Sjunkande resultat

Gårdagens nyhet om att andelen niondeklassare som gick ut skolan i juni utan behörighet att söka till ett nationellt gymnasieprogram har ökat blev naturligtvis omdebatterat i går. Björklund var som vanligt snabb och bergsäker i sin analys; det handlar om att skolorna inte längre sätter ”glädjebetyg”. Lärartätheten och den kravlösa ”flumskolan” där eleverna mest sysslar med ”eget arbete” blev förstås också snabbt ett slagträ i debatten. (SvD)

Min analys kom inte lika snabbt som Björklunds och jag påstår heller inte lika bergsäkert att jag sitter inne med det fulla svaret, men för mig är det tydligt att de senaste årens sjunkande resultat i huvudsak varken beror på mer rättvisande betyg, lärartätheten eller ”flumskolan”. Nej, de beror på att vi har misslyckats med att fördela resurserna till de elever och skolor som behöver dem bäst. Generellt är det i storstädernas segregerade ytterområden som resultaten sjunker (SvD) och de elever som vi oftast misslyckas med är de med ett annat modersmål; enligt skolverkets statistik är det 30,6 procent av eleverna som läser svenska som andraspråk som inte uppnår godkända betyg. Politikerna måste bli bättre på att fördela samhällets resurser och skolan måste bli bättre på att förmedla kunskaper till elever med ett annat modersmål. (Läs t ex om Bredängsskolan.)

P.S. När det gäller lärartätheten undrar jag hur stor skillnad politikerna tror att en halv heltidstjänst per hundra elever utslaget på hela skolverksamheten (förskoleklass till år nio) egentligen gör i praktiken; det kan ju handla om att man anställt en musik- eller idrottslärare som numera undervisar år F-3 på halvtid i stället för klasslärarna. (Ibland tjaffsar man t o m om en tiondels heltidstjänst.) Jag undrar också om någon har sett den här ”flumskolan” med övervägande andel ”eget arbete” på annat håll än inom ett par friskolekoncerner som gör stora pengar på den ”pedagogiken”?

Länkar till andra bloggar om: , , , , , , , ,

Annonser

Om ChristerMagister

Bloggande lärare med fotointresse.
Det här inlägget postades i Debatt och politik, skolpolitik och har märkts med etiketterna , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

68 kommentarer till Sjunkande resultat

  1. enligt O skriver:

    Vi har rekordmånga elever på IV i år. På högstadiet togs förra året all stödundervisning bort. Kan det finnas något samband? Vi får samtidigt dra ner två tjänster. Undra hur många elever som förblir ännu ett år? Nej just det ja, lärartätheten har ju ingen betydelse.

    • Christermagister skriver:

      Jo, självklart har den det. På vissa ställen behöver den höjas med 4 lärare/hundra elever och på andra kan den kanske t o m minskas. Jag tror bara att vi inte ska låsa oss vid en generell höjning, vi måste också se på hur vi fördelar resurserna som finns.

  2. Intressanta tankar om lärartäthet. Själv är jag av den uppfattningen att lärarnas (och undervisningens) kvalitet är av betydligt större vikt än kvantiteten. Vad skulle egentligen en klass som minskas med en (!) elev göra för skillnad?

    I det exempel som ”enligt O” beskriver så är det just kvaliteten som blivit lidande (läs uteblivit), det handlar ju om hela tjänster som skurits bort, inte om klasser som blivit större. Försvinner personer/tjänster försvinner givetvis den kompetens som personerna bär på, men det är inte riktigt det som i den politiska debatten brukar förstås med ”lärartäthet”.

    Jag kan bara hålla med Krister om att det är bristande didaktisk kvalitet/kompetens när det gäller andraspråkselever som är en stor orsak till resultatnedgången. En annan mer grundläggande orsak tror jag är att läraryrket inte utvecklar en egen kompetens och en egen forskningsbas, utan följer rekommendationer från andra fält. Därför har man ingen beredskap för att hantera omställningarna i samhället (globaliseringen, kommunikationsteknologin), utan ligger steget efter.

    När det gäller ”flumskolan”, så är det ju ett begrepp som är helt olika för olika personer. För mig är flumskola när elever arbetar med TeFy:s instuderingsfrågor http://www.tefy.se/fysikbok.htm eller mattetal och kollar facit, utan att föra lärarledda samtal i klassen kring uppgifterna och talen. Den flumskolan finns överallt, frågan blir vad man menar med flumskola 🙂

    • Christermagister skriver:

      Lärarens och undervisningens kvalitet är förstås viktig, men jag förutsätter att grunderna finns. Då blir möjligheterna att bedriva en kvalitativ undervisning kvar. En elev mer eller mindre gör mycket riktigt ingen skillnad, men skillnaden på 30 elever och 15 är enorm (på min förra skola kunde vi inte längre behålla halvklasserna i matematik och antalet ”elever i behov av särskilt stöd” ökade med 75% och antalet icke godkända i år 9 med 30%).

      Ja, ”flumskola” kan vara många olika saker. I den senaste debatten har det här med ”eget arbete” (fast man felaktigt kallar det ”individualisering” som ju är någonting helt annat) varit på tapeten som att det vore någonting vida utbrett, men enligt min erfarenhet är det ytterst ovanligt att man lämnar eleverna i sticket utan lärarstöd i vanliga kommunala skolor.

      • janlenander skriver:

        Jag tror att de styrandes syn på lärare håller på att urholka grunderna med modiga kunniga lärare och är förespråkare för fler lärare men framför allt fler andra yrkesgrupper i skolan och bort med alla obehöriga lärare.

    • enligt O skriver:

      Intressant definition av flumskolan, jag tror du har rätt i att den undervisningen är klart skadligast.

      Och nej, jag tror inte heller att en generell höjning av lärartätheten löser all problem, men arbetsvillkoren håller i alla fall i min kommun på att bli helt vansinniga. Det går inte att hålla en hög kvalitet på undervisningen om förutsättningarna saknas. Att då arbeta på ett program som eleverna i väljer utan tilldelas innebär enorma besparingar då skolan inte behöver locka våra elever med någonting. De har dessutom sällan föräldrar som reagerar.

      Att då ständigt få höra av kommunalpolitikerna att lärartäthet inte har någon betydelse känns som ett slag i ansiktet. Jag tror inte att det räcker med nationella prov varje vecka ens om vi inte inte får bättre förutsättningar att utöva vårt yrke.

      • Christermagister skriver:

        Antagligen beror det på att kommunalpolitikerna är så dåligt insatta i verksamheten att de bara ser de stora generella ökningarna framför sig, de har ofta inget som helst grepp om vad yrket innebär och hur vardagen i skolan ser ut. (Tänk bara på Kjell Josefsson som jag skrev om häromdagen!)

        De som har låst sig vid att förbättra resultaten genom prov och betyg ser antagligen bara elever från medelklassfamiljer med begränsade motivationsproblem framför sig, inte de elever med verkliga problem som både du och jag träffar dagligen.

        • Kjell Josefsson skriver:

          Jag håller verkligen med om att kommunala politiker är fundamentalt dåligt insatta i de problem skolan har. Om jag, med din hjälp, fär tjäna som exempel på det så har jag verkligen gjort en stor insats för skolans förbättring.

          Byt ut det kommunala huvudmannaskapet till en statlig skola. En statlig myndighet med större påverkan ger dock större möjligheter att ge likvärdig utbildning oavsett i vilken kommun eleverna bor. Det ger större möjlighet att kvalitetssäkra undervisningen. Det ger större möjlighet att ge lärarna högre status.

  3. Ping: Tweets that mention Sjunkande resultat | Christermagister -- Topsy.com

  4. Trofinios skriver:

    Björklunds analys kan inte anses helt ogrundad då den överensstämmer med några av de tänkbara förklaringar skolverket anger:

    ”Betygsättning har diskuterats flitigt det senaste året. Skolverket har släppt en rapport som blivit mycket uppmärksammad där vi lyfter fram hur viktigt det är att betyg sätts på rätt grunder. Skolinspektionen har också inlett sitt arbete med att dubbelrätta nationella prov. Det är möjligt att den här diskussionen har lett till att lärare blivit mer restriktiva i sin betygssättning, säger Skolverkets generaldirektör Per Thullberg.”

    Men Björklund tar inte upp de andra tänkbara förklaringar skolverket anger, utan det blir lite cherry-picking, givetvis av politiska skäl. Andra orsaker som nämns är nämligen sådana besvärliga saker som segregering, decentraliseringen (som FP är emot men inte vill bråka om med de andra allianspartierna eftersom det då, gud förbjude, kan ses som splittrade) och ökad individualiserad undervisning.

    Sedan är det svårt utan att titta närmare på siffrorna att säga vilka förklaringar som är mest troliga. Är det en generell nedgång över hela landet, eller är det mest i storstadsområdenas ytterområden. Om det är det förra så är det inte omrimligt att Björklunds analys delvis kan hålla streck. Om det är det senare, så kanske ökande segregation, bristande resursfördelning, fria skolvalet är huvudsakliga förklaringarna.
    November 2010 kommer redovisningen över enskilda kommuner och då kanske vi får en bättre uppfattning om det uteslutande är storstadsområdenas ytterområden som ligger bakom nedgången eller inte.

    • Christermagister skriver:

      Nej, Björklunds analys kan inte anses helt ogrundad, men ganska marginell, och det är oroande att han inte går djupare i analysen. Det är ju t ex barnsligt enkelt att se att det är framförallt inom svenska som andra språk som de stora bekymren finns och då hade det ju varit klädsamt att nämna det.

  5. Trofinios skriver:

    ”Intressanta tankar om lärartäthet. Själv är jag av den uppfattningen att lärarnas (och undervisningens) kvalitet är av betydligt större vikt än kvantiteten. Vad skulle egentligen en klass som minskas med en (!) elev göra för skillnad? ”

    En elev kanske inte gör märkbar skillnad, men så ökar vi med en elev till som knappt gör märkbar skillnad, osv. Varje enskild ökning är visserligen marginell men den totala ökningen ger en märkbar skillnad.

    Saken är att du kan få mer ut av en lärares kvalité om läraren har förutsättningar att förstå hur eleven tänker. I en klass med 30-35 elever blir eleverna mer eller mindre osynliga för läraren, och undervisningen blir lätt av föreläsningskaraktär, medan det i en klass med 15-20 elever går att bättre lära känna och förstå eleverna, samt variera undervisningen. I egenskap av matematiklärare på gymnasiet är det en märkbar skillnad att ha en klass med 20 eller 30 elever.

  6. Jag tror jag får förtydliga mig: naturligtvis är skillnaden mellan 20 och 30 elever enorm, så i så måtto har klasstorleken betydelse. Men mycket skulle gå att göra med en annan organisation av skolarbetet och med en undervisning som mer aktivt planeras av lärarna tillsammans, med målsättningen att optimera undervisningen utifrån givna resurser.

    För att uttrycka mig lite mindre styltat: man skulle i vissa områden, moment och ämnen kunna ha lektionsserier och -pass med större grupper, för att frigöra resurser för mindre grupper vid behov. Samtidigt behövs större kompetens hos lärare för att utnyttja klasstorlekar för att skapa proximala språkinlärningszoner (okej, styltvarning här…).

    Att bara ta ut de som är sämst och nöta isolerade moment med dem (som ofta görs, även om jag inte tror att det görs på din skola Christer), är att underutnyttja den dynamik som finns i en stor grupp. Jag tror att vi egentligen är ganska överens: att ökade resurser så klart inte har negativa effekter, men att de måste fördelas genomtänkt (pedagogiskt) för att ha märkbara positiva effekter.

    För att kunna göra dessa resursprioriteringar hävdar jag dock (med en dåres envishet) att högre didaktisk kompetens hos lärarkåren är en nödvändighet, och att detta måste gå hand i hand med lärartäthetsoffensiver.

    • Christermagister skriver:

      Ja, en större flexibilitet i organisationen skulle kunna göra stor nytta. Vad har vi egentligen för hinder (förutom tradition)? Timplanen och lärarnas specialisering tror jag… De nya direktiven om att alla lärare ska vara behöriga i det ämnet de undervisar i är i grunden bra, men de ställer till bekymmer ur den här aspekten. Vi behöver brett utbildade lärare och en större flexibilitet, inte mer specialiserade lärare som är låsta till en viss ålder och ett smalt ämne.

      Jag är en stark förespråkare för att resurserna i första hand ska in i klassrummet i stället för att plocka ut elever för enskild specialträning, vilket t ex har visat sig framgångsrikt i Essunga:

      http://www.dn.se/nyheter/sverige/ny-syn-pa-eleverna-gav-toppresultat-1.1125905

      I stället för att skapa en massa små ”stödgrupper” behöver vi använda alla resurser till att skapa mindre grupper för alla där elever och lärare kan upprätthålla goda relationer; det främjar både inlärningen och välmåendet.

      • enligt O skriver:

        Stödgrupper känns sådär minst sagt, men att kunna vara två lärare i en klass ibland och då kunna dela gruppen i olika konstellationer tror jag hade varit optimalt. Att alltid sitta ensam med en lärare, eller i en väldigt liten grupp större delen av undervisningstiden är dödstråkigt för alla. Vi har egentligen alla kommunens värstingar på IV och det funkar bra att ha dem i grupper om 12-15, men det vi inte får till i år är just möjligheten att ibland dela in klassen i mindre grupper ibland. Vi hoppas kunna använda vår speciallärare till det, men just nu är hon sjukskriven och inte ersatt. 3 tjänster minus jämfört med förra året alltså.

        • Christermagister skriver:

          Precis. När man är flera lärare i klassen har man ju dessutom större möjligheter att observera olika saker och kunna lägga upp det fortsatta arbetet efter det. Som specialpedagog går jag numera in i klasserna för att observera och sätter mig sedan med pedagogerna och försöker komma på de bästa lösningarna, både för enskilda elever och hela klassen. Många lösningar som är utformade med tanke på enskilda elever går utmärkt att genomföra med hela klassen utan att det för den sakens skull sinkar de andra, det handlar mer om att hitta sätt att förtydliga undervisningen och strukturerna på, vilket alla har nytta av.

      • Anna skriver:

        Ett hinder är att ju mer vi försöker anpassa vår organisation utifrån specifika behov, ju mer sårbar blir den. Ett exempel:
        Vi valde att inte dela halvklass matte/engelska på vanligt vis utan tog istället med hjälp av specialläraren och delade i tre grupper som dessutom såg lite olika ut i de olika ämnena men varje elev skulle i alla fall få ”en lektion” av varje ämne. Funkade såå bra när allt var som vanligt, men rasade totalt när någon var borta eftersom den lärartäthet vi skapade innebar att inga vikarier togs in, varken om en eller två lärare var sjuka eller vabbade.

        Så frågan är vad som är bäst i längden. Att ha det riktigt bra 6-7 gånger av 10 (så ofta var faktiskt någon borta) och riktigt illa de andra (det kändes ju värre eftersom vi visste hur bra det kunde vara…), eller ha det halvbra hela tiden (vanlig halvklass)

        Har sett liknande i andra arbetslag när man försökt skapa tematider tillsammans med lärare i praktiska/estetiska ämnen osv. Blir suveränt med mindre grupper när det funkar men kaos när man ska försöka fixa till det när det saknas lärare till en eller ett par grupper.

        • Christermagister skriver:

          Med de specifika förutsättningarna låter det ju lämpligast att dela in i vanliga halvklasser och ha en pedagog ”tillgodo”. Då kan man välja från gång till gång om den ”extra” pedagogen ska ta en egen liten grupp eller kanske sitta enskilt med någon elev som behöver det just då. Det öppnar också upp för observationer i gruppen vilket alla kan lära sig oerhört mycket av. Det är ju svårt att se allt som händer i klassen när man står inför gruppen.

          Lycka till!

  7. janlenander skriver:

    Jag har ett helt annat svar än både du och Björklund:

    Läraryrkets status har fortsatt att falla!

    De mest trovärdiga undersökningarna kring vad som påverkar kunskap är att lärares kompetens är avgörande. Obefintligt söktryck till lärarutbildning sjunkande löner och byte till andra yrken har fortsatt precis som tidigare.

    När jag undersökte politikernas inställning till lärare i våras var den sanslöst negativ med mängder av påståenden om att lärare är förändringsobenägna, arbetar för lite och inte gör det som är viktigast för eleverna. Detta gällde alla politisk partier så jag ser ingen ljusning!

    • Christermagister skriver:

      Ja, även detta är ett problem, men jag vet inte om jag tror att det är så stort när det gäller de sjunkande resultaten för andelen godkända elever…

      • janlenander skriver:

        Betyder det att du tror att lärarens kompetens spelar mindre roll för de svagaste?

        • Christermagister skriver:

          Nej, verkligen inte! Jag vet faktiskt inte riktigt vad jag tänkte… 😉

          Kanske att de som söker sig till yrket trots den sämre statusen ofta är de som brinner för de svagare eleverna… Jag tror att det i första hand är de individer som brinner för att undervisa elever på en riktigt hög nivå som vi ”tappar” i dagens läge.

          • Jan Lenander skriver:

            Jag tror att det kanske kan finnas en dragning åt att lärare med mycket specifika kompetenser exempelvis data kan bli starkare påverkade av försämrade löner och arbetsvillkor. Däremot tror jag att en biologilärare med fokus på stora grupper kan ha samma engagemang som de lärare som inriktar sig på grundkunskaper för de svagaste.

            Alla grupper är dock känsliga för den statussänkning som yrket drabbats av parallellt med lönesänkningen. Jag har exempel på speciallärare som efter många år med stort engagemang tappat lusten pga frågan: ”Varför är du som är så duktig lärare?”

  8. Anders skriver:

    Hej, Christer.

    Jag tror att Bredängsskolans rektor själv ger förklaringen till de sjunkande betygen på hennes skola, utan att hon själv förstår det: ”Ibland måste vi lägga betygen åt sidan. Skolan ska också bidra till att forma en fungerande samhällsmedborgare”. Jag skulle kunna skriva ihop något eget om varför jag anser det, men jag tycker nog att Jonas Frykman har sagt det bäst: ”Nutidens skola ska hjälpa varje elev att utvecklas och ”hitta sig själv”, ”bli en bra människa”, att inte vara rasist, inte mobba, inte skämmas utan vara stolt över sin religion, sin klass, sitt kön etc. Ja, det finns ett helt personlighetsutvecklande program som eleven förväntas omfatta efterhand. I fokus står inte kunskaper utan egenskaper. Skolan koncentrerar sig på att göra individen till Någon. […] Det paradoxala är att denna individorientering, som syftar att tillvarata allas resurser, mest gynnar barn från bildade och så kallat resursstarka hem. Skolans gränser gentemot omvärlden har upplösts och skolans nya individualiserade kultur är en spegel av den bildade familjens”.

    • janlenander skriver:

      Ja det är den bildades familjens normer som alla ska möta och jag ställer frågan om vi möter elever där de är med detta. Hur många når vi?

    • Christermagister skriver:

      Ja, betygsmässigt gynnar det de redan gynnade eleverna, men hur skulle det gå för eleverna från ”resurssvaga” hem om vi helt fokuserade på kunskaperna? Min erfarenhet av att arbeta med de mest drabbade eleverna säger mig att vi i skolan kan nå fantastiska resultat utifrån utgångsläget utan att det visar sig omedelbart i betygen… Visst skulle det ultimata vara att alla elever antingen hade ett ordentligt stöd hemifrån eller fick det stödet av någon annan instans än skolan, men så ser ju tyvärr inte verkligheten ut. Ibland kämpar vi helt enkelt för att eleven överhuvudtaget ska överleva, eller för att h*n ska få ett hopp inför framtiden som gör att h*n är motiverad att studera i nästa utbildningsnivå.

      • janlenander skriver:

        Gör här en liten tillbakablick pá en tidigare diskussion. De svagaste eleverna får nästan ingen riktig valfrihet möjlighet att prova det som passar dem bäst. Hur bra lär man sig genom att nöta in svenska som andra språk.

        • Christermagister skriver:

          Nej, precis som jag tycker att specialresurserna ska in i klassrummet så att fler får ta del av dem menar jag att alla lärare måste bli bättre på att undervisa elever med ett svagt språk. För min del spelar det ingen roll om man kallar ämnet ”svenska” eller ”svenska som andra språk”, men de höga siffrorna med icke godkända elever inom ämnet ”svenska som andra språk” visar att det är just dessa elever vi talar om. Sannolikt är det ju i stort sett samma elevgrupp som misslyckas inom skolans övriga ämnen. Har man inte godkänt i ”svenska som andra språk” har man en bra uppförsbacke inom de flesta skolämnen.

          • enligt O skriver:

            Man kan ha riktigt kul när man ”nöter” svenska som andraspråk, men jag har ägnat de tre första veckorna av terminen till att försöka få ut våra behöriga elever på kurser i engelska och matte. De tas inte direkt emot med öppna armar. Det kan inte bara ligga på mig och mina få kollegor att de ska bli behöriga utan på hela skolan.

            Mitt första jobb var som personlig assistent och då fick jag ständigt höra att jag borde se till att han skötte sig i bamba, på rasterna och gud vet var. Som om jag var hans barnvakt. Samarbete, vi kommer alltid tillbaka till samarbete.

            • Christermagister skriver:

              Ja, det är en viktig poäng O. En annan käpphäst (vad är det för ett underligt uttryck förresten?) jag ofta återkommer till är tighta arbetslag där man samarbetar, och kanske framför allt tar ett gemensamt ansvar för alla elever.

      • Anders skriver:

        Jag märker att jag i mina tankar fortsätter på Jonas Frykmans linje; Med tanke på att väldigt många människor från resurssvaga hem lyckades anamma mer och djupare kunskap i den tidigare, mer kunskapsfokuserade skolan så förefaller det klokare att låta eleverna fokusera just på att tillägna sig kunskaper, snarare än att tvinga dem att genomgå något personutvecklingsprogram, enligt min mening. Om eleverna hela tiden tvingas jobba med och anamma sin bakgrund, fråntas de också i viss mån möjligheten att testa andra personligheter och därmed också chansen att kanske lämna jobbiga hemförhållanden i hemmet. Skolan blir på så sätt bara en förlängning och ett bekräftande av en redan jobbig situation. Ingen fristad där man kan fokusera på att utvecklas.

        • Christermagister skriver:

          Ja, det är viktigt att hitta en balans här, som du säger så kan skolan också fungera som en fristad där det är en frihet för eleverna att kunna koncentrera sig på uppgifter som inte är personliga.

          Jag tycker inte att skolan ska lägga ner alltför mycket kraft på att hjälpa eleverna att ”hitta sig själva”, men vi måste ju arbeta för att de respekterar sina medmänniskor och utvecklar ett demokratiskt förhållningssätt.

          Det är en knivig balansgång…

          • Anders skriver:

            Hej, Christer!

            Jag har dock lite svårt att se balansgången. Fostrar man inte demokratiska medborgare etc. bäst genom att ge dessa kunskap? Kunskap att påverka, kunskap att utveckla och kunskap att ifrågasätta? Att försöka framhäva denna egenskap mha elevråd eller annat semidemokratiskt trams är i bästa fall bara tidsdödande, enligt min mening. Särskilt i de yngre åldrarna!

            Ha en fortsatt bra söndag!
            Anders

            • Christermagister skriver:

              Antagligen är vi inte så långt ifrån varandra i våra åsikter, men det är ett stort och komplicerat ämne som förtjänar ett separat inlägg i framtiden.

              I det här sammanhanget vill jag mest poängtera att jag förstår vad Bredängsskolans rektor menar när hon säger ”Ibland måste vi lägga betygen åt sidan”. En del elever är under vissa perioder i större behov av annan verksamhet än av den som omedelbart leder till betyg; det kan handla om att vi behöver bygga upp en grundtrygghet och en tillit till pedagogerna innan vi kan gå vidare med ämnesundervisningen, eller att de helt enkelt behöver undervisning på en annan nivå än den som kursplanerna fastställer är den som gäller för att erhålla ett visst betyg i den aktuella åldern.

              • Anders skriver:

                Eventuellt är vi inte det, båda verkar åtminstone ha ett ärligt uppsåt att vilja utveckla frågan.

                Med ditt svar tycker jag dock att vi återkommer till vilket syfte skolan ska ha; att utveckla egenskaper och tillgodose (i huvudsak) privata behov eller att ge kunskap. Jag kan inte annat än tycka att skolan ska fokusera på det senare. Om eleven har problem av en sådan karaktär att denne helt enkelt inte förmår eller orkar med skolan, är det väl i huvudsak vårdnadshavarens och (om så nödvändigt) de sociala myndigheternas eller BUP:s område?

                Jag vill dock understryka att jag inte hävdar att skolan bara passivt ska ignorera social problematik, absolut inte! Men skolan har begränsade resurser och dessa måste fokuseras till kunskapsförmedling. Som jag har varit inne på tidigare (eller snarare Frykman) så tror jag också att ett kunskapsfokus i sig kan lösa eller åtminstone frigöra eleven från en hel del problem som denne bär med sig hemifrån.

              • Christermagister skriver:

                Ja, man kan ju tycka att det är någon annans ansvar, men eftersom vi har skolplikt i Sverige finns ju inte alternativet att strunta i undervisningen tills vårdnadshavaren, BUP eller någon annan har löst problemet; vi har ju inget annat val än att hantera alla dessa problem i skolan. Att i ett första steg hantera även de problemen kan ju faktiskt också vara att ”fokusera på kunskapsuppdraget” eftersom att strunta i dem leder till sämre resultat i längden. Att strunta i betygskriterierna för en given årskurs och i stället undervisa eleven på den nivå h*n befinner sig är också att ”fokusera på kunskapsuppdraget”, allt annat är bara bortkastad tid.

                Jag vill ha fokus på kunskap, men det är inte alltid vägen dit är så spikrak som det ser ut i kursplanerna.

              • Jan Lenander skriver:

                Det måste dock bli mer och mer OK att en enskild lärare inte mäktar med alla sorters problem. Lärare ska tillåtas vara bra på olika saker.

                Min favoritfröken på lågstadiet som var helt fantastisk på att lära ut matematik, läsa berättelser och få alla att delta i en diskussion blev utbränd av en ADHD elev (fast innan termen hade hittats på).

              • Christermagister skriver:

                Ja, visst måste det vara så. Det är därför vi behöver en flexibel organisation (ej för fast låst till timplan och schema) och tighta arbetslag med brett utbildade pedagoger så att det finns en möjlighet att både ”hitta sin plats” och att få stöd av andra under extra jobbiga perioder. Den ensama och självtillräcklige lärarens tid är förbi.

              • Jan Lenander skriver:

                Mer flexibilitet absolut men man får inte ha så bråttom att uppnå den så att man missar den struktur som behövs. Ifall lärare hamnar i ett ständigt bokande av salar och konfliktlösning kring de salar som har bäst resurser så underlättas inte arbetsbördan. Ifall man hamnar i ständiga förhandlingar om i vilken utsträckning gemensamma projekt ska täcka in olika kursplanemål underlättas inte arbetsbörda.

                Flexibilitet kan kosta mycket i effektivitet. När politiker pratar om flexibilitet har jag lätt att resa ragg för det är ofta ett sätt att flytta över ett resursproblem på lärarna.

              • Christermagister skriver:

                Nej, vi bör sträva efter att eleverna befinner sig så mycket som möjligt i samma sal och att all utrustning finns i anslutning till denna.

                Att planera gemensamma projekt kräver mycket riktigt ibland mer tid än annars, men å andra sidan har man ofta igen det genom att man kan använda samma planering till flera grupper och under en längre tid.

                Den flexibilitet inom tighta arbetslag som jag tänker på är mer ett sätt att fördela resurserna inom arbetsgruppen på och ett sätt att utnyttja allas specifika kompetens. Det ger pedagogerna större makt över pedagogiken och underlättar individualisering (i formen alla behöver inte lika lång tid till ett visst moment) eftersom tidsramarna inte blir lika låsta.

              • Jan Lenander skriver:

                Att använda samma gemensamma projekt i flera klasser är inte alltid så lätt då arbetslagen fördelaktigt fokuserar på tex 3 klasser i olika årskurser. När tiden går och kompetensen i arbetslaget förändras eller ny information tillkommer måste oftast projektet modifieras så det är svårt att få mycket nytta av dem år från år. Glömskefaktorn bör inte negligeras heller.

                Jag är väldigt positiv till tema, infärgning och gemensamma projekt som ett komplement. När det gäller större, lagom heterogena grupper så kan undervisningen vara enklare, utnyttja lärarens starka sidor och bedrivas mycket effektivare i mer traditionell form. Jag hävdar att det alltjämt bör vara den grundläggande formen för undervisning.

  9. Plura skriver:

    Hej Christer har skriv om något liknade här http://pluraword.blogspot.com/2010/09/nystartstillfalle.html#comments
    Med anledninga av Skolverkets rapport.

    • Christermagister skriver:

      Förutom en vag protest mot uttrycket med ullstrumpor håller jag med både dig och Mats Öhlin. 😉

      Det här med tät och regelbunden ”kunskapsuppföljning” kan låta hofullt för en flumpedagog eftersom det finns en risk att arbetet fokuseras på ytlig faktakunskap som är lätt att mäta, men eftersom både du och Mats (vad jag förstår) talar om att pedagogerna själva väljer de utvärderingsmetoder som passar dem bäst och det handlar om ett internt arbetsmaterial med syftet att få en utgångspunkt för det fortsatta arbetet så kan jag bara se fördelar.

      • Mats Öhlin skriver:

        Hej! Jag vill förtydliga att jag inte enbart stöder utvärderingsmetoder som ”pedagogerna själva väljer”. Det är ju så det i stor utsträckning fungerar idag.

        Det är också nödvändigt att göra utvärderingar tillsammans för att förtydliga uppdraget för lärarna och för att garantera likvärdigheten i såväl undervisning som bedömning.

        Dessa gemensamma utvärderingar ska absolut inte vara ett ”internt arbetsmaterial ”. De ska i öppen demokratisk anda vara tillgängliga för alla och kunna diskuteras av alla.

        • Christermagister skriver:

          Teoretiskt sett håller jag med dig och i en perfekt värld skulle detta fungera utmärkt, men i dagens konkurrensutsatta skola finns det en stor risk att dessa centrala och öppna tester i för stor utsträckning styr skolarbetet mot inlärning av ytliga faktakunskaper. Hur vill du motverka det?

          • Mats Öhlin skriver:

            Vi har redan problemet med tester av ytliga faktakunskaper via de prov som enskilda lärare framställer. Allt för ofta stöter jag på sådana dåliga prov (och som fortfarande bedöms utifrån normalfördelningskurvan!).

            Om vi i stället tittar på de nationella proven kan man se att de håller en betydligt högre standard. Ofta bemödar man sig om att ställa frågor som söker djupare kvaliteter i lärandet. På så sätt kan de nationella proven utgöra modeller för lärares egna utvärderingar.

            Den främsta garanten mot ytlig faktakontroll är att vi öppet redovisar utvärderingarna. Då kan alla vara med och öppet kritisera felaktigheter. Det är inte möjligt med internt arbetsmaterial.

            • Christermagister skriver:

              Ja, det har du rätt i, men nu utgår du ifrån att lärarnas bedömningar grundas på skriftliga prov som genomförs vid ett visst tillfälle (även om det finns ett par begränsade muntliga delar). Hur får vi med bedömningen av elevernas ”vardagsprestationer” i detta? Blir det verkligen en helhetsbedömning på detta sätt?

              Missförstå mig inte, jag har ingenting emot de nationella proven, jag är bara orolig för att de hamnar för mycket i fokus, för att vi ska tappa helhetsbilden och börja om med korvstoppning av fakta som snabbt glöms bort efter proven.

              • Mats Öhlin skriver:

                Det måste finnas balans i allt. Jag anser inte heller att vi ska begränsa oss till skriftliga prov. Jag tror det finns stora möjligheter att också utveckla lärarkårens dagliga bedömningar (feed-back och feed-forward).

                Men balansen har på senare år varit så skev att 79 procent av Sveriges grundskolor i de lägre åldrarna inte har koll på elevernas kunskapsutveckling i alla ämnen (enligt Skolinspektionens bedömning). Det är det stora problem, som naturligtvis får effekten sjunkande elevresultat.

              • Christermagister skriver:

                Balans var ordet, sa Bull. 🙂

                Inom högstadiet tycker jag mig se en oroande utveckling mot att enbart förbereda eleverna för skriftliga prov, och det kan få katastrofala följder för förståelsen. Det kan vara en del av förklaringen till att gymnasie- och högskolelärare vittnar om sämre förståelse hos eleverna samtidigt som betygen blir högre.

              • janlenander skriver:

                Det är väldigt viktigt att de nationella proven är breda, de páverkar vad som lärs ut. Min uppfattning är dock att statusen i matteämnet hade varit mycket sämre utan de nationella proven. En test av vad som är inlärt är nödvändigt för att bryta mönstret flest räknade tal är bäst.

  10. jonas skriver:

    ”Nej, de beror på att vi har misslyckats med att fördela resurserna till de elever och skolor som behöver dem bäst. ”

    Det finns elever som oavsett hur mycket resurser du lägger ned på dom så blir det inte bättre snarare sämre – tyvärr ser sanningen så ut
    En bra bok att ta del av är THE BLANK SLATE som nyligen kommit ut på Svenska.
    The Blank Slate: The Modern Denial of Human Nature is a best-selling 2002 book by Steven Pinker arguing against tabula rasa models of the social sciences. Pinker argues that human behavior is substantially shaped by evolutionary psychological adaptations. The book was nominated for the 2003 Aventis Prizes and was a finalist for the Pulitzer Prize.
    En annan är Karin Enekvist böcker om den svenska skolan

    • Christermagister skriver:

      Att vi aldrig kan lyckas till 100% är jag med på, men vad vill du ha sagt egentligen?

      • jonas skriver:

        Helt enkelt att vissa elever mår bättre av att göra andra saker än att sitta och jobba med saker som dom inte klarar eller är motiverade till att göra. För att travestera Karin Enekvist. Visserligen kan man leda en häst till vattenhålet – men vill den inte dricka blir det svårt.
        Jag har själv haft elever som blivit fruktansvärt hatiska mot skolan då dom år efter år tvingats att försöka lära sig saker som dom har oerhört svårt med. Många gånger gör man eleven en björntjänst. I Sverige frodas devisen analogt ” ALLA SKALL KUNNA HOPPA 2,5 m i höjdhopp. Går det inte med ett träningssätt då försöker vi med ett annat. Dessutom anser jag att resurserna skall användas på de som mest kan använda dom. Vi behöver fler nobelpristagare i landet inte fler medelmåttor!! Vi har konkurrens från andra länder glöm inte det – Sverige sjunker allt djupare ned i tabellerna.

        • janlenander skriver:

          Jag håller med dig om att det verkar enbart dumt att försöka nöta in kunskaper och Christer och jag hade en djup diskussion om att öka valfriheten i en tidigare tråd.

          Sen hör jag till dem som tror att det kan ge häftigt bra effekter med en skola som lyfter medelmåttor så att de kan rädda jobb till Sverige.

    • Trofinios skriver:

      Förstår inte ditt inlägg: skulle Pinkers bok på något visa att ökad resurstilldelning skulle ha motsatt effekt? Det gör den inte. Visserligen undergräver Pinker dogmen man ibland kan höra på lärarutbildningen att man med rätt pedagogik kan få vilken elev som helst att nå toppresultat. Människan är inte så formbar som vi vill tro, men härav följer inte att inte extra resurser ibland skulle vara till hjälp.

      • jonas skriver:

        Om du läser boken så anser han faktiskt att den genetiska koden dvs arvet är av så stor betydelse att träning enbart kan ske inom ramen för den genetiska koden dvs att träning ökar färdigheten, men inte hur mycket som helst utan enbart till vad personen i fråga förmår – inom ramen för personens egen genetisk uppsättning.
        Ett exempel om än dåligt. Att försöka få en dvärg att hoppa 2,3 meter i höjdhopp måste väl anses vara komplett omöjligt oavsett hur mycket träning man lägger ned på individen. Och då kan man ju fundera: Finns det ärftliga faktorer som påverkar en människas förmåga till att hoppa högt? Svara ja eller nej!

        • Trofinios skriver:

          Jag har läst Pinkers bok. Och om du är insatt i vad läroplanen säger så går den redan på Pinkers linje. I läroplanen sägs bland annat att man skall försöka utveckla eleven utfrån dess förutsättningar. En bra lärare inser ganska snabbt vilken potential en elev har och försöker i möjligaste mån anpassa sig därefter. Om Pelle har stora problem med matten så finns det ingen lärare som försöker få Pelle att nå MVG. Istället försöker läraren identifiera Pelles utvecklingszon och arbeta mot de mål som är möjliga att uppnå. På mig låter det som du sätter upp en halmgubbe, ”alla ska hoppa 2.5 m”, för att enkelt skjuta ned den.

  11. Christermagister skriver:

    Jonas, jag förstår vad du menar, men nu handlar det ju inte om att försöka uppnå omöjliga mål, det handlar i grunden om att tillägna sig kunskaper som är centrala. Det handlar om att eleven ska ”kunna förstå och själv använda det svenska språket i tal och skrift” i vardagssituationer och ”förstå faktatexter av den art som behövs i skolarbetet”.

    När jag talar om resurser så menar jag t ex tillräckligt med personal för att kunna skapa hanterbara grupper av elever där pedagogerna har en möjlighet att skapa relationer till de elever som ofta blir ”hatiska mot skolan då dom år efter år tvingats att försöka lära sig saker som dom har oerhört svårt med”. Jag menar också resurser till kompetensutveckling av personalen så att de lär sig att nå fram till dessa elever och kan motivera dem till att anstränga sig för att nå målen för godkänt i grundskolan, och resurser till att utbilda personalen i ett arbetssätt som underlättar inlärningen för elever med ett svagt språk.

    Dessutom anser jag att resurserna skall användas på de som mest kan använda dom. Vi behöver fler nobelpristagare i landet inte fler medelmåttor!! Vi har konkurrens från andra länder glöm inte det – Sverige sjunker allt djupare ned i tabellerna.”

    Om vi redan från början tillåter att 10-20% av befolkningen ställs utanför både arbetsmarknaden och samhället i övrigt så tror jag inte att ett par nobelpristagare kan lösa situationen. Dessutom behöver vi inte ställa dessa grupper mot varandra, vi kan klara av båda uppgifterna.

  12. jonas skriver:

    ” ”kunna förstå och själv använda det svenska språket i tal och skrift” i vardagssituationer och ”förstå faktatexter av den art som behövs i skolarbetet”.
    Instämmer – grundläggande färdigheter – skriva – läsa – basmatte – men finns ingen som helst anledning att ”plåga” omotiverade med att traggla Phytagoras på gymnasiet.
    Ser att du jobbar med elever upp till 9:a ?? Vad jag åsyftar är gymnasiet. Jag har undervisat i matte och programmering på både gymnasium och Universitet.

  13. jonas skriver:

    ”Jonas, men nu handlar det ju inte om att försöka uppnå omöjliga mål”

    omöjliga mål? För vem ställer du kriteriet – målet är väl relativt till varje enskild person INTE till alla

    • Christermagister skriver:

      Jag syftade på ditt exempel om dvärgar och höjdhopp. Jag uppfattade det som att det var du som sa att det finns mål som är omöjliga att nå för vissa individer… Se ovan, vi talar om helt olika nivåer.

      • janlenander skriver:

        Jag upplever att kursplanen innehåller mål som är omöjliga för en del men framför allt att den innehåller saker som kostar för mycket arbete för vissa elever.

        • Christermagister skriver:

          För att nå godkänt i grundskolans kärnämnen? I så fall är det ju målen det är fel på.

          • Jan Lenander skriver:

            Ta ekvationer i matematik och det är många som inte begriper dem trots att de är med i kursplanen. Det skulle kanske kunna gått via teknik, data, media men nu, nej!

            Utan att veta det så misstänker jag att svenska och engelska också innehåller moment som vi tycker är oerhört viktiga men tyvärr, de är inte möjliga att nå för alla.

            Resultaten med de som inte blir godkända är entydiga och de är så många att det är orealistiskt att tro att det löses med 20% mer lärare, betyg, coaching, team, eller något annat av favoritrecepten som används av de som vill köra en struts.

            Bra med mer realistiska mål och en del av det andra men det behövs mer ……

            • Christermagister skriver:

              Kursplanerna kan vi ju inte ändra på inom skolan och om det finns något sätt att stöda en elev på för att nå målen för godkänt är vi skyldiga att ge det stödet (teknik, data media eller vad du än kan komma på) annars begår vi i ett lagbrott.

              Ställ krav på din ledning att ordna de hjälpmedel som behövs! Hänvisa till nya skollagens kap3, 8 §.

              http://www.skolverket.se/content/1/c6/02/05/52/kap3.pdf

              • Jan Lenander skriver:

                Jag möter ju inte eleverna förrän det är för sent. På gymnasiet har vi större möjlighet att låta en hel grupp elever hitta bättre vägar till kunskap även om den allmänna högskolebehörigheten ställer till det.

  14. Mrhama skriver:

    Frågan är varför vi ska stöpas i samma mall? Har verkligen läkare nytta av bild och musikundervisningen i skolan? Har städare nytta av invecklad matematik? Varför ska inte eleverna, lärarna och föräldrarna bestämma över skolan i stället för politikerna? Varför ska vi spendera 12år i skolan och stöpas i samma mall innan vi ska börja jobba i stället för att lära oss det som är relevant och ha en individualiserad skolgång och börja jobba när vi känner oss redo?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s