Jag har ingen större lust att debattera betyg igen just nu, men jag måste ändå kommentera Anna Sjögrens rapport ”Betygsatta barn – spelar det någon roll i längden?” som har fått uppmärksamhet i både media och bloggar i dag. (DN, LN, Mats Gerdau, Anders B Westin)
Rapporten visar att tidiga betyg kan ha påverkat ”svagpresterande barn till lågutbildade föräldrar” att utbilda sig vidare och från vissa håll slår man förstås på stora trumman. Att Anna Sjögren själv konstaterar att ”vid flertalet samband hon undersökt är betygens effekt inte så tydliga” talar man tyst om och att dagens skola skiljer sig ganska markant från den mellan 1969 och 1982 bortser man också från. Jag tror att det ligger mycket i slutsatsen att ”den typ av information som förmedlas vid utvecklingssamtal är svårare att tolka för föräldrar med kort utbildning än för högutbildade”, men vill påpeka att den form av utvecklingssamtal vi har i dag och skriftliga omdömen inte existerade på den tiden. Det var inte heller speciellt vanligt att man arbetade med tydligt uppsatta mål och utvärderingar av hur väl man uppnått dessa. Det är alltså inte så konstigt att betygen var viktiga som både väckarklocka och morot. I dag har vi kommit längre, och trots att betygen självklart fortfarande kan ha de funktionerna är de mindre viktiga.
Uppdatering: Missbruk av statistik
—————-
Om du inte följt bloggen tidigare och vill läsa mer om betyg och skriftliga omdömen är detta inlägg en bra start.
—————-
Länkar till andra bloggar om: skola, skolan, skolpolitik, skoldebatt, utbildning, utbildningspolitik, Björklund, Jan Björklund, Anna Sjögren, betyg, skriftliga omdömen,
Christermagister 
Personligen tycker jag det viktigt att se båda som signaler.
Problemet med skrifliga omdömen och utvecklingssamtalen är att de har skiftande kvalitet. Allt från väl genomarbetade metoder och sätt att göra det på. Men skrämmande många är lika otydliga som den muntliga kultur i skolan.
För att dessa ska var stringenta och tydliga måste man veta kunskapsresultatet för att kunna sätt konkreta och mätbara mål för att öka måluppfyllelsen både på elevnivån som pedagogiska arbetet från lärarna.
Ja, det är svårt att sätta konkreta och mätbara mål för arbetet i skolan och att tydligt förmedla hur väl en elev har uppnått dessa. Det är något som vi verkligen behöver bli bättre på ute i skolorna, för om läraren inte lyckas tydliggöra detta för föräldrarna; hur ser då arbetet med eleverna ut? Det måste ju vara än mer otydligt för eleverna vad som förväntas av dem. Men just för att det är svårt tycker jag att debattens fokus på betyg blir så olycklig. Att sätta ett betyg är ju så mycket lättare och det finns en risk att man tar den enkla vägen, vilket leder till att det blir tydligt för eleverna och föräldrarna om eleven har misslyckats eller lyckats, men inte inom vilka områden, varför och vad vi kan göra för att förbättra situationen.
Dessutom finns det en risk att allt arbete i skolan fokuseras på lätt mätbara kunskapsmål, eftersom de är lättast att konkretisera och utvärdera på det ”objektiva” sätt som samhället kräver (betygen ska ju vara rättvisa). Som exempel kan det innebära att elevernas texter/uppsatser lämnas tillbaka med en massa markeringar om stavfel och andra formella fel, men att innehållet och hur väl eleven lyckas förmedla en viss känsla inte kommenteras i någon högre grad. Det är sådant som gör att arbetet i skolan lätt känns hopplöst för många elever, och ju yngre de är desto större är risken att de tolkar betygen som en värdering av dem själva och inte av deras arbete.
Som sagt, om man behandlar utdelandet av betyg på rätt sätt kan de vara ett förtydligande komplement till ett skriftligt omdöme, men detta fokus på betyg är att börja i fel ände; högre krav på skolornas kompetens inom att skriva skriftliga omdömen med framåtsyftande åtgärder och en orsaksanalys som sträcker sig över hela skolans organisation (och inte enbart rör sig om vad eleven gjort och inte gjort) hade varit lämpligare.
För det första skall stavfel merkeras, hur skall annars eleven kunna veta att den stavat fel.
Även syftningsfel och satsuppbyggnadsfel skall naturligtvis markeras. Det är ju en skola för sjutton, inte Kindergarten.
Att dessa fel inte behöver påverka vitsordet på uppsatsen, kan ju en amatör förstå.
Värdering av arbeten är vad skolan handlar om och det är precis det som betyg handlar om.
Är det den pedagogiska uppgiften Ni missat?
Att förklara betygens betydelse för eleverna?
Har Ni med Er propaganda fått eleverna att förstå, att betyg är ett mått på person och därför är dåligt?
I såfall är läget sämre än jag trodde…
Nu börjar jag bli trött på ditt sätt att inte ens försöka förstå vad jag säger. Jag skriver ”fokuserar”, som i att det blir viktigare, och det beror i så fall på att lärarna inte tillåts ta med ”vitsorden” och ”värderingarna” i betygen eftersom de ska vara rättvisa (och alltså objektiva). Och ja, det borde t o m en amatör förstå att det inte är lämpligt, men eftersom dagens linje är att betygen inte får avvika från de objektiva provresultaten finns det en risk att det blir så. (Nej, inte till 100%, men i för hög utsträckning)
Tror du verkligen att de stora problemen med vuxna som missar betydelsen av betygen och får barnen att må dåligt handlar om att det är lärare som förmedlar den bilden?!
Du verkar heller inte förstå skillnaden mellan att få ett betyg på en inlämnad uppgift eller ett skriftligt prov (lätt att koppla betyget till uppgiften) och på att få ett terminsbetyg inom ämnet (svårt för yngre barn att koppla betyget till specifika uppgifter).
”Värdering av arbeten är vad skolan handlar om ”, nej, det är det inte i första hand. Skolan finns inte till för att utvärdera elevers kunskaper, den finns till för att utveckla och öka elevernas kunskaper och färdigheter.
”Har Ni med Er propaganda…” Vad sjutton har du råkat ut för i skolan egentligen? Var kommer all ilska och förakt ifrån?
Ordet ”merkeras” är felstavat ovan. Dessutom använder du stor bokstav mitt i mening, även det felaktigt. Känns viktigt att markera det här. Jag är ju lärare.
Det här med att skolan inte utvärdera sig själv och sitt arbete är ett större problem än jag trodde. Skrämmande.
Läs följande länk:
http://www.skolinspektionen.se/sv/Pressrum/Pressmeddelanden/Skolan-utvarderar-eleven–inte-sitt-eget-arbete/
Inte undra på att kunskaperna är på ett glidande plan utför om lärare krampaktigt har samma utbildningsmetod man hade 1986 och läromedel från den tiden samt följer Lgr 80. På tiden att funder på vilken läroplan och kursplan man ska utvärder sitt arbete mot. Men som jag konstaterat lärare och skolledare kan inte stava till analys, utvärdering och uppföljning av det pedagogiska arbetet.
Det går alldeles utmärkt att använda Lgr 80, 69 eller 62. Det står ju ungefär samma sak som i LPO 94. För mycket tid har gått åt att implementera nya läroplaner, sitta och tolka en massa stolligheter som står i LPO-94. Det dags att köra pedagogiskt krypskytte mot pappersgeneralerna på Skolverket och Utbildningsdepartementet. Man kan gömma Lgr80 i det nya manifestet och låtsas bry sig och så kör man sitt race i alla fall. Har gått i alla år! Det behövs inga utvärderingar och annat marknadsekonomiskt trams. Alla är så förbenat less på alla utvärderingar, enkäter och byråkratiskt tjafs. Lägg tiden på undervisning i stället!
För mig som verkligen njuter av att det blir lite klass på debatten så måste jag lyfta fram följande blogg som handlar om Anna Sjögrens rapport om betygen: http://thomas1epikure.wordpress.com/2010/06/13/missbruk-av-statistik/ Ett mycket insiktsfullt startinlägg och ett lika högklassigt svar av Anna längre ner. Jag har inte hittat någon svensk pedagogisk forskning som varit på den här nivån.
Jag har läst ganska mycket statistik på högskola så en liten varningsflagg för att det kan bli ganska torrt och svårförståeligt för den som inte har rätt förkunskaper. För mig var det dock en kick så ge den gärna en chans.