Häromdagen skrev jag om Relationspedagogik och försökte förklara kopplingen till Flumpedagogiken (som jag ser den). För mig är de samma sak. Det är grundinställningen att de respektfyllda relationerna i skolan bör vara basen för allt arbete som har gjort att jag kallar mig Flumpedagog.
Straff, tvång, förbud, omhändertaganden, särskiljanden, piskor och morötter står oftast för en syn som riskerar att skada relationerna och det ”inre ansvarstagandet” i skolan och därför är jag för det mesta emot dem. I diskussionen till mitt förra inlägg skrev jag om att omhändertaganden (av t ex telefoner) inte blir aktuellt med ett relationellt arbetssätt och i en artikel i Skolvärlden presenterar Martin Forster ett relationellt arbetssätt för att stävja olika former av stök i klassrummet. Han sätter också fingret på att även föräldrarna måste inkluderas i det relationella synsättet; om inte de känner sig respekterade och är en del av lösningen vid eventuella problem kommer vi inte långt.
Om någonting ska kunna definieras som en speciell pedagogik så måste man ju kunna lära sig den, eller hur? Jo, så tror jag att det är, och trots att helheten inte handlar om en metodik med färdiga handlingsplaner och medföljande arbetsblad så tror jag att ett mer relationellt arbetssätt går att utveckla; och jag delar denna åsikt med flera författare som skriver om saken. Om du vill fördjupa dig i Relationspedagogiken så är dessa böcker en utmärkt start: Juul & Jensens Relationskompetens i pedagogernas värld, Fibaek Laursens Den autentiska läraren och allt av Margareta Normell.
En översikt av Relationspedagogiken finns i mitt examensarbete om skolk på sidorna 38 till 46 och där kan du även hitta fler referenser och forskningsstöd; Relationspedagogiken, eller Flumpedagogiken, har nämligen ett gediget sådant. Maths var också vänlig nog att tipsa mig om att man på SVT kan läsa att ”Forskningen visar också att bra relationer med lärare som uppmuntrar, motiverar och har positiva förväntningar på eleverna kan ge skydd mot psykisk ohälsa” på tal om en färsk rapport från Utbildningsdepartementet.
För dig som fortfarande skräms av ordet ”flum” citerar jag mig själv från min uppsats:
”Det är viktigt att påpeka att det inte är meningen att de vuxna ska lämna över ansvaret och ledarskapet till barnen. ”All erfarenhet visar att barn generellt utvecklas optimalt tillsammans med vuxna som förmår och är villiga att ta på sig ledarskapet” (Juul och Jensen, 2003, s. 83). Juul och Jensen föreslår att en stor del av de disciplinära problem vi ser i dagens skolor kan förklaras med att de vuxna känner sig ”vilsna” i det nya ansvarssamhället och lämnar över för mycket ansvar till barnen och ungdomarna. Ett ledarskap som utvecklar elevernas ”inre ansvarstagande” och ”inre motivation” handlar inte om att lämna över ledarskapet och ansvaret, utan om att låta eleverna ta ansvar för de bitar de är mogna för och att i övrigt ta på sig ansvaret och leda med autencitet, intresse, bekräftelse och involvering (Juul och Jensen, 2003).”
Begreppen ”inre ansvarstagande” och ”inre motivation” är något jag planerar att återkomma till, men jag tror att jag nu nått gränsen för längden av ett blogginlägg…
Länkar till andra bloggar om: skola, skolan, skolpolitik, skoldebatt, utbildning, utbildningspolitik, pedagogik, flumpedagogik, flumpedagog, relationspedagogik, relationspedagog, relationskompetens,
Christermagister 
Massor med härligt spännande information som alla lärare har nytta av. Jag tror de flesta läst mycket liknande men det kan ändå ge en massa extra kraft till ens lärargärning. Själv har jag en lärarkandidat som får mig att repetera en mängd saker, han ställer en fråga och jag tänker kring hur beskrevs nu det här och det här.
Jag hävdar att något ramverk av möjligheter behövs även om det som rektor Urban Hansson säger i programmet Skolministeriet-Hårdare tag i skolan att de ”lätt blir förbrukade”. Det finns en enda stor invändning mot relationsskapande pedagogik och det är att skolsystemet väldigt ofta inte lämnar tidsmässigt utrymme för att använda det alltid.
Det som jag dock reagerar starkast på är egentligen kritiken av reglerna. När så många kritiserade mobiltelefonförbud så fick vi plötsligt ett jättestort problem med elever som skulle testa sina nya kunskaper om samhället. Det finns också en underlig syn på att de lärare som någon gång skulle använda andra metoder är farliga och att eleverna skulle behöva skyddas mot övergrepp. Hade lärare som Caligula i ”Hets” eller läraren i Pink Floyd ”The Wall” någon verklig motsvarighet så ser jag inga tecken på att de existerar i dagens skola.
Ja, repetiton är alltid viktigt. Jag tror att många läser sådant här under utbildningen och sedan tyvärr glömmer bort det med åren… Det finns en syn av att det endast är visioner som sprids på lärarhögskolorna och att det inte går att omsätta i praktiken, men visst går det; böckerna jag refererar till är fyllda av praktiska och jordnära exempel.
Tidsbristen är ju egentligen ingen invändning mot den relationsskapande pedagogiken, utan snarare mot organisationen. I min uppsats skrev jag om relationskompetens och organisationskompetens; organisationens uppgift är ju att ge förutsättningar för pedagogiken.
Nej, så många Caligula ser jag inte i skolorna (även om jag mött ett par stycken). Det handlar mer om att de lärare som i första hand använder piska och morot (yttre motivation och ansvarstagande) riskerar att hamna i en ond spiral av maktkamp som går ut över både lärarens psykiska hälsa och elevernas långsiktiga kunskapsutveckling.
Finns de här lärarna som i första hand använder piska och morot? Jag har sett någon grön lärare och någon obehörig lärare hamna i ”spiral av maktkamp” men egentligen inga andra.
Jag använder en hel del yttre motivation som uppstart. Det är ju ett krav att man ska gå igenom kursplaner i börja på kursen och jag använder det för att berätta att det ni ska lära leder till något nyttigt, det ger erfarenheter som någon kan vilja betala för och det ger er insikter som påverkar hur ni bedöms av arbetsgivare och andra. Jag tror sen att yttre motivation i små paket bara slår sönder undervisningen och lägger min kraft på relationen och att hitta den inre motivationen under resten av kursen. Det är en modell där inre och yttre motivation skapar synergi. Jag tror att den sortens synergi är en framgångsfaktor.
Jag upptäcker att jag allt oftare ställer frågan vad händer när skolan misslyckas. När konflikten uppstår innan relation byggts? När mobbningen eskalerar innan vi hunnit få till förebyggande åtgärder? När den dåliga skolan läggs ner innan det finns ett bra alternativ? Här påverkar organisationen pedagogiken på det mest obehagliga sätt.
Ja, det finns oerhört många lärare som inte tar sig tid att samtala med varken elever eller föräldrar om det grundläggande syftet med skolan och undervisningen, från det stora (varför går du i skolan?) till det lilla (vad är syftet med det här momentet?). Man tar så att säga elevernas aktiva deltagande förgivet och använder i första hand skolplikten, kvarsittning, samtal hem (med bara en instruktion om att ”skälla” på barnet) och betyg som medel att få eleverna att delta.
När det gäller ordningsregler är det ännu vanligare. Många nöjer sig med att säga ”sluta, du bryter mot reglerna” och tar sig inte tid att diskutera varför regeln finns till (kanske för att de inte själva vet som i fallet med kepsarna 😉 ).
Som du säger handlar det om en balans, även en klapp på axeln eller ett uppmuntrande ord spelar ju på den yttre motivationen.
Tänk här verkar vi haft väldigt olika erfarenheter av hur lärare agerar. Jag har förstås inga bevis för att min positivare syn på lärares sätt att arbeta är korrekt men det är en stark upplevelse jag har baserat på många olika erfarenheter.
När det gäller kepsförbudet så anser jag att det är kvar av någon slags tradition som ingen har tänkt efter varför den ska finnas. Jag har förstås aldrig vetat varför eleverna inte ska ha keps eftersom jag alltid har känt mig överkörd varje gång kollegorna hävdat att det varit ett nödvändigt allmänt förbud.
Sen kan det vara en skillnad pga att jag har äldre elever. En del av dina exempel kring varför man går i skolan etc. känns som att mina eleverna skulle reagerar med att det här har vi hört förut. Som du förstår av mitt exempel ovan så kör jag ofta igång klassen på en konkret arbetsuppgift innan jag börjar bygga relationer. Kanske lite presentationer etc. i början men det får vara måttligt mycket eftersom vi är flera lärare som övar namn etc. vid samma tidpunkt.
Det händer att jag leker lite fotbollscoach och går runt med glada tillrop och eleverna tycker det är lite skoj men det bygger på att det finns en mer genuin grundläggande återkoppling.
Ja, det har antagligen med åldern på eleverna att göra. Gymnasieelever skulle inte acceptera att bli behandlade som i grundskolan.
Men relationspedagogiken är fortfarande viktig i gymnasiet, inte minst när det gäller att lära känna alla elever ordentligt för att kunna stävja bråk och för att kunna individualisera och ge dem inflytande över undervisningen.
Absolut relationspedagogik är en grundbult på alla stadier även om vissa detaljer i tillämpningen skiljer.
Som tk, ma, fy lärare på teknikprogrammet möter jag eleverna mycket och får riktig chans att skapa en relationer. När jag på högstadiet mötte elever 1 gång i veckan en termin var det här med relationer en stor utmaning.
Visst är det så, Christer. Oavsett vad det beror på är det en väldigt vanlig strategi.
Jag tror att du har en bit kvar till dess att wordpress signalerar ”onödigt långt inlägg!” och är glad att du lyfter fram den där boken. Våra studenter läser den i andra terminen och jag är rädd att en del av innehållet visslar förbi – samtidigt handlar det om ett grundläggande förhållningssätt och då ska det vara just – grundläggande…
Jag tror att det är en bok att läsa om… och om och om och om… När jag läste den för ett par år sedan fäste jag mig vid vissa delar, och jag tror att jag i dag skulle fästa mig vid några andra. Eftersom det handlar om ett grundläggande synsätt är det ingenting man bara kan läsa en gång och sedan släppa.
Pingback: Kunskapen är inte hierarkisk | Björn – om skola och utbildning
Pingback: Lästips: om relationskompetens och relationspedagogik « metabolism
Är detta verkligen den ”motståndsrörelse” mot Björklunds skolpolitik som det ibland framställts som? Jag ser inte de enorma motsättningarna jag fått uppfattningen att det rört sig om, eller har jag missuppfattat något grundläggande i hela debatten?
Jag kan inte svara för vad någon annan tycker eller hur någon annan har framställt det, men för min del så tror jag att jag varje gång jag har kritiserat något av Björklunds förslag har hänvisat just till att det riskerar att skada relationerna eller att fokus ligger för mycket på yttre belöning/bestraffning. Drar man det till sin spets så är det ingen liten sak. Och, nej, jag tror inte heller att Björklund vill dra det till dessa ytterligheter, men hans fokus på piska och morot svänger hela diskussionen åt det hållet och det finns många pedagoger (?) som använder åtgärderna som är tänkta som en sista utväg som den primära vägen.
Men det är väl inget nytt, är det? ‘Pedagoger’ som låser in barn i skåp, slänger ut ungarna, använder hot om repressalier eller indragna privilegier etc har ju funnits även tidigare, och jag är inte alls säker på att de blivit fler eller mer framträdande under den Björklundska eran.
Det som framför allt stört mig med begreppet flumpedagog är hur det tyckts innefatta även lärare som jobbar i princip utan att snegla på vare sig kursplan eller kriterier, och sätter sina betyg antingen utifrån den gamla, relativa, betygsskalan eller utifrån någon slags intuitiva, egenuppfunna kriterier; hur det tyckts innefatta lärare som slänger ut ‘projekt’ i klassen och sen lämnar ungarna vind för våg; lärare som utan att skämmas förklarar att de bara går till vissa delar av skolgården när de rastvaktar, eftersom de vet att det ofta är tjafs på andra delar och det har de ingen lust att ta tag i…. och alla dessa ‘pedagoger’ har också tyckts innefattas i begreppet, eftersom de inte heller har passat in i den Björklundska visionen, som jag uppfattat den.
Men så är alltså inte fallet?
Nej, det är ingenting nytt, men jag uppfattar att de blivit både fler och mer framträdande.
Det du beskriver är väl nidbilden av en flummig pedagog (eller snarare en pedagog som begår tjänstefel). När vi började kalla oss flumpedagoger så var det just för att visa att man INTE behövde vara sådan för att tycka att det fanns brister i Björklunds förslag eller att han fokuserade på fel saker; han använde (använder?) ju nämligen det retoriska knepet att kalla alla motståndare för flummiga (enligt din beskrivning). Han körde en Bush: ”är du inte med mig så är du emot mig”, medan vi många gånger har skrivit att vi har precis samma mål men vill använda andra medel; medel som inte är ett dugg flummiga trots att han envisas med att kalla dem det.
Det jag beskriver är ‘pedagoger’ i svenska skolor, verkliga och konkreta och tämligen trygga i sina kommunala anställningar. ‘Pedagoger’ som sannolikt utifrån rektors rekommendation inom en inte alltför lång framtid kommer att vara legitimerade. Många av dessa, förmodligen de flesta av dessa, ser på sig själva som goda pedagoger. En och annan anser sig förmodligen vara Björklundian, en och annan räknar sig sannolikt till ‘Flumpe-skaran’. Jag tror de senare är fler, faktiskt.
Den ‘flumpedagogik’ som du beskriver förtjänar att lyftas fram, och jag tror det är en god idé att faktiskt lansera begreppet relationspedagogik för rörelsen istället. Och jag tror att är det något som blivit väldigt klart under den period vi just nu befinner oss i så är det hur viktigt det är att vi pratar om hur vi arbetar, och att vi börjar våga ifrågasätta varandra och oss själva.
Ja, eftersom Björklund har tonat ner sin retorik så är det kanske dags att helt byta namn, men det är faktiskt ingenting nytt, jag jämställde flumpedagogiken med precis den här sortens relationspedagogik (och kallade den det också) redan för två år sedan när vi började skriva om saken. Jag har också hela tiden varit tydlig med att jag inte anser mig vara det minsta flummig och självklart tar avstånd från den sortens ”pedagoger” som du beskriver ovan.
(I kategorierna till höger finns 103 inlägg som jag kategoriserat som ”flumpedagogik” om någon har lust att verkligen fördjupa sig 😉 )
Jag har en riktig bitter upplevelse av ett stort gäng riktigt flummiga obehöriga lärare som skulle tjäna lätta pengar och trodde att de var bäst i världen fastän de inte uppnådde några undervisningsmål.
Det du beskriver i dina 103 inlägg ställer jag upp på nästan till 100% men det bittra minnet gör att jag har oerhört svårt för uttrycket flumpedagog.
Ja, det förstår jag, men grejen var (är?) ju den att Björklund föreslog generella regler med hänvisning till att stävja flummet som om det vore det normala i dagens skola, och det vet vi ju alla (?) att så inte är fallet. Det var det vi ville påvisa; att han kämpade mot en flumskola som fanns för 30-40 år sedan…
Fast det gör han ju inte. Den finns ju faktiskt kvar, än idag, på många platser runt om i landet.
Inte överallt, inte generellt, men den finns. Alla exempel är inte så isande som Bjästa, men de är illa nog.
Min upplevelse är att det finns fler flumlärare utan mål kvar än det finns kvar av rigida gamla lärare som inte möter eleverna.
Och därom tvista de vise… 😉
Nu tycks vi i alla fall förstå varandra bättre. Våra åsikter skiljer sig så klart med grund i våra olika upplevelser och erfarenheter.
Jag kan också stark rekommendera Margareta Normells ”Pedagogens inre rum”. Den visar på ett lysande sätt hur mina känslor påverkar hur jag ser och reagerar på barnen/eleverna. Det finns också flera intressanta böcker om anknytningsteori. Anknytning är liksom själva kärnan i relationen, även vuxna emellan, och att förstå den är viktig när man har med stora och små människor att göra. Så anknytning är inte bara för nyblivna föräldrar. Jag grundar mitt arbete med 1-2 åringar på det här och min fru som jobbar med dementa använder sig också av anknytning till dom hon tar hand om.
Och jag tror inte att någon tar upp det här på någon pedagogisk utbildning idag. Psykologerna lär ju vara ute. Eller vad säger Mats om det?
På specialpedagogutbildningen fanns både Juul och Normell på litteraturlistan, liksom flera andra utmärkta böcker. När jag ändå är igång kan jag rekommendera ”Att förstå, bemöta och behandla bråkiga barn”
av Pia Eresund och Björn Wrangsjö.
http://www.bokus.com/bok/9789144049083/att-forsta-bemota-och-behandla-brakiga-barn/
DEN boken har jag efterfrågat men inte hittat! (Eller, jag visste inte att den fanns men jag visste väl att den borde finnas!)
Tack för tipset!
🙂
Anknytning är inne – Stern är glödhet!
Nja, Stern syssla inte med anknytning. Han har studerat jag-utvecklingen och den har varit ”inne” sedan mitten på 90-talet. Man har hänvisat till honom för att få legitimitet bakom tron på det kompetenta barnet, vilket ju inte är sant.
Anknytningen handlar om objektrelationsteori vilket är en annan typ av forskning och även den har fått intressanta resultat de senaste årtiondena. Vill man grotta ner sig i det här kan man läsa två tunga böcker av Broberg mfl ”Aknytning i praktiken” och ”Anknytningsteori”. Båda utgivna av Natur & Kultur. En mycket bra bok är Sue Gerhardts ”Kärlekens roll”. Och här om veckan lånade min fru på biblioteket bok ”Barndomen varar i generationer” av Kari Killén. Margareta Normells ”Pedagogens inre rum” hör också hit.
Ska man bygga en relationspedagogik är det väl i böcker av det här slaget man hittar teorierna att bygga på, antar jag.
Pingback: Härmed utropar jag mig själv som relationspedagog « SH Petters blogg
Jag funderar på att utnämna mig till Janpedagog som en hyllning till Jan Björklund. Enligt följande principer:
1. Det gäller att hitta problemen. Möt eleverna ordentligt och låt dem berätta varför de gör saker.
2. Det gäller att vara modig. En bra lärare är lite kaxig och tar ingen skit. Det gäller att försvara sina elevers lärande.
3. Det gäller att vara uthållig. Inuti varje individ finns stora möjligheter och vi lärare ska kämpa för att hitta dem.
….. vad tycker du om det?
Kaxig vet jag inte… men annars tycker jag att det ser bra ut! 🙂
Jag förstår bara inte vad det har med Björklund att göra… Om någon kallade sig Janpedagog skulle jag ta förgivet att det handlade om en lärare som utvärderade kvaliteten på sitt arbete med hjälp av elevernas resultat på skriftliga detaljprov, använde betyg som morot och bestraffningar av olika slag som piska.
Jag hävdar att jag är kaxig, jag tror på mitt uppdrag, jag tror att jag är bra på det och satsar på att genomföra det. När det gäller eleverna är jag också kaxig, men då bjuder jag på mycket mänsklighet så att ingen ska missa hur mycket jag bryr mig om dem. Då kanske Christer också skulle vilja kalla sig kaxig? 😉
Jag upplever att Björklund gräver där det finns problem, Björklund vågade gå emot strömmen och han har en uthållighet som jag bara kan beundra. Det du förknippar med Björklund har jag aldrig hört honom nämna . Jag räknar inte med att du ska bli omvänd till att tycka om Björklund men det är ganska roligt att utmana dina argument. 😉
Det är lugnt, utmanad behöver alla bli, jag upplever att du är kaxig med mänsklighet även mot mig! 🙂
Så du har aldrig hört Björklund tala om att betygen ska följa de nationella provresultaten och att betygen i sin tur är en kvalitetsstämpel på skolan? Du har aldrig hört honom säga att betygen fungerar som en morot för eleverna? Aldrig att man ska använda polishämntning för att få skolkande elever till skolan och ange skolktimmarna i betyget? Inte heller att man ska använda sin befogenhet att beslagta telefoner, döma till kvarsittning (eller försittning 🙂 ) eller kalla in föräldrarna i klassrummet när eleverna inte sköter sig som läraren vill?
P.S. Jag har inget intresse av att bedriva en personlig kampanj mot Björklund, men däremot mot den inställning och pedagogik som många av hans uttalanden underbygger. Därför blir det meningslöst att ordagrant särskåda hans uttalanden och handlingar, det är de stora rubrikerna och den generella inställningen (hans fokus på ordning och reda genom repressiva åtgärder och hans fokus på objektivt mätbara kunskaper) som plockas upp av en viss typ av ”pedagoger”. Där har vi det stora problemet.
Jag upplever att Björklund bara pratar om befogenheter för skolorna och vi ska vara tillräckligt professionella för att använda dem rätt. Att kritisera de här befogenheterna leder lätt till det omvända resonemanget att elever har rätt att prata i mobiltelefon, missköta sig och bära sig illa åt mot kamrater. När någon pratar om piska och straff när någon missköter sig så hoppas jag istället på möjligheten att han eller hon kan ta igen det som de missat eller något annat som hjälper eleven.
Det som känns helt fel för mig är dock ”skriftliga detaljprov”, jag tycker mig ha hört Björklund säga många gånger att prov ska testa ett brett spektrum av kunskaper.
Visst är det bara befogenheter, men som sagt så vrider de diskussionen i en viss riktning. Dessutom är väl problemet med alla befogenheter att det tenderar att vara fel personer som använder sig av dem… De kan också medföra att skolledare inte ger pedagogerna möjligheter att lösa problemen på ett mer relationellt sätt; ”Varför ska vi lägga ner tid på det? Vi har ju rätt att förbjuda/tvinga/straffa…”
Jag minns inte om du var med när vi diskuterade ”prov” för ganska länge sedan… Ett ”prov” kan ju läraren utforma på hur många sätt som helst, om man räknar med det som vi brukar kalla ”redovisningar” (vilket jag tycker att man ska göra), men utformningen av ett prov som ska kunna skickas in till en myndighet för objektiv kontrollrättning får ganska snäva ramar vilket inte ger ”ett brett spektrum” av våra elever de bästa möjligheterna att verkligen redovisa sina kunskaper och färdigheter.
Jag upplever att nationella prov ofta stimulerar till att bredda sitt bedömningsunderlag och har under lång tid accepterat maximen: What’s get measured, gets done. Ett friskolesystem utan uppföljning vore en ren katastrof, är en ren katastrof.
Jag är ju också positivare till möjligheten att påverka Björklund och hoppas att när vi börjar mäta skolorna på tillväxt av mätbara kunskaper så vill vi också gå vidare med att ha aktiviteter där bara närvaron mäts. Mätbarhet kommer bara att bli allt viktigare i framtiden men det behövs annat också som ofta kommer naturligt ovanpå men kan vinna på att stimuleras lite extra.
Problemet med maximen ”What’s get measured, gets done” är att när mätningarna tillåts få för stor betydelse hamnar vi i läget att det som inte mäts inte blir gjort. Då hamnar vi i ett läge med det kända problemet ”teaching to the test” där skolarbetet koncentreras på ytliga kunskaper som snabbt försvinner. Titta t ex på utvärderingen av det engelska skolsystemet där man länge fokuserat på nationella prov (SATs) från tidig ålder; lärarna där säger att det har gjort de engelska eleverna till de olyckligaste barnen i västvärlden, att det har lett till en grov stämpling av barnen, att det försämrat inlärningen och gjort lärarna till robotar.
Börja med det här inlägget där det finns länkar:
https://christermagister.wordpress.com/2009/10/16/se-in-i-framtiden-bjorklund/
Jag har absolut ingenting emot de nationella proven i sig. De är utmärkta som en del i lärarens utvärdering av elevernas kunskaper och för att få någon slags insyn i likvärdheten mellan skolor och kommuner, men de har fått alltför stor betydelse på sista tiden.
Jag tror att alla Björklunds föreslagna mätningar och förtydliganden kommer att vara bra för den svenska skolan. Det engelska skolsystemet är ett varnande exempel där styrningen blir för kortsiktig och återmatningens bieffekter blir mycket kraftigare än huvudeffekten. Det är höga krav på provens utformning och det är höga krav på att skolorna måste arbeta långsiktigt för att systemet ska fungera vilket känns som att vi i sverige kan uppfylla.
Hoten mot skolan ligger däremot nära:
1. Friskoleexplosionen utsätter skolan för en prestationsstress som riskerar att uppmana till kortsiktighet.
2. Andra styrmekanismer riskerar att bli bortglömda och nedtoning av gemensamma värderingar både för lärare och elever med individuell lönesättning på svag grund, betyg på lärare och fortsatta sänkningar av lärarkårens status riskerar att urholka skolans professionalisering. Återigen kortsiktighet
3. Olika enkla lösningar på skolpedagogiken riskerar att ta alltför mycket plats. En ny metod provas storskaligt och går det bra hyllas grundaren men går det dåligt så smiter han vidare medan eleverna står där med rumpan bar. Återigen kortsiktighet i skolans uppdrag.
Olika sorters av kortsiktigt tänkande är farligt för den här typen av uppföljning. Det är visat att det går att tänka långsiktigt med sådan har uppföljning och då blir resultaten mycket bra. Det finns däremot inget i reformen som garanterar långsiktighet utan det måste tillföras.
Långsiktighet var ordet, sa Bull. 🙂
Se även Mats inlägg ”England omprövar drillundervisning”
Ja, det var på tiden! Det engelska skolsystemet har alltid varit övermåttan auktoritärt och de behöver verkligen få mer balans.
Pingback: Lärarlegitimationen och lärarens status | Kunskapsbloggen
Hej Christer!
Tack för intressant läsning och tydliga, reflekterande ställningstaganden i avgörande frågor för oss pedagoger. Jag skulle i likhet med dig vilja benämna mig relationspedagog och är också orolig för den ytliga retorik som präglat skoldebatten sedan Björklund gjorde skolfrågor till något man kan vinna val med.
Jag har i min blogg på Pedagog Stockholm skrivit om ett ”morot och piska-projekt” som (nästan) kom att genomföras på min arbetsplats. Kanske vill du läsa?
Inlägget heter ”Plötsligt händer det!” eller ”Supernanny i folkhemmet – om PS”.
mvh
Felix Ström
Tack!
Det läsandet ska jag ta tag i!