Under årets första halva har föräldrar och elever lämnat in närmare 1 400 anmälningar om brister i skolan, en ökning med knappt 80 procent jämfört med samma period 2009. (DN, SvD)
Både Skolinspektionens generaldirektör Ann-Marie Begler och Morrica tycker att ökningen signalerar något positivt; fler har blivit medvetna om sina rättigheter och börjar uppleva att anmälningarna leder till åtgärder.
Jag håller med. I dagens konkurrensutsatta skola, och med den arbetsmarknad som råder, är det långt ifrån självklart att personalen vågar säga ifrån på det sätt som borde vara självklart när ledningen inte tar sitt ansvar eller resurserna inte räcker till. I den kommunala skolan kan dessutom villkoren ändras snabbt, så det gäller att hänga med som förälder. I en skola där jag har god insyn drog man ner på stödundevisningen i år 7-9 eftersom kommunens dåliga ekonomi ledde till snabba förändringar i de ekonomiska villkoren. Antalet elever som fick underkända resultat på de nationella proven i matematik i år 9 hade under många år pendlat mellan 7 och 10%, men plötsligt var de uppe i 35%. I ett sådant läge är det viktigt att någon gör en anmälan; inte för att sätta dit enskilda lärare eller ens skolledare, utan för att få saken utredd och åtgärdad. Jag tror också att en utredning om självanmälningsplikt i skolan är på gång, vilket behövs. En självanmälan hade ju varit det naturliga i det här fallet eftersom pedagogerna och ledningen har en chans att se att det är på väg utför mycket tidigare än föräldrarna.
Länkar till andra bloggar om: skola, skolan, skolpolitik, skoldebatt, utbildning, utbildningspolitik, Skolinspektionen,
Christermagister 
Cnrister, en möjlighet till självanmälan vore en bra sak i teorin, men jag undrar hur man skulle utforma den så att någon vågar använda sig av den så länge skolan är kommunal?
Tyvärr har jag även sett en avigsida med den högre anmälningsbenägenheten. En anmälan mot vår skola som jag bara kan se som en okynnesanmälan fick en massa konsekvenser, bland annat en ännu högre grad av dokumentationshysteri.
Det finns två sidor av allt, och skadan okynnesanmälningar gör är större än de konsekvenserna, det vet alla som läst sagan om Peter och vargen. Ändå måste varje anmälan tas på allvar, trots att verktyget kan användas som ett vapen är det ett viktigt verktyg.
Tyvärr är jag böjd att hålla med Helena. Självanmälan skulle nog kunna fungera på ett statligt plan. Att vara Whistleblower kräver stamina, man kan bli fyrvaktare…
Ja, felaktiga anmälningar är förstås alltid ett bekymmer. Särskilt i dagens konkurrensutsatta situation när ryktet är allt.
Jag tror nog att självanmälan skulle fungera bra i de fall där det handlar om bristande resurser eller när man faktiskt inte själv vet vad saken beror på eller vad man ska göra åt den. Då kan man få hela ledningen att stå bakom anmälan, eller i alla fall bara rikta anmälan mot bristande ekonomiska prioriteringar, inte individer. Större bekymmer blir det självklart när det handlar om brister hos individer på skolan, och anonyma anmälningar lockar inte direkt…
Christermagister, det är katten på råttan och råttan på repet i den kommunala skolan. En sådan anmälan skulle kräva ännu mer mod från en skolledning än från en lärare, eller lärargrupp.
Ja, du har nog rätt, men vad ska vi göra då? Det finns ju en massa människor i verksamheten som känner till problem och brister men inte vågar anmäla dem…
Om vi nu på död och pina ska ha kvar systemet med kommunala skolor så kanske vi helt enkelt måste införa någon slags möjlighet till anmälarskydd hos skolverket?