Mobbning

I dagens media kan vi läsa om Yasmine Gustafsson som blivit mobbad under hela sin skoltid och nu kräver 240 000 kronor i skadestånd av Göteborgs kommun. (DN) Trots att Yasmine och hennes mamma larmat lärare och rektor åtskilliga gånger och att dessa haft ”samtal och möten så gott som varje vecka” har inte mobbningen upphört. (AB)

Jag har lite svårt att skriva om sådana här fall; dels för att det är svårt att sätta sig in i alla inblandades situation, men framförallt för att det är så sorgligt. Varför dyker liknande fall upp om och om igen? Vad är det som gör att barn/ungdomar beter sig på det här sättet mot varandra? Och varför är de vuxnas åtgärder ofta så otillräckliga?

Jag har varit inblandad i att försöka lösa liknande fall flera gånger, ibland har vi misslyckats och ibland har vi lyckats, men jag kan inte påstå att jag har något färdigt handlingsprogram att följa. Varje situation är unik.

Generellt kan man säga att jag tycker att skolorna måste bli bättre på att skapa relationer till eleverna, att lyssna på dem och ta deras bekymmer, oro och skräck på allvar. För att lyckas med detta krävs mogna pedagoger och en organisation som ger möjligheter att skapa relationer. De som håller i plånboken säger ofta att fler lärare inte löser alla problem. Nej, det gör det inte, men det skapar goda förutsättningar för att lösa både mobbningsproblematik och andra problem. Det handlar i grunden om att pedagogerna inte har en möjlighet att bygga goda relationer med eleverna om elevantalet är för stort. Man behöver hanterbara elevgrupper och fler arbetstimmar som inte är schemalagda för att kunna ta tag i problemen, och en organisation som stöttar upp till högsta nivå.

Det handlar om samma relations- och organisationskompetens som jag skriver om i mitt examensarbete om skolk (s. 38-48), och dessa problemområden har mycket gemensamt. Här har man chansen att förbättra situationen inom två svåra områden.

Vad är aktuellt inom skolpolitiken då? Jo, en ny lag har gjort att anmälningarna om mobbning har ökat med 70% och man tycks förlita sig på att hotet om att bli skadeståndsskyldiga ska motivera kommunerna och skolorna att ta tag i problemen. (DN) Det tror jag kan fungera som motivation till att arbeta förebyggande, men problemet är att lagen gör skolan/kommunen och den mobbade eleven och dess föräldrar till motståndare. Björklund brukar också slå på stora trumman om den nya lagen som tillåter skolorna att tvångsförflytta mobbarna. Det är en åtgärd som kan hjälpa i de mest extrema fallen, men det finns en risk att åtgärden gör att fler elever på skolan vänder sig mot den mobbade. De kan uppfatta det som att det är den mobbade elevens fel att deras kamrater blivit flyttade. Björklund har också efterlyst civilkurage hos personalen så att de inte ignorerar tecken på mobbning, och grunden till det ligger i relations- och organisationskompetensen. En självanmälningsplikt, typ Lex Maria, tror jag också skulle vara bra. Vi har ett stort problem med att lärare inte vågar påpeka brister i den egna verksamheten eller hos kollegor i dagens skolklimat.
——————-
Uppdatering: Ökad mobbning oroar Reinfeldt
——————-
Länkar till andra bloggar om: , , , , , , , ,

Annonser

Om ChristerMagister

Bloggande lärare med fotointresse.
Det här inlägget postades i Debatt och politik, flumpedagogik, Läraryrket, Pedagogik, skolpolitik och har märkts med etiketterna , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

14 kommentarer till Mobbning

  1. Kristian Grönqvist skriver:

    Visst svär jag i kyrkan igen, men jag tror inte att vi slipper skiten. Det är detsamma inom sjukvården. Vissa pat blir inte friska och de lever på sin diagnos fibromyalgi. Om de egentligen vill bli friska är det ingen som vet. Den här typen av personer förekommer med viss regelbundenhet i alla samhällen och det är svårt att riktigt klura ut vad alltsammans handlar om.
    Att de så småningom blir mobbade är ju bara att vänta sig.
    Att de dessutom är predestinerade att nyttja mer sjukvårdspengar än de flesta sjuka individer vet vi också
    Att bara ge dem en bokstavsdiagnos hjälper inte heller.
    Det fanns en tidigare. SVBK. Vad det betyder kan Ni ta reda på själva.

    • Christermagister skriver:

      Ja, nu svär du i kyrkan igen… Du säger alltså att mobbade elever antingen har sig själva att skylla eller att de inbillar sig. Så är det helt enkelt inte.

      Visst är det svårt att klura ut vad det handlar om, men vi måste försöka, och grunden till att lyckas med detta ligger i att skapa goda relationer.

  2. Kristian Grönqvist skriver:

    Christer

    Jag sade inte det, jag antydde att det kunde vara så. Kan Du påstå motsatsen?

    • Christermagister skriver:

      Nej, men om man antyder någonting tillräckligt kraftigt utan att komma med reservationer eller alternativ så tycker jag inte att det finns någon anledning att tolka uttalandet på annat sätt. Om det inte stämmer så är det ju inte besvärligare att korrigera mig än att skriva det.

  3. Christer, jag tror framför allt att vi måste bli bättre på att förebygga mobbning. Det finns många steg innan någon får sitt huvud stoppat i toalettstolen. Jag kräver av mina elever att de hälsar på varandra, tar ansvar för att ingen i klassen är ensam i matsalen, aldrig himlar med ögonen eller visar andra missnöjesyttringar när de blir placerade i en grupp eller får någon placerad i sin, etc. Det finns massor av sådana små varningssignaler där vi som lärare måste sätta stopp.

    När det gäller att flytta mobbare är det för mig självklart att när skolan har misslyckats att stoppa mobbning och någon måste flyttas är det förövaren, inte offret, som ska flyttas. Annas ger man just signalen att offret har sig själv att skylla. Lagändringen är ett resultat av en ändrad syn på mobbning. Förr var det förutsatt att det var något fel på den som mobbades.

      • Morrica skriver:

        Jag håller med om mycket, men skulle vilja lägga in en reservation:

        När man nått stadiet att någon måste flytta är det offret, inte förövaren, som ska få välja om h*n vill flytta eller gå kvar. Därefter behöver både offret och förövaren få allt tillgängligt stöd i sina respektive skolor. Trots allt är det barn vi pratar om.

    • Jan E skriver:

      Håller med dig men jag tror att mobbning oftast förutsätter att det finns flera förövare. Det är möjligt att det oftast är en som är tongivande men det verkliga problemet är skaran som står bredvid och tillåter det hela. I valet att flytta på ett (1) offer eller 10 förövare så är det så enkelt att ekonomin som avgör. Då spelar det ingen roll vad som står i fina antimobbningsplaner eller lagförordningar. Men för att skolorna skall få igång ett verkligt fungerande arbete mot kränkande särblandning så får man nog börja sina egna led. Jag lovar att det finns några bland era kollegor som mobbas. Jag rekommenderar alla att läsa DN:s artikelserie om mobbning.

  4. An1e skriver:

    Hmmm, inte så konstigt att barn och ungdomar beter sig så om man tänker på att de kanske lärt sig av vuxenvärlden. Titta hur det ser ut på många arbetsplatser. Läs artikelserien i DN, av Maciej Zarembas, om vuxenmobbing…

    Och en annan sak, Kristian Grönqvist; varför stirra sig blind på hur den som blir mobbad är som person? Titta hellre på de som mobbar. Vad är det för barn/ungdomar/vuxna? Vad kan de ha gemensamt?

  5. Kalmardamen skriver:

    Håller med om mycket här!
    Det är inte så enkelt som att flytta på mobbaren. Det är flera aktiva mobbare och många pasiva. De som ser på utan att ingripa, ibland kan de t.om. skratta åt övergreppen.
    Så även om man flyttade 5 aktiva mobbare så skulle offret ändå inte kunna känna sig trygg i skolan.

    Det behövs flera vuxna i skolan, inte bara lärare utan också övrig kompetent personal.
    Vuxna som finns där övergreppen sker, på rasterna, i korridoren, i omklädningsrummen m.m.

    I början av 90-talet använde mina barns skola den s.k. Farsta metoden.
    Hoppas den inte praktiseras mer.

  6. yasmine skriver:

    Det är sjukt vad jag blivit utsatt för!
    men jag har blivit så stark och vi kämpar på!
    What doesen’t kill you makes you stronger!
    kram!

  7. Kristian Grönqvist skriver:

    Det är aldrig den mobbades fel, men det finns en anledning till mobbning. Blir man kunnigare på att se orsakerna, kan man mota Olle i grind. Vi vuxna uppfattar ofta mobbning som att den kommer som en blixt från en klar himmel. Det gör den inte. Det finns alltid kausala samband och förnekar man dem eller vägrar se dem så ser man mobbningen för sent.
    Det är en parallell till sjukskrivningarna.
    Att göra som nu, att vägra ge sjukersättning är på tok för sent. Man gör bara folk olyckligare. Man måste tidigt förstå vilka patienter eller elever kommer att bli utsatta och sätta in insatsen då. Men då gäller inte den postmoderna tesen att ”alla är i princip lika”, man måste in något djupare i människokännedom.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s