ADHD och diagnoser

Brittiska och isländska forskare har hittat de första starka bevisen för att ADHD delvis har genetiska orsaker och det slås upp stort i media (Aftonbladet, DN, SvD, Sydsvenskan). Det tycks vara kontroversiella resultat och forskningsledaren Anita Thapar säger: ”Förhoppningsvis kommer detta att hjälpa till att undanröja en del missuppfattningar som framförts i debatten, som att ADHD beror på dåligt föräldraskap eller dålig kosthållning”. För mig som aldrig hört någon framföra dessa åsikter på ett generellt sätt låter det som en tillspetsad motsättning, men en motsättning finns; det är klart.

Så här ser jag på saken: ADHD-liknande symptom och beteenden kan bero på även sociala faktorer (som en allmänt otrygg miljö, posttraumatisk stress eller liknande) och därför är det viktigt att inte alla som uppvisar dessa symptom får diagnosen ADHD; då finns det ju en risk att vi inte arbetar med att undanröja de bristande miljöfaktorerna eller underlåter att behandla orsaken till stressymptomen. Den nya forskningen säger också att de biologiska faktorerna samverkar med miljön, så det finns ingen grundläggande motsättning i detta. Det är den klassiska balansgången (inte motsättningen) mellan påverkan från arv och miljö, och kan man reda ut i hur hög grad en enskild individ påverkas av arvet eller miljön så är ju det bara bra. (Det tycks dock vara en bra bit kvar till detta eftersom resultaten inte är entydiga.)

SvD kritiserar skolläkaren Josef Milerad skolorna för att man underlåter att göra undersökningar om elevernas neuropsykiatriska funktionsstörningar. Han skriver att det finns ett ”ideologiskt färgat motstånd mot biologiska förklaringar”, men så uppfattar inte jag saken. Från min synvinkel som specialpedagog finns det i alla fall inget ideologiskt färgat motstånd från mig eller mina lärarkollegor; vi anmäler och anmäler, men det tar ofta lång tid innan utredningen kommer igång eller så händer ingenting alls. Den förklaring vi får är att det saknas resurser, och visst kan ett ideologiskt motstånd dölja sig bakom det, men i så fall finns det högre upp än på skolnivån. Jo, förresten, till viss del har jag varit med om ett motstånd från lärarkåren, men då har det handlat om att man upplevt kvaliteten på utredningarna som undermåliga. Eftersom diagnoserna bygger på subjektiva bedömningar är det oerhört viktigt att de som utför arbetet är noggranna och professionella.

Så långt skriver jag om diagnoser som ett stöd för omgivningen i att bemöta eleven/barnet på rätt sätt. Det mest kontroversiella när det gäller diagnoser överhuvudtaget tycker jag är vad vi berättar för barnet (och i vissa fall familjen). En del tar emot en diagnos med öppna armar och känner en oerhörd lättnad över att kunna sätta ett namn på sina bekymmer och kan använda diagnosen till att hämta kraft och mod att fortsätta kämpa. Andra ser diagnosen som ett kvitto på att det är någonting fel på dem och tappar både hopp och kraft, de utvecklas ofta sämre och sämre med tiden. Jag kan inte se något enkelt rätt eller fel ur den här synvinkeln. Det bör vara en individuell bedömning.

Uppdatering: Läs gärna barnläkaren Leif Elinders replik till Josef Milerad i SvD och Johan Kants båda inlägg (länk 1, länk 2); det är ingen lätt fråga med självklara svar det här!

Länkar till andra bloggar om: , , , , , , ,

Annonser

Om ChristerMagister

Bloggande lärare med fotointresse.
Det här inlägget postades i Debatt och politik, Läraryrket, skolpolitik och har märkts med etiketterna , , , , , , . Bokmärk permalänken.

75 kommentarer till ADHD och diagnoser

  1. Ale skriver:

    http://www.svd.se/nyheter/inrikes/stressyndrom-kan-ge-genforandring_4673445.svd

    trauman och stress orsakar också förändring i RNA som kopieras från DNA…kasnke dags att lära barnen stressa av? Lägg de på sängen och håll de där tills de lugnar ner sig.

    Sedan orskar vitamin samt mineralbrist störningar i ork och mående.
    Vissa kemikalier i påverkar t.ex hormonet GABA…så akta barnen från kemikalier i maten.
    Tungmetaller finns det gott om i svenska sjöar.
    Föräldrar som är stresasde/skadade kan överföra sin miljöskada.
    Jajja, det går framåt iallafall.

    • Fredde skriver:

      Ville bara tala om att GABA (gamma amino smörsyra) inte är ett hormon utan en neurotransmittor som kroppen tillverkar av Glutamat.
      Glutamat (salter av Glutaminsyra(en aminosyra)), som också fungerar som en neurotransmittor, är GABAs motsats i princip och binder till bla en receptor som kallas NMDA som har betydelse för bla lärande och minne.
      Så, det som du tänker på vad gäller mat, framförallt halvfabrikat är Glutaminsyra (E620) och Glutamater (E621-625) som används som tex smakförstärkare. Men för att tala sanning så finns glutamater naturligt i MYCKET mat, just för att de är salter av en aminosyra.
      Hoppas denna korta förklaring kan vara till en liten hjälp i alla fall.
      Ps. Glutaminsyra/Glutamat är i sig inte toxiskt utan det är överstimulans på NMDA -r som skapar något som kallas för excitotoxicitet vilket kan leda till nervcellsdöd i centrala nervsystemet. Hur tänker jag inte försöka förklara. Skriver inte detta som en peek utan som info Ds.
      Mvh/ Fredde

  2. Ping: Adhd och genforskningen « Maths hörna

  3. Kristian Grönqvist skriver:

    Det som är ännu intressantare är problematiserandet i sig.
    Så länge det inte fanns en riktig diagnos var det fel att stigmatisera. Nu när det kanske finns en riktig diagnos, är det fel att stigmatisera. Det kallar jag utveckling…

    • Christermagister skriver:

      Det finns ju ingenting i den nya forskningen som pekar på att vi kommer att kunna ställa en objektiv (”riktig”) diagnos inom överskådlig framtid. Det är bara hälften av de med ADHD som har en ”trasig gen” och samma ”trasiga gen” finns även hos personer som inte har ADHD. Det är alltså även fortsatt subjektiva bedömningar som gäller.

      Att stigmatisera är väl alltid, per definition, fel. Som jag skriver tycker jag att det bör vara en individuell bedömning av hur mycket, och vad, man berättar för ett barn. Att själva diagnosen är korrekt är förstås viktigt ur den här dimensionen, men inte avgörande.

    • Plura skriver:

      Oops!!! – Vad är rätt diagnos??

      • Christermagister skriver:

        Ja, det är väl det som är frågan…

      • Fredde skriver:

        Rätt diagnos är väl vad det låter som? En diagnos som baseras på den exakta orsaken av ett tillstånd med utmärkande symptom.
        Rätt diagnos kan även tilldelas någon slumpmässigt, men om man inte kan säga varför man gav den så blir den likvärdig fel diagnos.
        Så är min uppfattning i alla fall.

        • Christermagister skriver:

          Ja, man kan ju tycka det, men inom det här området finns det än så länge ingen som kan ställa en sådan diagnos på ett objektivt sätt.

          • Fredde skriver:

            Absolut är det så, har själv ADHD och vet inkompetensen hos vården i ämnet. Efter alla år så lyckades jag hitta en riktig och väldigt kompetent neuropsykolog som visste vad hon sysslade med. Efter 11h tester och 3 h intervjuer fick jag hennes 10A4 långa redogörelse av vad testerna resulterat i. Hon nämnde adhd en gång och det var i slutsatsen. Att ADHD idag framställs som en diagnos har bara med regler att göra. Den måste finnas i journalen för att läkaren ska få skriva ut Metylfenidat. Även då den bara berättar att man uppfyller det som förkortningen betyder så kan jag garantera att det inte går att simulera att man har brister om testerna utförs av en kunnig. Info om orsak tror jag dock är oviktig för den som fått diagnosen, men den är otroligt viktig för läkemedelsforskningen.
            Nu har jag svamlat färdigt om det, men jag hoppas jag fick fram nånting. =)

  4. Kristian Grönqvist skriver:

    Det där med parental hantering av problem är ofta ett misstag. Barn hanterar problem, speciellt existentiella problem, mycket självklarare än vuxna. Det vet jag från mina år i sjukvården.

    Däerför undrar jag om vi inte alldeles för ofta ägnar oss åt överförmynderi, där det inte behövs. Där det behövs: betyg, uppfostran, klara och tydliga regler och krav skall det finnas, eftersom tidigare efarenhet inte finns.

    Ett barn med diagnosticerad cancer mår eländigt av att inte få veta vad som felas, i motsats till barn som genast får veta.
    Det är ingen slump att curlingföräldrar kallas curlingföräldrar och att curlinglärare kallas curlinglärare.

  5. Maths skriver:

    Vad är en diagnos i det här fallet? Någon identifierar, säg, 10 parametrar som kan tyda på någonting och ger det hela ett namn. Gränsen sätts vid att barnet uppvisar 8 av dessa. Man vet egentligen inte vad som är ”fel” på barnet, men det har ett beteende som gör att det skiljer ut sig och kan vara svårt att hantera, som i det här fallet. Diagnosen blir naturligtvis korrekt utifrån sina inbyggda egenskaper, men vad säger den?

    Och vad säger man då, för att hämta ett exempel från DNs faktaruta, om hälften av de barn som får diagnosen inte har kvar den när de är 20 -25 år? Vad orsakade att hälften av barnen blev ”friska” när de passerat 18? Det enda man kan säga är väl att vi fortfarande famlar efter en rimlig förklaring, något som förklarar åtminstone 80% av alla fallen.

    Och vilken förklaring är det vi ska ge barnen? Det här är ju ändå ingen cancerdiagnos utan ett mer diffust beteendeproblem, även om det är nog så reellt för barnet, föräldrarna och skolans personal.

  6. Christermagister skriver:

    Ja, precis som Maths skriver är det ju aldrig en ”sjukdomsdiagnos” vi kan ställa (något objektivt som vi har ett botemedel mot eller som alltid kommer att finnas med dig), det handlar ju om att bedöma ett beteende; och vems mall ska vi då använda? Om du får diagnosen eller inte beror inte bara på ditt eget beteende, utan även på hur de andra runt omkring dig beter sig; vad är ”normalt”?

    Ett av kriterierna som ingår i en ADHD-diagnostisering är t ex: ”Är ofta ouppmärksam på detaljer eller gör slarvfel i skolarbetet, yrkeslivet eller andra aktiviteter.” Vad är ofta? Vad är ouppmärksam? Hur detaljerat arbete krävs i den aktuella åldern (är det samma överallt)? Vad är ett slarvfel?
    (Ungefär så ser alla kriterier ut.)

    Kristian, det handlar inte om att ”curla”, snarare tvärt om. I de fallen som jag menar att det kanske hade varit bättre att inte meddela en diagnos har det nämligen blivit omöjligt att ställa krav på någon som helst prestation från både elev och föräldrar. De går antingen in i en depression eller i ett slags offermentalitet som medför att det blir omöjligt att ställa krav; de slutar försöka: ”jag har ju ändå fel i huvudet, jag kan inte lära mig det här, det är ingen idé att kämpa”. Visst går det ofta att övervinna även detta i längden med hjälp av stödinsatser och terapi, men på samma tid som det tar är det möjligt att eleven annars hade kunnat övervinna/lärt sig hantera sina svårigheter och inte längre haft någon diagnos.

    • Maths skriver:

      Intressant! För bilden av depression och offermentalitet har jag inte hört om i media. Där har det bara varit glada miner och skönt att få veta vad det är.

      • Christermagister skriver:

        Ja, det är lite underligt, för jag upplever det som ett ganska utbrett problem. Ytterligare ett problem är förstås att även vissa lärare ”ger upp”, eller i alla fall sänker förväntningarna på eleven kraftigt, det blir en ond cirkel.

  7. Anders B Westin skriver:

    Min fru frågar hur ni hanterar blinda och döva i skolan.

    • Christermagister skriver:

      De går för det mesta i speciella skolor. Elever med en viss hörselnedsättning har jag stött på, men aldrig någon som är helt döv eller blind. Jag har funderat på det där också; jag antar att det handlar om att koncentrera lärarkompetensen till vissa skolor…

  8. Plura skriver:

    Utan att läst alla inlägg måste jag säga, som så, att flummet från 70-talet om arv och miljö lever kvar i ledande positioner i skolan. Dom var en gång lärare som idag är skolledare eller förvaltningschefer.

    Dessa har en stark invändning emot att det finns biologiska förklaringar. Ta bara mig själv som har svårt med skrivandet ibland. Beror det på att jag växte upp i en arbetarmiljö eller? Pyttys på en slaskhink.

    Trots att jag är dubbel akademiker har jag fortfarande problem i bland med ord om kastnigar och stavfel. Och det har banne mig inte att göra med miljö eller arv utan ett biologiskt handikap som jag ständigt tränar att minimiera.

    • Christermagister skriver:

      Jag förnekar inte att det finns biologiska förklaringar i många fall, men du kan ju inte påstå att det bara är flum att tala om miljöns påverkan på individens beteende eller i tolkningen av denna?

    • Plura skriver:

      Nej, det kan äga sin riktighet. Men att ständigt framhålla miljö stigmatiserar istället för att förklara att man har ett handikapp.

      Och att handikappet inte på något sett begränsar en som individ. Man får bara träna mer än andra.

      Så snälla sluta och tjata om miljön som avgörande faktor!!

      • Christermagister skriver:

        Du får nog ta och läsa om mitt inlägg… Jag säger inte att miljön är den avgörande faktorn till problemens grund (även om det finns sådana fall). Däremot är miljön alltid den avgörande faktorn när det gäller hur stora problem individen kommer att få på grund av sitt handikapp.

        Jag skriver ju att jag är för så grundliga undersökningar som vi har möjlighetet till för att kunna avgöra anledningen till problemen. På dig låter det som att det inte är ett problem att en massa barn feldiagnostiseras i dagens läge, men det tycker jag att det är. Vi går mot en hårdare människosyn där barnen sorteras tidigt efter sina individuella förutsättningar (och ibland alltså på helt fel grund). Är du säker på att du hade blivit dubbel akademiker om du tidigt hade placerats i en speciell klass för elever med ditt ”handikapp” (eller bara kategoriserats på ett speciellt sätt)? Man kan tycka att det inte borde vara ett problem, utan snarare en möjlighet, men om och om igen visar forskningen (sådan den nu är inom pedagogiken) att de lägre förväntningarna på eleverna i dessa grupper gör att de utvecklas sämre än om de hade varit kvar i en vanlig klass.

        På tolv år har antalet elever i särskolan ökat med 71% i grundskolan och 89% i gymnasieskolan, många av dem på helt fel grunder (bl a språkproblem och krigstrauman påverkar enligt Skolverket); tror du att det är den bästa miljön för dem? Kommer de att utvecklas på bästa sätt?

        Nej, jag säger inte vad som är vanligast, biologi eller sociala faktorer, bara att det är viktigt att vi försöker reda ut vad som är vad.

        • Plura skriver:

          Christer, kan hålla med om att det var bättre förr. När jag växte upp, under sextiotalet i skolvärlden, fanns mig veterligen inte många specialklasser. Vi som hade ett eller annat handikapp gick i vanliga klasser. Och det var bra. Det sporrade.

          Sedan är det djupt olyckligt med feldiagnoser. Kan tycka att man för mycket skriker efter att ha diagnos på allt. Sedan vad som avgör biologiskt eller miljömässigt måste man väga in i varje enskilt fall. Vad jag vänder mig emot är de som ständigt överbetonande av miljön och totalt bortseende av biologin.

          • Christermagister skriver:

            Ja, det kan jag förstå, men dem har jag aldrig stött på. Jag upplever snarare att biologin har blivit en alltför dominerande förklaringsgrund. Jag har själv varit med om ett par fall där en ADHD- eller Aspergerdiagnos har visat sig bero på misshandel och/eller sexuella övergrepp, och jag tror tyvärr att det finns ganska många sådana fall.

            • Morrica skriver:

              Man måste vara på sin vakt, i dylika fall, för att inte falla i fällan att genast hojta feldiagnos. Det ena utesluter inte med automatik det andra, även om man tycker sig se en förklaring i misshandeln.

  9. Anders B Westin skriver:

    Jag kan väl betona att jag kan en hel del om ADHD eller om jag uttrycker mig lite raljant ”väldigt mycket”,
    Dom som har ett barn som har schizofreni eller barn som har dawns syndrom kan väldigt mycket om detta.
    Jag hatar socialkonstruktivism efter som jag också har två barn med garanterat icke ADHD. Möjligen den diametrala spegelbilden. Dvs icke icke ADHD.
    När man har denna erfarenhet så orkar man inte lyssna på kulturell bullshiit.

    Man håller för öronen i sekventiellt trummande och med munnen säger man AAHHHHHHHHHHHHHHHHHHH.

    Det finns avancerade Wais-test för att diagnostisera ADHD. En tydlig indkator är att arbetsminnet ligger långt under 100.

    Enkel beskrivning av komplexet:

    http://www.internetmedicin.se/dyn_main.asp?page=876

    • Christermagister skriver:

      Jag utgår från verkligheten jag lever i, och i denna kommer och går barnens diagnoser ofta beroende på miljön de vistas i, bemötandet de får, träningen och de hjälpmedel de erhåller och med åldern; hur mycket du än skriker. I texten du länkar till utgår man ju från besvär som är bestående till vuxen ålder och alltså är det med stor sannolikhet inte de eleverna som jag talar om när jag är tveksam till nyttan av att meddela en diagnos.

      • Morrica skriver:

        Christer – är det diagnosen som kommer och går, eller är det symptomen?

        • Christermagister skriver:

          Ja, det kan man ju undra! Eller var bedömningen fel från början? Jag har en elev nu som har haft både ADHD och Aspergers när han var liten, men nu har han varken eller… Om de mer grundläggande faktorerna vet ju inte jag (eller de andra lärarna) mer än vad logopederna, läkarna och psykologerna berättar för oss. Vi får höra att diagnoserna som ställs ”är färskvara”; för de yngsta barnen kan vi räkna med att de gäller i ca 3 år och för de lite äldre i 5 år.

          Nu slår vi ju ihop en massa olika diagnoser i denna generella diskussion, men när det gäller ADHD är det ju tydligen bara hälften av de som diagnostiseras med ADHD som barn som fortfarande anses ha ADHD som vuxna; vad det egentligen innebär har jag faktiskt ingen aning om, men om biologi och ”skadade gener” skulle vara den enda förklaringen så är det ju oerhört märkligt!

          • Morrica skriver:

            Tja, säg det, kanske var eleven feldiagnosticerad, kanske är det så att elevens miljö just nu medger symptomfrihet, kanske är det så att eleven kämpar som ett litet djur för att uppföra sig som omgivningen önskar. Det finns många möjligheter.

            Kan vi vända på det? ADHD har i många år betraktats som en ‘barndiagnos’, något som växer bort och inte ‘kan användas som en ursäkt’ när man är vuxen. Nu visar det sig att minst hälften av de som fått diagnosen som barn fortfarande har ADHD som vuxna. Det innebär bland annat att det finns stora vinster för oss som samhälle att göra på att sluta upp att moralisera och istället fundera på hur vi kan möjliggöra för även dessa individer att göra sitt yppersta som samhällsmedborgare.

            • Christermagister skriver:

              Visst kan vi vända på det, alla mynt har ju två sidor! 🙂

              Jag vet inte riktigt vad du menar med att moralisera bara… Det är klart att vi måste försöka öka möjligheterna för alla individer att delta i samhället.

              Som jag skriver ovan försöker jag inte säga någonting om vad som är vanligast (biologi eller sociala faktorer) eller förneka någon den hjälp och det stöd de är i behov av, men jag tror att det är viktigt att vi lyckas reda ut vad som är vad; för allas skull. Det känns som att det här egentligen är en debatt för psykologer och läkare… Som pedagog måste jag ju hela tiden utgå från individen i mitt arbete, oavsett om eleven har en diagnos eller inte, och vilken den i så fall är.

              • Morrica skriver:

                Med moralisera menar jag helt enkelt ett förhållningssätt som går ut på att varje människa kan göra allt bara h*n skärper sig, anstränger sig lite, biter ihop, rycker upp sig, samlar ihop sig, jobbar på etc; och den som inte klarar detta är lat, slarvig, moraliskt förkastlig, sämre och mindre värd än andra, och bör behandlas så tills h*n ändrar sitt uppförande och rättar in sig i leden.

              • Christermagister skriver:

                Det låter som att du talar om de nya sjukförsäkringsreglerna 😉 , men det där synsättet stöter du inte på inom skolans värld så ofta hoppas jag?

              • Morrica skriver:

                Dagligen.

                Jag är ledsen att behöva säga det, men så ligger det till.

              • Christermagister skriver:

                Tråkigt. De senaste åtta åren har jag befunnit mig i en omgivning där diagnoser är ganska odramatiskt och en del av vardagen, men jag ser ju trots det att den inställningen finns…

              • Morrica skriver:

                Mycket tråkigt. Tråkigt för drabbade elever, både de som direkt utsätts och övriga i klassen, tråkigt för kommunen de befinner sig i och tråkigt för samhället i stort. Vi har allt att förlora och inget att vinna på att förfäkta en moralistisk ståndpunkt gentemot våra medmänniskor.

              • Jan Lenander skriver:

                Jag hör nog till de moraliserande enligt den här definitionen. Det handlar förstås inte om meningslösheter kring att rycka upp sig. Det handlar om prioriteringar.

                En sjukskriven kanske inte borde prioritera eget hus, långa bilfärder för att skjutsa barn, många husdjur och swimmingpool. Det här är aktiviteter som frestar hårdare på kroppen än ett vanligt jobb.

                En dyslexi-kille kanske skulle ha tid med läxor och stöd istället för häftiga dyra sporter.

                En ADHD elev kanske skulle prioritera något mer praktiskt som ger större utrymme för lugn och tydliga instruktioner.

                I elevkontakter undviker jag dock att moralisera. Jag påpekar ibland konsekvenser men framför allt försöker jag visa vilka aktiviteter som genomförs beroende på vilka val eleven gör.

              • Jan Lenander skriver:

                Jag är enormt kritisk till kursplaner och ett synsätt i skolan där alla ska kunna precis samma saker utan möjligheter att välja de individuellt bästa kunskaperna.

                Här kommer ett budskap från skolverket som dundrar direkt ner till läraren: ”Du är dålig om inte alla kan allt”. Det är ytterst rimligt att en lärare inför dessa påbud bara kör ”skicka vidare” till eleven.

              • Maths skriver:

                Nu, Jan, var kanske idrott inte det bästa exemplet i det här sammanhanget. Det finns studier som visar att just lagom motionerande har en positiv inverkan på allas studier. Och det senaste är att barn i 9-10 årsåldern som har ett ”bra flås” har en större hippocampus och alltså kan hantera information bättre. Så fram med mer rörelse och idrott i skolan!

                Angående att moralisera, så är det många som har dålig koll på sig själva. Man känner helt enkelt inte igen när det man moraliserar, för det är så vanligt. Och vägen bort kan vara i många år, för det handlar om att bearbeta många grundläggande reaktioner hos sig själv, sånt som man lärde sig som liten. Men visst är det mycket önskvärt att vi ser våra medmänniskor mer för vad dom är än vad de borde vara.

              • Jan Lenander skriver:

                Idrott är bra i rimlig utsträckning men det finns fortfarande tid för ganska mycket extra insatser när en elev behöver hjälp med skolans mest grundläggande färdigheter.

              • Christermagister skriver:

                Visst måste man anpassa sig till sina förutsättningar, och tillåtas göra det, men samtidigt måste man ju kunna få hjälp av kompensatoriska hjälpmedel; det är ju ingen som kräver att en kille som föds utan ben ska klara sig utan rullstol eller protes…

              • Morrica skriver:

                Nej, men det är inte heller självklart att skolor byggs eller anpassas på ett sånt sätt att han i sin rullstol smidigt och enkelt kan ta sig in i alla byggnader eller till alla lektionssalar, för att inte tala om matsal, uppehållsrum, kafeteria, bibliotek och andra rekreationsutrymmen.

                Ett handikapp eller, som Jan beskrev, en sjukskrivning begränsar mer än bara det fysiska här i samhället. Tillgänglighet och rättigheter minskar drastiskt för den som inte passar in i normen, och ju längre ut på kurvan man befinner sig, ju större är minskningen.

  10. Christermagister skriver:

    Läs gärna barnläkaren Leif Elinders replik till Josef Milerad i SvD och Johan Kants båda inlägg (länk 1, länk 2); det är ingen lätt fråga med självklara svar det här!

  11. Maths skriver:

    Jag vill rekommdera Sveriges Radio och Neuroskeptics blogg. Livet är inte så enkelt. Själva artikeln finns hos The Lancet, där man kan läsa ett abstract.

    CNV lär vara en samlingbegrepp för när en bit DNA antingen saknas eller är dulicerad. Det var det man studerade.Varför valde man tröskelvärdet 500kb och inte 200kb för CNV? Hade man valt det lägre talet hade man inte kunnat visa på några skillnader. CNV kan förekomma var som helt i genomet och vad det orsaker beror på var det sitter. En del CNV orsaker inte alls några problem, vad man vet.

    Beroende på hur man räknar så var förekomsten av CNV mellan 11 och 15% hos barn med ADHD. CNV var också vanlig hos barn som hade ADHD men också hade mental retardation. Tar man bort de barn med den diagnosen är vi nere på runt 7%. För dyslexi är det 50% där man kan räkna med en genetisk orsak. Det du Plura! Jag fick också veta att jag hade dyslexi i gymnasiet och kommer också från en arbetarfamilj, men har jobbat mig förbi min dyslexi.

    57 av 366 barn med ADHD handlade det om (15%). Det här skulle snarast tyda på att det finns andra orsaker till 85% av ADHD. Multifaktoriellt. Det kan naturligtvis dyka upp annan genetisk forskning som ger en bättre förklaring, men CNV gör det inte.

    Dessutom hade 7% av kontrollgruppen det förhöjda värdet. Uppenbarligen utan att ha grund för en diagnos.

    För att få någon form av bevisvärde, måste studien göras om av andra, vilka då ska få samma reslutat.

  12. Jan Lenander skriver:

    Det finns ett budskap från skolverket om sina omfångsrika kursplaner som dundrar direkt ner till läraren: ”Du är dålig om inte alla kan allt”. Det är ytterst rimligt att en lärare inför dessa påbud bara kör ”skicka vidare” till eleven.

    Det finns en ständig resursbrist i skolan som oavsett regering kommer att innebär prioriteringar mellan olika elevbehov. Diagnoser bör vara ett verktyg i första hand för eleven som får den och jag tycker att det är riktigt obehagligt när resurstilldelning baseras på diagnoser etc. Resursfördelning ska göras på pedagogiska grunder eftersom det finns mängder av andra faktorer som påverkar var det behövs mer pedagogisk stimulans.

    Rent generellt tycker jag att skolan lägger allt för mycket kraft på elever med synliga problem. Tyst och snäll men svårt att lära sig är inte någon bra kombination för att få hjälp.

    Jag hävdar också att omvärlden runt skolan, föräldrar, myndigheter etc. måste ta sin del av ansvaret för att göra prioriteringar. Det får vara slut med att flytta över ansvaret på någon annan (Göran Persson till kommunerna) för att slippa vara ansvarig när resurserna inte räcker. I slutändan måste även eleven själv vara delaktig i vilka prioriteringar han eller hon gör, konsekvenserna hos valen hamnar garanterat hos eleven själv förr eller senare.

    • Morrica skriver:

      Tänk, det budskapet har jag aldrig hört. Jag måtte vara både döv och blind, var snäll och visa, var finns det?

      Resursbristen och prioriteringarna i skolan beror helt och hållet på i vilken kommun du verkar, det styrs av kommunpolitikerna, inte regeringen. Skolinspektionens arbete handlar i mångt och mycket om just detta, att se till att kommunpolitiker ger skolorna tillräckliga medel för att verksamheten skall kunna genomföras på ett acceptabelt sätt.

      Det är lärares jobb att uppmärksamma även tyst och snäll, de lärare som inte gör det sköter inte sitt jobb. Om det sen beror på att de har för stor klass, för lite tid, för dålig utbildning eller helt enkelt är för dåliga pedagoger är sannolikt olika från fall till fall, men läraren är den som träffar eleverna på daglig basis, och är därför också den på vilken ansvaret för att uppmärksamma elevens svårigheter vilar. Klarar man inte att ta detta bör man kanske fundera över sitt yrkesval.

      • Jan Lenander skriver:

        Vi har inte för många kompetenta lärare!

        Att höja kraven skrämmer bara bort ytterligare några lärare och så kan kommunerna ta in någon obehörig lärare som låter eleverna göra kaststjärnor. Pedagogiskt nytänkande.

        • Morrica skriver:

          Jag instämmer helt, Jan, vi har definitivt inte för många kompetenta lärare i svenska skolor.

          • Jan Lenander skriver:

            Kan du hålla med om nästa slutsats också? Det är ingen bra strategi att öka kraven!

            • Morrica skriver:

              Nej, det låter ärligt talat mer som ursäkter för att fortsätta att lulla omkring i ullstrumporna.

            • Jan Lenander skriver:

              Ja, ordföranden i riksdagens utbildningsutskott tycker inte att skolan och lärarna gjort några förändringar på 100 år.

              Morrica sällar sig till leden av dem som vill öka kraven på de dåliga lärarna.

              Att läraryrket är kraftigt drabbat av utbrändhet ser ni inte som en varningsklocka. Att varje försämring av lärarnas arbetsvillkor lett till sämre resultat för eleverna får er att ropa på mer krav och regleringar. Att arbetsförmedlingen lockar de som inte kommer in på något annat med lärarutbildningen är förstås bara bra.

              Framtiden skola är en med obehöriga lärare som är snälla nog att låta eleverna göra kaststjärnor och ger MVG till alla. Mums filibabba ….

              • Morrica skriver:

                Att öka kraven och att öka antalet arbetsuppgifter är inte synonymt, Jan. Inte heller att öka kraven och försämra arbetsvillkoren.

                Ja, jag vill öka kraven på dåliga lärare. Jag vill att samtliga lärare i svenska skolan har en hög grad av ämneskunnighet. Jag vill att samtliga lärare i svenska skolan har en hög grad av lärarskicklighet. Jag vill att den sämsta svenska läraren är riktigt bra.

                Jag vill också ha in specialpedagoger, fritidspedagoger, fritidsledare och elevvårdspersonal i skolorna i tillräckligt antal, så att lärare kan ägna sig åt att vara just lärare.

                Och jag vill att de som inte lever upp till kraven i första hand erbjuds fortbildning, i andra hand omplacering till andra arbetsuppgifter.

                Synonymt betyder för övrigt ‘betyder samma sak’.

              • Jan Lenander skriver:

                Morrica, Du kanske skulle börja med att ställa krav på uppföljningen av lärarens viktigast uppgift så att du visste vilka lärare som verkligen var dåliga.

                Ilmar Reepalu’s längtan efter att låta eleverna ge igen på lärarna, generaliserade negativa påhopp på lärarna som kår, orimliga krav om att lärare ska ge alla elever möjlighet att nå sin fulla potential på allt mindre tid. De dumheterna kan få stanna borta från debatten. Det är samhället som ska lösa resurskonflikterna som drabbar elevernas lärande.

                Hur får du ihop ditt krav om att lärare ska uppmärksamma alla elever med alla slags behov med att du inte vill öka arbetsuppgifterna? Det lyfts hela tiden fram ytterligare någon grupp elever som ska ha mer uppmärksamhet eller någon aspekt som inte har beaktats tillräckligt.

              • Morrica skriver:

                Jan, allvarligt talat – läs igenom vad jag skriver innan du svarar. Vad tror du de specialpedagoger, fritidspedagoger, fritidsledare och elevvårdspersonal jag skrev om skall vara till? Bokstöd?

                Din personliga vendetta mot Reepalu lämnar jag därhän, och hoppas att alla ursäktar.

              • Jan Lenander skriver:

                Morrica, det vore i så fall lämpligt att öka de resurser du pratar om innan man ökar kraven.

              • Jan Lenander skriver:

                Har man studerat Ilmar Reepalus arbete inom SKL så inser man att han är värd mycket kritik.

                Han kan säkert ha gjort bra saker för Skåne men jag tycker ändå att det är ganska magstarkt Morrica att du ska be om ursäkt på mina vägnar.

              • Morrica skriver:

                Jag beklagar att jag uttrycker mig på ett sånt sätt att du återigen missförstår, Jan. Jag ber inte om ursäkt å dina vägnar, dina kommentarer bär du själv helt och fullt ansvaret för. Jag ber om ursäkt till dem som eventuellt önskat se mig plocka upp den handske du än en gång kastar här, kring din aversion gentemot enskild kommunpolitiker i sydsvensk kommun, och jag ber om ursäkt för att jag snuvar dem på en debatt de kanske velat se.

                Men jag föredrar att hålla debatten på ett högre plan, ett mer allmängiltigt plan, om du så önskar. Kommunaliseringen är ett experiment som gått ohyggligt smärtsamt fel, och därför med omedelbart verkan bör avslutas. Kostnaden för att reparera skadorna blir bara större för var dag som går.

                Nej, Jan. Ökar man resurserna utan att parallellt öka kraven blir det bara dumt.

              • Jan Lenander skriver:

                Jag tror att du kraftigt undervärderar Reepalus roll. Han anses vara sossarnas mest inflytelserika inom skolans område eftersom han har så mycket inverkan på pengarna till skolan.

                När det gäller lärarnas nuvarande arbetsbelastning verkar vi stå långt ifrån varandra. Har du arbetat på högstadiet?

              • Morrica skriver:

                Ja, vi tycks se väldigt olika på vad lärarrollen innebär, både vad gäller ansvar, respekt och arbetsuppgifter.

              • Jan Lenander skriver:

                Morrica, jag tror inte att vi har speciellt olika syn på vare sig ansvar eller respekt!

                När det gäller ansvar var det väl i och för sig så att du tyckte jag förespråkade ett för stort ansvarstagande i en diskussion om att ställa upp när en annan lärare svek men nu är det ju du som trycker på att lärarna har ett ansvar de inte kan avstå.

              • Morrica skriver:

                Nej, Jan, men sannolikt uttryckte jag mig illa även då och orsakade misstolkningar.

                Det är en väldig skillnad på att ta det ansvar man tagit på sig som lärare, och ta det ansvar någon annan dumpar. I det första fallet gör man vad man sagt att man ska göra, i det andra ger man någon annan möjlighet att slippa jobbet men ändå få äran.

              • Jan Lenander skriver:

                I båda fallen handlar det om att man tar på sig ett ansvar och så kommer någon och säger att ansvaret är större.

                Jag har tagit på mig ansvaret att på ett rättvist sätt möta alla individer och försöka få gruppen att nå så långt som möjligt. Ifall någon sen säger att mina insatser för någon elev ska öka därutöver är det en utökning av ansvaret. En kollega fullgör inte sin del av ett gemensamt ansvar och jag får ta ett utökat ansvar. I båda fallen ställer jag upp för elevens skull men i båda fallen skulle jag också protestera mot något jag anser är felaktigt.

              • Morrica skriver:

                Äpplen är frukt, apelsiner är frukt. Det innebär inte att äpplen och apelsiner är samma sak.

                I det första fallet ingår det du betraktar som utökat ansvar i det grundansvar du tagit på dig – om eleven har behov av stöd utöver det du kan ge består ditt ansvar i att se till att eleven får detta stöd. Om du inte har förmåga att ge stödet (vilket du ju skrev att du inte har) är det ditt ansvar att se till att specialpedagog eller annan lämplig personal kopplas in och tar över den delen av ansvaret du inte kan ta.

                I det andra fallet handlar det om att du curlar.

              • Jan Lenander skriver:

                EVK:er, åtgärdsprogram och självmordsförsök = curla????????

              • Morrica skriver:

                Ja, du curlar kollegan om du tar över dennes jobb för att denne inte behagar göra det själv.

              • Jan Lenander skriver:

                Ja, du säger förstås till den självmordsbenägna unga damen att du är Pelles elev när hon kommer fram på klassrådet?

                När rektorn säger att alla sitter och väntar här på EVKn. Kan inte du komma istället för Pelle så säger du förstås nej?

                När IG varningarna ska meddelas, när ….

              • Morrica skriver:

                Ja. Om rektorn skulle få för sig att be mig göra kollegans jobb, utan att vara villig att betala mig för övertiden, skulle jag säga nej till konferensen. Om jag svansar runt och i missriktad duktighetsiver försöker göra två lärares jobb finns ingen möjlighet för mig att göra något av dem bra nog. Arbetsvägrar kollegan är det rektors ansvar att se till att det kommer in en kvalificerad vikarie som tar över ansvaret för konferenser, IG-varningar och annan byråkrati.

                Var man nog att inte dra in krisande elever i resonemanget. Det är oerhört respektlöst mot eleven i fråga.

              • Jan Lenander skriver:

                Att jag nämner en helt anonym elev som som har en livskris i mitt resonemang kan inte handla det minsta om att brista i respekt mot den eleven.

                Jag kan inte gå in på mer detaljer i den här historien för jag vill hålla de inblandade helt utan möjlighet till spårbarhet.

                Jag känner mig trygg med att jag är en ansvarstagande lärare med djupt engagemang för mina elever så om du tycker du har en annan syn på ansvar så kan du få ha det.

  13. johankant skriver:

    Tung diskussion!

  14. ADHDsystern skriver:

    Underbart med kompetenta och erfarna personer som du som uttalar sig!!

    Själv hade jag väl troligen ADD som barn. Har gått hela livet och haft känslan av att precis klara mig med huvudet ovan vattenytan utan att drunkna. På 70-80 – talet var man tyvärr helt okunniga på detta område. Så även om jag var i kontakt med PBU (numera BUP) så fick jag ingen adekvat hjälp. Jag vill med min blogg hjälpa till att förklara vad samsjuklighet kan ställa till med. Vad som kan orsaka psykisk ohälsa. Att gå odiagnostiserad i 37 år. Du är välkommen in i min blogg. Jag vill inte att någon ska behöva gå igenom det jag har genomlevt. Jag vurmar för barnen och hoppas att mina erfarenheter ska kunna bidra till att få upp ögonen för problematiken och bana väg för förändring!!

    Mvh ADHD systern / högskoleutbildad medelålders kvinna med utmattningssyndrom/ ADD

  15. Jan Lenander skriver:

    Jag sitter här och känner mig som Don Quijote som kämpar en kamp som inte går att vinna.

    Å ena sidan ett forsknings och skolverksetablissemang som höjer ambitionen för skolan om och om igen. En skola för alla måste betyda att ”alla ska få hjälp att uppnå sin fulla potential” och att aldrig någon livsväg för någon elev någonsin ska täppas till oavsett hur mycket detta än kräver av samhällets resurser.

    Å andra sidan ett politiskt etablissemang som fullständigt älskar att hitta på enkla lösningar så att de kan spara pengar. Här och på många andra bloggar ägnar man sig åt Björklund men han är verkligen den lilla fisken. Man borde syna det gäng som sitter i SKL och driver en linje om att ge rektorer möjlighet att detaljreglera undervisningen ännu mer när rektorer redan nu har allt för ont om tid för att hinna med någon ordentlig uppföljning. Man borde syna de som ägnar sig åt så kallade ”elevpositiva” åtgärder med överklaganden och betyg på lärare. Att låta elever utvärdera lärare och att ge fler och alternativa möjligheter till att skaffa kunskaper och visa upp dem är bra men själva formuleringarna andas mer av att jaga lärare än av att verkligen vilja ge elever möjligheter.

    Mot bakgrunden att man inte har någon hållbar strategi för att förbättra för alla elever så kan diagnoser, för att öka fokuset på en grupp och många andra önskemål om att beakta fler och fler aspekter i elevens lärande, upplevas som ett slag i luften.

    Medan kunskaperna hos svenska elever sjunker kan de olika etablissemangen skylla på lärarna och när de hållit på tillräckligt länge har de lyckats skapa en riktigt usel lärarkår, fast eventuellt har Sverige åkt ner långt i välfärdsligan innan dess. Don Quijote fortsätter sin kamp mot de lärarnegativa etablissemangen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s