Den 22:a april anordnade Skolfront en debatt mellan Emma Henriksson (KD) och Rossana Dinamarca (V) och som vanligt tycker jag att Skolfronts debatter är både trevliga och informativa. Klicka på bilden för att se programmet (fram till 22:a oktober).
Debatten handlar om betyg, nationella prov och skriftliga omdömen och jag tycker att Rosanna Dinamarca framför även mina åsikter på ett bra sätt; såväl elever som föräldrar ska ha information om hur det går i skolan, men betyg är helt enkelt inte ett bra verktyg för detta. Det är bättre att utveckla de skriftliga omdömena och utvecklingssamtalen så att de blir tydliga och informativa. På det sättet får vi med alla de positiva följder ett betyg kan ge, men slipper de negativa. De nationella proven är bra, men de får inte bli alltför avgörande; det är viktigt att inse att de bara visar en del av elevernas kunskaper under en viss dag och under ganska specifika förutsättningar. Ska vi ha fler nationella prov i skolan krävs fler lärare och det är viktigt att tänka på att skoltiden inte i för hög utsträckning ägnas åt kunskapskontroll; huvuddelen av tiden i skolan ska ägnas åt lärande.
En viktig poäng som inte kommer fram i debatten är att det är stor skillnad på att sätta betyg på ett prov eller en genomförd uppgift och på att betygssätta en längre periods skolgång. Tillsammans med några väl valda meningar från läraren kan en siffra eller bokstav ge eleven och föräldrarna en viss information om hur eleven har lyckats med en enskild uppgift, men vad betyder egentligen VG i ämnet svenska? Vilka delar briljerar eleven i och vilka kan förbättras; och framförallt hur?
….En annan viktig dimension som sällan debatteras på andra platser än här bland oss ”skolbloggare” är problemen som uppstår till följd av pedagogernas dubbla roll. Är det någon som tror att elevernas benägenhet att ställa frågor och att ”öppna sig” på det sätt som faktiskt krävs för att göra sig mottaglig för verkligt lärande är opåverkad av att läraren även ska bedöma elevens kunskaper och färdigheter? Jag har upplevt en oerhörd skillnad i elevernas frågor och funderingar när jag har haft förmånen att arbeta som icke betygssättande lärare jämfört med när jag även har rollen som bedömare!
Skriftliga omdömen i ordning och uppförande vill jag knappt kommentera… Är det inte kunskap och färdigheter skolan handlar om? Emma Henriksson talar om ”ett beteende som påverkar elevens möjligheter att lära”. Ja, är det på det sättet så framkommer det väl i såväl betygen som i de skriftliga omdömena och under utvecklingssamtalen? Här snackar vi om en ”härskarteknik” som jag tror är direkt skadlig för det demokratiska samhället.
Länkar till andra bloggar om: skola, skolan, skolpolitik, skoldebatt, utbildning, utbildningspolitik, Skolfront, betyg, nationella prov, skriftliga omdömen, Emma Henriksson, Rossana Dinamarca,
Christermagister 
Jag blev också imponerad. Det var ett trovärdigt framträdande.
Jag blev inte ett dugg importerad. Samma svammel om vad som möjligen skulle kunna vara bra med optimala elevsituationer. Inget prat om vad som verkligen fungerar och framför allt har fungerat innan betygen togs bort. Skolan är en orolig och oredig läromiljö där kunskaperna har försämrats ända från det ögonblick den kommunaliserades och den rikstäckande kontrollfunktionen blev ett skämt. Hur kan man missa realitetskontrollen så…?
Verkligheten ser ut på olika sätt, det finns säkert hundratusen elever och tusentals lärare som inte delar din bild av verkligheten.
Beträffande ordnings- och uppförandebetyg är vi naturligtvis av helt skild uppfattning
🙂 Det hade jag räknat med!
Jag håller helt med Dig om att alla bra lärare inte håller med mig.
Jag menar också att de inte har upplevt det du beskriver, att de arbetar under andra förutsättningar. Bilden av stökiga och ointresserade ungdomar som sprids i media är inte falsk, men den är långtifrån hela sanningen.
Jag har inte sett programmet, men vågar ändå ge mig in i debatten. I Finland har man betyg från åk. 1, villkorskurser på sommaren om man har underkänt betyg och omgång om man har flera underkända betyg och inte läser upp dem på sommaren. Det låter kanske som Sibirien för dig, men den betygshets som finns här har jag varken sett eller hört talas om i Finland. Inte heller den märkliga koppling betyg och person som finns här. Ett betyg är ett kvitto på måluppfyllelse för lärare, elev, skola och föräldrar. Blir det inget kvittot är det läge för felsökning.
Jag hade underkänt i matte några gånger när jag gick i skolan. Varken jag eller någon annan tänkte för ett ögonblick att det skulle ha betytt att man var dum, det tolkades som att man inte jobbat tillräckligt.
Nej fler betyg och bort med de eländiga omdömena. De tar en enorm tid att skriva vilket innebär att under en månads tid håller är undervisningen på lägsta tänkbara nivå. Att skriva dem så att informationen skall vara riktig, uppmuntrande och styrkande är ett konststycke. Ett konststycke få lärare behärskar. Det blir väldigt mycket ordning och uppförande i omdömena och kryptiska små råd som man ska försöka hjälpa föräldrarna att tyda vid utvecklingssamtalet. Särskilt irriterande blir det när det ska vara betyg två gånger om året och omdömen två gånger. Där kan vi snacka om bedömningshets. I språk ska man dessutom bedöma fyra olika färdigheter.
De flesta lärare orkar eller hinner eller kan inte pröva allt det här och skriver sina omdömen utifrån läxprov, vilket betyder att de kan vara fullkomligt missvisande.
Hur kommer det sig att betyg ses som likvärdigt med att sy en gul stjärna på ungarnas ärmar i det här landet, när man lyckas ha ett avslappnat förhållande till dem i de flesta andra länder?
Ja, vad ett betyg borde vara är inte samma sak som hur det behandlas i skolorna och tas emot av föräldrar och elever… Ett problem helt klart!
Det är konstigt att betyg och omdömen inte går ”hand i hand” så att omdömena blev en förklaring till betyget och en handlingsplan. Det skulle underlätta arbetet och göra allt mycket tydligare.
”Jag hade underkänt i matte några gånger när jag gick i skolan. Varken jag eller någon annan tänkte för ett ögonblick att det skulle ha betytt att man var dum, det tolkades som att man inte jobbat tillräckligt.”
Men aldrig som att läraren behövde se över sin metodik?
Betygssätta eller värdesätta?
Allt kan inte och bör inte betygssättas… Varje uppgift eller varje diskussion ska inte vara föremål för betygssättning, det hämmar eleverna – de söker då hellre efter”rätt” svar än tänker själva. Ibland kan det vara värdefullt att man deltagit, lyssnat eller bara funderat själv utan ett ”mätbart” resultat.
Att skriva omdömen är lite av floskelstaplande… Man letar efter passande ord och presenterar åtgärder som man anser behövas för att eleven ska utvecklas, men man kan inte genomföra dem (eftersom det inte finns tillräckligt med speciallärare eller extra resurser). Många ”diagnoser” av elevproblem är snarare felmeddelanden om skolans miljö och struktur.
Jag håller med om det första stycket.
Många behöver helt klart utbildning i att skriva omdömen, men om man som professionell pedagog avgör att en åtgärd behöver vidtas kan man ju inte bara ge upp pga ”resursbrist”… Listan med åtgärder som inte kan utföras bör skickas in till kommunstyrelsen… De har ju en lag att leva upp till… (Jag säger inte att det är lätt, men visst borde det vara så det gick till?)
Jag gillade din fråga om lärarens undervisning. På gymnasiet lade jag helt klart skulden på lärarna. Det gjorde vi alla. Vi hade en rikssvensk lärare som var fullkomligt inkompetent de två första åren. Den lärare vi fick sista året på gymnasiet förbjöd hela klassen att skriva studentexamen i matte. Det skulle förstöra hans rykte, sade han.
När man går på låg- och mellanstadiet är det inte så lätt att bedöma för eleven, men där är det ännu troligare att dålig måluppfyllelse är någon vuxens fel. Läraren, föräldrarna, skolledningen? Varje lärare borde rannsaka sig själv när målen inte nås.
Ja, och trots det är det eleven som ska ha betyget… Om nu betygen i första hand är ett tecken på hur väl skolan har lyckats och ett arbetsredskap för att veta att ”en felsökning” bör påbörjas skulle de ju lika gärna kunna vara ett internt dokument… Eleven får ett omdöme och en utvecklingsplan (som säger mer om vad man lyckats med och hur man ska gå vidare) och skolan behåller betyget (som är lätt att arbeta med i kvalitetsarbetet).
Felet är att de vuxna som borde rannsaka sig själva inte alltid gör det, det hindrar inte att eleven förtjänar sin information också. Jag som jobbar på senare stadier är noga med att ta reda på vad eleverna har för mål och hur mycket krut de är beredda att lägga ner, vare sig målet är ett betyg eller en färdighetsnivå. Men här är det värt att påpeka att jag är språklärare. Språk är färdigheter som är hyfsat lätta att bedöma. Ska mina elever nå höga mål har det också stor betydelse vad de gör på fritiden, därför blir jag mer som en idrottscoach. Tipsar om böcker, tv-kanaler, internetsajter och försöker få dem att ägna en hel del fritid åt att bli bättre på svenska, engelska och franska.
Vi är alla präglade av våra olika erfarenheter inom yrket. Jag har jobbat mest med yngre elever och som speciallärare, vilket gör att jag tycker att riskerna för negativa effekter är större än möjligheterna till positiva.
Kul att det dyker upp en finlandssvensk till som är förvånad över den svenska, nästan förlamande neuros, som betyg utgör i det här landet. Att inte ha betyg är PK, men direkt katastrofalt för den uppföljning och det observandum betyget innebär för föräldrarna och eleven. Ett betyg är en bedömning som visar klart och tydligt var de områden finns, där eleven borde förbättra sig, inte som man i Sverige har lyckats få det till, ett socialt stigma, som sitter kvar hela livet.
Att bristen på betyg är orsaken till, att Sverige halkar allt längre ned på utbildningsstegen i Europa, visar på ett osedvanligt klart vis, att man inte vill ställa några krav på elever överhuvudtaget, det skulle ju ge dem livslånga psykiska trauma.
Att gå ur skolan utan betyg är istället ett livslångt trauma, vilket mycket tydligare borde framgå redan i skolan, speciell för dem, som nu kan gå ut skolan utan någon kunskap överhuvudtaget.
Hur man överhuvudtaget kan motivera bristen på betyg, är för mig en gåta, speciellt i en institution, vars huvuduppgift är att ge kunskap och att kontrollera att den finns…
”Ett betyg är en bedömning som visar klart och tydligt var de områden finns, där eleven borde förbättra sig”
Det är nog i den här åsikten våra olika ställningstaganden egentligen grundar sig. Jag har svårt att se att ett betyg skulle vara någon tydlig information. Det enda det visar är vilket ämne som behöver prioriteras, men ingenting om vilka kunskaper eller färdigheter som behöver utvecklas. Jag tycker att betygen, som information, är oerhört ”flummiga” för att stjäla motståndarnas ord; det är en svepande generalisering som egentligen inte säger ett smack.
Exempel: Föräldrar till en elev som behöver höja betyget i SO kan få för sig att h*n behöver traggla årtal eller blindkartor, när det egentligen är läsförmågan som behöver tränas. Föräldrar till en elev som behöver höja betyget i matte kan få för sig att h*n behöver räkna en massa uppgifter över sommaren, när det egentligen är ”arbetsminnet” som behöver utvecklas. Föräldrar till en elev som behöver höja betyget i NO kan få för sig att h*n behöver studera det periodiska systemet och lära sig växternas namn på latin, när det egentligen är ett ostrukturerat arbetssätt som sätter käppar i hjulet för eleven.
Endast ett skriftligt omdöme med en individuell utvecklingsplan kan ge information om dessa bitar, därför tycker jag att det är bättre att vi satsar på att utveckla dem.
Christer
Nu är du mer än lovligt flummig. Eleven själv bör väl veta var det har skitit sig, om man säger så. Om han inte vet, då är det en katastrof. Jag har också varit elev. Jag har studerat och arbetat på universitet i många år. När jag fått dåliga vitsord har jag varje gång vetat varför. Specifikt. Så dumma är vi inte. Inte i alla fall dom av oss som kan läsa.
Om en elev har läs-och skrivsvårigheter och det inte uppdagas förrän i gymnasiet då är skolan värdelös.
Det bästa sättet att förbättra både arbetsminne och matematisk förmåga, är just att räkna, för att automatisera processen.
Strukturerade arbetssätt lär man sig inte av att läsa om dem. Det är som att tro att man blir snickare genom att läsa en bok. Det blir man inte. Man blir spikare. Snickare blir man genom att först tillverka en fågelholk, sen genom allt svårare arbeten.
Learning by doing. Är det bekant? Och ju mer man dooar , desto bättre blir man.
Alla gånger jag har fått dåliga vitsord, vet jag om att det berott på ointresse och lathet. Eller omprioriteringar, som jag kallade det i skolan.
Men varje prov skulle hem och visas upp för föräldrarna, det skulle undertecknas och tas tillbaka för att läraren skulle förstå att åtminstone en förälder hade sett det. Kommunikationen var kontinuerlig. Det höll inte särskilt länge. Föräldrarna visste hela tiden var ungen låg och de hade ett intresse av att barnet förkovrade sig.
Det förelåg, som Du vill påstå, inga som helst missförstånd om var skon klämde…
Och det är Där jag tror hela problemet ligger
Eftersom det för stunden är för allas, barnets, föräldrarnas, lärarnas och skolans bästa att inte skylta med dåliga betyg, så gör man inte det och när de dyker upp, så friseras de.
Trots att man kontinuerligt förstör massor av barns framtid genom att hymla med kontrollen tills det är för sent.
Jag kan fortfarande inte förstå hur man med gott samvete kan göra det???
Jag kanske borde påpeka det tydligare i mina inlägg, men jag skriver i stort sett alltid med grundskolan i tanken; jag är ju ändå lärare i grundskolan. I det här inlägget har jag den länkade debatten i åtanke, och den utgår från betyg i år 6 och ännu tidigare. Ingenting av det jag skriver gäller alltså på universitetsnivå.
Jag VET med 100% säkerhet att eleverna i år 6 inte vet ”var det har skitit sig” när de får ett samlingsbetyg över terminens prestationer i ett ämne. Det är inget snack om saken att man behöver skriftliga omdömen och utvecklingsplaner för att förtydliga detta, frågan är mest vilket man ska prioritera.
Arbetsminnet kan man träna upp på många olika sätt, och med en elev som har ”matematikångest” kan det vara bättre att träna det på ett annat sätt, för att sedan återkomma till matematiken med bättre förutsättningar att lyckas.
Jag har väl inte skrivit att man ska träna strukturerade arbetssätt genom att läsa om dem!? Snarare tvärtom. Jag skriver ju att läsandet är helt fel sätt.
Att skriva skriftliga omdömen är inte ”att hymla med kontrollen tills det är för sent” (om det görs på rätt sätt). Jag anser alltså att det är precis tvärtom, ett sätt att förtydliga betyget.
P.S. Att förutsätta att eleverna själva vet var de brister är väl flummigt om något? Det anser jag vara motsatsen till ett professionellt förhållningssätt.
ni skriver om olika perioder i barnens liv, men jag har inte alls din tro på samtal och omdömen som underlag. Efter att ha lotsat tre barn genom grundskolan kan jag konstatera att varje utvecklingssamtal har handlat om hur begåvade och duktiga mina barn är. Ibland har jag rent av funderat över vilken klänning som passar bäst på nobelprisutdelningen.
När det blev dags för betyg blev både jag och alla tre ungar långa i ansiktena. Inget de hade hört på utvecklingssamtalen hade lett dem att tro att de presterade medelmåttigt. De blev alltså lurade av systemet, kan man säga.
Ja, sådant är tråkigt, det är därför jag tycker att vi måste utveckla lärarnas arbeten med att skriva omdömen och att hålla utvecklingssamtal. Sedan är ju diskussionen lite tillspetsad, jag är inte helt emot betyg, men tycker att det är viktigare att utveckla de andra bitarna, och jag antar att du inte tycker att man bara ska lämna över ett betyg utan att även bifoga skriftlig information och hålla utvecklingssamtal?
För att ändå driva frågan vidare kan man ju säga att dina barn trots allt fortsatte att prestera ”medelmåttigt”; om de hade fått dåliga betyg och omdömen och känt sig hopplöst värdelösa kanske de hade spårat ur totalt. Jag har ju som sagt arbetat mycket med de elevgrupperna där det är en uppenbar risk.
Precis. Det är exakt vad jag menar. Medelmåttigt. Ribban för svensk skola…
Jag ser mig själv som en medelmåttig lärare som arbetar på en medelmåttig högskola. Jag har varit en medelmåttig förälder som har fått barn som trots att de gått på högst medelmåttliga skolor förvånansvärt nog blivit en smula över medelmåttlighet. Åtminstone i mina ögon.
Genom skoltiden har jag ofta påmint den ena om att spara på ambitionen till de verkliga utmaningarna. Som nioåring är det ingen katastrof att missa en glosa – det trodde jag själv i den åldern då jag alltid tävlade med Kerstin om att vara bäst i klassen (Jag fick faktiskt premium i tvåan och sedan la jag av…)
Eller hur var det Winnicott tröstade de föräldrar som alltid kämpade mot sitt dåliga samvete: ”Good enough”.
En dag kanske jag smäller till med ett litet nobelpris – bara sådär!
Christer, det jag beskriver är skolsignaler som fick mina ungar att belåtet luta sig tillbaka och nöja sig med en mycket lägre arbetstakt än de bekvämt kunde ha klarat av. Sätter man det i ett större perspektiv är det ingen bra sak.
Om betyg får elever att känna sig ”hopplöst värdelösa” har vi misslyckats helt med att signalera kopplingen insats – utdelning. Då är felet inte i betyget utan hos lärarna och skolan.
Mats, det finns ett värde i att kavla upp ärmarna och göra sitt bästa.
Ja, med perfekta skolor och lärare (och föräldrar) finns det få instrument som är förkastliga, men vi vet ju båda två att det även finns stressade och utarbetade lärare som ska hantera verksamheten. Jag är rädd att betygen passar dessa lärare bäst, eftersom det är enklare och går snabbare att klottra ner en siffra/bokstav på ett papper och posta det än att hantera saken på ett lämpligare sätt.
Det är dessutom långtifrån säkert att kopplingen insats-utdelning gäller. Det finns många fler anledningar till att elever inte når de betyg de siktar på!
Helena – visst finns det!
Jag tror vi båda drömmer om en skola som är utmanande. Min oro är att betygen fokuserar på något annat än innehållet. Jag möter studenter som är helt uppluckrade i sinnet av betygeriet.
De ska bli lärare och har 3,5 år på sig att skaffa nödvändiga kunskaper – tyvärr är deras fokus ofta helt inriktat mot examination och betyg. De har liksom knäckt skolkoden en gång för mycket…
Ja, sökläsandet/söklyssnandet som många elever lär sig tidigt (när det börjar bli aktuellt med prov och betyg?) är inte så bra för förståelsen.