Svenska 14-åringar hamnar på femte plats vad gäller medborgarkunskaper i en stor internationell studie, men återigen bekräftas att klyftorna i samhället ökar. (SV, LN)
–Inte i något annat land har elevernas sociala bakgrund så stor betydelse för resultatet.
Skolverket har tidigare konstaterat att segregeringen har ökat och att det påverkar resultaten negativt (länk) och även att skolpengen inte fördelas efter behov (länk).
Fördelningen fungerar varken mellan kommuner eller inom de större kommunerna. Vissa elevers utbildning i det här landet tillåts bara kosta hälften av vad andras utbildning kostar, och det är inte de med de lägsta resultaten som får mest. Vill man se praktiska exempel på detta så är det bara att välja ut ett par skolor i kommuner eller områden med lite olika social karaktär och göra ett besök. Jag tror att de flesta skulle börja undra om skolorna verkligen fanns i samma land. Jag har nyligen varit i två olika skolor med samma elevantal där man i den ena skolan hade sex specialpedagoger, en logoped, en kurator och en skolpsykolog anstälda på heltid, och i den andra hade en (1) specialpedagog och ”tillgång till” kurator på ungefär 20% av en heltid; de övriga funktionerna var det ungefär ett års väntetid på om man anmälde behov.
Och i skoldebatten dominerar betyg… Om Björklund släppte denna populistiska parantes och i stället koncentrerade all sin retoriska skicklighet och energi på att driva frågan om att återförstatliga skolan så skulle jag… ge honom en puss på pannan! 😉
Det här är inte i första hand ett skolproblem, det är ett enormt samhällsproblem.
————————
Relaterat: Kostnaden för skolmaten skiljer sig stort, mellan 3000 och 9000 Kr/elev och år i olika kommuner. (DN, SvD)
————————
Länkar till andra bloggar om: skola, skolan, skolpolitik, skoldebatt, utbildning, utbildningspolitik, segregering, segregation,
Christermagister 
Angående debatten om det senaste resultatet så såg jag en del intervjuer med anledning av resultaten på olika nyhetsförmedlingar.
Vad som var frapperande var, att eleverna ganska fort hade genomskådat skolan.
En stor del av svaren gick ut på att det var någon ide att intressera sig för saker som det inte blev prov eller betyg på.
Nu var detta säkert inte ett representativt urval av elever i Sverige, men det ger en hint om hur skolungdomar tänker. Redan mina egna barn pratade om taktiska ämnesval, och utvecklingen har bara accelererat.
Mycket få ungdomar tänker så långt att det här kommer jag att behöva, vare sig det syns i betyget eller inte…
Det stärker iden om betyg inte bara som kontrollfunktion utan också som motivation.
Det är ju en av motiveringarna jag och många andra brukar använda MOT betyg och för stort fokus på prov, just att de styr fokus för både elever och lärare mot ytliga och tillfälliga faktakunskaper.
(För jag antar att det ska stå ”En stor del av svaren gick ut på att det INTE var någon ide att intressera sig…”)
På pannan?
Är det inte så påven gör med kardinalerna?
Jag tror att den här undersökningen går att koppla till diskussionen om Lars Perssons avhandling Pedagogerna och demokratin – en del lärare menar fortfarande att medborgerlig bildning är ett centralt uppdrag för skolan!
Jo, han skulle få min välsignelse… 😉
Du har rätt om INTE som fattas. Alarmerande av flera aspekter. Du kan min agenda och jag börjar bli förfärligt slarvig.
Å jo vars, två av problemen är skolans.
De andra två är samhällets.
Men att tro att vi ska råda bot på segregationen är en myt. Det har diskuterats så länge jag minns. Den var en del av utbildningen på Teknis i samhällsplanering. En from tanke att med social ingenjörskonst radera bort olikheterna i samhället. Tyvärr är det så att ”fårskocken” ser olika ut och kommer aldrig att bli jämlik hur mycket vi än önskar det.
Skolan har en uppgift att bli mer professionella i utbildningsfabriken. Och här är en av anledningarna bristande ledarskap. Rektorer och förskolchefer är för mycket chefer och för lite ledare. Det är väl därför du ser skillnaderna i det exempel du gav.
Så kontenta är båda syndar.
Med min sista mening menade jag att vi måste tänka på att hela samhället drabbas av misslyckandet. Framförs problemet bara som ett skolproblem är det risk att många struntar i det, för att de inte är intresserade av skolpolitik eller för att de faktiskt struntar i hur väl skolan lyckas utbilda hela befolkningen; ”så länge mina barn har det bra och får jobb så…” Vi kan inte enbart se på ökningen av medel som behövs i vissa kommuner och skolor som en kostnad, utan som en investering som lönar sig i längden om fler personer från dessa skolor får arbete och färre ser brottslighet som sin enda väg efter skolan.
Som Helena skriver nedan är det för mycket att hoppas på att råda bot på segregationen, men att minska den är vårt ansvar, och även om vi inte hade som mål att minska segregationen så skulle det ju vara fel att bara satsa hälften på vissa elevers skolgång.
Skillnaderna i exemplen jag gav beror på att den ena skolan ligger i en kommun där i stort sett alla föräldrar är välbärgade och den andra inte, det är inte mycket en rektor kan göra åt den saken (och kommunerna anställer, vidareutbildar och behandlar rektorerna på olika sätt vilket i sin tur påverkar deras ledarskap).
Christer – Visst är det ett samhällsproblem och inte enbart ett skolproblem. Sveriges framtida välstånd bygger ju på att vi får fram dugliga generationer som kan föra kunskapsmassan framåt till nya upptäckter som kan kommersialiseras.
Detta var tydligt när jag växte upp. Men verkar som bortblåsta i dagens debatt om kunskaper och framtida marknad.
Om sedan segregationen spelar roll eller inte, tja vad ska man säga om Rinkebyakademin och Stavros Lucas? Där har den kommit på skam. Han har ju faktiskt fått invandrarbarn att bli doktorer i bioteknik och ekonomi.
Med det vill jag säga att det åter inte är frågan om välbärgade områden eller inte. Utan i mångt och mycket ledarskapet förmåga att lyfta verksamheten.
Visst kan enskilda lärare göra stor skillnad, det är jag den första att hålla med om. Stavros är ju dessutom flumpedagogiken personifierad:
-Det gäller att nå barnens hjärtan och se till att skapa en familjär stämning i klassen. Jag visar att jag intresserar mig för eleverna som individer. Jag lär mig inte bara deras namn, jag lär mig betydelsen av deras namn och deras hemländers historia.
En sådan inställning får man inte genom akademiska poäng och man bygger inte sådana relationer med hjälp av bestraffningar.
Den här frågan spänner över hela skolsystemet om vi börjar bena i den, och det orkar jag inte just nu ärligt talat. Jag tror dessutom inte att vi har så olika åsikter. Jag tror inte att du menar att vi ska strunta i att fördela pengarna rättvist och i stället vifta med en trollstav och förvandla alla lärare till Stavros Lucas, som det låter. Jag tror inte att du menar att det är OK att vissa elever arbetar med kartböcker från 1976 medan andra får varsin bärbar dator, bara för att den ena kommunen har skrivit på ofördelaktiga upphandlingsavtal.
Att vi satsar lite extra på dem som behöver det mest kan du ju inte heller vara helt främmande inför? Om sedan den satsningen handlar om att se till att de skolorna får lärare med extra stora hjärtan, mindre klasser eller bättre ledningar kan vi ju låta vara osagt, men jag tror att den högsta ledningen måste försöka se alla landets elever som sitt ansvar för att vi ska lyckas och därför tror jag att ett återförstatligande skulle vara lämpligt.
Christer – jag hade inte kunnat sagt bättre. Vi är precis på samma linje. Mitt bekymmer, eller snarare ifrågasättande, är att så få i skolans värld insett detta. Allt från politiker till lärare.
Problemet är ju att majoriteten av landets hundratusentals pedagoger arbetar så gott de kan med sin grupp elever ”med näsan knappt över vattenytan”… Det finns helt enkelt inte tid och ro att ta ett steg tillbaka och försöka se helheten. Det blir ledningens och skolpolitikernas ansvar, och en bra start skulle vara att se till att pedagogerna fick den här extra tiden (och motivationen) att ta ett steg tillbaka, det är ju ändå de som har störst insikt i den praktiska verksamheten.
Ja det är ett problem det här med insikt.
Just nu drivs skolsverige av ångest inför det nya. En obefogad sådan, som jag ser den. En fantastisk möjlighet för alla att lyfta sig till ett proaktivt tänaknde.
Fanns sjukdomsinsikten skulle de flest sluta att reagera på allt som händer framför näsan och stanna upp en stund. Och som du säger reflektera skulle dom se att de skulle bli hundra gånger bättre om de började tillämpa tankarna i systematiska kvalitetsarbetet. Det central och golvet i framtiden skola.
Nya tider anländer alltid med en liten uppiggande dos ångest och en något större dos dämpande nostalgi och längtan tillbaka.
Det går över, och är inte mycket att hetsa upp sig över. Ge folk en månad eller två att se att det nya golvet faktiskt håller att gå på så lugnar det ner sig.
Råda bot på segregationen är mycket sagt, Plura, men jämna ut orättvisor, skapa möjligheter, ge alla samma chans till självförverkligande det SKA skolan göra och det är ett monumentalt misslyckande att så inte sker. Högre krav, mer resultatkontroll, bättre lärarutbildning och bättre möjligheter för lärarna att göra ett bra jobb och någon som märker när de inte gör det, då har vi kommit en bra bit på väg.
Jag tror tidigare betyg hjälper mot snedrekryteringen, det gör inte Christer. Men som så många gånger tidigare, tror gör man i kyrkan, i skolan borde man ta reda på. Vi borde ha skolor med betyg hela vägen och skolor utan betyg och forskare som jämför resultaten. Ändå skulle vi inte ha hela facit, för minst lika viktigt är lärarnas och föräldrarnas attityder till betyg. På det området finns det mycket att förbättra.
Vad bra att vi då har fått ett golv skolan ska förhålla sig till framgent – skollagen.
I den finns en sak som du efterfrågar – självvärdering av hur bra skolan är på att uppfylla de nationella målen och redovisa resultatet.
För någon gång måste skolan förstå sambandet mellan elevresultatet och den pedagogiska verksamhet man bedriver. Där innehåll och samverkan är A och O för att få upp kunskapsnivån.
Ett innehåll som förklaras utifrån nytta och är relaterad till närsamhället. Som denna tråd började. Men för Guds skull ta ungarna till kommunfullmäktige i SO-ämnet så de får en knytning till verkligheten. Så var det ni jag gick i skolan.
Återförstatliga skolan! Nu när skolan ändå läggs ut på mängder av skolformer är det bara att skapa ett jäv att kommunen báde fördelar medel och driver skola. Målen för skolan kommer från ett håll och pengarna frán ett annat vilket ständigt ger motsättningar. När skolan ska vara kompensatorisk är det bakvänt att rika kommuner kan ge mer till sina elever.
Kan äga sin riktighet.
Men det politiska beslutet för tjugo år sedan var att gå från detaljstyrning av staten till decentralisering av beslut. En av följderna var att staten skickar en påse pengar till kommunerna som själv har att prioritera om de väljer att asfaltera gatorna, bygga idrottsanläggningar eller satsa på Sveriges framtid skolbarnen.