Det här är en spinoff från kommentarerna till inlägget om ADHD och diagnoser. Jag försöker mig på en sammanfattning och hoppas att de inblandade känner sig fria att korrigera om jag missförstått; det här inlägget är trots allt menat som en start på en ny diskussion eftersom jag tycker att den är värd att lyfta fram i ljuset.
Jan Lenander menar att ökade krav på att lärare ska klara av alla elever i klassrummet kan leda till att lärarna ger upp; i stället för att öka toleransen för olikheter och höja kvaliteten minskar toleransen och kvaliteten sjunker. ”Att höja kraven skrämmer bara bort ytterligare några lärare och så kan kommunerna ta in någon obehörig lärare som låter eleverna göra kaststjärnor.”
Morrica menar att vi måste ha höga krav på landets alla lärare och att även den ”sämsta svenska läraren ska vara riktigt bra”. Morrica skriver också att hon vill att de lärare som ”inte lever upp till kraven i första hand erbjuds fortbildning, i andra hand omplacering till andra arbetsuppgifter.”
Jan skriver om en ”en ständig resursbrist i skolan som oavsett regering kommer att innebära prioriteringar mellan olika elevbehov” och Morrica att hon vill ha in ”specialpedagoger, fritidspedagoger, fritidsledare och elevvårdspersonal i skolorna i tillräckligt antal, så att lärare kan ägna sig åt att vara just lärare.”
Utan att veta mer om Jans arbetsplats än att han är gymnasielärare undrar jag om inte skillnaderna i tankesätt beror på att han inte är van vid varken speciellt mycket övergripande pedagogiskt ledarskap eller stödfunktioner. Mina fördomar säger mig att man inom gymnasiet fortfarande i stor utsträckning får lov att kämpa på ganska ensam med sin klass och att det (liksom även i grundskolan) ofta saknas pedagogiska ledare.
En pedagogisk ledare med överblick över hela verksamheten kan på ett aktivt sätt arbeta för att resurserna fördelas på bästa sätt och att de undervisande lärarna får det stöd de behöver för att klara av sina uppgifter; ingen lärare är bättre än förutsättningarna medger. När lärarna lämnas ensamma med sin klass utan att någon tar ett övergripande ansvar för helheten kan ett slags ”djungelns lag” skapas där det är alltför lätt att ignorera behoven hos de elever som är i störst behov av extra stöd; det där lilla extra finns inte helt enkelt, vare sig i form av stödresurser eller i form av extra engagemang av klass/ämnesläraren. Det beror förstås inte på illvilja, utan är en anpassning till en verklighet där behoven överstiger resurserna.
Jag tror också (som vanligt) att relationerna mellan lärare och elever är oerhört viktiga i det här sammanhanget. Att läraren känner sina elever tillräckligt väl för att kunna ta hänsyn till deras individuella behov är alltid viktigt, men förstås extra viktigt när vi talar om elever med någon slags diagnos. I skolan måste det finnas möjligheter att skapa dessa goda relationer, men om man undervisar flera hundra elever per vecka i ett specifikt ämne så är dessa möjligheter väldigt begränsade… En elevdiagnos med god pedagogisk förankring kan vara ett stöd för läraren men det är ju faktiskt inget ”recept” på hur man ska arbeta med eleven, hur gärna man än önskade att det vore så.
Och nu lämnar jag över ordet till…
Länkar till andra bloggar om: skola, skolan, skolpolitik, skoldebatt, utbildning, utbildningspolitik, ADHD,
Christermagister 
En intressant alternativ vinkling och då jag blev omnämnd känns det roligt att snabbt kunna ge en kommentar.
För att förtydliga vilken erfarenhetsbakgrund jag baserar mig på tänkte jag nämna att jag har några ganska färska erfarenheter som lärare på högstadiet och ett kontaktnät med lärare med den typen av erfarenheter. Däremot har jag inte några erfarenheter från den tid skolans fokus låg på samarbete kring institutioner och mellan kollegor med samma ämnesspecialisering utan istället erfarenheter från företagsvärlden.
Jag hävdar att samarbete i arbetslag och en väl fungerande rektor med ett pedagogiskt ledarskap kan göra enorm skillnad i vad skolan kan åstadkomma. Min kritik av för höga krav är på lärarkåren är ändå giltig. Jag har ett flertal exempel från gymnasiet, högstadiet och företagsvärlden där en välfungerande grupp plötsligt säckar ihop av ett för högt omvärldstryck. Det är också så att vissa konstellationer av elever och problem erbjuder för stora utmaningar så att skolan inte har tillgång till de resurser som skulle behövas och där de provar än det ena än det andra utan att lyckas. Det finns också situationer där man i och för sig kan lösa problemen i en klass men då finns det istället en annan klass som blir fråntagen sin bästa lärare och det går åt skogen för dem istället.
Det är mycket som har blivit bättre genom moderna samarbetsformer men det är inget trolleritrick och konsekvenser av för höga krav på en hel grupp kan verkligen bli väldigt förödande för många elever.
Ja, att kraven kan bli alltför höga, eller förutsättningarna alltför dåliga, har du rätt i; se bara på Magister-Janne från inlägget Stupar i säng och Trofinios från inlägget Äntligen helg t ex.
Men vilka krav är det vi ska sänka egentligen? Vilka arbetsuppgifter ska vi ta bort? Vad behöver förbättras och hur?
Jag anser att vi inte ska kompromissa när det gäller elevernas rätt att bli sedda som individer med olika förutsättningar och i att anpassa verksamheten efter dessa (inom rimlig gräns förstås). Alla ska inte kunna allt, men vi måste försöka hålla breda vägar öppna… Inte göra dem smalare, vilket jag upplever att vi gör just nu; vi sorterar och sorterar…
När det gäller vad som är prioriterat att värna om har vi samma syn. Absolut så är det alla elevers rätt att bli sedda!
Vad vi dock har att kämpa med är att man höjer ambitionsnivån för vad vi ska åstadkomma och belyser fler och fler aspekter och fler och fler elevkategorier som har behov som är eftersatta. Jag tror tyvärr att hur mycket vi än kämpar så kommer vi få mindre tid för eleverna men vi kan ju hoppas att vi åtminstone lyckas behålla lika mycket tid. Då har vi ändå kvar att vi måste prioritera mellan elevbehov eftersom nya sådana lyfts fram i ljuset och sanningen att säga hur många lärare tycker inte att de skulle velat hinna lite mer, vi är många som säger ”äntligen helg”.
Här blir det svårt och här kan vi skilja oss i synsätt. Mitt recept är teoretiskt enkelt men inte lika enkelt i praktiken och absolut inte okontroversiellt. Jag fokuserar i första hand på de elever som jag själv har störst möjlighet att hjälpa eftersom det är effektivast och försöker dessutom fördela min tid så rättvist som möjligt. Jag har sett hur arbetslag och grupper också alldeles av sig självt styrt in på arbete enligt detta recept.
Trots att man belyser fler och fler aspekter så är det ju samma elever som det alltid har varit, eller?
Under förutsättningen att diagnostiseringen inte görs för att sortera ut elever så tycker jag bara att det är positivt eftersom det ger oss möjlighter att arbeta bättre med samma elever som vi alltid har haft i klassrummet. Något fullständigt ”recept” får vi ju inte som sagt, men visst kan vi ha stor nytta av ordentliga diagnoser?
Jag tror att vi måste kämpa för att behålla ungefär samma tid med eleverna, men skära ner på ett antal tidskrävande ”kringuppgifter” och rena ”serviceuppdrag”… Vi behöver mer tid till att planera, reflektera och utvärdera.
”Jag fokuserar i första hand på de elever som jag själv har störst möjlighet att hjälpa eftersom det är effektivast”… Ur vilken aspekt är det effektivast? När det gäller att höja den genomsnittliga kunskapsnivån i klassen som helhet? Eller att få några elever att nå de högsta möjliga resultaten? När det gäller att göra störst skillnad i någons liv?
Jag tror att jag gör störst skillnad i flest unga liv om jag använder mina egna styrkor. På det sättet är jag effektiv. När det gäller just mig som person, så funkar jag inte speciellt bra med de allra smartaste men de flesta andra.
Ja, en viss personlig anpassning gör vi antagligen allihopa, och det är ju därför det är så viktigt med arbetslag och pedagogiska ledare; på det sättet får man en överblick och kan utnyttja personalens olika personliga specialiteter.
Det är samma elev före och efter diagnosen men det är väldigt vanligt att någon utifrån vill förtydliga att läraren ska göra mer.
Vilka mål man ska ha för hur mycket man ska lyckas hjälpa eleverna är verkligen inte väldefinierat. Vissa mål som kommer från skolmyndigheter etc. kring att ”alla ska uppnå sin fulla potential” är fullkomligt orealistiska. Då skulle 100% av lärarna misslyckas.
Åtföljs en diagnos av utökade krav på lärarna borde det vara skolans ansvar att ordna motsvarande avlastning.
Jag hade en klass i fysik med 8 stycken dyslexi elever och en speciallärare höll en föreläsning om olika programvaror och arbetsmetoder och hävdade att varje dyslexielev borde få 15 minuter individuell undervisning per lektion kring avsnittet. Det gick förstås snabbt att räkna ut att det totalt blev mer än lektionstiden. ”Jan, du ska inte vara så negativ” blev svaret på mina frågor.
Det är exakt samma elev före och efter att eleven erhållit diagnos, men läraren vet mer om elevens situation och svårigheter efter diagnosen. Därför är det fullt rimligt att vänta sig att läraren, om nödvändigt, gör förändringar i sitt arbetssätt om det är till gagn för eleven. Det är lika rimligt som att förvänta sig att skolan avsätter resurser så att det finns ekonomiskt utrymme för kompensatoriska åtgärder och stöd där det behövs.
Har en skola reservkapacitet så anser självklart politikerna att det är ett tecken på att de klarar sig med mindre.
och det, menar du, är rimligt?
Nej det tycker jag inte är rimligt och just därför vill jag inte låta politikerna göra lärarna till syndabockar för att komma undan sitt ansvar.
Trofinos beskriver sina långt mer än 45 timmar med mycket arbete på kvällar och helger. Det här är inget enstaka exempel utan de vanliga för många lärare. I början på mina terminer har jag redan 45 timmars arbete och sen dyker det alltid upp något oförutsett så att resulatet ligger några timmar högre för det mesta. På en tidigare skola var det ständigt stora kriser, med allvarliga sociala elevproblem, missade schemaposter och olika projekt så där ökade min genomsnittliga övertid till 10 timmar i veckan och sen sa jag upp mig för att det blev för mycket.
Arbetslaget var trevligt och vi stöttade varandra väl, vilket var anledningen till att jag stannade ganska länge. Sen blev belastningen bara alltför hög, så att vi satt och skickade ”Svarte Petter uppdragen” runt, runt.
Där hade jag många upplevelser av att någon vädjade till min ansvarskänsla och något elevbehov medan egentligen alla elever hade behov långt utöver vad som var rimligt att tillfredställa. När någon kommer stickande med en ADHD-diagnos medan man ägnar sig åt en elev med självmordstankar så har man inte alltid riktigt det rätta intresset.
Intressant formulering, Jan, ‘så har man inte alltid riktigt det rätta intresset’. Om vi för ett ögonblick kan försöka föra en principiell diskussion så är den erfarenhet du säger dig ha gjort på denna skola inte helt atypisk för svensk skola – kommunaliseringen har lett till en cementering av segregeringen som kommer att sluta illa om vi låter det fortgå. De skolor som har de största behoven får ofta hålla till godo med den njuggaste tilldelningen av resurser, både rent ekonomiskt och vad det gäller personal och material. Det är inte mycket status att vara rektor i en problemskola, i synnerhet inte om man inte besitter det kontaktnät som kan vända det hela till en hjärtevärmande mirakelhistoria, elevvårdsresurserna är i princip alltid otillräckliga och lärarna försöker i missriktad välvilja och ibland av galopperande ModerTheresa-komplex kompensera för allt.
Resultatet blir kaos. Och i kaos är givetvis en diagnos rätt ointressant.
Det är hög tid att plocka av kommunpolitiker detta ansvar som de inte klarar av att ta. De har gjort nog med skada nu.
Jag håller med om vilken katastrof kommunaliseringen var men du har vid ett tidigare tillfälle sagt till mig att lämna Göran Perssons gamla synder.
Jag håller dock fortfarande på att leta efter den där skolan där man inte behöver arbeta oerhört intensivt och ändå hinner med alla elevers behov. Har inga friskole-erfarenheter men det jag får höra är inga glädjebudskap om lärarnas situation. Jag tvivlar på att den där skolan där lärarna har en massa reservtid existerar.
Jag inser att du brinner för ADHD-ungdomarna men jag tänkte lägga till ytterligare en liten verklig historia från ytterligare en skola. En kollega fick ett självmordsförsök i sin högstadieklass och den satte igång en hel våg av självmordstankar och destruktiva beteende bland flickorna. Det finns förstås ett elevhälsoteam men vem är det som känner eleverna och deras föräldrar?
Än en gång, lämna krisande elever utanför resonemaget. Det är respektlöst mot eleverna att använda dem som exempel, i synnerhet när du gör det på ett sånt sätt att de faktiskt kan identifieras.
Jan, beskriver du ändå inte en brist på pedagogiskt ledarskap med dina exempel? Är det inte en person med övergripande ansvar som saknas? Någon som kan ta de tuffa besluten? Någon som kan omfördela resurserna dit de behövs bäst med kort varsel? Kanske tillfälligt friställa den läraren som har den bästa relationen med de krisande eleverna från vissa övriga uppdrag för att kunna ta tag i krisen?
Jag säger absolut inte att det inte saknas resurser rent allmänt på många skolor, men ibland är det snarare fördelningen som är sned och flexibiliteten som är för låg.
Morrica. Det finns ingen möjlighet att spåra den historia jag berättar så elevernas anonymitet är säkrad.
Det är rimligt att man tar upp andra exempel på problem som lärarkåren möter för att visa på att ADHD inte är den enda utmaningen vi har.
Nu tror jag att du och jag får lägga ned debatten oss emellan. Den känns inte längre konstruktiv.
Jag skulle också gärna vilja få in några synpunkter gällande konflikten mellan att ha lärare som är specialiserade inom ett ämne och att ha färre antal elever per lärare totalt… Det är ju så klart positivt att ha lärare som är specialister, men samtidigt så innebär ju det att man tappar en hel del i helhetssynen av eleven och att den totala tiden att bygga relationer på minskar per elev…
Jag har ju bytt från högstadium till gymnasium och då förbättrat båda parametrarna. I och med att jag bara arbetar på teknikprogrammet hinner jag verkligen lära känna alla elever jag har men jag får också fokusera på att undervisa i sådant jag verkligen kan. Båda sakerna är otroligt viktiga för att jag nu känner mig som en duktig lärare och jag minns med fasa betygssättningsångest för elever som jag nyss lärt mig namnet på och njuter av glädjen av att varje lektion kunna riktigt utmana elevernas förmåga. Behöver de två sakerna ställas emot varandra? Är det en utopi att tro att skolan skulle betala för att få bred kompetens?
Härligt! Men beror inte det i första hand på att eleverna har valt program efter intresse? Har de färre ämnen totalt sett än i högstadiet, eller mer tid till just ditt ämne?
”Är det en utopi att tro att skolan skulle betala för att få bred kompetens?” Jag tänker mig att det beror mer på att man har för många ämnen på för kort tid… Om alla ämneslärare i år 7-9 har varsitt ämne blir det ju inte mycket tid till varje elev.
Min tanke är att man betalade löner så att man kunde få lärare som var behöriga i flera ämnen och då kunde ha samma elever i matematik och NO och andra breda kombinationer med många timmar.
Ok, kostar lärare med bredare utbildning mer? Menar du att de har gått kompletterande utbildningar och är äldre och mer erfarna? Ja, så kanske det är…
”Men vilka krav är det vi ska sänka egentligen? Vilka arbetsuppgifter ska vi ta bort? Vad behöver förbättras och hur?”
Jag stod en lång stund vid kopiatorn i dag – och kom då att tänka på vad en äldre kollega berättat om när han var ny i yrket och det var sekreteraren tog hand om alla kopieringar. (Sekreteraren skrev också betygen och annat på skrivmaskinen – medan jag tillbringar många, många timmar framför datorn med omdömesskrivningarna, betygen och närvarorapporterandet).
Jag läste också en hel del mejl och samlade ihop all information som jag som kf ska vidarebefordra till klassen och föräldrarna. Sådana sammanställningar tar en hel del tid, från mitt lektionsplanerande och från mina lektioner.
En lärarsekreterare tillika en informationssekreterare som informerar om allt som inte har med undervisningen i mina ämnen, det vore inte så dumt. Det finns en hel del arbetsuppgifter jag kan tänka mig ta bort utan att skämmas det minsta, och anledningen är att de tar tid från det viktigaste (och i stor grad bidrar till att min arbetstid överstiger den fastslagna, varje vecka). En annan anledning är att det finns vissa saker jag gör som andra är duktigare på – och utbildade för – att göra, såsom t.ex. sådana saker en kurator gör.
/Janis
Jag tillbringar typ cirka 5 timmar vecka med olika adminstrativa saker och det beror på att jag nu har hittat en skola som är många gånger bättre än någon av de jag varit på tidigare. Tyvärr ser jag att trenden går mot mer administrativa uppgifter.
Förutsättningar för pedagogiskt ledarskap
En ny tråd kändes som uppfriskande och att få lämna debatten om de dåliga lärarna som inte tar ansvar. Min slogan är ”lärare är bra att ha”.
”Jan, beskriver du ändå inte en brist på pedagogiskt ledarskap med dina exempel?” och som vanligt Christer har du en viktig poäng. När situationer spårar ur på de sätt som jag beskrivit så har den som borde varit pedagogisk ledare förstås helt tappat greppet. Vi ska dock inte stanna debatten där utan analysera ett snäpp vidare. Det har handlat om väl fungerande arbetslag samt en kompetent medarbetare som blivit tillförordnad rektor etc, så i de flesta fallen har det handlat om moderna arbetsformer och individer som jag önskar framgångar inom skolan. Jag tänkte lyfta fram två tankegångar.
1. Individer i ett kreativt yrke som blir för hårt pressade, stänger av mottagligheten och skärmar av sig. Individer som blir för hårt reglerade och känner sin status gå förlorad blir allt mer av paragrafryttare för att skydda sig. Jag upplever lärarkåren som den mest flexibla och förändringsbenägna yrkesgruppen som jag mött och hävdar att det är dags för ett lyssnande ledarskap så att inte den egenskapen blir förstörd. Det är dags för en minskning av kraven så att inte initiativkraften försvinner.
2. Alla motstridiga överambitiösa krav och usla resurser slår ännu hårdare mot goda pedagogiska ledare än mot lärarna. Att man haft en helt vansinnig rekryteringspolicy i många kommuner och rekryterat rektorer utan pedagogisk kompetens har skadat skolan svårt. Det är dags att verkligen satsa på att odla fram goda pedagogiska ledare som kan använda moderna ledarskapsformer på samma sätt som att vi lärare i klassrummet använder mål, motivation och information som våra redskap för att styra. Bra moderna ledare borde vara lätt att hitta från en yrkeskår som får så mycket träning i pedagogik.
Svenska skolan har genomgått många bra förändringar och arbetslag samt andra samarbetsformer ger nya möjligheter. Kunskapen om det stora utbudet av olika undervisningsformer har ökat kraftigt inom lärarkåren. Det är dock förödande med två huvudmän (SKL och skolverket) och nivån ovanför skolorna borde städas ordentligt.
Ja, jag håller med. Vi ska ställa höga krav på pedagogerna i skolan, men de måste vara rimliga i förhållande till förutsättningarna; annars rasar pedagogerna på KASAM-skalan och det är aldrig bra. Ledningens uppgift är att se till att verksamheten är begriplig och hanterbar, och att vi ofta har en stor brist inom detta område tror jag att vi alla kan vara överens om. Om kraven på en enskild lärare blir för stora så tycker jag dock i grunden som Morrica; ”vi” måste vända oss till ledningen och kräva förändringar. Inte sänka kraven på hur undervisningen bedrivs. Förändringarna kan bestå i omfördelningar/ökningar av resurserna (material eller personal), kompetensutveckling, handledning… eller i sista hand att man ”plockar bort” läraren från sin position. Jag satte haröron på vi i meningen ”vi” måste vända oss till ledningen ovan för att markera att detta ”vi” ofta är odefinierat; det är på denna position vi behöver pedagogiska ledare med god överblick eftersom det ofta är svårt för den drabbade pedagogen själv, eller dennes ”kollegor på golvet”, att ta denna position.
Jag håller med dig när det gäller det mesta men vill tydliggöra några saker när det gäller skolledarens situation.
1. Målen från skolverket och resurserna från kommunen har tillåtits divergera så långt från varandra att rektorer inte har något rätt läge. Målet att ”alla ska uppnå sin fulla potential”
när de flesta får nöja sig med en bråkdel är ingen vägledning. En skolledare som i det sammanhanget måste hålla sig väl med politiker och skolverk blir väldigt vag.
2. Det kommer så många experter in med budskap om hur ungdomarna ska bemötas och genomgående är att de fokuserar på ett litet problemområde och tycker att hela skolan ska ha samma höga ambitioner som de har. Vare sig det gäller hedersvåld eller dyslexi är ambitionsnivån oerhört hög. Vi borde fråga oss om inte prioriteringar ska börja i klassrummet där 20-30 elever har stora behov av de mest skiftande slag.
Ja, det är ingen lätt uppgift vi har.
I första hand ska vi nog, som du skriver, fokusera på att hitta lösningar som fungerar i ett klassrum med 20-30 elever. Det är ju faktiskt också det de flesta ”experter utifrån” (allt från skolledare och specialpedagoger till skolläkare och psykologer) efterfrågar i det första steget; ”vad har ni gjort för att förbättra situationen i klassrummet?” (Den frågan som så ofta irriterar klassläraren….) Från min synvinkel, som specialpedagog, finns det faktiskt ganska gott om breda åtgärder att ta till i klassrummet; åtgärder som hjälper eleverna oavsett vilken diagnos de har och som dessutom är bra för alla elever (en tydlig struktur, bildstöd mm).
Ja även när det gäller de riktigt svåra problemen så tror jag att lösningar som integreras med det vanliga undervisningen är bäst. En speciallärare som samplanerar med den vanliga läraren. Jag ser också en stor förbättringspotential i att extra stödet kan vara flexibelt i vilka de omfattar och inte bara fokuserar på en individ med diagnos.
Jag ser alla insatser till individer som tillfälliga och målet är alltid att de ska klara sig själva i klassrummet (med hjälp av kompensatoriska hjälpmedel). På det sättet kan man vara mer flexibel. Att låsa upp specialpedagogen/specialläraren med ett visst antal elever under hela året är ingen bra idé.
Koppling diagnoser och elevassistenter, speciallärarare etc. ser jag som en fara när det gäller detta. Denna koppling riskerar att minska flexibilteten.
De överambitiösa målen som möjliggör en otrolig flora av prioriteringar borde synas ordentligt. Vi borde tvinga politikerna att uttala sig i de här svåra frågorna utan att sticka huvudet i sanden eller välja oss som syndabockar.
Friskolorna innebär ett fascinerande provande av olika prioriteringsstrategier så att olika elevkategorier kan vinna mycket på att välja rätt och förlora ännu mer på att välja fel och kommer på ett dramatiskt sätt visa effekterna av skillnader i prioriteringar. Det innebär dock inte att problemet är mindre allvarligt i den kommunala skolan.
För det pedagogiska ledarskapet finns en väldig möjlighet i att använda olikheterna i lärares engagemang. Vi lärare kan där bli duktigare att lyfta fram andras ideal och därmed stärka de som vill stärka det positiva i vårt yrke.
Dessa tankar har jag utvecklat utförligt här.
http://janlenander.wordpress.com/2010/10/08/stolthet-over-vart-engagemang/