Christermagister blottar sig

Nä, nä, glöm det, roligt (?) ska vi inte ha det! 😉
Jag tänker snarare blotta min osäkerhet och be om hjälp, något som har diskuterats på flera håll på sista tiden. (T ex på Metabolism)

På måndag börjar jag för första gången arbeta här i Skåne, och trots att jag haft ett par år på mig att träna så finns fortfarande en viss oro kvar. Jag tror nog att jag ska klara av att förstå vad både kollegor och elever säger, men hur ska jag uttrycka mig när jag korrigerar elevers felstavningar?

Jag som kommer från Mälardalen, där vi talar hyggligt skrifttroget, är van vid att tala långsamt och tydligt så att alla ljud i ordet hörs; ”lyssna noga nu, p-a-n-n-k-a-k-a, den ligger i pannan, ”pangkaka” skulle vara en exploderande kaka…”. Självklart blir det ändå problem med ljudstridighet, men det gäller ofta dubbelteckningar, ”o” eller ”å”, ”e” eller ”ä” o s v. Det är sällan eleverna lägger till extra bokstäver.

Ex: I går monterade jag en ny ringklocka på min cykel, och ett skånskt barn hade säkert kunnat skriva att jag ”fästade ena plingaklocka på cykelen”, eller något liknande…
…”lyssna noga nu, c-y-k-e-l-n”… Men de säger ju ”c-y-k-e-l-e-n”!

Hur sjutton ska jag uttrycka mig när jag korrigerar sådant?
Vad säger jag för att inte framstå som en dryg nollåtta?
Är det månne mission impossible?

Länkar till andra bloggar om: , , , , , , , ,

Annonser

Om ChristerMagister

Bloggande lärare med fotointresse.
Det här inlägget postades i Läraryrket och har märkts med etiketterna , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

20 kommentarer till Christermagister blottar sig

  1. MarySaintMary skriver:

    Haha, påminner om när jag skulle bokstavera ett ord till en nyanländ invandrartjej som jag var elevassistent till ett tag. Jag bara (mycket tydligt, tyckte jag): ”Ö”. Hon bara ”Jaha!” *skriver A*

    Så kan det gå när man är från Östergöatland.

    Men jag tänker att det är väl inte konstigare för skåningar än oss andra? Finns ju många ord där man bara måste lära sig att det stavas annorlunda än det uttalas. Huvet/huvudet, laggårn/ladugården, mej/mig, dom/de-dem eller som ditt exempel ”pannkaka”, man säger ju faktiskt ”pangkaka”.

  2. Plura skriver:

    Håller med MarySaintMary – hur skulle det se ut om man ständigt använde stavningen i gnällbältet, fy valingen, de ä dö träligt, ska karta i trä. De de som inte förstår kan jag rekommendera docenten och Eskilstuna sonen Fredrik Lindström för översättning. Kan ge mig på oxå att det finns varianter inom staden. Fråga Fredrik.

    Men hur många skulle lyckas förstå sådant om man skrev det i skriftspråket. Inte många så Christer ta extra mycket smör så klämmer nog Skåningarna ner rätta stavningen och be dem att läsa ”rikssvenska” böcker kanske de lär sig forumleringskonsten.

  3. Jan Lenander skriver:

    Att blotta sig uppskattas av eleverna. Självklart är inte okunnighet något som uppskattas men det är inte problemet och att visa vem man är får eleverna att växa.

    Att sen hitta rätt till individer eller grupper är förstås alltid lärarens stora härliga utmaning men när man inser att det här inte är fråga om optimering utan om glädje och flyt så går det så lätt. Det är något som Christermagister redan vet men ändå behöver samla krafter inför eller hur?

  4. Christermagister skriver:

    Ja, som ni säger så är väl själva undervisningsbiten ett litet problem, eller i alla fall samma problem som jag är van vid. Det handlar nog snarast om att jag själv inte gillar typiska nollåttor (nidbilden, ni vet) och är rädd att min dialekt ska få eleverna att klassificera mig som en sådan… Men i så fall går ju det att övervinna.

    • Plura skriver:

      Christer du kan trösta dig med att merparten av nollåttorna är invandrare. Ytters begränsat antal infödigar i huvudstaden och dess omnejd.

  5. Morrica skriver:

    Lev med det, du är nollåtta, låt dem identifiera dig som en sådan och gör en grej av det istället för att försöka släta över det! *skrev den exotiska norrlänningen efter att i många år försökt vänja sig vid att grina skulle betyga flina och inte gråta misslyckats, gett upp och insett att det gav mer respekt och bättre kontakt med eleverna* Lär dem istället att trots att det i vissa delar av landet må låta som om den spanska reven rev en annan rev så var det faktiskt två rävar som tampades.

  6. Anne-Marie skriver:

    Var dig själv fullt ut. Gör dig inte till någon annan. Vi önskar dig lycka till. På alla möjliga dialekter. Anne-Marie

  7. Junitjej skriver:

    Prata som du alltid har gjort!!

    Det hade varit roligt att få veta om vad du tycker om Björklunds förslag här: http://junitjejen.se/bjorklunds-forslag/
    Kommentera gärna!!

  8. An1e skriver:

    Kan tyvärr inte ge några råd, men behöver själv ju. I exakt samma fråga. Jag börjar också att jobba på en skola i Skåne på måndag. Och jag kommer från Dalarna och har bara tränat i lite mer än ett år. Fast jag ska iofs inte rätta några stavfel utan
    tänker mer på hur DE ska förstå mig? Mitt ämne kan bli riktigt farligt om eleverna inte förstår vad jag säger. ;O

  9. Ha, när jag först kom in i skolans värld tänkte jag, inte kan väl jag som finlandssvensk lära rikssvenskar svenska? Men tänk det går alldeles utmärkt. Jag har dock aldrig hittat på att rätta någons uttal i svenska. Har inte riktigt plattform för det, kan jag tycka. Men har aldrig heller upplevt att mitt uttal ger mig någon brist på legitimitet i elevernas ögon. Eller kanske snarare öron. 🙂

    Jag rättar heller aldrig uttal i engelska eller franska annat än vid högläsning och då oftast när eleven har läst färdigt som allmän information till klassen om vilka ord de särskilt behöver tänka på uttalet med. Kommunikationen ska vara det centrala, tycker jag. Däremot har jag en hel del uttalsundervisning och träning både i helklass och individuellt, men då blir det mer på elevens villkor, sällan skämmigt och aldrig på bekostnad av kommunikation och innehåll.

    Dialektala egenheter kan man väl erbjuda sig att gå genom om önskemål finns och sedan kan eleverna få välja om de vill ha sådan information? Inget om det i läroplanen än så länge i alla fall.

    • Christermagister skriver:

      Ja, det har du rätt i, kommunikation är A och O (varför säger man så?). Det finns ju en massa skånska ord och uttryck som jag kan ha nytta av att lära mig, jag får väl helt enkelt starta byteshandel med eleverna… 🙂

      • An1e skriver:

        Ja, byteshandel var en bra idé. 😀

      • Emelie skriver:

        A och O eller alfa och omega var första och sista bokstaven i det antika grekiska alfabetet. Det är i alla fall förklaringen jag har fått på uttrycket. Det har förmodligen framför allt förts vidare av Bibelorden: ”Jag är A och O, säger Herren Gud, han som är och som var och som kommer, allhärskaren.” (Upp 1:8) ”Och han sade till mig: ”Det har skett. Jag är A och O, början och slutet. Jag skall låta den som törstar dricka fritt ur källan med livets vatten.” (Upp 21:6) och ”Jag är A och O, den förste och den siste, början och slutet.” (Upp 22:13) I Sverige nuförtiden borde vi förstås lika gärna kunna säga: ”Det är A och Ö.” 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s