gång infinner sig frågan: hade det varit bättre att h*n gick på IV? För det finns ju en viss risk att eleven i stället hoppar av gymnasiet helt och hållet… Så på sitt sätt kanske vi borde anpassa oss efter de lokala och tillfälliga förutsättningarna ändå…

      • enligt O skriver:

        Och vi som arbetar på IV behöver verkligen fundera på det där med hur mycket stöd vi ger eleverna. De behöver klara sig på gymnasiet som sagt. Jag skulle dock säga att de är bra mycket mer mogna efter ett år hos oss, inte bara ett år äldre och klarar sig därför förhållandevis bra. För många kan ett år på IV vara ett rejält lyft, det får man inte glömma i debatten. Ett G som är på gränsen kan vara bra för stunden, men i många fall blir det grymt svårt att fixa gymnasiestudier. Risken är då att eleven hoppar av och var hamnar de då? I vår kommun på IV och jag tror inte att det är den enda kommunen som löser det så.

        Svårt, sa Bill, men kontentan måste ändå bli att ett G inte bara ska funka för stunden. En viss motor och en vilja måste finnas hos eleven. Egentligen är det viktigare än rena kunskaper. Men visst Christer, jag håller med dig om att det snarare är förutsättningarna på gymnasiet som ska förändras. Alla elever ska hinna bli sedda.

        Måste dock erkänna att jag har rejäla fördomar om ”fina” friskolor och glädjebetyg…

        • janlenander skriver:

          Ja, jag har samma fördomar om många friskolor!

        • Christermagister skriver:

          Ja, för många kan ett år på IV vara ett rejält lyft, men för andra kan det vara rena rama katastrofen. Det handlar som vanligt om gruppdynamik (inkl lärare och ledning), men när man blandar elever med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar med dem med sociala bekymmer så kan det bli riktigt jobbigt för vissa… Kontrasterna blir ännu större än i grundskolan och det är inte alltid huvudmannen inser att man måste satsa extra mycket på de här klasserna.

          Det är väl här SYV och samarbetet mellan grundskola och gymnasium borde träda in, för det kan ju aldrig vara rätt att vi använder vårt myndighetsutövande (betygen) som verktyg för att ”styra” ungdomarna till den verksamhet som vi anser vara lämpligast.

    • Plura skriver:

      Anna, känner igen mig i det du skriver om killen. Själv hade jag inga som helst problem med annat är just språk, både modersmålet och främmande. Det var först i tredje ring i gymnasiet det konstaterades vissa bekymmer med läs- och skrivsvårigheter. En befrielse att veta. Och handikappet går att träna med envetenhet och hjälp.

      Som alltid gäller det att se eleven och jag tycker, med risk för att reta lärare på gymnasiet, att det är mindre av den varan just där. Kanske försöker de spegla en tillvaro i den akademiska välden från förr. Då vara det upp till varje student att själv ha drivet att kravla sig ur universitet eller teknisk högskola. Det är syn med sådana attityder.

      • Jan Lenander skriver:

        Med det här så är det klart att du får det önskade svaret från en gymnasielärare.

        Det är absolut så att vi på gymnasiet anser att vi ska träna eleverna så att de ” själv ha drivet att kravla sig” vidare. Vi försöker verkligen få ur dem alla curlingförväntningar och jag personligen hoppas att inte högskolan ska börja curla vuxna. När ett företag i Sverige ska ro hem en stor order så måste det göras av människor som står på egna ben. Den som tror att det moderna samhället kommer att kräva mindre av detta bedrar sig på allra grövsta vis.

        • Anna skriver:

          Fast när det rör sig om en elev som har relativt lätt för det mesta, och sökt sig mot en teknisk utbildning, men verkligen behöver hjälp för att klara just engelskan så skulle det ju kännas bra om även gymnasieskolan kunde erbjuda det stöd som behövs – det är inte curling – det är att leva upp till skollagen. (Ber om ursäkt för en oförsvarligt lång mening…)

          • Jan Lenander skriver:

            Ja, jag tycker också eleven ska få det stödet men lägger mer ansvar på eleven att proaktivt se till att den får stöd.

            • Christermagister skriver:

              En intressant inställning. Särskilt när man betänker att minsta hint om att man är i behov av särskilt stöd kan innebära att man får problem att komma in på en fristående skola…

              ”I Stockholm finns nu 96 gymnasieskolor och 67 av dessa har fristående huvudman. Motsvarande uppgifter i Göteborg är 14 kommunala och 34 fristående och för Malmö 13 kommunala och 21 fristående skolor.”

              http://www.skolverket.se/sb/d/3341/a/19291

            • Jan Lenander skriver:

              I min tankegång ligger ingen som helst tanke om att eleven måste begära stöd innan den påbörjat gymnasiet.

              Jag hittade ingen information som stöder din tes att friskolegymnasier försöker slippa ifrån elever i behov av särskilt stöd. Det hade varit intressant att se. Jag misstänker att det är så men vet med bestämdhet att åtminstone John Bauer gymnasiet profilerar sig för att fånga upp den elevkategorin.

  3. janlenander skriver:

    Det kanske inte handlar om betygssättning alls eftersom betygskriterierna förändras mellan grundskolan och gymnasiet. Tar man matematik A på gymnasiet är de de vid första anblicken förvillande lika högstadiematematiken. De små skillnaderna påverkar dock hur man bedömer kunskapsnivån i väldigt hög grad. För vissa elever som har svårt med de bara aningen utökade kraven på längre resonemang och presentation kan det bli mycket avgörande.

    Det dyker upp nya svårigheter på gymnasiet och det är inte bara en fråga om förkunskaper utan det finns individuella skillnader så att vissa ämnen helt enkelt blir för svåra på gymnasienivå. Eleven kan behöva söka sig andra vägar vidare och jag tycker att nuvarande gymnasieskola har för litet utbud av den sortens vägar de här eleverna kan behöva.

    • Christermagister skriver:

      Ja, olika vägar att vandra är alltid bra, men det skulle ju underlätta med en röd tråd att följa också… Lärare på högstadiet och gymnasiet har ofta chockerande lite insikt i varandras arbete.

      • janlenander skriver:

        Är du säker på detta? många gymnasielärare har varit högstadielärare innan de började på gymnasiet.

        • Christermagister skriver:

          ”Säker”, nej, inte alls! 🙂

          Jo, jag är säker på att jag har träffat många lärare på både högstadiet och gymnasiet som vet väldigt lite om varandras arbete, men det kanske inte är ett generellt problem… Att man inte har en aning om vilken gymnasieskola eleven kommer att hamna på försvårar förstås från det hållet…

      • janlenander skriver:

        Jag förtydligar lite extra att det inte är något fel på högstadiets undervisning bara för att eleven inte klarar vissa saker på gymnasiet. Den röda tråden att följa ska förstås förmedlas av en duktig SYV så att eleven inte fastnar i enbart det högstadiebetygen anger utan istället verkligen funderar på vad han eller hon är bra på.

  4. Inga Magnusson skriver:

    Jag står i samma situation som Du och känner igen mig. Som speciallärare bland små grundskolebarn så har jag inte krav på betygssättning men väl ¨på att godkänna nationella prov eller inte. De barn som behöver göra proven i liten grupp eller enskilt ska få göra det eftersom man ska bedöma den faktiska kunskaperna, inte gruppmognad, koncentrationsförmåga eller social kompetens. Jag får också försvara mina bedömningar. Samtidigt gynnar jag ingen om jag är för ”snäll” och släpper igenom elever som inte kan det de ska kunna enligt målen för årskursen. Tanken är ju att proven ska vara ett avstamp till vidare insatser och som sådana funkar de bara om de är korrekta.

    Sånt här behöver vi som jobbar i skolan utbilda oss på mer istället för att ägna massor av tid åt kollektiva / fiktiva utvärderingar av något slags minsta gemensam nämnare ( i praktiken obefintlig!) på varje skolenhet.

    Läste en artikel om Dig i lärartidningen, det var visst Skolvärlden. Den var bra.

    • Jan Lenander skriver:

      Att öka vår kunskap kring att sätta betyg och att se hur olika former av examination passar för olika elever är väldigt viktigt.

      Minimikrav och G får dock inte ta för stor plats när det gäller de svaga eleverna. Vi måste hjälpa dem att hitta sina styrkor och hjälpa dem att komma mycket längre inom något område och då är inte G+ eller VG- avgörande utan att de har kunskaperna som behövs när de är där på arbetsplatsen.

  5. Plura skriver:

    Intressant tråd Christer. Även om jag inte sätter betyg på elever och hela problematiken med den har det förvänat mig hur sysättet på betyg speglas av det gamla relativa betygstänket.

    Det betygssytem som infördes 1998 är målrelaterat. Vad innebär de? Du och säker många andra vet att det bygger på att individen ska mäta sina kunskaper i förhållande till sitt eget kunnande och inget annat. Därför anser jag det smått irriterande att det finns meritpoäng man pratar om och inte entydiga tolkningar av kunskapskraven i ett betyg. Och då är det viktigt att eleven mäts mot kraven för att ha kunskap i rätt nivå.

    Samtidigt, med risk för att reta upp några, gäller det att vi har en lärarkår som är tränad att sätta betyg och göra skriftliga omdömen. Tyvärr ser jag inte det. Och kvalitativa betygssystem som vi har innebär ett ständigt kallibrerande av bedömningar utifrån kunskapkraven i varje ämne. Hur ofta gör ni det? Har alla kunskap i hur man gör bedömningar, både formativa som summativa?

    Bedömning är ett hantverk och en svår konstart.

    • Christermagister skriver:

      ”individen ska mäta sina kunskaper i förhållande till sitt eget kunnande”

      Nja, vi pedagoger bedömer elevens kunskaper i förhållande till kursplanernas kriterier… (Se även ovanstående kommentar.)

      Tyvärr får vi alldeles för lite utbildning och träning i att göra bedömningar. De lärare som enligt regeringens förslag ska sätta betyg i de lägre åldrarna har i många fall ingen som helst utbildning i detta, möjligtvis ett par eftermiddagars samtal i arbetslaget…

      • Jan Lenander skriver:

        Vi gör bedömningar utifrån kursplanekriterier men huvudmålet är att individen ska förstå så väl som möjligt hur långt deras kunskaper räcker.

        • Christermagister skriver:

          Ja, men det är ju en annan sak… och dessutom en stor diskussion i sig, för hur ska de kunna veta det? De söker ju vidareutbildning efter relativa mått (antalet övriga sökande och deras resultat avgör antagningsgränsen.)

          • Jan Lenander skriver:

            Nej det går ju inte att veta, vi får hoppas kursplanemål ger grunden och att individen tar reda på resten.

            Jag har väldigt lite fokus på antagningsgränser, de riktiga utmaningarna kommer efteråt. Hur uppnår individen ett kunnande så den kan göra nytta?

      • Plura skriver:

        Givetsvis menade jag kursplanernas kunskapskrav och inget annat.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s