Traditioner och högkultur

Jag började skriva detta inlägg med rubriken ”Traditioner och finkultur”, men ”finkultur” är tydligen ett nedsättande uttryck… Hur som helst så kommer i alla fall traditioner och kultur ofta på tal i pedagogiska sammanhang. För många är traditioner enbart någonting positivt, och visst kan det vara positivt, men det är också någonting vi har att kämpa emot i våra försök att förnya och i att väcka motiverande och engagerande känslor hos våra elever. Det här är ett brett område, och högst aktuellt som Mats visar, men jag tänkte snäva in mig till en tanke om kultur; främst musik och litteratur.

De senaste åren har vissa politiker framfört åsikten att vi behöver en litterär kanon i skolan och i de nya kursplanerna kan vi läsa att eleverna i år 1-3 ska lära sig nationalsången och ”några av de vanligaste psalmerna”. Jag menar inte att det här nödvändigtvis behöver vara helt tokigt, men jag ser det som ett tecken på ett besvärlig tankesätt kring finkultur…förlåt, högkultur…och specifika traditioner.

Musik och litteratur ska väcka känslor och vidga våra horisonter. Jag har alltid älskat musik och läste frenetiskt sångtexter när jag var ung (en stor del av mitt engelska ordförråd kan spåras till denna aktivitet). Jag läste också gärna böcker och länsade tidigt mina föräldrars bokhyllor; men i skolan var det inte så roligt… Tack och lov lyckades lärarna inte ta död på min läsglädje med hjälp av dyngan de försökte tvinga mig att läsa (som antagligen kom från någon slags svensk litterär kanon), men det var nära. Vissa författarnamn väcker fortfarande enbart negativa känslor på grund av skolans försök att med tvång överföra en viss del av kulturen. Ett kulturellt urval som styrdes av traditioner. Att jag ännu inte har lyckats komma över den känslan innebär att jag inte tar del av delar av vårt kulturarv som jag säkert skulle uppskatta i dag. Något liknande hände inom musiken. Det är egentligen ofattbart att en så musikintresserad person som jag avskydde skolämnet musik så hett…

Morrica och jag brukar vara överens om att skolan behöver lärare av alla olika sorter av många anledningar; det här är en av dem. Häromdagen skrev hon i en kommentar att skolan missgynnar de elever som lärarkåren inte känner igen sig i, och visst är det så. Det är inget fel i att vilja överföra traditioner och kulturarv till en ny generation, men vi måste vara försiktiga så att vi inte uppnår motsatt verkan. I ett arbetslag som består av olika sorters människor finns det en större möjlighet att man har ett vidgat begrepp av traditioner och kultur, men vi måste också vara öppna för att ta in kultur av en typ som vi själva kanske inte känner igen oss i.

I Close-Up Magazine läser jag i en recension av Enslaveds senaste album:

”Stora tussar av distorsion svävar runt i ljudbilden, nästan tyngdlöst […]. I ”Night Sight” – för att ta ett av många exempel – sitter ENSLAVED gränsle över bommen mellan det konkreta och det abstrakta, det redan kända och det anade, det skarpt avtecknade och det konturlösa.”

Jag tycker att musik och texter som kan väcka dessa associationer hos någon måste kunna vara värd att inkludera i skolarbetet, liksom texten i recensionen, trots att läraren antagligen inte går igång på själva kulturuttrycket…

Tidigare inlägg i samma spår, Hinder för lärande: tråkiga förebilder, och i dagens DN hittar jag en artikel om Djurö skola på Värmdö där man använder TV-serien Glee i undervisningen. Jag tänker inte hävda att Glee bör kallas högkultur, men som det står i artikeln: ”Att låta elevernas intressen styra delar av undervisningen är både ett sätt att närma sig deras egen värld och att göra dem intresserade av undervisningen.” (Länk)
——————-
Mats har startat en ny blogg där han försöker bygga upp en bank med tips på låtar som går att använda i skola och förskola. Har du hört uttrycket ”var försiktig med vad du ber om…” Mats? 😉

Länkar till andra bloggar om: skola, skolan, skolpolitik, skoldebatt, utbildning, utbildningspolitik, kultur, litteratur, musik, Enslaved, Glee, pedagogik, flumpedagogik,

Annons