……………….
………………….
Ett par rubriker i Aftonbladet och en teckning i bloggen Stuff No One Told Me gör att jag känner att jag ytterligare måste klargöra en viktig punkt när det gäller Relationspedagogiken/Flumpedagogiken; vi ska inte ”curla” barnen i skolan och ge dem en falsk världsbild. Vi ska behålla ledarskapet och ansvaret. Vi ska vara tydliga med hur elevernas prestationer står sig i förhållande till våra förväntningar, men vi ska göra det med hjärta, omtanke och uppmuntrande framtidsplaner; med autencitet och utifrån rimliga individuella förväntningar.
Citatet från Stuff No One Told Me ”Things that are hard to say are usually the most important” kopplas lätt samman med mitt tidigare citat ”Det är den som är svårast att tycka om som behöver det mest”. Att vara Relationspedagog är inte lätt, men viktigt.
Länkar till andra bloggar om: skola, skolan, skolpolitik, skoldebatt, utbildning, utbildningspolitik, pedagogik, flumpedagogik, flumpedagog, relationspedagogik, relationspedagog, relationskompetens,
Christermagister 
”Lär mig nu hur jag får MVG, jag tänker inte dra omkring på ett skitjobb som du” är nog den största relationsbyggarutmaning jag har mött hitills. När en elev hävdar att de är så mycket bättre än alla andra och sen ska ha hjälp för att tränga sig förbi då har jag verkligen svårt att få fram engagemanget. Lyckligtvis är det bara ett fåtal skolor där det här är vanligt. Vad jag tror håller på att bli vanligare är ett stort glapp mellan ambitionen och förmågan. När en elev som har svårt för sig frågar om jag tror de kan bli läkare …….
Nu förstår jag inte riktigt din problematik. Eleven i första exemplet handlar för mig mer om en individ än en typ av skola. Du skriver ” Lyckligtvis är det bara ett fåtal skolor där det här är vanligt.” I vilka slags skolor är det vanligt att elever anser sig vara bättre än andra och ska ha hjälp att tränga sig förbi? Elever som saknar empati och dessutom har dålig självkännedom (kanske med ett väldigt stort ego, ett otroligt självförtroende och en urusel självkänsla) finns nog i alla skolor. Eller menar du att vissa skolor (eller lärare) ”framkallar” fler elever av ”denna sort” än andra?
När det gäller glappet mellan ambition och förmåga så tycker jag inte att vi ska underskatta motivationen som inre drivkraft. Vill någon bli läkare är det min skyldighet som lärare att förmedla att allt är möjligt samtidigt som jag måste få eleven att förstå att han eller hon måste lägga ner hela sin själ, sitt liv, sin tid och sin energi för att lyckas. Jag funderar inte ofta över glappet mellan ambition och förmåga, jag försöker se till att glappet är så litet som möjligt. Och jag tror på eleven. Jag tror att elever lyckas om man ställer höga krav. Om man dessutom har en elev med en inre drivkraft, en motivation att verkligen vilja bli läkare, då har man ju mycket gratis. Även om eleven har svårt för sig.
Svårigheten ligger i att motivera de allra svagaste, och då kanske även de mest omotiverade eleverna, till att vilja bli något överhuvudtaget. Svårigheten ligger i att bygga upp elevers självkänsla så att de ska känna sig lyckade, att de ska känna sig kapabla. Det kan vi göra med hjälp av relationspedagogiken. Tror jag.
Ja, din medicin stämmer överens med min även om det var en hon. Hon menade att läraryrket var ett skitjobb och det var förstås en del av utmaningen att hon började med att smutskasta det jag gjorde.
Den här kommentaren blev ogenomtänkt och hamnade på fel ställe. Oooopss oops ber om ursäkt!
Ja, jag anser att vissa skolor har ett upptagningsområde som gör att man stöter på fler elever som säger ”min pappa tjänar 100 000 kronor i månaden hur mycket tjänar du?”
Motivation och ambition går inte alltid hand i hand. Jag tror att de flesta människor far väldigt illa av att ha helt orealistiska mål. Sen tror jag precis som du att det är viktigt att lärare mfl visar tilltro till eleverna. Det är därför som det blir ett moraliskt dilemma för de flesta med överambitioner skulle vinna på att få hjälp att hitta ett mer realistiskt mål men risken finns ju alltid att just den man minskar målet för får en Lidnersk knäpp och klarar allt.
För de riktigt svaga innebär läraruppdraget också en svår balansgång med att visa på möjligheterna med kunskapen men inte stänga några vägar pga bristen på kunskap. Fast huvuddelen av den utmaningen är av annan art. Jag tror inte vi ska blanda ihop denna utmaning med den tidigare.
Relationspedagogik fungerar utmärkt som grundstomme för båda situationerna men observera att själva kärnan i relationsbygget är att man verkligen ska kunna prata ihop sig om lösningar. Då är det ruskigt farligt om man säger något hurtfriskt som man inte tror på.
Innan jag utbildade mig till lärare vickade jag i flera år och det jobbigaste området att arbeta i var stadens ”finaste”.
Mina erfarenheter pekar i samma riktning.
Skolan med flest riktigt svaga elever kunde ibland göra mig ledsen för elevernas skull och deras möjligheter men eleverna var väldigt gulliga. Jag har inte provat skolor i områden med hög kriminalitet så där vågar jag inte uttala mig.
Jan, jag skulle ta ett samtal med eleven om de olika värdena i livet (jag skulle i alla fall önska att det var det jag hade styrkan att göra… 😉 ); är pengar allt här i livet? Vad menar du med ett skitjobb? Vad är ett bra jobb?
Och oavsett svar är det ju faktiskt bra att h*n vill få höga betyg…
Liknar den strategi jag valde men jag fick vänta med en del av den för hon var så nedlåtande mot mig att det hade varit för provocerande att ta allt på en gång. Nyttig övning i självkontroll, eller hur?
Ja, verkligen. Här är Margareta Normells bok ”Pedagogens inre rum : om betydelsen av känslomässig mognad” högst relevant.
Inom det här området känner jag att jag blir bättre och bättre med tiden, som ung och oerfaren hade den där situationen varit mycket jobbigare än den skulle vara i dagens läge.
Jag tänker ofta på det där som du citerar: ”Things that are hard to say are usually the most important” Kanske inte ordagrannt, och kanske inte på engelska, men på innebörden. Så viktigt. Och så svårt.
Jag tror att många missförstår vad vi (jag skriver vi för jag tror att du och jag har ungefär samma syn) menar med relationspedagogik och flumpedagogik. För mig kändes det ju som en helt onödig påminnelse att du skrev att relationspedagogik inte innebär att curla, men så tänkte jag en gång till. Och liksom vi måste vara tydliga i vår ledarroll måste vi ju också vara tydliga när vi ”sprider vårt budskap”. Vilket du var nu.
Som du själv skriver: Svårt, men viktigt!
Ja, för att curla, eller bara flumma runt, är väl det ”de andra” tror att vi vill när de inte riktigt förstår oss…
Eller när de inte vill förstå oss 😉
Jag tillhör nog gruppen som får etiketten ”de andra” här. Visserligen kan jag bara tala för mig själv, men det handlar sannerligen inte om brist på vilja. Tvärtom.
Jag tror det är anti-Björklund-retoriken som förekommer ibland som ställer till det, man får rätt som det är intrycket att alla som inte är uttalade Björklundianer räknas in i den grupp som kallar sig Flumpedagoger, och det är ju lite synd.
Vi pratade om det här i ett annat inlägg, gjorde vi inte?
Hur som helst, jag har jobbat i många olika slags områden, och jag instämmer med det du skrev lite längre upp, Christer, de finare områdenas problematik är många gånger tyngre att hantera. Det är svårt att hantera den väl dolda sorgen hos ett barn med dyr, ny mobiltelefon, där föräldrarna betalar räkningen med orden ‘ring vem du vill, hur länge du vill, bara du inte ringer mig på jobbet för det har jag inte tid med’. Det är svårt att förklara för en ung människa som lärts att allt går att köpa för pengar att betyget faktiskt inte ingår i detta ‘allt’, i synnerhet om föräldrarna insisterar på att joho då, det gör det visst det, och de har minsann pratat med både den ene och den andre som sitter i position att se till att jag aldrig mer får jobba. Det är svårt, men det går. Oftast.
Att jobba i skolor med tung kriminalitet i elevernas vardag är en annan utmaning. Den är inte helt enkelt den heller, men mer rakt på sak.
Jag tror att anti-Björklund perioden borde vara passé snart och att ”relationspedagogik” borde satsa på att bli en bredare kraft med Janpedagoger, Intuitionspedagoger, …. När vi diskuterar olika elever, elevförutsättningar och olika slags skolor så inser man att relationspedagoger måste arbeta med många olika slags relationer, för många för en enskild individ. Man måste vara många och man måste vara olika, det är själva styrkan.
Oj oj oj det lät som slutrepliken i en amerikansk film. 😉
Jag håller helt och hållet med om att problematiken man kan stöta på i ett mer välbärgat område är svårare att hantera pga att problemen inte ”syns” på samma sätt. Men barnen och ungdomarna oavsett område och oavsett beteende signalerar samma sak: ”Se mig, älska mig!”
En del signalerar detta genom att skrika, bråka och leva rövare. Andra genom att prestera tills de går in i väggen. Ytterligare några genom att skära sig armarna, svälta sig eller blotta sig på Internet. Som vanligt är vi duktigare på att indentifiera bråkstakarna, de som är utåtagerande på ett bråkigt sätt. De tysta, inåtvända och de som ni pratar om, som vi kan kalla översittare, är mycket svårare att hantera. Varför är det så, tror ni?
Anna, visst är det så.
Bråkstakarna går ju knappt att undgå att identifiera, de reagerar ju faktiskt rätt sunt på en orimlig situation genom att leva rövare och protestera. Men de tysta, de som gömmer sig på toaletten och försöker skära bort sin ångest, kräkas ut den eller kanske svälta bort den, och sedan visar oss ett blekt leende, de är som spöken som försvinner om man tittar för intensivt på dem. Dem måste man bemöta med varm och varsam kärlek, försiktigt så att man inte råkar göra dem ännu mer illa men enträget så att de tillslut vågar lita lite lite grann på att man finns där. Och framför allt måste man se dem, hela tiden, så de inte plötsligt har försvunnit.
Varje elev behöver sitt individuella bemötande, så är det ju, men som du säger Anna, ser man på dem med vänlig blick är mycket vunnet.
I ett blogginlägg Professionalisering genom att brinna för uppdraget så argumenterar jag för att lärare ska samlas kring visioner och föreslår bland annat ”Alla barn och elever ska ges den ledning och stimulans som de behöver i sitt lärande och sin personliga utveckling” kan användas som en inspiration för vår yrkeskår.
När det kommer en ny skolreform med saker som kan vara positiva vill jag lyfta fram att relationspedagoger av alla slag med sitt engagemang kan tillföra det som inte skolreformen innehåller. Motverka segregation, bredda undervisningen mot det eleverna behöver, vill ha och mår bra av. Ta hand om det där som hamnar mellan stolarna och möta alla sorters elever med den vänliga blicken och engagemanget i att tillfredställa deras långsiktiga behov. Våra olikheter gör att vi kan möta alla!
Jag tror inte att vi ska definiera en pedagogik som motsatsen till en viss person (som dessutom inte är pedagog). Det är nog tydligare att definiera relationspedagogiken/flumpedagogiken som motsatsen till ”Nanny-pedagogiken”: ”Rule number one”, säger supernannyn och spänner blicken i barnen ”– do as you are told!” Det är en hårt auktoritär inställning som bygger helt och hållet på att barnens uppgift är att lyda, oavsett om de får en rimlig motivering eller inte. (Se Barnuppropet: ”Barn har rätt”)
Många av Björklunds förslag går i linje med Nanny-pedagogikens delar som handlar om att styra barnen med piska och morot, men långtifrån alla. Jag tycker att jag (i alla fall det senaste året) har varit tydlig med att kritisera Björklunds enskilda förslag som jag tycker går i linje med denna pedagogik, men också med att lyfta fram de bra förslag han kommer med. Piska och morot kan vara nödvändigt att använda ibland, när allt annat har havererat eller som en del i en större relationell helhet, men som jag skrev ovan så är det stora problemet inte de som använder dem på detta sätt, utan att vissa använder dem som generell lösning på alla problem och som grundförutsättningen i förhållandet mellan lärare och elev. Det motverkar utvecklandet av ”inre motivation” och ”inre ansvar”; begrepp jag har sagt att jag ska återkomma till men som jag tror att de flesta förstår innebörden av i alla fall.
Jag hävdar att alla pedagogiska recept som drivs till en formel som återupprepas om och om igen är katastrofala. Barn är inte likformiga som muffins och ok att vi behöver struktur och recept för att möta barn men de måste innehålla en helt annan flexibilitet.
Jag vill lyfta fram yttre motivation som något som har synergi med inre motivation, något som fyller på den inre motivationen. När den yttre motivationen är snuttifierad, irrelevant, eller felriktad så får den motsatt effekt och det är då den också försämrar den inre motivationen. Ifall den är långsiktigt inriktad och anpassad till individen ger den dubbelt bra effekt.