Grupparbeten i skolan har fått dåligt rykte. Det är väl kanske den arbetsform som främst representerar ”flumskolan” för dem som använder begreppet i den traditionellt negativa meningen och jag är rädd att allt arbete i grupp snart är utbytt mot eget individuellt arbete med syftet att korrekt kunna utvärdera varje elevs individuella kunskaper.
Som vanligt handlar det om att hitta en balans mellan arbetsformerna i skolan. Det går att genomföra grupparbeten på ett bra sätt, utan att låta eleverna arbeta under lång tid med ett eget projekt utan stöd och feedback under processen, och jag tror att det är viktigt att vi inte glömmer bort det. Jag har skrivit en hel del om relationskompetens här i bloggen på sista tiden och hur ska eleverna annars kunna utveckla en sådan?
Jag citerar Mattias Bruzelius från Lunds tekniska högskola ur en artikel i Ny Teknik:
Det är många av de blivande ingenjörerna som är väldigt duktiga. Men de har gått igenom gymnasiet utan att ha behövt be om hjälp och har liten erfarenhet av att jobba i grupp. Här får de lära sig att arbeta med varandra och lösa svåra problem i grupp, vilket hjälper dem i arbetslivet, där allt handlar om att arbeta tillsammans.
”Där allt handlar om att arbeta tillsammans”… Sug på den! 🙂
Länkar till andra bloggar om: skola, skolan, skoldebatt, utbildning, pedagogik, flumpedagogik, relationspedagogik, relationskompetens,
Christermagister 
Skillnaden mellan grupparbeten i skolan och verkliga grupparbeten i yrkeslivet är uppenbar.
I skolan var det/ är det några som jobbar (jag var sån) och några som ständigt kommer för sent/sitter och pratar om annat/ fnissar/tramsar.
I yrkeslivet åker man ut om man tillhör den andra sorten.
Ett samtal om detta kanske kan ge eleverna en värdefull insikt inför framtiden?
Problemen vid grupparbeten är utmärkta tillfällen för en lärare att skapa spännande lärande.
Man bör använda olika pedagogiska metoder tillsammans och grupparbete kräver mycket av uppstart och uppföljning av steg för steg och mycket av individuell uppföljning. Grupparbete är en arbetkrävande pedagogisk metod i annat fall blir det precis så dåligt som Anders beskriver.
Vissa av kunskapskriterierna är oerhört svåra att uppnå eller mäta utan att ha använt grupparbeten. Det är något den late läraren bör ha i åtanke.
Så sant, så sant.
Man bör också komma ihåg att grupparbeten inte måste vara så oerhört avancerade och sträcka sig över lång tid. Även samarbeten som bara fortgår under en eller ett par lektioner kan utveckla värdefulla färdigheter och är inte lika krävande att genomföra och utvärdera.
Jag använder grupparbeten på allt från 10 minuter till 2 månader långa. Genomgående för dem alla är att de måste kompletteras med storklassdiskussioner, genomgångar och uppföljning av gruppen och individen. Det är mycket intensivare arbete än mer traditionella lektioner och av ren självbevarelsedrift väljer jag bort dem ibland. Dåligt ledda grupparbeten är uselt.
Jag är inte bara lärare, utan även scout, och en av de viktigaste delarna av scoutings pedagogik är just samarbetet i den lilla gruppen, där alla har en uppgift och där alla syns. Detta har jag tagit med mig i min undervisning och arbetar långt mer med grupp-uppgifter, i grupper som jag oftast skapar, än med individuella uppgifter. Uppgifterna kan vara tre, tio eller trettio minuter, men också tre veckor eller mer. MEN det som är viktigt är att eleverna alltid är sedda: Vid längre projekt är har i princip varje lektionstillfälle någon samlingsaktivitet där alla är sedda, och jag ser till att träffa och prata med alla grupper, ber dem definiera de roller som de har i gruppen och hur de fördelat arbetet, hur de delar information och hur de lägger upp sin tid. Och visst händer det att någon försöker smita undan och lämnar de andra i sticket, men jag är mycket tydlig med att ingen ska täcka upp för någon annan, och att jag SER vilka som JOBBAR, och inte bara redovisningen. Efter redovisningen sker ”provet”: Ett tillfälle där eleven får 1: Beskriva det de lärt sig (inte alltid det jag hoppats på att de skulle ha lärt sig 🙂 2: Beskriva hur processen upplevts, från ax till limpa; inte i första hand vad som hänt, utan hur det känts (mycket avslöjande) och sedan 3; värdera resultatet utifrån de mål och det syfte som uppgiften haft. Det är HÄR man ser vilket betyg eleverna får; och det är verkligen inte de som har bäst förmåga att uttrycka sig som alltid har bäst reflektioner!
Vi glömmer allt för ofta att låta eleverna utvärdera: Både sig själva, lektionerna och oss.
Det låter suveränt, grattis till dina elever! 🙂
Jag har fått liknande erfarenheter från scouting men också från många andra situationer. Rätt skött är grupparbete ett fantastiskt redskap. Gott om det kommer upp många exempel på hur och varför grupparbeten kan vara så bra.
Det första riktigt lyckade grupparbete jag själv deltagit i, utspelade sig under en av de sista didaktik-kurserna på lärarutbildningen. Alla i gruppen var delaktiga, och alla kände att de fått ut något av det hela. Innan dess hade jag inga vidare positiva erfarenheter om arbetssättet från min tidigare skolgång…
Både kul och sorgligt…
Det dåliga ryktet för grupparbeten är befogat utifrån den tidigare så låga kunskapsnivån när det gäller hur de blir lyckade. Däremot bör vi återupprätta ryktet igen för vi börjar vara många som kan använda arbetsformen numera.
Det kan räcka med ett positivt exempel för att man ska få kraften till att göra något bra.
Man kan använda grupparbeten på ett annat sätt också – som förbereder eleverna inför högskolan.
Genom att ge individuella projekt, men en grupp att samarbeta i – där man hjälper och stödjer varandra. Tex kan en enskilds resultat bero på en annan elevs projekt – då är man beroende av varann.
Fast jag inser ju, även som icke-lärare, att det kan betyda en del arbete eftersom de mer ambitiösa eleverna inte vill bli uppstoppade av de mindre ambitiösa, och de andra kanske tycker att vissa drar för snabbt/hårt…
En bra blandning är nog ändå det bästa – varför skall man bara ha det ena eller det andra ? 🙂
I arbetslivet är det som sagt mycket teamsamarbete – och arbetsformen, inom min värld som ingenjör iaf, är för det mesta grupper inom en stor grupp, och individer inom gruppen. dvs jag gör mitt eget arbete, med eget ansvar – men det syftar till en större del där alla måste ha gjort sitt, och i många fall är ”min” grupp en del av hela företaget eller ett större projekt. Man jobbar delvis individuellt och delvis med möten eller rent av i gruppsessioner (brainstorming, uppdelning av arbetsuppgifter osv)
/K