I den fjärde delen i serien om diagnoser (SvD) tar man glädjande nog upp positiva erfarenheter. Det finns mycket att kommentera och diskutera i anslutning till denna artikel, vilket bland andra Plura och Jan har gjort, men jag väljer att fokusera på det som är min primära käpphäst; relationerna i skolan.
”Gustav Adolfsskolans vision är ”skolan där alla blir sedda”. […] När Ann-Christin Pinola visar vägen över skolgården till huset bredvid där rektorsexpeditionen är, hejar hon på eleverna och kan namnen på de flesta. […] Hennes vision med arbetet är att alla elever ska få möjlighet att utvecklas så långt som möjligt, som människor och i kunskap.
– Jag tror att de flesta eleverna här känner sig respekterade. De är vana att vi pratar med dem och vana att bli lyssnade på.”
Det här är en oerhört viktig grundinställning. Har man goda relationer att bygga på så har man så mycket bättre förutsättningar att lösa alla sorters problem; disciplin, skolk, mobbning, motivation, individualisering mm mm, och allt detta är i sin tur förutsättningar för att kunna skapa en trygg och demokratisk skola där eleverna når goda resultat.
Att jag var en av dem som började kalla sig ”flumpedagog” för ett par år sedan berodde på att jag tyckte att en viss minister gav uttryck för precis den inställning som special-pedagog Lena Södergren berättar om: ”När Lena Södergren började arbeta var det förhärskande synsättet att eleverna skulle anpassa sig efter lärarna och att elever med skolsvårigheter borde skärpa sig.” Ministerns retorik gick ut på att alla som inte stod för denna syn var flummiga, men eftersom jag inte ser mig själv som det minsta flummig, utan har klara, rediga och forskningsbaserade motiv för min pedagogik, så blev det en protest. Men jag skulle hellre kalla mig Relationspedagog.
Kanske är det dags att öka utbudet av T-shirts Janne?
P.S. Det kan låta självklart att arbeta för goda relationer i skolan och någon kanske bara ser ett par mysiga morgonsamlingar framför sig, men jag menar att det är först när man ständigt har detta i bakhuvudet och utgår från denna dimension även i de praktiska åtgärderna och i vardagen som man verkligen bedriver relationspedagogik. Gör man det tjaffsar man t ex inte om kepsar och om en lärare upplever disciplinproblem i en klass funderar man inte på vilka regler och straffåtgärder som kan förmå eleverna att sitta stilla och tysta; man funderar i stället på hur läraren ska kunna lära känna eleverna i klassen bättre och anpassa undervisningen (eller förklara mål och medel för dem om man är övertygad om att man redan använder det enda och bästa arbetssättet) så att de blir motiverade till att lyssna och delta aktivt.
——————
Jag har skrivit så mycket om detta att jag inte kan länka till alla inlägg, men sök gärna på ”relationer” långt upp i högerspalten om du vill fördjupa dig.
Uppdatering: Fortsättning på inlägget finns här och här.
Länkar till andra bloggar om: skola, skolan, skolpolitik, skoldebatt, utbildning, utbildningspolitik, pedagogik, flumpedagogik, flumpedagog, relationspedagogik, relationspedagog,
Christermagister 
Intressant vinkel på den underbara artikelserien i Svenskan.
Visst är det relationer det handlar om. Och det viktigast är att bli sedd för den man är. Det saknar jag många gånger när jag för saken på tal bland lärare och rektorer. Vi har inte tid är ett standardsvar jag ofta får. Jag undrar vem det är som sätter denna tid och vad hindret är att sätta eleven i första rummet. Är det inte dom som är där för att få kunskap. Om inte eleverna fanns hade inte lärare och rektorer något jobb att utföra.
Så Christer det där med relationspedagogik låter nice;)
Du har verkligen hittat det centrala i hur man lyckas med skoluppdraget.
Begreppet relationspedagog kan även falla oss på läppen som tycker om det mesta av Björklunds idéer. Hur påverkar det din inställning?
Det tror jag säkert att det kan. De flesta idéer handlar ju om att ge befogenheter och dessa behöver man ju inte använda. Problemet är bara att de som VILL använda metoder som inte alls är relationspedagogiska får en mycket starkare position av dessa befogenheter; vägen till att använda motsatsen till relationspedagogik har blivit kortare. Min egen pedagogik påverkas ju inte av dessa befogenheter och den hårda syn som Björklund ger uttryck för, men jag blir ändå påverkad av att kollegor använder ett mer repressivt arbetssätt och om t ex kommunpolitikerna köper budskapet med hull och hår. De lärare som inte riktigt hanterar relationsbiten i yrket har fått maktmedel att använda i stället för den utbildning som de skulle behöva.
Jag tror faktiskt inte att Björklund menar allt så hårt som det låter, men jag tror heller inte att han förstår hur hans budskap KAN tolkas och användas av svaga pedagoger, skolledare och kommunpolitiker.
Inser inte de flesta lärare idag att relationerna är grunden och skulle de vilja använda någon av Björklunds redskap är det för att relationen inte hunnit byggas upp och de har hamnat i ett hörn.
Jag känner dock en liten oro när du nämner kommunernas användning av reglerna men även om SKL njuter av tvångsmetoder mot lärare så stannar det väl där.
Relationspedagogik ett vackert och enkelt uttryck på det som hela skolverksamheten vilar på. Saknar vi relationer med de små liven så kommer vi inte att nå någon framgång i vårt arbete. Det är i mötet som vi kan forma vår pedagogik så att den får den individuella utformningen som krävs i vårt arbete. Jag tror faktiskt att detta är Björklunds avsikt även om han tolkas på ett märkligt sätt av många. De som försöker att nå framgång med den andra vägen har ett hårt arbete framför sig. Min erfarenhet är att den vägen inte är genomförbar.
Jag tror faktiskt inte att det relationella arbetet i skolan har funnits med som en avsikt i utbildningsministerns politiska arbete. Med de metoder han lyft fram under de tillfällen då han gått in och petat i vårt sätt att utöva läraryrket utvecklas ingen relation med, utan bara till eleverna.
Metoder som enbart bygger på att understryka maktförhållandet mellan lärare och elev skapar inga goda relationer och – vågar jag påstå – står dessutom i motsättning till det uppdrag vi har, och som står formulerat i läroplaner och skollag.
Det mest obligatoriska och maktfyllda instrumentet i skolans värld är kursplanen. Där har staten sedan länge krävt rättning i ledet och det är mot den de flesta ungdomar revolterar. Det borde vara solklart att Björklunds förslag är småsaker även om han själv låter som att det är stort.
Jag tycker det är förrädiskt att kalla det ”småsaker”. Inte minst eftersom det är de här småsakerna som utgjort bilden av vad skolan är under de senaste 4 åren och som kommer att göra det under ytterligare 4 år.
Jag vet att jag inte arbetar i en krigszon, men för gemene man är det nog lätt att blanda ihop skolan med Afghanistan när man utgår från den bild Björklund målat/målar upp.
Blandar du inte ihop förslagen med det intryck Bjökrklund ger?
Björklunds hårda uttryck kan ha behövts för att bryta Perssons sopa under mattan
Nej, det handlar inte om hårda uttryck, utan om en bild han målar upp som dels ligger till grund för en skolpolitik som ur relationspedagogisk synvinkel börjar i ”fel ända” (d.v.s. med hot om repressalier och bestraffning som relationsbyggande åtgärder) och dels rättfärdigar denna politik genom att den förmedlar en förvanskad bild av skolverkligheten till allmänheten via media.
Jag upplever istället att kommunaliseringen och åren därefter varit fyllda med att försämra resurserna och öka segregering dolt bakom lokala beslut. Svensk skola är bra men på ganska många ställen har det varit växande problem.
Att förtydliga ramarna för skolverksamheten upplever jag inte på samma sätt som du. Nödvändig gränssättning görs bättre centralt och frigör läraren till att bygga relation mot uppdraget. Kepsförbud och andra centraliserade regeldumheter kom långt innan Björklund.
Häromdagen såg jag tre poliser avvisa en gatumusikant som spelade för högt. En person som passerade mig muttrade för sig själv att ”låt han spela, för fan”, vilket får mig att tänka på min lärarroll.
”Låt han få ha mobilen, för fan…”
Det spelar ingen roll om gränssättning i form av t.ex. rätt att beslagta störande föremål är centralt styrt, så länge det är jag som måste tolka och genomföra gränssättningen. Jag tvivlar på att eleven/-erna förståelse skiljer sig nämnvärt från den muttrande mannens…
Jag upplever att de andra eleverna kan vara ganska bittra mot den elev som missköter sig och förstör undervisningen. Mycket bitterhet även mot en lärare som låter dem hållas.
Jag tror inte alls på straff men är det verkligen frågan om det när en lärare tar en mobiltelefon en kort stund.
Och det är ju här det relationella kommer in i praktiken. Jag anser att man ska förklara för eleven med telefonen varför det inte fungerar att använda mobilen just nu (om det är så), inte förlita sig på ett förbud och en rättighet att ta hand om telefonen. Visst kan det vara bra för även oss relationspedagoger att möjligheten till omhändertagande finns om ingenting annat fungerar, men det finns en stor risk att många pedagoger helt glömmer bort det relationella (eller struntar i det) och går direkt på ”följ regeln och opponera dig inte!” och använder omhändertagandet som den enda vägen till att få bort den störande telefonen; och då hamnar vi i den där onda cirkeln.
De pedagoger som inte lyckas bygga relationer till eleverna så att de kan förklara liknande saker behöver utbildning i detta (och antagligen också bättre arbetsvillkor så att de orkar, för de flesta pedagoger VILL nog ha goda relationer till eleverna), inte i första hand maktmedel. De villkor som pedagogerna behöver för att kunna bygga relationer tycker jag att skolpolitiken skulle fokusera på i stället för på regler och straffåtgärder.
Det går inte att ta en telefon från en elev man inte har relation med.
Jag tycker det är en underlig syn på oss lärare, när man tycker man behöver skydda eleverna från övergrepp genom att inte tillåta användningen av en sån här enkel åtgärd.
För mig handlar den här underliga synen, som du kallar den, om att de elever man har en relation med inte behöver få sina mobiler beslagtagna.
Som Christer mycket riktigt påpekar är en sådan här åtgärd inte det man behöver (ta till) om det är relationen man värderar högst.
Och det måste vi väl ändå vara överens om att den kunskapsfokuserade Björklund heller inte gör?!
Måste vi? Jag har ärligt talat aldrig hört karln säga något om att relationerna i skolan skulle vara oviktiga, men jag har törhända missat det?
Jag har inte heller hört det. Däremot har jag hört massor om ”ordning & reda” och ”kunskap”.
Därav mitt antagande.
Har man en god relation till eleverna och har lyckats förklara varför vi alla befinner oss tillsammans i en lokal och hur vissa inslag kan vara ett störande moment när vi försöker nå de gemensamma målen så behöver man aldrig omhänderta några telefoner.
Vad Björklund verkligen tycker och tänker är svårt att veta, och självklart har han åsikter som inte kommer fram, men jag tycker att det är klart att hans fokus ligger på de repressiva åtgärderna. Oavsett om det är hans syfte eller inte så tycker jag att han ofta skickar ut fel signaler, och dessa signaler plockas upp av de pedagoger som borde utveckla/förändra någonting annat i stället.
När jag sträcker fram handen och trycker på knappen som orsakar Game over när bensträckaren tagit slut för länge sedan så gör jag det bara med elever jag har en relation till. Några andra skulle de inte fungera med. Handlar det inte mer om glömska än att eleven inte vet att den ska följa med på lektionen? Jag brukar själv säga bara en omgång till ….. och en till.
Det är måndag morgon och jag försökte klä och mata mina barn samtidigt som jag skrev ovanstående. Jag försökte alltså beskriva en växelverkan mellan politiken, som bygger på bilden av skolan och bilden av skolan, som bygger på den förda politiken. Allt i en ond cirkel där hårdare tag (både i det intryck Björklund ger och i den politik han för) mot ett förmodat hårt klimat i skolan blir en självuppfyllande profetia som förhårdnar klimatet i skolan och kräver hårdare tag. Och så vidare.
Häri ligger också min kritik mot Björklunds uttryck men jag lägger också mycket ansvar för de som nödvändigt måste polemisera mot allt han kommer med.
Oj oj vad småbarnstiden kunde vara svettig men så här efteråt kan jag längta tillbaka.
Svettigt, men härligt. Och nu sover de igen, så…
Även jag är relationspedagog! 🙂 Och jag skulle vilja ha en sådan T-shirt! Dessutom är det i min bransch mer akut med goda relationer, för 1-3 åringar har ännu inte nått den verbala mognaden fullt ut. Jag måste använda mig av min egen person och mina egna känslor för att nå fram till barnen. Och lyckas jag med min positiva närvaro skapa ett gott klimat på avdelningen, har jag lagt grunden till så mycket mer. På den grunden skapar jag sedan förutsättningar för lärande. Även när det gäller matematik.
Jag plussar på med ”Intuitionspedagog”!
Det är vi som tror att vi ibland har ett embryo till en rudimentär svag aning om en möjlig gissning till sannolik hypotetisk förklaringsmodell när det gäller lärande….
Jag får jobba hårt med tröjtrycken framöver verkar det som… 😉
Du låter som en alldeles för bra lärare för att lägga ner mycket tid på bisysslor. Originaltrycket är roligt nog!
Tack!
Roligt att du benämner det bisyssla, förresten. Jag sitter precis med en blankett om ”redovisning av bisyssla” och funderar på om jag ska fylla i den eller ej… 😉
På tal om relationspedagogik läser jag följande på SVT:
* Ursäkta, men det blev fel i formateringen i mitt inlägg ovan*
Pingback: Härmed utropar jag mig själv som relationspedagog « SH Petters blogg
Pingback: Hej, relationspedagogik! | Skäggig dagisfröken