Barn- och familjeverksamhet

Hur skapar vi en god arbetsmiljö i skolan och hur kan vi befria lärarna från en del av deras nuvarande kurators- och föräldraverksamhet?

Helena von Schantz ställer frågan i anslutning till diskussionen om föräldrar i klassrummet. (länk 1, länk 2) Eftersom min sambo Hanna ideellt ställde upp som ledare för en barngrupp inom Malmö stads satsning på COPE i våras tänker jag genast på liknande verksamhet. (COPE är ett föräldrautbildningsprogram för föräldrar i behov av stöd i att hantera konfliktsituationer med sina barn, men medan föräldrarna får sin utbildning driver man även barngrupper där man organiserar samarbetsövningar och lekar.)

COPE riktar sig till föräldrarna och förutsätter att de aktivt söker hjälp, vilket en stor del av kommunens stödverksamhet gör. Häromdagen kunde vi läsa om ytterligare ett hemskt fall av vanvård av barn i Aftonbladet. Socialnämndens ordförande i kommunen försvarade att socialtjänstens inte agerade med följande ord:

– Om det är som ni säger, att mamman rekommenderats kontakt med öppenvården, är det upp till familjen att ta emot hjälpen.
Men det hjälper ju inte pojken, om mamman och pappan inte tar sitt ansvar?
– Nej, det förstår jag. Men det visar ändå att socialtjänsten har agerat.

Trots att det uppenbarligen bara är när eleverna inte sköter sig i klassrummet som man kan tänka sig obligatorisk närvaro av föräldrarna i någon slags åtgärd måste man ju kunna stödja barnen på något sätt även utanför skolan, tänker jag. Jag tar en titt på Statens folkhälsoinstitut för att uppskatta problemen och läser i rapporten Kartläggning av insatser för barn och ungdomar i risksituationer 2010¹ att gruppen barn till föräldrar som missbrukar är den grupp som flest kommuner och stadsdelsförvaltningar satsar på när det gäller gruppverksamhet. 2006 var det 79% av landets kommuner som erbjöd stöd för denna grupp, men även här har den allt sämre ekonomin satt sina spår; 2008 var siffran nere i 68%. Hur ser det ut för de andra grupperna då? Jo, endast ”38 procent av kommunerna i kartläggningen erbjöd gruppstöd till barn med psykiskt sjuka föräldrar, 37 procent erbjöd sådant stöd till barn som bevittnat våld och 22,5 procent erbjöd stöd till barn som själva utsatts för våld.”¹

Jag antar att även deltagandet i dessa grupper kräver aktiva och villiga föräldrar.

Gruppen barn till föräldrar som missbrukar är alltså den grupp som flest kommuner satsar på, men hur stor del av de som behöver stöd får det? Jag hittar svaret i en annan rapport, Inventering av insatser för barn och unga i missbruksmiljö². Där gör man uppskattningen att ungefär 0,7% av barnen som lever i ”hem där missbruk förekommer”² deltog i stödverksamhet under 2008. Noll komma sju procent! 2700 av de grovt uppskattade 390 000 barnen! Och det är den grupp kommunerna satsar mest på…

När det gäller det totala antalet barn måste vi komma ihåg att siffrorna är en grov uppskattning och att alla barn som lever i missbruksmiljöer naturligtvis inte utvecklar svårigheter eller ett beteende som ställer till bekymmer i skolan, men jag tror ändå att det är säkert att konstatera att det finns väldigt många barn som växer upp i otrygga miljöer som inte får något som helst stöd. Jag tror också att jag vågar hävda att vi i skolan skulle kunna få bättre arbetsro och mer tid till kunskapsuppdraget om fler barn kunde få stöd av andra instanser.

I inlägget Tunga tankar skrev jag att vi i skolan både har en unik möjlighet och ett unikt ansvar att upptäcka elever i behov av liknande stöd, och det är viktigt att komma ihåg. Trots att ovanstående siffror kan göra att det känns hopplöst så måste vi anmäla till socialtjänsten när vi misstänker missförhållanden i hemmet. Det är det enda sättet för en vanlig lärare att sätta press på andra myndigheter så att vi kan få avlastning.

Tidigare inlägg med anknytning till detta ämne:
Vad gör du när du träffar ”Elin”?, Frustrerad, Samarbete,

Länkar till andra bloggar om: , , , , , , , ,

Annonser

Om ChristerMagister

Bloggande lärare med fotointresse.
Det här inlägget postades i Debatt och politik, Läraryrket, skolpolitik och har märkts med etiketterna , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

23 kommentarer till Barn- och familjeverksamhet

  1. Erik skriver:

    Om lärarna lyssnar lite på denna man kanske problemen löser sig så småningom?

    http://aktivarum.wordpress.com/2010/08/14/mansrorelsens-personligheter-warren-farrell/

    • Christermagister skriver:

      Kan du förklara hur du menar? Jag har lite svårt att se kopplingen…

      • Erik skriver:

        Visst kan jag förklara hur jag menar. Frågan är bara hur omfattande förklaringen skall vara.

        I korthet så är skolans problem med uppförande i regel en fråga om hur lärarna interagerar med d pojkarna. Orsaken till detta följer samma mönster som IQ-tester. Dvs i medel så är tjejer och killar rätt lika men killarna har fler utstickare (fler genier, fler korkade)

        Sålunda kan man tycka att lärare som skall hantera de problemen lär sig lite om mansfrågor. Men där uppstår såklart ett problem. Utbildningar finns inte, för alla skall tycka lika och sålunda låter man utbildningarna domineras av vad en kompis som utbildat sig nyligen tyckte var femsetrams. Dvs ingen utbildning alls utan värdegrunds-beskrivning.

        Sålunda föreslog jag att man började lyssna på en person som är expert på killar och män och då ingen sådan finns i Sverige (i alla fall i officiell tappning) så introducerade jag Warren Farrell.

        • Christermagister skriver:

          Då förstår jag och håller med, även om det inte löser alla problem (vilket det är sällan något som helst förslag gör förstås). Tjejerna har flyttat fram sina positioner i den här frågan markant de senaste åren. På min förra skola var det faktiskt i huvudsak tjejerna som stog för ordningsproblemen.

          • Erik skriver:

            Svenska skolan skulle ha satsat på manlighetslära och motiverat killarna att bli bättre. Istället så satsade man miljoner på att göra tjejerna lika killarna. Men tjejer har ingen objektiv bild av killar, de tar ofta efter de värsta killarna i tron att ”jamen alla killar är ju likadana”

            PS: Tycker du verkligen att ”flyttat fram positionerna” är en lämplig beskrivning på att ta efter de sämsta beteendena?

              • Erik skriver:

                Det är en observation jag gjort flera gånger. En kvinna som beter sig svinaktigt – och när det påpekas säger hon nåt i stil med – ja men så har ju killar gjort i alla tider.

                Vad det vid närmaste undersökning betyder är att det i en klass på 30 elever fanns kanske 3-4 killar som gjorde så och hon är avundsjuk på DESSA killar – inte på killar i allmänhet.

                Samma sak ser vi på högskolan -fast då är tjejerna lite äldre och nu är det de kanske 300 personer som är VD i börsnoterade företag som representerar ”jamen killarna får ju….”

                Jag undrar mer och mer om svenska grundskolan slutat lära ut generaliseringar helt och hållet.

  2. Jan Lenander skriver:

    Ett viktigt inlägg för det är så många som gnäller över det som är fel men sen stoppar huvudet i sanden så fort det blir svårt! Att någon annans förslag genomfördes blir en ursäkt att inte agera men det finns alltid så mycket möjligheter att komplettera och vidareutveckla ett förslag. Ofta är inte beslutet viktigast utan vad man sen gör av situationen.

    Det är viktigt att socialtjänst mfl inser att vad de underlåter att göra är minst lika viktigt som det de gör.

    • Christermagister skriver:

      Ja, och jag tycker att det är viktigt att inte samhället tror att skolan kan lösa alla problem. Eller att skolan inte påverkas av vad som händer i resten av samhället.

      • Jan Lenander skriver:

        Den helt naturliga ytterligare kommentaren Christer.

        1. Det måste finnas föräldraransvar, det är för löjligt hur lärare får anstränga sig för att få föräldrar till skolan på utvecklingssamtal,
        2. Det måste finnas socialt ansvar, en kraftfull elevhälsa, ungdomsmottagningar, fritidsgårdar mm
        3. Det måste finnas samhällsansvar, praktikplatser, sommarjobb för att integrera våra unga.

        • Christermagister skriver:

          Det håller jag verkligen med om!

          Punkterna 2 och 3 har samhället dragit ner på, eller i alla fall förändrats på ett sådant sätt att det i praktiken inte är ett alternativ längre (t ex sommarjobb), och problemen i punkt 1 har nog till stor del med skolans förlorade status att göra… och ett samhälle där vi pressar oss själva att arbeta som myror för att bli ”lyckliga”…

          Ur den här synvinkeln känns det orättvist att man enbart beskyller lärarna för att det inte är ”ordning och reda” i skolan.

          • Jan Lenander skriver:

            Göran Persson mfl har vant oss lärare med att vi är dåliga om vi tycker det är svårare med stora elevskillnader, lite föräldraansvar och att vi ska lösa alla slags samhällsproblem.

            Efter kommunaliseringen blev vi helt tandlösa.

            PS. Jag tror gårdagens föräldrar var minst lika pressade som dagens.

  3. Christermagister skriver:

    I en tidigare tråd (som jag försöker hålla fri fån djupare diskussioner) skrev Kristian Grönqvist:

    Och ur en drygt 60-årings perspektiv med barn och barnbarn, ser verkligheten lite annorlunda ut. Vi har fått en sämre skola. På alla nivåer.
    Och prata inte om underbemanning. När jag gick i skola fanns inte hälften så många lärare. Och ingen klass under 40 elever. Ingen administration. Rektorn skötte det hela. Från löner till filosofi. Förutom att han hade historia i alla gymnasieklasser.

    Vad tänker Ni göra åt det?
    Prata?

    För det första måste man inse att det är stor skillnad på samhället då och nu, t ex när det gäller ovanstående tre punkter. De sociala problemen i samhället var heller inte lika utbredda, och jag vågar knappt skriva det, men en stor andel av barnen hade en förälder hemma.

    Dessutom var det i mitten av 60-talet bara 20% av eleverna som gick en teoretisk gymnasieutbildning. Ytterligare 15% gick på yrkesskolor eller 2-årig
    fackskola, men 65% av eleverna fanns inte i skolan överhuvudtaget. I dag går 98% av eleverna en teoretisk gymnasieutbildning… Med risk att låta som Lars Pålsson Syll måste jag säga att jag inte tycker att det är underligt att situationen ser annorlunda ut.

    Det är inte enbart kvaliteten på lärarna eller arbetssättet i skolan som gör att verkligheten ser annorlunda ut. Skolan är en del av samhället i övrigt, och jag håller verkligen med Kristian om att det inte hjälper att bara prata om det, men det hjälper inte heller att skylla allt på skolan. Vi måste skapa ett helhetstänkande i de här frågorna.

    • Jan Lenander skriver:

      Det kan nog finnas lite nostalgiska drömmar både till skolan för 40 år sedan och till någon flummig värld där alla elever ska kunna allt och elever som har det svårt ska lyftas till vilken nivå som helst. Jag kanske har refererat till den tidigare men den är verkligen tillämplig denna artikel:

      http://www.newsmill.se/artikel/2010/08/10/skolpolitikens-dagsl-ndor-och-myror/

    • Jan Lenander skriver:

      Det började med den nya matematiken och de som inte trodde på de nya idéerna blev hånade och utfrusna och sen kommunaliseringen när Göran Persson sparkade kraven om mer resurser till skolan under mattan rejält. Den här perioden med svenska skolans kunskapstapp har hela tiden utmärkts av munkavle på den som vågar ifrågasätta slopad valfrihet i grundskolan, grupper med stora skillnader i kunskaper osv.

      Jag sticker inte under stol med att jag anser att jag anser att de stora grodorna i år kommit från de rödgröna. Ta exempelvis mp:s snack om individualisering. Har ingen av dem läst vilket pedagogiskt träsk man hamnar i om man börjar svänga sig med denna terminologi. Alla som funderar på att ta det i sin mun borde läsa följande först:

      http://www.skolverket.se/sb/d/2365/a/13065

    • Christermagister skriver:

      När jag söker på bloggen hittar jag två tidigare inlägg om individualisering, och jag tycker faktiskt att jag har uttryckt min åsikt ganska väl i dem (jag skriver så mycket att jag ibland blir förvånad själv när jag hittar gamla inlägg! 🙂 ).

      Begreppet ”individualisering” är grovt misstolkat på sina håll, enligt mig. ”Många har tolkat det som att eleverna ska arbeta individuellt, utan något större stöd från läraren, och det leder förstås till sämre resultat. Hela friskolekoncerner har ju växt upp ur det här missförståndet och använder det som sin affärsidé! Tanken är ju att undervisningen ska anpassas efter individerna, men med fortsatt stöd av lärarna”.

      ”Individualisering är inte en metod som alltid fungerar. Individualisering är inte en metod överhuvudtaget. Det är en inställning hos läraren av att vara villig att försöka använda alla metoder som existerar. Hur väl det fungerar på individ- och klassnivå beror på lärarens, och organisationens, förmåga att hitta de metoder som fungerar bäst för varje elev.”

      https://christermagister.wordpress.com/2009/09/26/orsaker-till-forsamrade-skolresultat/

      https://christermagister.wordpress.com/2010/01/18/en-rattvis-skola/

      Enligt mig är alltså individualisering långt ifrån synonymt med eget arbete. Det är mer en en fråga om inflytande på arbetsformerna och visst innehåll från eleverna. (Målen är ju gemensamma, så innehållet kan man inte individualisera i alltför hög grad.)

  4. Tack för länkningarna och för ett mycket tänkvärt och viktigt inlägg och en intressant diskussion. Jag har många gånger chockerats över hur litet hjälp och stöd barn som far illa får. Jag har själv gjort flera anmälningar och inte sett något resultat av dem. Det betyder givetvis inte att ingen har gjort något, men det betyder att eleverna inte har fått den hjälp de behöver. En sak som är mycket tydlig är att socialtjänsten daltar med föräldrarna. Det är alldeles för mycket frivillighet och man använder inte de möjligheter och resurser man har för att man inte vill stöta sig med föräldrarna. Barn ses helt enkelt i allt för hög grad som sina föräldrars egendom.

    Det är mycket bra att det görs en stor satsning på elevvård, men jag är rädd att det inte räcker. Det krävs också en attitydförändring. Det är barn som har rätt till vuxna, inte vuxna som har rätt till barn.

    • Christermagister skriver:

      Förutom att så få kommuner överhuvudtaget erbjuder stöd så är problemet att det inte finns något mellanläge; det är antingen frivillighet eller omhändertagande av barnet som gäller. Visst kan man ställa ultimatum, ”om ni inte ställer upp på den här gruppverksamheten/terapin så blir det omhändertagande”, men det ska ha gått ganska långt innan man ens hotar med något sådant. Jag vet dock inte riktigt vad ett lämpligt mellanläge skulle kunna vara; att utforma det lämnar jag med varm hand över till er politiker! 🙂

      • Jan Lenander skriver:

        Ett sökande efter det här mellanläget där barnet inte omhändertas men ändå vissa begränsade tvångsåtgärder sätts in är det jag upplever att Björklund kämpar med.

        Uttrycket att ”elever spelar Allan” är inte mitt sätt att uttrycka mig men egentligen ganska korrekt. Självklart med medkänsla med den lille killen som spelar rollen av hårding av mängder av orsaker. Det sårar mig djupt att så många ställer upp på att neutralisera ”major” Björklunds idéer.

        Den här svåra frågan är politikernas tunga boll men absolut att vi lärare behöver stötta initiativ till ett hitta balansen mellan tvång och andra åtgärder. Det är barnen som har rätt till vuxna.

        • Christermagister skriver:

          Jo, men jag tror att det är ytterst få fall där föräldrar behöver tvingas till klassrummen som de är lämpliga att ha där (i alla fall utan ”utbildning”/handledning vilket läraren varken är rätt person att sköta eller har tid till). I det fallet används ju dessutom föräldern som resurs åt läraren, jag tror att vi skulle kunna bli av med fler, och större, bekymmer om stödet till föräldrarna och eleverna ökade i stället (utanför skolan). Om det ska till tvångsåtgärder så tycker jag att de borde gälla att delta i föräldrautbildningar eller att låta barnen gå i stödgrupper.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s