I Expressen finns två intressanta debattartiklar om problemet med pojkar och mäns psykiska ohälsa. Anders Kilander skriver om en machokultur som gör att långt fler män än kvinnor tar livet av sig och Unni Drougge skriver en replik.
Jag har skrivit om det här flera gånger tidigare och för mig är det uppenbart att vi måste fundera på hur vi tar hand om killarna i skolan och samhället. Det är lite obehagligt att Unni Drouge inte tycks reflektera över hur de ”råbarkade typerna” blev som de blev, utan bara tycker att de ”genuint snälla männen borde liera sig med kvinnorna och gemensamt ta avstånd från den stereotypa mansrollen”. Machokulturen bärs inte bara upp av andra män, utan även bland annat av alla kvinnor i skolan som inte lyckas se pojkarna som mår dåligt och behöver stöd i stället för straff eller en diagnos.
(Några tidigare inlägg i frågan: länk 1, länk 2, länk 3)
Men egentligen är inte det här dagens tips.
Dagens tips är i stället att gå ut och njuta av hösten!
Fler bilder i min andra blogg (länk)
Länkar till andra bloggar om:
genus, jämställdhet, psykisk ohälsa, Anders Kilander, Unni Drougge, höst,
Christermagister 
Jag är också undrande inför den här tanken på att ”liera sig” och ”ta avstånd ifrån”. Bilden av ideologiska fronter känns helt fel och jag är rädd att en del män tror att de ska få någon form av belöning om de visar upp ”den rätta” åsikten.
– Nej jag har inte slutat slå min fru! (delvis beroende på att jag aldrig börjat)
Ja, det var också obehagligt lätt och självklart (?) för Unni att vända debatten från att handla om killar som mår dåligt och tar livet av sig till män som slår. Tydligen är det oerhört tabu att prata om detta, precis som Anders Kilander skriver.
En del människor är och förblir spårvagnförare…
En del partier borde åka ur riksdagen så att antalet konduktörer ökar.
Jag är inte någon ”snäll” man som nöjer mig med att andra säger till mig saker. Under min skoltid fick jag stryk ganska ofta men det var ju bara en naturlig kamp för den som inte nöjer sig med att vara längst ner på rangskalan bara för att han är minst och inte speciellt duktig på fotboll. Jag tycker inte ett dugg synd om stora starka killar som får upptäcka att det är annat som räknas än vem som är starkast. Jag kan fortfarande inte motstå att retas med någon som tycker att han är mer macho än jag. Det är fullständigt patetiskt med misshandlare som påstår att de blivit psykiskt misshandlade av den de har spöat upp.
Unni Drougge har helt fel i sin bedömning av vilka som far illa i samhället. Det är helt övertygande säkerställt att de ”hårda” grabbarna råkar värst ut åtminstone i Sverige. Detta är ett gott tecken för det svenska samhället, för det ska förstås löna sig att vara sjysst! De starka killarna ska bli tvungna att vänja sig vid att liera sig med en kvinna som bestämmer åt dem.
Tittar vi däremot på skolan så berör Anders Kilander ett av de stora problemen där. Där handlar det inte om en mängd råa, hårda karlar. Pojkarna är små, de har liten erfarenhet och de letar febrilt efter en plats i samhället och de placeras stereotypt in i det tunga gänget. Det är alltför ofta de inte möter någon vuxen som är där de är. De snälla pojkarna är i oerhörd majoritet och sen blir de tvungna att ha temadag om mäns våld mot kvinnor. Deras grabbiga härliga lekar är inte något värda och det som räknas är att sitta och reflektera. Skolan måste börja möta grabbar innan de växt in i machomyten.