Gårdagens debatt om att skriva ut skolktimmar i betygen blev ganska het, och för min del beror det mest på att jag är så trött på att politiker slår sig för bröstet och hävdar att de gjort någonting kraftfullt när de egentligen bara har skrapat på ytan. Trots att åtgärderna i sig inte medför någonting katastrofalt så ger det en falsk bild av de aktuella politikernas handlingskraft och motverkar övriga, viktigare, åtgärder: ”vi har ju redan….”.
Johan Frick skriver de kloka orden ”framför allt anser jag att konkreta politiska reformer alltid bör utgå från människors faktiska behov”.
Under alla mina år som speciallärare på högstadiet har en av mina huvuduppgifter varit att arbeta med de elever som skolkar så mycket att det påverkar deras betyg, och inte en enda gång har jag känt ett behov av att sammanställa skolktimmarna i deras betyg.
Finns det då någon som har ett behov av en sammanställning av elevernas skolktimmar? Ja, visst finns det det; lärarna, skolledningen och kommunen har ett behov av dessa siffror i sitt kvalitetsarbete, så låt oss redovisa siffrorna i rätt sammanhang, inte i betygen.
Roger Jönsson är politiker och skriver ”Hela skolpolitiken har tyvärr blivit ett politiskt område för snabba lösningar utan djupare eftertanke. […] Det är dags att skoldebatten problematiseras på ett djupare plan”.
Ja, någon måste lyckas få Björklund att lämna de ytliga analyserna och de populistiska utspelen. Han har satt fokus på skolan, vilket är bra, men den här sidan hos honom skadar mer än den gör nytta. Det är synd, för han kommer även med bra förslag. Antagligen är det som Henrik Bredberg antyder i Sydsvenskan; Björkund är på desperat jakt efter något att profilera sig med nu när betygsfrågan är utspelad. Det kan jag förstå, men problemet är att de personliga politiska ambitionerna indirekt går ut över skolverksamheten. Landets elever behöver en fördjupad och behovsanpassad skolpolitik, inte politiska skenmanövrar.
Länkar till andra bloggar om: skola, skolan, skolpolitik, skoldebatt, utbildning, utbildningspolitik, skolk, ogiltig frånvaro, grundskolan, gymnasiet, Björklund, Jan Björklund,
Christermagister 
Björklunds åtgärder addresserar intressanta frågeställningar och under hans tid har vi börjat se motsättningen mellan
1. En obligatorisk skola med en stor bredd på kunskapsmål för allmän högskolebehörighet samtidigt med tankar om att elevernas kunskapsinhämtning ska vara frivillig.
2. En individanpassad undervisning samtidigt som man önskar en enhetsskola med heterogena grupper.
3. En kraftfull kunskapstillväxt hos alla samtidigt som lärarnas uppdrag breddats till att omfatta mycket av omvårdande och administrativa uppgifter.
Närvaro är en intressant upplysning till alla de som möter eleven senare och innebär också en indikation om att samhället värdesätter detta även om det inte revolutionerar något. Mycket av det Björklund kommit med tidigare löser inte de stora problemen men ändå tar de steg mot att tydliggöra de grundläggande problem som har orsakat försämringen i kunskapsnivån hos svenska elever.
Jag tror alltså inte som du Christer att Björklunds förslag hindrar de viktigare förändringarna utan istället tror jag att kraven på dessa förtydligas.
Antagligen är det så… Jag hade i alla fall inte skrivit hälften så många inlägg, och därmed tvingats tänka igenom så många ämnen, om inte han funnits! 🙂 Men det krävs en motvikt inom skolpolitiken, att vi bloggare går djupare in i frågorna är inte tillräckligt.
Häromdagen skrev jag i en kommentar hos Mats om detta med skolans dubbla uppdrag:
”Inom den svenska skolan har vi ju två uppdrag; vi ska främja elevernas kunskapsutveckling och deras utveckling till demokratiska samhällsmedborgare som respekterar individers olikheter. Det är väl egentligen ingen idé att hymla med att dessa båda uppdrag ofta krockar med varandra och att mycket handlar om att hitta en vettig balans mellan dem?”
Länk till inlägget:
http://lumaol.wordpress.com/2010/08/02/om-ratten-att-utvecklas-tillsammans/
Det är väl runt den balansvågen vi ständigt befinner oss?
P.S. Att ange närvaro/frånvaro är inte riktigt samma sak som att ange skolk.
Nej, men människor utanför skolans värld uppfattar skolk som just frånvaro. Vad den bottnar i reflekteras det inte djupare.
Ja, det är flera som har börjat likställa frånvaro och skolk i debatten nu, och det går bara inte. Jag var lite ironisk ovan, det är en oerhörd skillnad!
Att ange frånvaron inkluderar ju även sjukdagar och godkänd ledighet för t ex semester eller sportevenemang. Det är en objektiv siffra som inte lägger någon skuld på eleven. Att ange ”skolk” eller ”ogiltig frånvaro” är däremot att säga att det här är en opålitlig person.
Som jag skrivit i några kommentarer till det tidigare inlägget så handlar det även om rättssäkerhet. Om den ogiltiga frånvaron på gymnasiet närmar sig 20% under en månad ska det anmälas till CSN som då kan dra in studiestödet.
Om vi definierar skolk som att vara frånvarande utan en faktiskt giltig anledning, vilket jag delvis gjort i min uppsats, så sker en stor del av ”skolkandet” under en täckmantel av giltighet; eleverna är helt enkelt sjukskrivna utan att vara sjuka. Det finns alltså flera lager av komplexitet i det här (som vanligt 😉 ).
Intressanta funderingar från dig Christer och kommentaren från Jan.
Vad vi än tycker om Björklund har han en retorisk skicklighet att få upp ämnen till diskussion. Och diskussion är bättre en konformismen under sossarnas tid. Då gällde verkligen bara en åsikt.
Samtidigt är det en klar övertro att det är Björklund som sätter dagordningen i Alliansen kring skolfrågor. Där finns tunga namn som bl a Mats Gerdau, Sofia Larsen. De kanske inte se utåt så mycket men har tunga avgörande i skolfrågor.
Men ändå, skolfrågornas problem är inte på riksnivån utan på mikronivån i kommunalpolitiken. Det är där problemen skapas.
Som lärare påverkas jag av skolpolitiken i olika dimensioner, och det är väl därför mina reaktioner ibland skiljer sig från ”lekmännens”.
Långsiktigt yrkesmässigt så påverkas jag av de faktiska besluten som tas.
Kortsiktigt yrkesmässigt påverkas jag av hur debatten framställs i media, eftersom det påverkar både mina kollegors inställning i vissa frågor och föräldrarnas/elevernas krav, förväntningar och inställning till skolan.
Privat och yrkesmässigt påverkas jag även av hur skolpolitikerna uttrycker sig. Det Björklund ofta säger, mer eller mindre mellan raderna, är att lärare är lata, inkompetenta och inte sköter det arbete de är ålagda att sköta. Både du och jag vet ju att det ibland är så, och att det ofta handlar om ledningsfrågor, men Björklund talar aldrig om organisationen i sina uttalanden; det är alltid ”lärarna borde…”, ”lärarna gör inte…”, ”lärarna måste…” osv osv.
Det är väl därför jag har svårt att bortse från Björklunds negativa sidor och helt koncentrera mig på de förslag som faktiskt går igenom. Även den polariserade diskussionen i media som inte leder till någonting konkret påverkar min vardag, oftast negativt.
Jag måste erkänna att när jag verkligen studerar Björklund så innehåller hans retorik förhållandevis lite lärarnegativa uttalanden och ibland verkar det som han faktiskt lyssnat på det som många lärare tycker är problem. Tungviktare inom socialdemokratisk skolpolitik som Ilmaar Reepalu anser jag vara rent farligt lärarnegativa med betyg på lärare som ett sätt för eleverna ett ge igen.
Jag håller med om att om man verkligen förstå vart alliansens skolpolitik är på väg så ska man absolut också lyssna in vad som sägs både av Mats Gerdau och Sofia Larsen. Mats blogg är intressant och lärarpositiv läsning medan Sofia’s åsikter är svårare att greppa.
Det intressanta med Mats Gerdau är att ni får skylla honom för det här med skriftliga omdömen. Det var han under sin tid som kommunalråd i Nacka införde det i deras skolor.
Dessutom har han en förmåga att uttrycka sina åsikter som kanske inte alltid är inom ramarna och framför allt en opponent till fp som jag upplever svagare i Utbildningsutskottet.
Sofia Larsén kanske inte är mediala typen men tung skolpolitiker som garanterat bjuder Björklund motstånd.
Att Sofia bjuder Björklund motstånd tror jag absolut men om hon gör det i rätt frågor har jag ingen aning om.
Jag tror att hon hörde till dem som understödde SKL’s obehagliga kampanj mot lärarna i våras. Det var hon i så fall i och för sig inte ensam om utan det var många i båda blocken men i alla fall.
Trots att jag som bekant läser ganska aktivt om skolan tror jag att jag kan räkna de gånger jag läst något av Sofia Larsén på den ena handens fingrar…
Det är ju gott och väl om det finns någon som bjuder honom motstånd bakom kulisserna, men det är inte heller tillräckligt.
Jan, jag har inte direkt någon fanposter av någon skolpolitiker på väggen…
Inte några fanposters hos mig heller. Jag uttryckte mig positivt om Mats men det betyder inte att jag är överens med honom i allt.
Undrar om den sjunkande statusen hos läraryrket hänger ihop med att det finns så många lärarnegativa politiker som har haft någon lärare med många förslag på hur de skulle ändra sig.
Ja, Björklund (och CO) spenderade ju flera år med att svartmåla den svenska skolan för att uppnå dagens position. En stor del av kritiken som framfördes då, och fortfarande framförs, är dessutom sådant som jag inte känner igen mig i från mina 20 år som vuxen i skolan, det låter snarare som att man fortfarande kritiserar 70-talet.
Det var mycket nära att Björklund fick mig att byta yrke ett tag, jag skämdes helt enkelt, trots att jag också kände mig orättvist anklagad. Det kändes hopplöst att politikerna som styrde hade den svarta synen på verksamheten och tycktes förakta oss lärare så starkt.
Mitt stora hatobjekt inom skolpolitiken är förstås Göran Persson och reform efter reform som minskade lärarnas inflytande och så gulligt snack om att det var för elevernas skull. Som att vi som valt vårt yrke pga engagemanget för eleverna inte skulle bry oss om dem.
Björklund mfl. svartmålade skolan ibland men GP’s gäng riktade hela sitt fokus på att få lärarkåren att framstå som egotrippade och okunniga. Det minns jag som en fullständigt sorglig period.
Ja, alla har vi väl olika upplevelser. Jag var inte lika engagerad på den tiden och tog väl inte åt mig på samma sätt.
Så går det när man använder skolan som slagträ i den kortsiktiga politiken. Men varför detta fokus på läraren som individ? Är det inte så att organisationen kommer lätt undan i debatten, i alla fall den mediala? Vården är ju ett liknande område, och jag tycker att det är sällan man talar om elaka läkare och sjuksköterskor som begår tjänstefel. I skoldebatten lyfter man ju upp rena tjänstefel som att de vore generella sanningar, och sällan är det rektorer eller skolpolitiker som får ta smällen trots att de är ansvariga… Inom vården tycker jag att det oftast är ledningen som får ta sitt rättmätiga ansvar.
Måste berömma dig för din rapportering av regeringens nya skolreformer – jag tänker här främst på det senaste, om att skriva in skolk i betygen. Du bjuder i din blogg på massiv men sammansatt rapportering. Blir att lägga till dig i länklistan nu!
Tack! 🙂
På tal om att någon måste locka Björklund in på djupare vatten ser jag på Twitter att Rossana Dinamarca ska debattera med honom i morgon… Kl 07.20 i P1.
07.20! Ha, ha! 🙂 Det är ju semester fortfarande!