Skolan förstärker könsrollerna

Skolan förstärker könsrollerSkolan förstärker könsrollerna. Ja, så är det såklart.

Eftersom resten av samhället också gör det så vore det ju konstigt om skolan var ett undantag, eller kan någon peka ut en institution som inte förstärker könsrollerna?

Kanske beror det på tveksamheterna i vad vi egentligen förväntas motverka?
Två meningar i Svenska dagbladets artikel får exemplifiera:

”…skolpersonalen har i uppdrag att arbeta för ökad jämställdhet.”

”…skolan ska ”motverka traditionella könsmönster”.

Förutom det talar man alltså i media om ”könsroller”. Är inte det här helt olika saker? Kanske är de t o m ibland varandras motsatser?

För mig handlar jämställdhet i grunden om att respektera olikheter, men att motverka traditionella könsroller låter som någonting helt annat… I skolan, och i resten av samhället, måste vi bli bättre på att respektera olikheter och på att vara uppmärksamma på att våra tankemönster inte påverkar vår bedömning och vårt bemötande av individer, men att aktivt motverka en individs identitetsskapande är någonting helt annat.
….Som Annika Ahnegård säger i artikeln handlar det, förutom att öka jämställdheten, mer om att vidga perspektiven för både pojkar och flickor. Det är väl därför man i läroplanen valt ordet ”könsmönster”; men det är långtifrån klart ute i skolorna. Eller?

Länkar till andra bloggar om: , , , , , , , , ,

Annonser

Om ChristerMagister

Bloggande lärare med fotointresse.
Det här inlägget postades i Debatt och politik, genus, Läraryrket, skolpolitik och har märkts med etiketterna , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

20 kommentarer till Skolan förstärker könsrollerna

  1. Kristian Grönqvist skriver:

    Jag tycker Ni skulle vara stolta över att skolan stärker könsrollerna. Speciellt nuförtiden när de med våld skall utrotas av politiskt korrekta dumskallar, som tyvärr har fått detta inlärt, av dagis och skolor, med tveksamt förhållande till biologi men övertro på sociologi och postmodernism och astrologi.

  2. Anders B Westin skriver:

    Könsroller är ett självreglerande biologist system. Skall partnervalsarenan fungera krävs könsroller. Rollerna är en mänsklig representation av det ”kraftfält” som den sexuella selektionen skapat genom årmiljonerna.

    Det är ett fullständigt döfött projekt att försöka ta bart könsrollerna. Det enda som händer är att de nyskapas i annan ”klädedräkt”. Däremot kan man skapa funktionella arenor för könsurvalet. Det är det som har byggt vårt välstånd.

    Kunskap och kreativitet är projektets motor.

  3. Plura skriver:

    I vanlig ordning har genus inte ett dugg med jämställdhet att göra. Det är väl bara ett antal genustanter på univeristeten och i politiken som förväxlar verkligheten med deras drömbild. Och denna retorik, som framgår i artikel, har jag hört till leda sedan flum och rödvinsvänstern börjad yra i harschångorna på 70-talet. Det skrämmande är att deras barn fortsätter i tangentens riktning. Alltså inget nytt under solen på 40 år!!

  4. evacecilia skriver:

    Men handlar det inte om att vi behöver öva oss på att bemöta flickor och pojkar på samma sätt? Så att de kan skapa sig en identitet på samma villkor utan att vuxna på förhand har lärt dom hur flickor resp. pojkar ”ska” vara? Jag är övertygad om att det är skillnad på vuxnas bemötande (även mitt även om jag jobbar på det) beroende på om det är en pojke eller en flicka som slår sig, som är orolig i klassrummet eller som vill bli frisör. Vi tittar mer på kön än på individ och agerar därefter. Det tycker jag är knas.

  5. Kristian Grönqvist skriver:

    Varför skall vi bemöta pojkar och flickor på samma sätt?
    De är ju inte lika. Inte bemöter vi vuxna människor lika heller oavsett kön. Eller påstår du att Du bemöter en Hells Angels-kille på samma sätt som en blomsterhandlare, en uteliggare som Per Gyllenhammar, en polis som ett fyllo, en klassisk skvallertant som Astrid Lindgren eller en präst som en strippa.
    Vi har begåvats med en ganska god ”kameleontmaskin” för att bemöta rätt sorts människor på rätt sätt. Varför negligera det maskineriet när det gäller könet på barn?

    • evacecilia skriver:

      Nej, jag bemöter inte alla människor på samma sätt. Tyvärr. Men det beror nog oftast på rädsla eller osäkerhet inför situationen. ”Kameleontmaskinen” gör ju att vi drar snabba slutsatser om människor vi möter och den bild vi har skapat oss i förväg styr vårt beteende och våra handlingar. Människan bakom stereotypen kan ju vara något helt annat än vad vi först trodde.
      Vad menar du är ”rätt” beteende när det gäller flickor resp. pojkar?

  6. Christermagister skriver:

    Det här med att vi ska förändra elevernas könsroller anser jag vara en anka som tyvärr inte bara media sprider. Eftersom hela vårt sociala liv bygger på våra roller och hela samhället är delaktigt i att bygga och förstärka dem är det inte bara fel, utan även lönlöst, att försöka ändra dem. Försöken att ändra någons roll i skolan leder dessutom bara till avståndstagande och att vi misslyckas med vårt huvuduppdrag. Det är de försöken som leder till motsatsen av jämställdhet eftersom vi inte respekterar elevernas olikheter.

    I läroplanerna har man i stället valt ordet könsmönster , vilket är bättre när man tänker sig ett mönster som någonting tvingande; att en roll tvingar individen att vandra vissa i förväg utstakade spår.

    Gränsen mellan dessa båda synsätt är inte lätt att ange… Som Kristian skriver tycker jag inte att vi ska bemöta alla på samma sätt, hur skulle det se ut? Ska vi t ex välja en viss nivå av ”tröstande” när någon har ramlat och skrapat knät för att sedan använda den på alla? En viss nivå av beröm när någon har utfört en uppgift väl? Nej, vi måste nog utgå från individen… Men inte könet… Det är det som är det svåra som pedagog, att bygga relationer till eleverna så att man kan bemöta dem som individer, inte som en otydlig prick i en grupp.

    Däremot måste vi vara en del i att vidga perspektiven för både pojkar och flickor. Vi måste visa att de mönster som de kanske har uppfattat i samhället inte behöver vara så utstakade som man tror. Vi måste respektera och uppmuntra de flickor som vill bli maskintekniker på samma sätt som pojkarna som vill syssla med kläddesign, för att använda riktigt klyschiga exempel… Men vi ska inte försöka ändra på pojken som vill bli maskintekniker, eller flickan som vill syssla med kläddesign.

    Som sagt, ingen lätt gräns att dra!

    • evacecilia skriver:

      Klart vi inte ska ha ETT bemötande som gäller för den givna situationen utan man ska utgå från individen. Det är ju det jag menar, det trodde jag framgick.

      Först när man har tillgång till alla alternativ kan man göra ett aktivt val. Man bör ju få en chans att välja bort likaväl som att välja till. Vilket val man sedan gör spelar mindre roll – följa könsmönstret eller bryta det – så länge som individen är tillfreds.

      • Christermagister skriver:

        Då så, då är alla överens! 🙂

        Det är en svår diskussion att föra i generella termer. Alla ser olika situationer framför sig och det blir lätt missförstånd.

        Saken är väl den att jag har sett många fall där både pojkar och flickor blivit motverkade i sina roller i skolan (se nedan), och det brukar inte sluta bra. Ofta gäller det yttre attribut (kläder och smink) eller språkbruk, men ibland även ämnesval.

  7. Jens Rosbäck skriver:

    Först, det är lite trist att många går igång negativt på genusbegreppet. Det är ju ingen som hävdar att det biologiska könet inte finns – det är inte det handlar om.

    Man kan prova att vända på resonemanget och utgå från den mångfaldiga verklighet som är, snarare än att titta på vad man vill förändra. Då kanske man bättre kan förstå varför man kan använda ett begrepp som ”förändra könsroller” även om jag bitivs håller med i den semantiska kritiken.

    Ser man över individer och även kulturer så är det väldigt stora skillnader mellan hur man faktiskt ÄR som man eller kvinna (eller för den delen pojke eller flicka).
    Om man som lärare omedvetet bär på föreställningar om hur man skall vara kommer man att reagera negativt på detta som faktiskt är: tuffa tjejer som inte passar in i normen riskerar att särbehandlas negativt, ”mjuka” pojkar likaså.

    (I andra sammanhang är den negativa reaktionen en sund reaktion – man kan ju inte acceptera vad som helst. Men när det gäller människors könsidentitet eller etniska identitet får man som lärare inte reagera negativt.)

    När detta som man faktiskt är, inte stämmer överens med normen så blir det ofta diskrimineringsproblem och den normala responsen från den som blir diskriminerad är att försöka anpassa sig – man förnekas alltså rätten att vara sig själv.
    Ett exempel är att ända tills för något drygt decennium sedan var det väldigt svårt att vara öppet homosexuell i samhället och många homosexuella levde i vanlig heterosexuell tvåsamhet.

    Problemet med [uppfattningar om] könsroller är de ofta är subtila och kräver kritisk självreflektion (eller videoinspelning) för att man skall upptäcka dem hos sig själv.

    Många tror att slarvigt att genuspedagogik handlar om att ge pojkar dockor och flickor bilar. Själv ser jag det som ett medvetet självreflekterande förhållningssätt som skall genomsyra pedagogens arbete varje minut. Och min erfarenhet är att skolorna är ytterst svaga på att jobba självrannsakande med uppfattningar kring könsroller.

    • Christermagister skriver:

      Ja, jag håller med dig. Vi menar nog ungefär samma sak, men uttrycker oss lite annorlunda. Det du skriver om är ungefär det jag menar med att vi måste ”vidga perspektiven för både pojkar och flickor”, vi måste se till att vi håller fler vägar öppna.

      Ska vi fortsätta med semantiken så kan jag gå med på att ”förändra könsroller”, men inte att ”motverka könsroller”… Jag tror att många som ”går igång negativt på genusbegreppet” har varit med om att just bli motverkade i sin könsroll, i jämställdhetens namn.

    • Anders B Westin skriver:

      Jag påstår följande.

      Ingen har en aning om vilka könsroller som är de rätta.

      Just nu tror de flesta att det individuella perspektivet är det rätta.

      Det är enkelt att problematisera detta. Helt enkelt genom att skriva följande 2 ord:

      – Varför då?

      • Christermagister skriver:

        Att problematisera är inte så svårt, man kan t ex ställa frågan:
        – Hur skulle någonting kunna vara ”det rätta”?

        Det är svårare att komma med svar… 😉

        • Anders B Westin skriver:

          Ja man måste faktiskt ta och tänka efter.

          Vill man ha ett samhälle om fungerar långsiktigt eller nöjer man sig det individorienterade närfälts/ just nu perspektivet.

          Tyvärr för individen verkar det vara så att funktionella kulturer bygger på en magisk mix av individuell frihet och kollektiv inordning / anpassning.

          Den renodlade individualismen leder till otrygghet och låg tillit som på köpet sänker den långsiktiga investeringslusten. Och då inte enbart ekonomisk investering utan även låg investering i kunskap och kreativitet.

        • Christermagister skriver:

          Ja, för att någonting ska kunna vara ”det rätta” måste man ju ha ett uppställt mål, eller regler att följa. Själv har jag svårt att se mer än ett par generationer framåt i tiden…

  8. Mats skriver:

    Den här diskussionen tangerar en annan om att skolan faktiskt även förstärker klasskillnader och att utbildningsframgång är starkt beroende av föräldrars bakgrund.
    I god svensk anda tycks vi tro att detta är något som går att informera eller kompensera bort genom fler och mer välutbildade pedagoger. Jag tror det ligger i skolans natur att förstärka de grundläggande mönstren i samhället – samtidigt som det finns utrymme för individer att göra individuella genus- och klassresor.

    En stor del av svenska oväntade framgångssagor har gått vägen över komvux och då bevisat för sig själv att grundskolans sortering var felaktig. En del har nog även omprövat de stereotypa genusmönstren och satsat på utbildning trots sitt kön. I en del fall handlar det om män som inser att det går att plugga med bevarad manlighet.

    • Anders B Westin skriver:

      Kanske är det dags för det stora forskningsprojektet.

      Tillåta och bejaka bildandet av pojk, flick och queerskolor.

      Ett 20 årigt forskningsprojekt. Väl utfört så begriper vi sedan mer om människan som art.

      Kanske kan vi då bättre välja vad som är det stora målet – med livet.

      • Anders B Westin skriver:

        Glömde dessutom en viktig sak.

        Jag är övertygad om att inte alla människor vill vara individualister. En ganska stor del av individer är ”konstruerade” för att inordnas i gruppens helhet.

        Det är denna övertygelse som är orsak till underrubriken ”individ-divid-kollektiv” – på min egen blogg.

        Vi är faktiskt släkt med myrorna.

    • Christermagister skriver:

      Mats, jag tror att du har rätt i att det ligger i skolans natur att förstärka de grundläggande mönstren i samhället, men då blir väl vår uppgift att vidga utrymmet för individerna att göra individuella genus- och klassresor?

      När jag gick i grundskolan och gymnasiet trodde jag att de höga betygen var reserverade åt tjejerna och blev mycket förvånad när jag började uppnå de högsta betygen i den fortsatta utbildningen; ”vänta nu, har de tagit fel på person?!”

      • Mats skriver:

        Aha – så har jag aldrig tänkt. Jag började på toppen och dalade mig betygsmässigt igenom 12 år i skolan.

        Det kändes som om jag genomskådade det hela tidigt och den största utmaningen var att hålla sig vaken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s