I dag gav jag först en komplimang till en muslimsk tjej i år 4 för att hennes sjal matchade färgen på tröjan så bra och sedan till en annan tjej i år 5 som hade färgat en svart slinga i sitt blonda hår och dessutom valt en tröja som gick i svart och vitt och en svart/vit rutig kjol till det. Spontant kände jag mig nöjd när jag såg dem skina upp och berätta om sina kläder; det här är två tjejer som behöver bli ”sedda” (som vi pedagoger lite slarvigt säger). Men sedan började jag fundera…
Har jag gjort ”fel” nu? Har jag förstärkt ”den förtryckande patriarkala maktordningen”?
Länkar till andra bloggar om: skola, skolan, skoldebatt, utbildning, genus, jämställdhet, könsroller,
Christermagister 
Nej!
Kvinnor / flickor vill bli bekräftade inom just detta uttrycksområde.
Det är genetiskt kodat för att effektivt locka hanar i det eviga partnervalet.
Hur kan detta vara fel när det ingår som en central del i det primala arbetet i att vara en biologisk art.
Nog ger du killar komplimanger också, när de ansträngt sig? De behöver också bli sedda, oavsett vad hemsnickrade genusteorier säger.
Jag är gett mina döttrar många komplimanger för sitt utseende och min äldsta dotter är feminist och inte någon killarna sätter sig på. Komplimanger till tjejer om utseendet kan säkert ha en positiv effekt om de ges på rätt sätt.
Definitivt inte. Varje individ oavsätt kön ska bli sedd!
Nej absolut inte, alla gillar komplimanger oavsett kön. Vi ger för lite komplimanger tycker jag och de behöver inte bara handla om utseende, men kan handla om det också. Vi kör lovebombing som pedagogisk idé och det funkar löjligt bra, speciellt med de riktigt coola grabbarna som man kan tro ska tycka att det är lite löjligt. Jag säger det igen -ALLA älskar (och behöver dessutom) komplimanger.
Skönt att få godkänt av er alla (t o m av en äkta genuspedagog 😉 ). Jag tänker förstås på det här med att vi (de flesta vuxna antagligen) ofta ger killarna beröm för saker de gjort och tjejer för hur de ser ut. Jag får väl helt enkelt vara extra noga med att berömma dessa tjejer för något de presterar inom ett annat område de närmaste dagarna.
Får hålla de senare av föregående skribenter. Ingen mår dåligt av att få en komplimang för sitt utseende (du berömde ju dessutom inte utseendet, utan deras goda smak). ”Problemet” uppstår väl om man bara ger tjejer beröm för utseendet och killar för beteendet. Förstår dock din känsla, ibland tvekar man nästan inför att ge en komplimang i rädsla för att skicka ut fel signaler.
Ja, och dessutom började jag fundera på om man måste vara extra försiktig som manlig lärare… Kanske är det extra viktigt att berömma prestationer i stället för utseende då?
Jag säger som mjölkbonden Knut:
– Vi kvinnor är lite fåfänga…
http://svtplay.se/v/2144462/kvinnan_i_mitt_liv/en_bondes_langtan
Ska vi problematisera lite? Jag tror att Christer har bra fingertoppskänsla när han ger komplimanger. När kan lärare gör misstag?
1. Man kan ge för ensidiga komplimanger. De blir avslöjade som att man inte förstått individen utan fastnat i rutiner som absolut lätt visar sig vara ojämlika.
2. Man kan ge kompensatoriska komplimanger. Någon som misslyckas med mattetal får höra att hon är söt. Katastrof förstås!
3. Man kan komplimanger som visar att man inte förstått individen. Man avslöjar att man inte brytt sig tillräckligt och plötsligt har det blivit totalt motsatt effekt.
Låt mig småle.
Är alla lärare lydiga genusteorisoldater och sk Tabula Rasa talibaner. Ingen vågar bekräfta min ståndpunkt även om Mats som vanligt intar den mångtydiga varianten.
Jag föreslår ett besök i närmaste Pressbyråkiosks tidningsvägg.
Eller en en lätt miniglutt på denna sida:
http://www.aftonbladet.se/sofismode/
Tror ni på teorin om sociala konstruktioner ända ner i limbiska systemet.
🙂
Anders, du brukar klaga på att olika människors åsikter liknar religion, men ibland tangerar du själv det religiösa/magiska i dina uttalanden; menar du att det inte spelar någon som helst roll hur vuxna bemöter barn i det här sammanhanget? Det tror jag verkligen inte att du menar… Är det bara ordet ”fel” du hakar upp dig på?
Ingen vågar bekräfta din ståndpunkt? Menar du att ”Kvinnor / flickor vill bli bekräftade inom just detta uttrycksområde”? I så fall, spelar det någon roll vad de vill? Det är klart att de vill, men hur påverkar det dem? Det är ju det som är frågan.
Vad jag menar.
Jag menar att det är en omöjlighet att vi använder exakt samma typ av bekräftelsemetoder för flickor och pojkar. Även om vi anstränger oss så kommer vi ovillkorligen att åka dit.
Vi är med nödvändighet ”kodade” att göra skillnad.
Men självklart behöver både pojkar och flickor lika mycket bekräftelse.
Anstränger vi oss så kanske skillnaden endast består av nyansskillnaden mellan orden gullig och cool eller tjusig och fin Men någon slags skillnad vill vi ha. Skulle vi gå så lång att vi lagstyrde ordbruken så skulle vi kunna avläsa en skillnad i betoning genom att avläsa ett spektrogram.
Jag förvånar mig mest på hur vi har kunna bli så upptagna av denna fråga med likhetssträvan när det i grunden är skillnaden som driver livets framåtskridande.
Din inlaga handlade ju om detta. Du fick någon form av ”skamkänslor” fast du ärligt ville vara snäll.
Har det inte gått lite långt då.
Jag säger jätteofta att min dotter är fin. Varje gång skiner hon upp som en sol och sen får jag alltid en kram. Inte tusan kan det vara fel.
Till mina söner säger jag tex: Snygg jacka!
Och så får jag ett leende tillbaka.
Inte tänker jag skämmas för detta.
Sexuell selektion är inte en religion. Det är en numera bevisad biologisk process.
Glömde.
Jag bekräftar min dotter på helt andra sätt också. Men är det inte uppenbart att flickor / kvinnor som statistisk grupp i högre grad lägger energi / tid på visuell påfågling. Och är det inte uppenbart att man gärna vill få bekräftelse på sådant som man värderar högt. I annat fall så vore det väl lite kontraproduktivt att lägga så mycket ansträngning på just detta istället för något annat.
Jag förstår inte din oro om detta med att vilja. Om de vill ha bekräftelse för något de tycker är viktigt så är det klart att de skall få bekräftelse.
Ta en konstnär tex som lägger ner tusentals timmar på sin konst. Om man tycker att konsten är fin så bör man väl berömma konstnären.
Något annat vore väl dumt.
Se nedan (vi skrev samtidigt). Ett bra exempel i övrigt; konstnären ska ha beröm för sin konst eftersom det är det h*n är där för att visa upp och tjejerna bör i första hand få beröm för sitt skolarbete i skolan, det är ju det de är där för och bör fokusera på.
Att fokusera på ett vetenskapligt rön och betona det mycket mer än annat kommer väldigt nära religion även när den vetenskapliga teorin håller. Ta mandrillerna (apor) och den röda fläcken som avgör sexuell selektion men det har senare visat sig att det kan dyka upp andra mönster.
Tonårstjejer som trycker upp brösten mot ansiktet på sin manliga lärare söker någon typ av bekräftelse men mår inte bra om de lyckas med det.
Barn behöver mängder av social bekräftelse och förståelse av sammanhang och den sexuella delen är enligt mina erfarenheter en ytterst liten del.
Jag tycker inte själv att jag gjorde fel, men jag vet att det finns de som tycker det och ville pejla in läget bland mina läsare; kanske dyker det upp argument som är värda att fundera på? Däremot inser jag att det är ett besvärligt område där det gäller att vara försiktig. Om man kallar en tjej gullig och en kille cool bryr jag mig personligen inte om (jag håller med dig om att bekräftelsemetoderna måste få vara olika), jag tänker mer på att det är viktigt att vi fokuserar vårt beröm till relevanta områden. Det är viktigt att vi även berömmer dessa tjejer när de utför skoluppgifter på ett bra sätt; annars kan de ju sluta som de ytliga ”bekräftelsejunkies” som du brukar få högt blodtryck av! 😉
Christer
Jag skrev min kommentar medvetet för att provocera fram vår diskussion. Utgångspunkten var din inlaga. Att vi har kommit så långt att du får eftertankar bara för att du råkar ge beröm till två flickor som hade estetisk känsla måste bara problematiseras.
Självklart skall tjejer och killar behandlas lika i skolarbetet. Det måste vara målet. Men även där är jag bestämt säker på att tilltalet i berömmet skiljer mellan könen.
Ni kan ju ta och utsätta Er för vetenskapliga tester via en seriös psykologgrupp med videoapparater och ljudinspelningsutrustning och ljudanalysatorer.
Utfallet kommer garanterat visa på en skillnad.
Jag kan aldrig påverka min dotter med samma typ av tilltal som mina söner. Då blir det totalt tvärstopp. Hon springer bara i väg och säger att jag är världens dummaste pappa medan mina söner i samma situation spelar med.
Men herregud. Det finns ju stora forskargrupper av akademiska psykologer som inte gör något annat än att studera och analysera denna typ av beteendeskillnader.
Jag tror inte att dom tror att det i första hand beror på sociala konstruktioner, speciellt inte när studier visar stor likhet i alla mänskliga kulturer runt klotet. Oavsett jägar, jordbruk eller ultramodern urbankultur.
Det är bra Anders, jag skrev också inlägget mest för att få till en diskussion. Tilltalet är en bit som jag tror att vi också behöver tänka på, men där tror jag att det är svårare att bryta vissa invanda mönster och att toleransen/lämpligheten dessutom är mer individuell än genusbetingad. Mitt huvudfokus ligger dock på vad jag berömmer, och i skolan är det ju rätt uppenbart att fokus måste ligga på skolarbetet, trots att jag inte anser att det gör någon skada om man ibland berömmer någon för fina kläder eller en cool ny keps. Det handlar väl om fingertoppskänsla som Jan skriver.
Jag har inte läst riktigt alla kommentarer, så kanske har någon redan sagt det här, men i så fall säger jag det igen. Om flickor alltid får komplimanger för att de är söta/snygga/välmatchade och aldrig för något annat, till exempel att de är smarta eller (fysiskt) starka lär de sej förstås att utseende är det viktiga i livet, det enda de kommer få bekräftelse för. I ”Flickor, pojkar och pedagoger” ger Kajsa Wahlström tips på hur man kan visa att man ser till exempel en ny frisyr utan att fokusera på skönhet. När en flicka har klippt sej kan hon till exempel fråga hur lång bit hon har klippt bort eller hur lång tid det tog. Hur lång tid tar det egentligen att färga en svart slinga? Hur gör man för att det ska bli en slinga och inte hela håret? Hur mycket kostade färgen?
På samma sätt kan man väga upp det ”hårda” som ofta poängteras hos pojkar genom att fråga saker som: Hur kändes det att klippa håret? Kittlade det i öronen? Osv.
Häromdagen hade en av mina 7-åriga elever flätat halva håret i små, små flätor. Jag frågade henne hur många flätor det var och hon svarade utan att tveka: ”17.”
En av de andra flickorna satte förresten genast igång att kontrollräkna och kom fram till att det var 17 st.
Jag håller med i det du skriver och tackar för ett tips till mattelektionen. 🙂