Tysta flickor och skrikiga pojkar

Grova generaliseringar är besvärliga och att i någon slags analys dela in alla individer i en grundskola i endast två grupper, pojkar och flickor, känns hopplöst otillräckligt; men om jag verkligen måste så känner jag mer igen mig i den bild som Bitte Assarmo förmedlar i artikeln Myten om den förtryckta skolflickan än i min rubriks mer politiskt korrekta.

Vad som däremot var uppenbart […] var att killarna hade det betydligt tuffare. De fick mindre uppmärksamhet av lärarna, satt oftare tysta på lektionerna och fick generellt sämre betyg.”

Det är klart att de tysta och förtryckta flickorna finns, liksom de skrikiga och dominanta pojkarna, men undantagen är många och jag tror att skolans struktur snarare missgynnar pojkarna än flickorna (för att ta till en sån där löjligt grov generalisering).  Jag har förstås skrivit om det här tidigare, senast i inlägget Pojkar och flickor i skolan, och för att få en egen twist på det här inlägget drar jag en parallell till de senaste inläggen om olika diagnoser (länk 1, länk 2); är det verkligen bara biologin som gör att fler pojkar än flickor diagnostiseras? Är det inte så att pojkarna oftare får de där diffusa diagnoserna; de där som efter en utredning inte riktigt kan klassificeras? De där som brukar kallas ”uppmärksamhetsproblem” eller ”koncentrationssvårigheter”, trots att eleverna inte har några som helst bekymmer att koncentrera sig när de läser instruktionsböcker eller spelar datorspel. Kan det inte vara så att vi i många fall i stället borde tala om skolans ”förmedlingsproblem” eller ”undervisningssvårigheter”?

(Dagens lektion handlar om retoriska frågor, även kallat interrogatio… 😉 )

Länkar till andra bloggar om: , , , , , , , , ,

Annonser

Om ChristerMagister

Bloggande lärare med fotointresse.
Det här inlägget postades i Debatt och politik, flumpedagogik, genus, Läraryrket, skolpolitik och har märkts med etiketterna , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

26 kommentarer till Tysta flickor och skrikiga pojkar

  1. Morrica skriver:

    Får jag prova en annan generalisering: skolan missgynnar de elever i vilka lärarkåren inte känner igen de sidor hos sig själva de tycker om.

    Jag undrar också vad i din rubrik som gör den politisk korrekt? Jag har uppfattningen att detta är vad det är politisk korrekt att tycka, men inte att uttrycka.

    • Christermagister skriver:

      🙂 Ok då, rubriken var bara halvt PK.

      Din generalisering är nog giltig i fler fall än de övriga i inlägget, men vi har också att göra med en anpassning till både tradition och till praktiska förhållanden; i en stor grupp blir det t ex viktigare för läraren att eleverna sitter stilla, tysta och lämnar in prydliga skriftliga uppgifter, de yviga eleverna blir ett större ”problem” än de borde behöva vara.

  2. Jan Lenander skriver:

    Jag har sett mängder av killar både med och utan diagnos som studsar omkring helt konstiga på en svenskalektion etc. för att vara hur skötsamma som helst i verkstaden. Absolut att diagnosen kan ha ett värde på många sätt men jag vill ändå spetsa till frågan om det inte är undervisningens innehåll man också kan behöva fundera kring? Det är inte bara HUR, vilket vi lärare har makt över, utan även VAD som avgör i mötet med eleven?

    • Christermagister skriver:

      Jag tror att jag håller med, men det du kallar VAD kallar jag HUR… (tror jag). VAD står i kursplanen och HUR är metoden vi använder. Det är HUR vi gör vi har störst makt över, och det inbegriper t ex andelen praktiskt arbete vi använder för att nå målen. Även i svenska kan man öka andelen praktiskt och rörligt arbete utan att egentligen ändra på innehållet.

      • Jan Lenander skriver:

        Jag önskar att jag trodde att vi hade den makt vi behöver men upplever att kursplanemålen innehåller så mycket läsa, skriva och reflektera att för många elever finns det inte utrymme för något mer än att traggla detta. Det finns aldrig lokaler, utrustning eller något av det man behöver för att kunna erbjuda alternativ. och jag tror att målen inom läsa, skriva och reflektera är för högt satta. Handlag, erfarenhet och insikt är som kunskapsväg otroligt nedprioriterat.

        • Christermagister skriver:

          Man ska aldrig säga aldrig, men visst är kursplanemålen en del av de praktiska förhållanden som vi måste anpassa oss efter. Timplanen är en annan…

          • Jan Lenander skriver:

            Timplanen är förstås begränsande på många sätt men samtidigt är jag ytterst tveksam till Margareta Pålssons mfl’s tankar om att slopa den. Jag upplever inte att andra former av uppföljning fungerar tillräckligt väl. Det finns en risk att vi får ”snälla” skolor som gör precis som min dotters ”snälla” vikarie och minskar undervisningstiden till hälften som kompensation för att kvaliteten är dålig. Resultatet upptäckte min dotter och jag på gymnasiet när hon och jag har fått repetera mängder av sådant hon skulle lärt sig på högstadiet.

        • Jan Lenander skriver:

          Jag är en stor förespråkare av en kursplan att följa upp mot men tycker den skulle ha kunnat lyft fram lite mindre av kriterier kring reflekterande. 10 betyg i svenska uttryckte någon cyniker sig om högstadiet.

      • Morrica skriver:

        Visst kan man det. Ingen har ju t ex gett några direkt direktiv om HUR själva reflekterandet ska gå till, eller redovisas, har de?

        • Jan Lenander skriver:

          Det här har jag inte mött mycket av, är det verkligen så lätt i praktiken?

          • Christermagister skriver:

            Varför ska det vara lätt? 😉

            Bilder, video, hemsidor och bloggar blir väl allt vanligare som redovisningsform, men vi har som sagt en stark tradition att kämpa mot också.

            • Morrica skriver:

              Traditioner förändras.

              • Christermagister skriver:

                Men ibland ack så långsamt. Traditionen att endast värdesätta skriftliga arbeten och provresultat tycks väldigt seglivad och jag har en känsla av att den har vuxit sig än starkare den senaste tiden.

              • Jan Lenander skriver:

                Traditioner med skråväsende och svågerpolitik känns dock som en starkare retrotrend iklädda nya uttryck som nätverkande, EQ och SQ.

            • Jan Lenander skriver:

              Jag är väl ingen förespråkare av att allt ska vara lätt men anser att utifrån påtvingade svårigheter kan ta död på engagemanget inom andra områden.

              Jag ser ingen anledning till att ha kunskapsmål som ligger långt från elevernas verklighet. Det är en onödig påtvingad svårighet. Kunskapsmål och VAD som visar vägen är mycket mer inspirerande och ger utrymme för att erbjuda större utmaningar som eleverna ändå klarar.

              • Christermagister skriver:

                Jo, men nu talar du ju om mål, jag talar om medel för att nå dessa… De övergripande målen kan vi inte påverka i vardagen, men vilka medel vi använder kan vi själva styra över.

              • Jan Lenander skriver:

                Ja, jag tycker det är spännande att fundera kring vilka medel kan vi använda för att uppnå målen men kan inte låta bli att ge en liten känga till de som valt att ha en sådan stor uppsättning av abstrakta, reflekterande mål för vad våra grundskolelever ska uppnå.

  3. Ping: Könsmaktsordningen är baserad på lögner från början till slut – Del 3 « Aktivarum

  4. Erik skriver:

    En sak jag tänkt på i debatten:

    Personer som pratar om norm tycks ha enorma svårigheter med svenska språkets grundläggande definitioner. Ett ideal är önskvärt beteende, en förväntan å andra sidan är ett förutspått beteende. Att jag förväntar mig en bilolycka betyder inte bilolyckor är nån slags norm som folk vill ha mer av.

    Man säger att pojkarna är normen, fine! varför får de mest tillsägningar och skäll då? Varför får de sämre omdöme om deras beteende är det ideella? För vem är det normen förresten? En 50-årig manlig lärare har nog en annan norm än en 25-årig kvinnlig lärare…. för att inte tala om 14-åriga tjejer vad har de för mansnorm? Vilka män finns affischerade på deras flickrumsväggar?

  5. Ping: Myten om den förtryckta skolflicka « Tysta tankar

  6. fd Rektor skriver:

    Man talade förr om begåvningsreserv. Jag tror att vi mycket snabbt har gått från att ha flickor, och då särskilt med invandrarbakgrund, som reserven, till att vi nu har pojkarna, och särskilt de med invandrar/flyktingbakgrund som en outnyttjad resurs. På min sista (senaste?) skola hade jag en handfull kompetenta och studiemotiverade pojkar, samtidigt som det vimlade av självständiga, kompetenta och mycket studiemotiverade flickor.
    Det finns några viktiga punkter som man måste ta i tu med.
    1. Vi måstemycket snabbt hitta andra former för hur vi organiserar skolans verklighet. 40 minuters lektioner, strikta klassrum och bibliotekstystnad passar alltför få.
    2. Dagens unga är relationsinriktade och kommunikativa ut i sms-tummen. Hur möter dagens lärare detta? Genom fler prov och tester?
    3. Kvinnoöverskottet bland personalen ökar mycket snabbt. Detta är inte till gagn för någon. Lärarlegitimationen kommer att bidra till denna utveckling.
    Hur skall vi få in fler män i skolan?

  7. Martin skriver:

    Det jag själv upplevde från min skoltid, och det är helt utan att jag gjort någon som helst vetenskaplig utvärdering av detta, är att den gängse bilden (dominerande killar och tysta tjejer) stämde, men bara delvis. Det vill säga, när man, åtminstone i populärvetenskapen (möjligen kan en pedagog rätta mig om detta inte stämmer) refererar studier som visar att killar tar mer plats i klassrummet än tjejer bygger det ofta på att man t ex spelat in lektioner och helt enkelt redovisar hur många procent av tiden killarna pratar jämfört med tjejerna, hur många gånger killarna avbryter någon jämfört med tjejerna, hur många gånger läraren på något sätt uppmärksammar killarna jämfört med tjejerna (t ex tillsägelser). Skulle man göra sådana studier i min klass skulle man säkert finna att killarna tog mer plats än tjejerna. Om man däremot skulle gå vidare och titta¨på individnivå, skulle man dock sannolikt se något annat: det var ett gäng om 3-4 killar i högstadiet som tog väldigt mycket plats; de tog säkert 80-90% av all den plats (mätt i talutrymme etc) som killarna som grupp tog. Det innebar att resterande killar, och många tjejer, fick rätt lite plats att dela på. Tittar man bara på killar och tjejer som två grupper tog alltså gruppen killar mer plats än gruppen tjejer, men det man missar med det synsättet är att det inte är jämt fördelat. Snarare tar vissa elever mer plats än andra, och de elever som tar mycket plats är kanske oftare killar än tjejer, det vet jag inte men så kanske det kan vara. Det skulle innebära, åtminstone baserat på de klasser jag gått i, att det rent tekniskt sett är korrekt att killarna tar mer plats än tjejerna, men att det är en otillräcklig analys om man slutar där.

    • Christermagister skriver:

      Ja, den bilden tror jag stämmer bra. Dessutom har man i flera undersökningar visat att ca 80% av den tid/uppmärksamhet som killarna ”tilldelas” består av negativ uppmärksamhet (tillsägningar/skäll). Vissa påstår att det inte spelar någon roll, att all uppmärksamhet är bra, men det anser jag vara struntprat. Det kanske i vissa fall är bättre än att ignoreras totalt, men aldrig att jämföra med att få beröm och positiv uppmärksamhet för det man gör.

    • janlenander skriver:

      Jag tror att tystnad mot att ta stor plats i klassen kan ha samma könsfördelning i samhället som polerna ledare och utslagna. Män är överrepresenterade både längst ner och högst upp.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s