Traditioner och högkultur

Jag började skriva detta inlägg med rubriken ”Traditioner och finkultur”, men ”finkultur” är tydligen ett nedsättande uttryck… Hur som helst så kommer i alla fall traditioner och kultur ofta på tal i pedagogiska sammanhang. För många är traditioner enbart någonting positivt, och visst kan det vara positivt, men det är också någonting vi har att kämpa emot i våra försök att förnya och i att väcka motiverande och engagerande känslor hos våra elever. Det här är ett brett område, och högst aktuellt som Mats visar, men jag tänkte snäva in mig till en tanke om kultur; främst musik och litteratur.

De senaste åren har vissa politiker framfört åsikten att vi behöver en litterär kanon i skolan och i de nya kursplanerna kan vi läsa att eleverna i år 1-3 ska lära sig nationalsången och ”några av de vanligaste psalmerna”. Jag menar inte att det här nödvändigtvis behöver vara helt tokigt, men jag ser det som ett tecken på ett besvärlig tankesätt kring finkultur…förlåt, högkultur…och specifika traditioner.

Musik och litteratur ska väcka känslor och vidga våra horisonter. Jag har alltid älskat musik och läste frenetiskt sångtexter när jag var ung (en stor del av mitt engelska ordförråd kan spåras till denna aktivitet). Jag läste också gärna böcker och länsade tidigt mina föräldrars bokhyllor; men i skolan var det inte så roligt… Tack och lov lyckades lärarna inte ta död på min läsglädje med hjälp av dyngan de försökte tvinga mig att läsa (som antagligen kom från någon slags svensk litterär kanon), men det var nära. Vissa författarnamn väcker fortfarande enbart negativa känslor på grund av skolans försök att med tvång överföra en viss del av kulturen. Ett kulturellt urval som styrdes av traditioner. Att jag ännu inte har lyckats komma över den känslan innebär att jag inte tar del av delar av vårt kulturarv som jag säkert skulle uppskatta i dag. Något liknande hände inom musiken. Det är egentligen ofattbart att en så musikintresserad person som jag avskydde skolämnet musik så hett…

Morrica och jag brukar vara överens om att skolan behöver lärare av alla olika sorter av många anledningar; det här är en av dem. Häromdagen skrev hon i en kommentar att skolan missgynnar de elever som lärarkåren inte känner igen sig i, och visst är det så. Det är inget fel i att vilja överföra traditioner och kulturarv till en ny generation, men vi måste vara försiktiga så att vi inte uppnår motsatt verkan. I ett arbetslag som består av olika sorters människor finns det en större möjlighet att man har ett vidgat begrepp av traditioner och kultur, men vi måste också vara öppna för att ta in kultur av en typ som vi själva kanske inte känner igen oss i.

I Close-Up Magazine läser jag i en recension av Enslaveds senaste album:

Stora tussar av distorsion svävar runt i ljudbilden, nästan tyngdlöst […]. I ”Night Sight” – för att ta ett av många exempel – sitter ENSLAVED gränsle över bommen mellan det konkreta och det abstrakta, det redan kända och det anade, det skarpt avtecknade och det konturlösa.

Jag tycker att musik och texter som kan väcka dessa associationer hos någon måste kunna vara värd att inkludera i skolarbetet, liksom texten i recensionen, trots att läraren antagligen inte går igång på själva kulturuttrycket…

Tidigare inlägg i samma spår, Hinder för lärande: tråkiga förebilder, och i dagens DN hittar jag en artikel om Djurö skola på Värmdö där man använder TV-serien Glee i undervisningen. Jag tänker inte hävda att Glee bör kallas högkultur, men som det står i artikeln: ”Att låta elevernas intressen styra delar av undervisningen är både ett sätt att närma sig deras egen värld och att göra dem intresserade av undervisningen.” (Länk)
——————-
Mats har startat en ny blogg där han försöker bygga upp en bank med tips på låtar som går att använda i skola och förskola. Har du hört uttrycket ”var försiktig med vad du ber om…” Mats? 😉

Länkar till andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , ,

Annonser

Om ChristerMagister

Bloggande lärare med fotointresse.
Det här inlägget postades i Debatt och politik, flumpedagogik, Läraryrket, Pedagogik, skolpolitik och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

10 kommentarer till Traditioner och högkultur

  1. Mats skriver:

    Just det uttrycket har jag nog hört nämnas i avlägsna korridorer. Då håller jag för öronen och springer åt andra hållet!

    Tack för uppbackningen! Studenternas låtlista innehöll många överraskningar och jag är fortfarande inte klar över ämne och kursmål…

  2. Anders B Westin skriver:

    Är det här hög eller låg kultur?

    Vad tycker ni?

    Vad tycker J Björklund.

    Inne i min hjärna finns svaret!

    Vad tycker lärdomspolisen Ebba Witt Brattström? Heliga Birgittas härförare!

  3. Jan Lenander skriver:

    Jag brukar hävda lärarens rättighet till frihet men när jag diskuterar någons negativa upplevelser av litteratur i skolan i skolan så tycker jag alltid att det handlar om den individuella lärarens ensidighet och dåliga smak. Även bilden av de dåliga musiklärarna blir av samma slag ”jazzknäppisen”, ”herr Bet hoven” och ”ingenting är längre som förut”. Är ni verkligen säkra på att läroplanen är problemet i denna fråga?

    • Christermagister skriver:

      Nej, inte alls, det har nog mest med traditioner och tunnelseende hos de individuella pedagogerna att göra, men en litterär kanon riskerar att dra iväg åt det hållet. Liksom läroplanens fokus på att en specifik kultur ska förmedlas: ”Kristna högtider och traditioner med koppling till kyrkoåret”. Alla omnämnanden av ”traditioner” legitimerar ju faktiskt pedagogerna att strunta i att ta in elevernas åsikter och upplevelser…

    • Christermagister skriver:

      I huvudsak är jag ute efter samma sak som jag skrev om i diskussionen till inlägget Tysta flickor och skrikiga pojkar, att pedagoger bättre ska utnyttja sin frihet att välja vägen till att nå målen, hur de låter dessa redovisas och ha en vidare tolkning av kultur och tradition. Om det t ex står i målen att eleverna ska göra ”en analys av ett kulturellt uttryck” så måste man ju inte kräva en skriftlig analys av en opera eller Bergmanfilm, man kan ju lika gärna godkänna en egenproducerad musikvideo eller en analys av Enslaveds nya skiva.

  4. Kristian Grönqvist skriver:

    Finkultur och icke finkultur verkar vara en slags skiljelinje för vad som anses vara tekniskt svårt eller inte svårt.
    Att musiker ofta själva sätter likhetstecken mellan virtuositet och god musik, säger nödvändigtvis inte att icke-musiker tycker lika.
    Likadant med konst. Jag anser ofta god konst vara sådant jag inte skulle åstadkomma
    själv. Skulle en schimpans kunna åstadkomma det, oavsett hur den sedan tolkas, anser jag inte det vara god konst. Men jag vet att jag har en elitistisk syn på detta. Liksom på mycket annat.
    Att stjäla en parkbänk och ”installera” den på Moderna Museet är för mig absolut inte finkultur. Måhända kultur, eftersom den definitionen tillåter ett vidare tolkande. Eller en uppstoppad get med bildäck omkring sig.
    Ett cykelstyre med sadel som föreställer en tjur är en fiffig ide, men knappast konst.
    Så här kan vi hålla på i evigheter.
    Summa summarum. Musik och Konst är olika i olika betraktares ögon och skall så vara, men hamnar helt fel när proffstyckare säger att något är konst. Det är då det blir fel.

  5. Kristian Grönqvist skriver:

    …Med en liten blinkning till det tomma rummet och de parallella plastremsorna…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s