I går länkade jag till den första artikeln i en serie om diagnoser i SvD och här finns del 2. Det är en artikel som inte serverar några enkla svar. Den ger oss i stället en inblick i vardagen och väcker frågor; kanske den bästa sortens artikel.
– Var diagnosen i huvudsak till hjälp eller inte?
– Var beslutet att ge Viktoria undervisning i den ”lilla gruppen” rätt?
– Kunde man ha löst det där med elevassistent på ett annat sätt?
– Den diagnostiserade elevens behov av grupptillhörighet krockar ofta med gruppens behov av arbetsro. Hur ska man prioritera i de här fallen?
Jag önskar förstås Viktoria lycka till och hoppas att hon skriver den där boken.
Mina senaste inlägg med anknytning till detta ämne finns här, här och här.
Länkar till andra bloggar om: skola, skolan, skolpolitik, skoldebatt, utbildning, utbildningspolitik, ADHD,
Christermagister 
Den viktigaste meningen i artikeln: ”Diagnosen har hjälpt henne att förstå sig själv, men det är inte alltid omgivningen har förstått”
Skolan har inte fullgjort sitt uppdrag gentemot henne. På grund av okunskap, otillräckliga resurser, bristande intresse eller felriktad välvilja kan göra detsamma.