Björklund chockar

Att Jan Björklund tycker att det är så viktigt att balettdansarna vid den Kungliga Operan är svenska att han förespråkar en statligt finansierad elitskola för att nå målet kanske inte är så chockerande, men i artikeln tycker jag mig utläsa ett par andra ståndpunkter som rimmar illa med hans politik i övrigt.

Jag tycker mig läsa att Björklund säger:

– Betygen är inte det viktigaste.
– Färre elever i klasserna och mer individanpassad utbildning är en modell för framgång.
– De ekonomiska medel som skolan tilldelas ska styras av gruppens behov, och inte av ..antal elever i klassen.

Men jag kanske läser fel, för det kan han ju inte säga?!

Länkar till andra bloggar om: , , , , , , , , , , ,

Annonser

Om ChristerMagister

Bloggande lärare med fotointresse.
Det här inlägget postades i Debatt och politik, skolpolitik och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

43 kommentarer till Björklund chockar

  1. Morrica skriver:

    Varför skulle han inte kunna det? *ärligt förbryllad*

    • Christermagister skriver:

      Det är ju tvärtemot vad han brukar säga… Eller rättare sagt, tvärtemot hur jag tolkar vad han brukar säga och den politik han för.

      • Morrica skriver:

        På så vis. Jag uppfattade det snarare som ungefär samma tanke som framförts kring spetsutbildningar i andra ämnen som matematik, diverse språk, samhällskunskap, hockey etc.

        • Christermagister skriver:

          Ja, det är det väl, men jag tycker att inkonsekvensen i hans politik blev så tydlig i den lilla korta artikeln.

          • Morrica skriver:

            Jag har nog missat en del av hans retorik kring skolan, eftersom jag aldrig hört honom säga vare sig att elevantalet ska styra resurstilldelningen (var inte det förra regeringen som sa det?) eller att stora klasser är bra eller att alla ska lära sig samma saker på samma sätt (jag tror däremot jag hörde förra regeringen säga något om den saken)?

          • Christermagister skriver:

            Det är svårt att veta vad som bara är retorik, och jag är inte fullt insatt i den skolpolitiska historian, men Skolverket konstaterar i en rapport från 2009 att fördelningen av skolans medel i dag sker för slentrianmässigt efter elevantalet (stora brister i 9 av 10 förskolor och i 3 av 4 kommuner fördelar man inte alls efter behov). Under hela årets debatt har oppositionen sagt att man vill fördela medlen mer efter behov, och jag har inte hört Björklund tala sig varm för samma sak (snarare pratar han om att det är OK att vissa skolor gör miljonvinster medan andra ”lever på svältgränsen”).

            Jag tycker att jag hört honom säga att det inte finns någon forskning som visar på att ökade resurser eller små grupper förbättrar resultaten (trots att det finns det) många gånger när någon tagit upp frågan om ökade resurser i form av fler lärare så att elevgrupperna kan hållas små.

            Hans tal om katederundervisning och att ställa högre krav på de elever som inte lyckas tolkar jag som att alla ska lära sig samma saker på samma sätt…

            Det är mycket tyckande och tolkande här från min sida, men det är så jag har uppfattat honom. Ingen blir gladare än jag om han verkligen står för de tre punkterna jag tar upp i inlägget och i så fall vill jag bara att han börjar föra ut den synen även på ”den vanliga” skolan. Kan han fokusera på de tre punkterna i stället för betyg och ”ordning och reda” så kan vi börja förbättra skolan!

            • Jan E skriver:

              Björklund har rätt. Ser fram emot att vi lärare får utökade befogenheter vad gäller disciplinbrott. Vi ska inte tala om ordning i skolan. Den finns inte. Ungarna går klädda som trashankar, talar som kåkfarare och har ingen respekt för varken lärare eller sina klasskamrater.

              Katederundervisning fungerar alldeles utmärkt. Läraren har kontroll över eleverna och ingen elev kan komma undan. Dagens metoder där självständigt arbete och grupparbete är förhärskande är totalt värdelöst. Hur många är det inte som glider igenom skolan på det sättet eller har inte fått de nödvändiga kunskaperna? Många elever har så usel handstil att de själva inte vet vad de har skrivit. Läsförmågan och matematikkunskaperna ska vi ens nämna.

              • Jan Lenander skriver:

                Grupparbeten är ett första steg mot att arbeta i projekt vilket är en oerhört använd arbetsform inom de flesta företag. Det har varit en fördel för skolan att detta börjat tillämpas mer. Misstaget som många gjorde i början var att de inte insåg att grupparbeten behöver vara mer lärarledda och förberedda än vanlig undervisning. Numera kan många lärare det här med grupparbeten och använder det som komplement till katederundervisning.

            • Christermagister skriver:

              Vi har pratat om det förut Jan E, vi har olika upplevelser. Jag har aldrig upplevt något behov av ökade befogenheter, men det skadar ju heller inte att de finns, så länge de inte missbrukas.

              Självständigt arbete och grupparbeten har vi också diskuterat förut. Självständigt arbete i den meningen att eleven arbetar helt själv och bara redovisar resultatet är jag helt emot, medan jag ser en vits med att använda grupparbeten/gruppdiskussioner i inlärningssituationer (inte som ”prov”). Katederundervisning kan också vara bra, men det får inte betyda att vi förväntar oss att alla elever ska lära sig samma saker samtidigt. Resultatet blir då att vi lägger undervisningen på en medelnivå som är för hög för några och för låg för andra; då börjar vi närma oss det marxistiska tänkandet som du brukar ta upp.

            • Christermagister skriver:

              P.S. Vad är det för utökade befogenheter vad gäller disciplinbrott du ser fram emot egentligen?

  2. P skriver:

    Sarkasm, kära Morrica. Sarkasm.

  3. Jan E skriver:

    Varför detta oförsonliga agg mot Björklund? Håller absolut inte med allt i det Björklund företar sig men utan honom hade skolan varit kvar i det marxistiska träsket. Det är väl perfekt att Sverige satsar på spetskompetens, och det i detta fall i något som inte tillhör sportens sfär. Få reagerar när fotbollsakademier, friidrottsgymnasier och allt vad det nu är startas. Jag skulle inte ha något emot att man startar skolor med humanistiska ämnen som elitinriktning. Det skulle vara en härlig och väldigt befrämjande åtgärd för att motverka den naturvetenskapliga slagssidan.

  4. Ping: Äntligen! | Skoldebatt

  5. Flaming Fiona skriver:

    Jag tycker Björklunds resonemang går hand i handske med hans vanliga paroll: ELITISM. Visserligen håller jag första gången någonsin med honom i det att våra dansutbildningar inte spottar ut 18-åringar som direkt kan anställas på Operan, men att tro att en hårdare utbildning skulle ta bort den internationella konkurrensen är inget annat än urlöjligt naivt.

  6. Kristian Grönqvist skriver:

    För det första skall vi nog framhålla att Christer har en stereotyp uppfattning om vem Björklund är. Han framställs i bloggen som ”den store satan” för att använda Iranskt språkbruk.

    För det andra är det inget fel med ordning och reda, kunskaper i svenska, kunskaper i andra ämnen kanske till och med naturvetenskap!

    Men det finns en grupp människor, som för det första klassar elitism som ett fult ord. olikheter som omöjliga och odemokratiska, könsolikheter som sociala konstruktioner.
    och pga detta vill att skolan skall ha en jämn och låg nivå så att alla kan känna sig hemma i ”kåkspråket” den risiga arbetsmiljön och den slappa anda som kännetecknar det som kallas betygslöshet.

    Om det är den praktiska motsatsen till elitism, så förespråkar jag elitism i alla lägen, samt vill att mina barnbarn skall få chansen i en elitistisk skola. Att samarbeta och veta vad demokrati är, det får chefen därhemma lära dem.

    • Christermagister skriver:

      För det första skall vi nog framhålla att Kristian Grönqvist, vad jag vet, inte har varken pedagogisk utbildning eller erfarenhet. När han förespråkar att skolan ska strunta i samarbete och demokrati blir det tydligt eftersom det inte är ett alternativ för en lärare/skolledare att arbeta så (det bryter ju mot i stort sett varenda lag och förordning inom skolan) och när han skriver att betygslöshet är sammankopplat med en risig arbetsmiljö och slapp anda har han ingen erfarenhet av att det inte alls är så.

      Men visst har han rätt att anse att det borde vara på ett visst sätt och att framföra sin tro på att betyg är vägen till frälsning, och därmed avslutar jag den pompösa tonen och konfrontatoriska retoriken, den leder liksom ingenstans…

      Kristian, visst brukar min retorik mot Bjöklund bli ganska vass, men med åren har jag lärt mig att inte överreagera alltför mycket på hans ofta klumpiga och nedlåtande uttalanden. Grunden till det hela är att jag känner det som att Björklund om och om igen har förolämpat mig och nedvärderat mitt yrkeskunnande, men han har blivit bättre med åren och min ilska börjar lägga sig. Jag har ju under det sista ett och ett halvt året ofta skrivit positivt om hans förslag (några exempel kommer sist i inlägget). I grunden anser jag att han har goda förslag när det gäller de övergripande organisatoriska frågorna, men att han alltför ofta ger sig in i pedagogiska frågor som han inte har någon kunskap om. Han är också en typisk politiker som slänger ur sig slagord utan att ha täckning för sina uttalanden, och sådant irriterar mig. Eftersom han är den ledande skolpolitikern just nu blir han ofta måltavla, men jag antar att jag skulle reta mig lika mycket på i stort sett vilken politiker som helst…

      Nej, kanske inte… Grundvärderingarna han utstrålar är tvärtemot mina, och då handlar det om just ”elitism” och om att det bästa sättet att höja resultaten i skolan på är att ställa högre krav på eleverna; jag anser att vi ska ställa högre krav på skolan.

      Ja, elitism är ett fult ord för mig, men det handlar naturligtvis inte om att jag anser att skolan skall ha en jämn och låg nivå, det handlar om att skolan ska erbjuda möjligheter att lyckas till alla elever, inte bara de som är ”födda med guldsked i munnen”. Skolan ska ha en jämn och hög nivå, och alla elever ska ha rätt att utvecklas till sin fulla potential. Så rättvis blir ju förstås aldrig världen, men ju tidigare vi inför gränser för vem som anses ”lyckas” och vem som inte gör det, desto större blir orättvisorna.

      Det finns ingen inom vare sig skolpolitiken eller skolans verksamhet som är emot ”ordning och reda” och ”kunskaper”. Dessa ord är bara politisk propaganda och det finns ingen som helst teckning för att Björklund skulle stå för dessa värderingar mer än någon annan; det handlar bara om vägen att nå dit.

      Jag har tillbringat morgonen med att läsa den nya skollagen, och det enda nya när det gäller ”ordning och reda” som jag kan hitta är att skolor får rätt att tillfälligt flytta eller stänga av en elev (bara längre än två veckor om det finns synnerliga skäl och max fyra veckor) och att tillfälligt omhänderta elevers ägodelar. Eftersom dessa åtgärder ska föregås av utredningar och i samverkan med elev och föräldrar och att skolan är skyldig att tillhandahålla utbildning i samma grad som tidigare under avstängningen så misstänker jag att det är åtgärder som kommer att bli ytterst sällsynta. Det är ingenting som kommer att förändra skolan rent generellt.

      P.S. Det är klart att du vill att dina barnbarn ”skall få chansen i en elitistisk skola”, vem skulle inte vilja det? Men det här handlar ju om samhället, inte enskilda individer.

      Några exmpel på positivt om Björklund i bloggen:

      https://christermagister.wordpress.com/2010/05/23/elevernas-betyg-pa-larare/

      https://christermagister.wordpress.com/2010/04/12/lararlegitimation-och-attraktion/

      https://christermagister.wordpress.com/2010/03/22/nya-skollagen/

      https://christermagister.wordpress.com/2010/03/19/glidarkillar/

      https://christermagister.wordpress.com/2009/10/20/forstatliga-skolan/

      https://christermagister.wordpress.com/2009/09/28/skarpta-krav/

      https://christermagister.wordpress.com/2009/09/23/guldstjarna-till-bjorklund/

  7. Jan E skriver:

    Jag kan hålla med om att skoldebatten blir väldigt ensidig och att fokus läggs alltför mycket på ordning och reda istället för innehåll och kunskapsmål. Jag skulle själv vilja se mer av visioner och konkreta åtgärder än att politiker ägnar sig åt pajkastning. Men samtidigt kan vi inte blunda för disciplinproblemen. På många håll är de så akuta att den rådande arbetsmiljön hotar både personalens och elevernas hälsa. Har under det senaste halvåret vikarierat på en rad skolor i stockholmsområdet och upplevt riktiga katastrofskolor där personalen ägnar en stor del av sin tid att handgripligen tillrättavisa elever. Ingriper inte lärarna så är risken stor att några av eleverna skadas. Eleverna i sin tur förolämpar både sina kamrater och personal. Jag kan lova att det är inga vanliga svordomar utan regelrätta förlämpningar som skulle kunna bli föremål för domstol om barnen vore straffmyndiga.

    Jag tycker naturligtvis att Jan Björklund har helt rätt att det skall råda ordning och reda i skolorna men samtidigt måste det finnas ett hopp om framtiden. Detta hopp tycker jag mig sakna hos ganska många elever. Tyvärr.

    • Christermagister skriver:

      Ja, jag vet att det ser illa ut på vissa skolor (jag har själv jobbat på ett par stycken) och jag tycker också att lärare måste ha befogenheter att lösa akuta bekymmer, men jag har aldrig upplevt att jag behöver ytterligare lagstöd för det (men som sagt, det skadar ju inte så länge det inte missbrukas). Det tragiska är ju att man aldrig kommer förbi de akuta lösningarna; jag saknar visioner för hur man ska lösa detta långsiktigt. Det handlar ju om segregation och hopplöshet (som du skriver), om taskiga miljöer, lokaler som inte är lämpliga, stora klasser, ibland meningslös och undermålig undervisning mm mm. Skolpolitiken borde stå för visionerna, de stora övergripande lösningsförslagen och för hur man ska fördela medel på bästa sätt, men i stället tycker jag att man pillar i detaljerna och lämnar skolan i sticket genom att bara ”lappa och laga”. När man dessutom slår sig för bröstet och påstår att man har kommit med en lösning, som jag tror är i stort sett verkningslös, blir jag irriterad. Det gäller såväl de nya befogenheterna som det nya betygssystemet; jag tycker inte att det är någon katastrof, men det är heller inga lösningar på problemen och absolut ingenting att slå sig för bröstet för. Jag förstår inte att folk kan vara så lättlurade att man går på snacket om ”ordning och reda” och ”kunskapsfokus”; det är bara tomma ord.

      Som sagt, om man i stället fokuserar på att generalisera de tre punkterna som även Björklund tydligen tycker gäller inom spetsutbildningen så tror jag att vi kan komma någon vart.

      • Morrica skriver:

        Ligger inte roten till problemet ni pratar om här, skolor där både den psykosociala och fysiska miljön är långt under all kritik, där personaltätheten är så mycket för liten att knappt en fördubbling ens vore nog, skolor där hopplösheten regerar rygg mot rygg med kaos på en annan nivå än den på vilken Björklund agerar? Det är kommunerna, inte staten, som har ansvar för skolorna, för lokalerna, för personaltätheten, för klasstorleken och för hur mycket elevvårdspersonal där finns. Poängen med denna reform var väl, åtminstone retoriskt, att just kommunerna bäst av alla kände till vilka skolor som behövde mer resurser, och de kortare beslutsvägarna skulle leda till flexiblare organisationer, var den inte?

        Det verkar inte riktigt ha fungerat så i praktiken.

      • Christermagister skriver:

        Visst är det så, men samtidigt är det staten som har hand om lagstiftandet och kvalitetskontrollen. Björklund har ju visserligen skärpt till Skolinspektionens befogenheter mot kommunerna och är ju även för ett förstatligande, så i detta finns nog ingen motsättning, men jag tycker ändå att det är skolpolitikernas roll att kraftigare markera att en sådan nedgång och orättvisa som vissa kommuner tillåter inte är OK och att komma med förslag och lagar som går mer på djupet. Ibland får jag en känsla av att riksdagspolitikerna tycker att kommunaliseringen är utmärkt eftersom det tillåter dem att skylla på kommunerna.

        (I den här frågan är jag helt på Björklunds sida.)

  8. Jan Lenander skriver:

    Med s-skolpolitiken har

    1. omdömeshysterin fullständigt brutit sig loss och föräldrar och samhälle vill ha bedömningar av elevens sociala förmågor, trivsel, lämplighet för olika yrken mm mm. Björklunds ambitioner att i någon mån flytta fokuset mot skolplanens mål och kalibrera omdömen med hjälp av betyg är i det sammanhanget ytterst lovvärt. Oproffesionella omdömen är verkligen ett av våra största problem.

    2. likformigheten och möjligheten individanpassa blivit allt mer kringskuren. Enhetsskolan, likadan högskolebehörighet för alla och den minimala valfriheten gör att skolan innehåller en enorm kaka av obligatorisk kunskap som alla förväntas lära sig i samma fas i livet. Björklund har börjat öppna upp för lite mer valfrihet och möjlighet att undervisa på fler sätt.

    3. kommunalisering har blivit det perfekta verktyget för att smygvägen göra mängder av besparingar som innebär att lärartätheten kan minskas drastiskt. Kommuninnevånarna ser förstås om eleverna trivs i skolan och att de inte ställer till oreda någon annanstans men att de alla verkligen får möta riktiga utmaningar som får dem att växa spelar inte så stor roll när de flyttar till en annan kommun som vuxna.

    Jag har personligen väldigt svårt för Björklunds sätt men när Ohly med sitt vänliga sätt säger att ”alla ska kunna allt” och jag inser konsekvenserna så känns Björklunds tankar mycket sundare. När Wetterstrand pratar om ”straff” när det gäller de små ytterligare befogenheter för skolans personal och jag bara hör ”politisk taktik” komma på ett välförpackat sätt så framstår Björklund nästan som en frisk fläkt.

    • Christermagister skriver:

      1. Jag håller med, men anser att betyget måste åtföljas av skriftlig information eftersom en bokstav inte säger någonting om vad som gått bra och vad man behöver arbeta vidare med. Jag har också funderingar på om betyget verkligen behöver meddelas eleven i de yngre åldrarna, eftersom det är lätt att de missförstås. De kan användas som interna arbetsverktyg.

      2. Är det inte tvärt om? Det allt starkare fokuset på vilka kunskaper som ska ha uppnåtts i en specifik ålder medför ju att alla förväntas lära sig samma sak samtidigt…

      Man önskar ju att man kunde bortse från de politiska slagorden, från alla håll, men tyvärr påverkar de ju media och opinionen i så hög grad att de får betydelse!

  9. Jan Lenander skriver:

    Björklunds fokus på betygen innebär förvisso att man också får ett fokus på kunskapsmålen och därmed blir det väldigt tydligt hur mycket som är obligatoriskt. Jag tycker dock att det är oerhört viktigt med uppföljning av skolan och att eleverna ska få undervisning i det som bestämts. Därför upplever jag Björklunds ambitioner om lärlingsplatser, gymansieprogram utan allmän högskolebehörighet mm som ett viktigt steg mot valfrihet. Jag är också i grunden positiv till friskolor som ett sätt att få mer valfrihet även om jag tycker att att de ofta arbetar allt för långt från de mål de borde följa. Björklunds åtgårder gör bristerna i s-skolan väldigt uppenbara.

    • Christermagister skriver:

      Ja, från gymnasienivå håller jag nog med dig, jag är mest orolig för de elever i sex- till nioårsåldern som ”inte når målen och är i behov av särskilda stödinsatser”. Allt tyder på att detta i stället leder till sämre resultat i längden.

      • Jan Lenander skriver:

        Känner att jag har begränsad erfarenhet av de lägsta åldrarna men tycker ändå särskilda stödinsatser låter bra. Till högstadiet och gymnasiet kommer elever med otäcka kunskapsluckor. Hur säkerställt är det att särskilda stödinsatser för de yngsta inte ger bra effekt? Tidigare har jag bara hört det av tyckare utan kunskap.

        • Christermagister skriver:

          Problemet är att särskilda stödinsatser ofta innebär särskiljande lösningar. Ansvaret läggs på eleverna, de känner sig hopplösa och dåliga och förväntningarna på dem sänks. Som vanligt är det svårt att få hårda resultat i sådana här frågor, eftersom man måste undersöka stora grupper under lång tid och på något sätt separera alla andra faktorer, men jag har läst mängder av undersökningar som alla pekar åt samma håll. Den mest aktuella är väl Skolverkets skrift ”Orsaker till försämrade skolresultat”, där man med hjälp av sammanfattande forskning identifierar differentiering som en av de fyra grundorsakerna till försämrade resultat i skolan.

          http://www.skolverket.se/sb/d/2573/a/17272

          (Länk till den fulla texten finns i högerkant)

          • Christermagister skriver:

            P.S. Det jag kommer att försöka göra som specialpedagog är att i första hand stötta hela klassen, läraren och föräldrarna i arbetet. Visst kan enskild undervisning behövas vid olika tillfällen, men jag vill använda mig av flexibla grupperingar i stället för fasta.

          • Jan Lenander skriver:

            Jag är skeptisk till skolverkets analys. Ett av grundantagandena dvs. att vi har ett ökat särskiljande de senaste åren är verkligen inte visat.

            I väldigt många andra analyser av skolverket som jag stött på tidigare gör de kardinalfelet att bedöma stödundervisning som misslyckat då eleverna hamnar under genomsnittet totalt. Den utvalda gruppen har dock inte alls samma förutsättningar att lyckas i skolan och även ett resutat med mängder av IG kan vara en enorm framgång.

            • Christermagister skriver:

              Att särskiljandet har ökat är jag nästan säker på att jag har sett siffror på, det är ju en sak som inte är speciellt svår att undersöka. (Jag kan leta en mindre solig dag, är bara inne och fyller på vattenflaskan! 🙂 ) Att bevisa resultatet är mycket riktigt en helt annan sak…

              • Jan Lenander skriver:

                Det behöver vara en mycket stor ökning av särskiljandet om man ska förklara de försämrade resultatet med detta. Skulle man låta någon statistsk kunnig analysera dessa påståenden är det troligt att de hittar grovt överdrivna slutsatser.

              • Christermagister skriver:

                Antagligen… Men jag tror inte att fasta särskiljande lösningar är bra i alla fall. Det finns också ganska mycket både medicinsk och psykologisk forskning som pekar åt samma håll.

                På tal om detta har jag sett exempel på att skolorna i dagens konkurrensutsatta klimat har skapat fasta smågrupper och plockat bort deras resultat från statistiken över resultaten på NP för att skolan ska se mer framgångsrik ut…

              • Jan Lenander skriver:

                Jag har själv väldigt positiva upplevelser av stödundervisning men tror precis som du inte på tidigt särskiljande av elever. Kanske olika syn på när det kan vara lämpligt då jag absolut förordar det på gymnasienivå.

                Det finns en för mig enormt oroande trend där smygvägar uppstår som en del av friskolereformen. Coaching, individualisering mm blir trendiga begrepp för att dölja att man gör ytterst tidig separering av elever.

              • Christermagister skriver:

                Individens förmåga att analysera sig själv och sina prestationer är ju avgörande i det här fallet. Eleven måste ha förmågan att skilja omgivningens omdömen/reaktioner på en själv som person från omgivningens omdömen om tillfälliga prestationer eller separata egenskaper. Den här förmågan utvecklar vi ganska sent (vissa aldrig tycks det som…) och om vi tolkar reaktionen som ett personomdöme mår vi dåligt och presterar antagligen sämre.

                Samma princip gäller för såväl särskiljande lösningar som betyg och de flesta straffåtgärder vi vuxna tar till.

              • Jan Lenander skriver:

                Kan vi lärare ta ett ansvar för att lära ut skillnaden i resultat på en prestation och en helhetsbedömning? Kan vi lära ut skillnaden på nödvändiga konsekvenser och straff?

            • Christermagister skriver:

              Visst kan vi det, men jag tror att det krävs en viss mognad av eleven för att vi ska lyckas. Det är svårare med de sammanfattande terminsbetygen än med betyg på enskilda uppgifter, och när det gäller särskiljande lösningar tror jag att eleven måste vara väldigt mogen och ha god självinsikt och ett gott självförtroende för att inte känna det som en nedvärdering av personen.

  10. Jan Lenander skriver:

    Kommunaliseringen är boven när det gäller likformigheten i medelstilldelningen. Kommunen hamnar i jävssituationer när det gäller skolpengen och väljer det enkla dvs lika mycket till varje elev. Kommuninnevånarna ār en majoritet vanliga dvs de vilkas barn får mindre för att barn med speciella behov ska få mer. Drivkraften är inte stor för att differentiera mycket. Björklunds förslag om förstatligande av skolan kommer att göra det bättre men ett grundproblem återstår. Det har sen länge varit mycket prat om att satsa på dem med särskilda behov men när det blir konkret/pengar tar det stopp. Hur mycket differentiering väljer vi svenskar i praktiken?

  11. Kristian Grönqvist skriver:

    Jan och Christer

    Tack för en intressant ordväxling.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s