Häromdagen fick de rödgröna partiledarna kritik i Tv 4 för att debatten saknade glöd. Lars Ohly svarade att Peter Jihde aldrig hade hört honom tala om de fattiga barnen i Sverige, ”om de barn som måste sjukskriva sig när skolan ska på utflykt för att föräldrarna inte har råd med matsäck”.
Nej, det har du rätt i Lars, tänkte jag; men varför pratar ni inte om dem då?
Det har blivit bättre glöd och mer ideologisk nerv i valdebatten i slutspurten tycker jag, men jag har fortfarande inte hört någon tala mer än svepande om de fattiga barnen, eller om alla barn och ungdomar som far illa och mår uselt. Det finns förstås spår av detta i både debatten om jobben och om förskolan/skolan, men sedan när blev de fattiga och utsatta barnen enbart en fråga för förskolan/skolan? Var förs debatten om hur de sociala myndigheterna, barn- och ungdomspsyk och övriga instanser sköter sitt uppdrag?
Vem talar om hur barnens fritid ser ut? Om föreningslivets möjligheter att stötta och om fritidsgårdarna?
Det är lätt att kritisera skolan för att resultaten sjunker och för att det ibland saknas kunskapsfokus; ”skolan ska syssla med undervisning, ingenting annat” är en typ av kommentar som jag ofta får i anslutning till olika inlägg. Men skolan, lärarna och våra elever är inte isolerade öar, de är alla delar av samhället. Vi behöver ta krafttag inom flera olika delar för att lyckas, och den debatten saknar jag.
Uppdatering: Det blev ingen debatt om detta i slutdebatten heller (SvD, DN). Ett tag trodde jag att de hade läst min blogg ( 😉 ) eftersom man touchade ämnet ibland, men det handlade fortfarande om svepande uttalanden. Lars Ohly nämnde ”de fattiga barnen” i sitt slutanförande, men presenterade inga konkreta åtgärder för att underlätta deras liv.
Ohly tog också tidigare upp den psykiska ohälsan och fick svar av Göran Hägglund:
– Vi har gett kommunerna massor av pengar för att stärka elevhälsan.
Vad kommunerna gör med pengarna i verkligheten har vi ju ingen aning om, och elevhälsan är förstås oerhört viktig men inte den enda instansen. Alla var rörande överens om att det behövdes ”tidiga insatser” för att stävja ungdomsbrottsligheten, men man tog inte upp ett enda konkret förslag; jo, möjligtvis att införa fler poliser och hårdare straff. Jag tror också att skolan och polisen var de enda instanserna som nämndes; inte ett ord om socialtjänsten, barn- och ungdomspsyk, föreningslivet eller fritidsgårdarna.
Länkar till andra bloggar om: skola, skolan, skolpolitik, skoldebatt, utbildning, utbildningspolitik, politik, samhälle, Lars Ohly, val 2010, slutdebatt,
Christermagister 
Mycket viktiga ord! Jag kommer att länka! /Janis
Pingback: Barn är inte bara elever « metabolism
Ja, vi behöver en helhetsyn för skolan och jag vill lyfta fram skolforskningens betydelse för att lyckas.
Sven Sundin, undervisningsråd på skolverket, uttalar sig om lärlingsplatser i lämplig tid innan valet. Han trixar med statistiken och jämför grupper på ett sätt som inte ger några resultat men drar sig ändå inte för långtgående slutsatser. Otroligt oproffsigt av en forskare och jag erkänner att jag blev så ursinnig att jag skrev ett långt blogginlägg där jag diskuterar vad som krävs av en bra skolforskning.
http://janlenander.wordpress.com/2010/09/18/forskning-till-gagn-for-skolan/
Jag brinner för att de skoltrötta ungdomarna ska få möta bättre vägar in i samhället och vill att forskningen ska understödja detta.
Här är en av de viktiga frågorna som debatten borde handlat mer om!
Ja, jag är förvånad över att en så viktig del av skolreformen och ett så starkt kort i valdebatten inte har granskats närmare, för samtidigt som Skoverkets skrift kan ha sina brister så är bilden som Björklund lägger fram inte heller sann, eller i alla fall klart ofullständig. Han får det ju att låta som att i stort sett alla som misslyckas på gymnasiet går på de praktiska programmen och att de flesta gör det för att de inte är motiverade; riktigt så enkel tycks ju inte bilden vara. Vi har en stor grupp som misslyckas inom i stort sett samtliga program, och om anledningen i stället är studieovana och språkproblem så bör vi ju komma med helt andra motåtgärder än de föreslagna.
http://www.dn.se/nyheter/sverige/lycka-och-olycka-pa-gymnasiet-1.1173049
Björklunds analys är som vanligt inte klockren och det finns flera pedagogisk ormbon att reda ut än att sluta tvinga på eleverna teoretisk kunskap när de redan fått övernog av detta ältande.
Björklund gräver som vanligt på rätt ställe, för när vi börjat titta på rejält på detta område då kan vi angripa nästa.
Jag lovar att vi kommer hitta exempel från de teoretiska utbildningarna att det saknas tillräcklig grund i form av kompetenskrav i yrkeslivet även inom andra områden. Det man generellt missar är att abstrakta resonemang inte är den enda vägen till kunskap utan många elever har stor nytta av att få kunskap i ett paket med konkreta tillämpningar. Kunskap som tillägnats på detta sätt är heller inte mindre flexibel utan kan vara minst lika värdefull för framtida yrken som vi vet väldigt lite om.
Jo, han gräver på rätt ställe när det gäller att göra någonting åt att så många misslyckas med gymnasiestudierna och som du vet har jag tidigare tyckt att Alliansens gymnasiereform är bra, men nu börjar jag tveka…
I alla debatter har Björklund pratat om ”skoltrötta sjuttonåringar” som med deras politik i stället för att plugga teoretiska ämnen kan ta tillvara på sina talanger som hantverkare… Men det handlar ju för det första inte om sjuttonåringar som väljer, utan snarare om femtonåringar. Jag tänker på mig själv… Jag ville gå 2-årig social linje på gymnasiet för att det var den snabbaste vägen ur skolsystemet och den enda anledningen till att jag fick högskolebehörighet var att min pappa sa: ”Du kan välja vad du vill, men det ska vara en treårig linje”. Att föräldrarnas studievana påverkar även gymnasievalet är ju också tydligt i ett bredare material än mina erfarenheter. 🙂 Jag undrar om inte de praktiska alternativen kan bli en för ”enkel utväg” för många. Varför inte satsa på att förbättra och förändra undervisningen så att fler klarar av högskolebehörigheten i stället? Måste man t ex ha läst Strindberg, som Katedervargen skriver?
http://katedervarg.wordpress.com/2010/09/18/bjorklund-du-har-en-liten-poang-i-allt-som-du-fattat-fel/
För det andra är det ju många som misslyckas på de teoretiska programmen också… Ska de nu bli praktiker i stället? Det är ju inte att utnyttja deras talanger, det är ju att bara lämna dem ett sådant alternativ…
Det här borde vi nog alla ha funderat mer på lite tidigare…
Jag tycker att du har en viktig poäng i det här med att måste man verkligen uppnå riktigt så mycket för att vara högskolebehörig. Det döljer sig en lite sned syn på att vidareutbildning inte kan vara lika möjlig och viktig för den som valt mer av praktiska vägar till kunskap.
Jag tror att för ganska många teoretiska högskoleinriktningar kan Strindberg vara nödvändig. Jag avskydde honom som pesten och läste aldrig igenom en hel bok av honom men min svensklärare fick mig att diskutera hans verk utan och innan. Diskussionen om litteratur förädlar nog för teoretiska studier.
Däremot är jag egentligen väldigt tveksam till den här underliga rågången som uppstått mellan högskola och inte. Det är ju faktiskt så att många högskoleinriktningar kräver mycket mer än allmän behörighet. Varför inte tillhandahålla ett spektrum av högskoleutbildningar som kräver ännu mindre så att övergången blev glidande. Då kunde lärlingsutbildning etc. leda vidare till en liten del högskoleutbildningar åtminstone.
Alliansen verkar numera också ha förstått att komvux är oerhört viktigt, vilket förstås är en förutsättning för att det här ska bli bra.
Pingback: Tweets that mention Helhetssyn på samhället | Christermagister -- Topsy.com
Jag är lite fascinerad över de allmänna tankegångarna här. I princip menar man att man skall göra det möjligt att ta en master i filosofi, för att sälja korv i korvmojen eller sitta på snabbköpet… Eller hade Ni solidariskt tänkt att invandrarna skulle ta hand om den biten?
Hela den socialdemokratiska tanken om att alla skall gå i högskola, förändrar ju inte att det i ”verkligheten”, alltså den del av det ideologiska programmet, som inte är intressant, finns kvar en del jobb som måste göras. Någon måste köra alla bussar, taxis,
brandbilar, sopbilar, klippa gräsmattor, sköta parker, städa, vara vårdbiträde och torka Er i aktern när ni bli gamla och det kan Ni ge Er på, att det inte blir Lasse som i alla fall har 60 poäng i filosofi.
Det är precis det vi skall ha invandrare till och se till att de hålls där, eller hur…?
Även om jag inte håller med dina ordval så håller jag med om att det någonstans har uppstått ett totalt tankefel när man prioriterar högskoleutbildning åt alla högre högre än yrkesutbildning åt alla.
Det hävdas ibland att framtidens samhälle kräver mer kunskaper och det håller jag med om men kunskaper om praktiskt arbete är inte mindre framtidssäkert. Möta kunder, vara noggrann, följa instruktioner och samarbeta kring något som behöver göras är sådant som kommer behövas i ett brett spektrum av framtidsyrken.
Hela solidaritetstanken var från början att alla skulle beredas möjligheten att skaffa sig en högre utbildning ifall de ville och hade talang, men har förvanskats till ett tvång att läsa i 12-15 år fast man inte alls har lust eller fallenhet. Det leder i sin tur till upplevelse av misslyckande och otillfredställelse med hela sitt vuxna liv.
Stigma.
Någonstans saknas vanligt sunt bondförstånd. Och förmåga att räkna.
De praktiska jobben kommer inte att försvinna.
Vem skall göra dem och vem skall få vara stolt över att ha fått något riktigt gjort, när alla svenskar sitter och skyfflar papper.
Skäms…
Kristian, det är inta alls så vi (eller i alla fall jag) resonerar, och det borde du förstå efter att ha läst så många inlägg. Snarare funderar jag tvärt om. Den bild som du målar upp ser jag en risk för med det nya systemet. Eftersom det i första hand är elever från studieovana hem och elever med ett annat modersmål än svenska som misslyckas på gymnasiet är jag rädd att de nu får en för ”enkel utväg”; en väg som bara leder till de praktiska jobben, oavsett vad man har fallenhet för eller intresse av. Med det nya systemet ”behöver” de inte kämpa, och skolan behöver inte hjälpa dem mer; de kan ju helt enkelt gå ett praktiskt program. Det handlar inte om att nedvärdera de praktiska yrkena, de som är intresserade av det och har fallenhet för det ska naturligtvis gå en sådan utbildning, det handlar om att ge valmöjligheter. Valmöjligheten finns även i det nya systemet, men risken är att vi gör ”valet” att strunta i det teoretiska lite för enkelt.
I stället tycks jag, Jan och katedervargen alla fundera på om det inte är bättre att sätta in mer stöd i gymnasiet, och kompetensutveckla lärarna, så att fler elever når målen. Vi tycks också alla vara inne på att se över dessa mål, för det är ju viktigt att de återspeglar elevernas behov av kunskaper. Målen är inte så orimliga som du tycks tro, det krävs inte en massa filosofi för att få högskolebehörighet, men vissa justeringar kan man behöva göra. Med det nya systemet är det risk att många elever aldrig kommer över grundskolenivå inom svenska, engelska, matematik och samhällskunskap, och detta är inte bara otillräckligt för att studera vidare utan också för att fungera väl i samhället, oavsett om man kör taxi eller städar parker.
P.S. Gymnasiet är ju inte mitt huvudområde så jag famlar lite här… Jag är inte hundra på om jag tycker att det nya är bra eller inte.
Jag tycker att möjligheten att välja en praktisk utbildning för de flesta kommer att innebära att gymnasietiden blir lättare men de kommer fortfarande uppleva tiden som svår. Det är förstås viktigt att vi ökar stödresurser på gymnasiet men för många är omvägen via mer praktiska erfarenheter den enda möjliga vägen tillbaka till teorin. Dessutom genvägar äro senvägar och de praktiska erfarenheterna är en stor tillgång även för den elev som senare i livet slår in på en helt teoretisk bana. Vi bör se mer renodlade yrkesutbildningar som en utökad möjlighet att hitta sin egen kunskapsväg. Starka satsningar på KomVux är dock nödvändigt för att skapa den flexibilitet som framtidens Sverige kräver.
Renodlade yrkesutbildningar är dessutom något som blir lättare för de som har en läggning av rent praktisk natur. Vi behöver däremot inte vara oroliga att de får en för enkel resa för de moderna praktiska rollerna innehåller allt mer av mer teoretiska moment också. Jag har stött på många elever med gedigna kvaliteter när det gäller socialt uppträdande, förmåga att genomföra arbetsuppgifter och passa in på arbetsplatsen som totalt misslyckas med alla typer av reflekterande och formulerande skolutmaningar. De har redan förstått de viktigaste lärdomarna man kan få av en diskussion om Strindberg och det är rent stötande när bristen på reflektion och diskussion tas som intäkt för att de inte är mogna för att delta i samhället fullt ut.
Ja, det har du rätt i och det är väl det som är tanken med de nya programmen; att det ska ingå teori, men på en mer ”sansad”/jordnära nivå. Som du säger blir Komvux än viktigare med detta system och jag hoppas att man lyckas med en bra utformning av kompletteringskurser.
Komvuxbehovet får vi hjälpas åt med att hålla levande för politikerna. De glömmer så fort ibland.