Besvärande ofta framförs åsikten att anledningen till att elever misslyckas i skolan är att de inte har försökt tillräckligt. Eleverna är helt enkelt lata och lösningen på detta är att ställa högre krav och att fokusera på betyg, vilka bekvämt nog fungerar som både piska och morot. Jag vill därför påminna om att det finns många andra möjliga anledningar till att elever inte uppnår sina mål i skolan.
Eleven kan ha ett funktionshinder som sätter käppar i hjulet för måluppfyllelsen. Det kan handla om ett segregerat samhälle som inte ger eleverna i vissa områden en sportslig chans, om bristande modersmålsundervisning och om föräldrar som inte har lärt sig svenska. Det kan handla om stressade föräldrar som arbetar ”dygnet runt”, om barn i missbrukarmiljöer som inte får stöd och om elever som är mobbade. Det kan också handla om föräldrar, kompisar eller idrottsledare som säger att utbildning inte behövs. Det är till och med möjligt att orsaken är lärare som inte har tillräckliga kunskaper för att undervisa eleverna på rätt sätt, ett splittrat schema med för många ämnen som inte kopplas samman eller en timplan som inte är rimligt fördelad.
Bland annat… Det är inte skrivet i sten att elevers misslyckande beror på lathet eller att de sjunkande resultaten beror på att skolan ställer för låga krav.
Läs även: Lilla O
Länkar till andra bloggar om: skola, skolan, skolpolitik, skoldebatt, utbildning, utbildningspolitik, betyg, skriftliga omdömen,
Christermagister 
Det finns väldigt många andra skäl! Jag möter de elever som misslyckats på grundskolan och det finns definitivt en historia per elev. Individuella programmet är därför ett passande namn.
Tycker inte att det ställs för låga krav, men tyvärr finns det inte alltid resurser att stötta eleverna i deras utveckling. Tycker du då att det är jobbigt att t.ex. skriva prov blir lösningen att slippa istället för att få hjälp med strategier för att lyckas.
Det kan nog bli ett inlägg om det…
Det ser jag fram emot!
Är det inte så också att lärare och skolledningar behöver pedagogiska samtal för att just mota Olle i grind när det gäller detta att elever presterar olika. Om jag tittar på mig själv fanns det noll förståelse och metodik för de som hade läs- och skrivsvårigheter som det hette på den tiden. Och inte var det några som helst skiftande pedagogiska metoder.
Här måste skolan bli betydligt bättre att utveckla det pedagogika arbetet genom samtal vad är bra, varför ser betygsresultaten ut som de gör. Varför har Kajsa eller Kalle så dåliga resultat i förhållande till sina kunskapsmål? Vad krävs för att förbättra de pedagogiska metodern i klassrummet. Och HUR gör vi för att nå resultat. Detta är mer adekvat än att tjafsa om betyg hit och dit.
Ja, verkligen. Tyvärr är det dåligt med tid för regelbundna pedagogiska samtal i skolan, det är först när det redan har gått väldigt långt som dessa samtal kommer igång.
Christer, vi har precis samma uppfattning – eller snarare erfarenhet – när det gäller orsakerna till att målen inte nås. Många gånger ser man det som snällhet att skriva ett överslätande omdöme eller ge ett glädjebetyg i en sådan situation. Men oberoende av hur höga hindren är och hur mycket arbete som krävs förtjänar varje elev att få rätt återkoppling och information och uppmuntran att sätta upp konkreta mål för sig själv.
Jag har en elev med en förlossningsskada. Han blir ganska påjagad i vår pluggiga skola även om han inte når eller kan nå särskit många av målen. Resultatet är att hans arbetsminne har blivit märkbart bättre. På en sådan elev får man dessutom sätta godkänt betyg enligt pysparagrafen. Många lärare hade låtit honom vara ifred för att vara snälla, men hur snällt är det egentligen?
Jag vill inte att man ska skriva något överslätande omdöme eller ge ett glädjebetyg, och jag vill inte heller att man ska låta dessa elever vara; det enda jag vill är att man ska sluta lägga fram betygen som en åtgärd som förbättrar situationen för dessa elever och börja fokusera på verkliga lösningar i stället. Som jag skrivit flera gånger tidigare; betygen i sig är inget större problem om det hanteras på ett lämpligt sätt, det är övertron på dem som är problemet. Att skolpolitiken fokuseras på en sådan bisak är skadligt.
P.S. När elevernas misslyckanden beror på någon faktor i samhället eller i den egna organisationen sätter man inga glädjebetyg eller skriver överslätande ömdömen. Man sätter helt enkelt ett IG och lägger ansvaret på eleven, eftersom man inte har en aning om vad saken beror på. Ett enkelt nedplitande av betyg utan någon form av analys gör också att man antagligen aldrig kommer att bli klokare i den frågan.
Ursäkta men IG finns inte i grundskolan.
Det betyget kommer först med nya betygskalan och heter F.
Jag menade det mer som en inställning. Det är vad eleverna säger, ”jag har IG” eller i värsta fall ”jag är IG” eller ”jag är en IG elev”.
Vem har lärt dem att säga detta?
Kompisar, föräldrar, media…
Jag har haft elever som sagt att de ska ”gå på CP-matten” när de behöver stödundervisning, och det är definitivt ingenting vi lärare har lärt dem!
Jag vet inte om det beror på olika kommuner eller olika stadier, men jag känner inte igen mig i din beskrivning. Tvärtom fungerar brist på betyg som värsta raketbränslet på skolledning och politiker. Jag har en klass som går ut nian nu. Under de senaste två åren har jag delat ut åtta betygsvarningar på 28 elever. Det är bara en elev som får underkänt betyg och det beror på skolk och sociala problem. Informationen att målen inte har nåtts brukar sätta alla i arbete. Rektor, lärare, elev, föräldrar. Ibland är en del av arbetet destruktivt, tjat som får motsatt effekt etc. Men nog sjutton händer det saker. Det tråkiga med betyg i åttan är att fast många ärmar kavlas upp med besked och stora framsteg görs är det inte alltid det räcker för att eleverna ska nå sina egna mål eller kursmålen.
Det kan handla om olika kommuner eller enskilda skolor (bara en elev med underkänt betyg är ju ganska lite), men också om vilka elever vi har arbetat med. De senaste sex åren (i år 7-9) har alla mina elever haft betygsvarningar; annars hade de inte varit ”mina” elever… Jag är ganska van vid att det inte spelar någon roll hur mycket arbete vi (eleven, föräldrarna och jag) lägger ner, de nationella målen kommer inte att nås i alla fall, eller att de sociala problemen är så stora att ett par underkända betyg är en ganska liten del av problemen i det stora hela…
Jag är också van vid att det inte spelar någon roll hur många gånger jag påpekar att målen inte kommer att nås ”om inte….” och få svaret ”det är tråkigt, men ingenting jag kan göra någonting åt just nu. Budgeten….”.
Det är ju en tråkig syn. Den personen borde nog sluta som rektor. Ledare som inte kan göra storverk oavsett vilken budget h*n har ska nog göra annat.
Ekonomisk chef i första hand, det tror jag är ett alltför vanligt problem.
Vad du säger är att förskolechefer och rektorer fungerar som springpojkar (oavsätt kön) åt ”den lilla skiten” till kamrer i kommunen???
*total tystnad*
Kan man då inte bara dra slutsatsen att skolan är komplex. På gymnasiet kan i alla fall jag konstatera att alla typer av elever är representerade. Det finns elever som har sociala problem, elever med dåliga förkunskaper trots goda betyg från grundskolan, elever med dåliga betyg, men med bra förkunskaper. Dessutom finns där såväl elever som vill men har svårt för ämnena och elever som är skoltrötta och lata. Skolan är en spegel av samhället och jag blir mycket trött på att lyssna och läsa den förenklade diskussion som ofta förs.
Varför skulle man automatiskt vara ”flummig” om man är emot tidiga betyg och varför skulle man nödvändigtvis vara en stofil och bakåtsträvare för att man propagerar för tidiga betyg och eller högre krav? Jag tror att samtalet hela tiden måste fortgå och att lärare liksom andra grupper i samhället slutar att dela in sig i ”vi” och ”dem”.
Jag kanske är naiv och blåögd, men jag tror faktiskt att de allra flesta lärare vill att deras elever ska lyckas och gör det där lilla extra för att eleverna också ska nå målen. Däremot är det förfelat om elever som medvetet valt att inte försöka likställs med elever som kämpar i motvind på olika sätt. En åtgärd bör vara en åtgärd värd namnet. Skolan bör erbjuda hjälp samtidigt som eleven förväntas ta sitt ansvar. Idag kan jag uppleva att fokus till största delen ligger på elevens rättigheter och att skyldigheterna hamnar i skymundan. Kanske är det en yttring av det allt vanligare fenomenet ”curlingföräldrar”?
Läs gärna mer i min blogg om krav.
Komplext var ordet, sa Bull! 😉
Jag blänker bara med mitt namn, så vet Ni vad jag vill ha sagt… 🙂
Ja, ibland räcker det med att visa sin närvaro, och jag är glad att du läser i alla fall! 🙂
Ditt inlägg. Jag började just skriva det och nu såg jag det hos dig.
🙂
Vad praktiskt! Kan inte du skriva ett åt mig nu då?
Någonting om ett tematiskt arbetssätt kanske? 🙂
Det borde ju gå ihop med med dina och Björns tankar om pussel och rhizom (som jag följer med intresse).