Ifrågasättande

Dagens visdomsord står Lisa Magnusson för:

Det talas mycket om att vi aldrig får glömma och detta må vi berätta och så vidare. Men den viktigaste lärdomen är att ondskan är svår att känna igen. Och den viktigaste åtgärd man som privatperson kan vidta för att undvika en ny Hitler och en ny nazism är att jobba på att inte vara ett får. Tänka själv. Ifrågasätta. Våga stå upp mot sådant som man känner med sig inte är bra.

En av skolans centrala uppgifter är att låta eleverna utveckla sitt ifrågasättande, sitt kritiska sinne och utvecklas till självständigt tänkande individer. För att utveckla de färdigheterna måste eleverna vistas i en miljö där sådant är tillåtet; det är ingenting vi kan undervisa om.

Pedagogik för fårskallar

Länkar till andra bloggar om: , , , , , , , ,

Annonser

Om ChristerMagister

Bloggande lärare med fotointresse.
Det här inlägget postades i Debatt och politik, flumpedagogik, Läraryrket, Pedagogik, skolpolitik, Visdomsord och dikter och har märkts med etiketterna , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

25 kommentarer till Ifrågasättande

  1. Kristian Grönqvist skriver:

    Om en av eleverna säger mjau… är det OK då?
    Der är det här som är det stora problemet med generaliserande ”roliga” teckningar. De skickar ut helt fel budskap. Är eleven extra duktig om han säger mjau… eller har eleven helt enkelt inte förmågan att läsa…?
    ”Undertexten” antyder ju att det är fårskalligt att göra som läraren lär…
    Som lärare skulle jag se det som att såga av den gren man sitter på..

    • Christermagister skriver:

      Det är bra Kristian, nu är du kritiskt ifrågasättande! 🙂
      Mitt mål är inte att förmedla en sanning, utan att inspirera till tankar.

      Jag tänker att det beror på vad ”BÄÄÄ!” står för… Om det är en lektion i att uttala ett visst ord på engelska har du naturligtvis rätt, men det kan ju lika gärna stå t ex ”jorden är platt” på tavlan…

      Det finns heller ingenting som säger att läraren måste ändra sig på grund av att en elev ifrågasätter någonting, bara att en närmare förklaring eller djupare diskussion kan vara lämpligt.

  2. Kristian Grönqvist skriver:

    Vi förutsätter väl att läraren fortfarande kan mer än ungarna? Och att han skall fortsätta med det. Och att ungarna tror det också…:-)

    • Mats skriver:

      Vi kan också förutsätta att politikerna definierar innehållet i skolan och proklamerar den rätta historiesynen o.s.v.

      Då blir frågeställningen mycket mer intressant!

      I Hans Lagerbergs bok Lärarna diskuteras de norska lärarnas motstånd under naziockupationen. Jag är inte säker att den svenska lärarkåren skulle visa samma mod vid en liknande situation idag.

      Vad tror ni?

  3. Kristian Grönqvist skriver:

    Mats

    Man kan ju misstänka att en del lärare skulle inta ett politiskt korrekt ställningstagande i frågan och strunta i den verkligt objektiva hållningen och sedan kan de lärde tvista om vilket som var bäst i efterhand.

  4. Christermagister skriver:

    Sedan kan ju saken gälla lite mer ”oskyldiga” ämnen än folkmord, men ändå vara tillräckligt allvarliga. Det är ju faktiskt inte säkert att alla lärare lyckas hålla sig objektiva i politiska och religiösa frågor, genusfrågor eller när det gäller synen på personer med annan etnisk bakgrund t ex. Då är elevernas ifrågasättande oerhört viktigt.

  5. Jan E skriver:

    Handen på hjärtat. Hur många av dagens lärare har upplevt vad bilden illustrerar? Den bilden är snarare hämtad ur svunnen tid då läraren hade kunskapsmonopol i byn och hade mandat att banka lite vett i de olydiga lammen. Idag är det snarare läraren lammet som står framför en flock rytande lejon.

    Rytande lejon har som bekant inga svårigheter med att göra sina röster hörda. Problemet uppstår då rytandet förblir ett rytande utan mening. Jag upplever att många elever tar för sig och verkligen ifrågasätter. Men tyvärr fastnar många i tyckande och inte i innehållsliga frågor i böcker, filmer och musik. Med andra ord saknas det många gånger disciplin, eftertänksamhet och kunskap. Principen är att till varje pris höras och synas. Men å andra sidan är det ledordet överallt i samhället. Huvudsaken är att man är (ö)känd. Paradoxalt nog skapar detta sorl av tyckande ofta en mycket monoton och stel undervisning. Läraren löser det på enklaste sätt genom att hänvisa till vissa sidor i läroboken. Därmed får vi våra rytande fårskallar. BÄÄ!

    • Christermagister skriver:

      Ja, vi måste lära eleverna att framföra sina åsikter på lämpliga sätt och ge dem möjligheter till det. Jag tror också att bristen på inflytande i de viktiga frågorna gör att eleverna tar ut sin frustration genom att gnälla på oväsentligheter.

      • Jan E skriver:

        Detta är ju ofta dilemmat i skolan. De som tar för sig har sällan täckning för sitt tyckande medan de eftertänksamma sällan gör sina röster hörda i offentliga sammanhang. Synpunkterna från de beskedliga kommer fram i skriftliga övningar och prov. Jag vill ju uppmuntra elever att reflektera och vara kritiska men samtidigt stävja tyckartrollen.

  6. michaeleriksson skriver:

    ”En av skolans centrala uppgifter är att låta eleverna utveckla sitt ifrågasättande, sitt kritiska sinne och utvecklas till självständigt tänkande individer.”

    Ur min synvinkel, tom den centrala uppgiften.

    Min egen grundskoltid ligger snart tjugo år tillbaka (känns som mindre…) så jag kan inte uttala mig om hur den svenska skolan fungerar idag. Men: Just denna uppgift försummades helt på min tid. Istället blev vi mer eller mindre indoktrinerade att, texm att Javier Pérez de Cuéllar var det viktigast namn man måste kunna och att FN var en allvis och mäktig organisation, att kärnkraft var ett fruktansvärt misstag och att vi skulle vara stolta att vi som första nation avskaffade den, osv. En gång kom det tom besökare utifrån för att skola oss att hårdrock var djävulsverk, gruppen Kiss var nazister (s-en på slutet var ett två-delat hakkors och inspirerat av SS), o.dy.

    Kritiskt tänkade, vägande av argument för och emot, osv, det förekom inte alls.

    (Jag är skeptisk, men naturligtvis inte säker, vad angår förbättringar i skolan, då svenska media än idag har samma attityd att Den Officiella Sanningen ska sägas—och inget annat.)

    • Christermagister skriver:

      Bra exempel, tack för det!

      Jag tror att det generellt har blivit bättre, men att vi har en bit kvar.

    • Jan E skriver:

      Håller med dig helt och hållet!

      Men jag tycker att skolan verka ha lyckats med sitt uppdrag när det gäller din skolgång. Du har ju utvecklats till en kritisk och ifrågasättande samhällsmedborgare!

      Kanske Siewert Öholm och andra dogmatiker ändå har en roll att spela. Tänk om allt vore strömlinjeformat, förnuftigt och enligt beprövad vetenskap. Ingen skulle behöva ifrågasätta eller kritisera då allting är perfekt. Ingen behöver konfronteras med ”galningar” och självklara ”sanningar”. Kanske behöver vi motstånd för att utveckla kritiskt tänkande. Detta motstånd kan vi lärare stå för. Ser fram emot att få berätta Sanningen för eleverna imorgon.

      • michaeleriksson skriver:

        ”Men jag tycker att skolan verka ha lyckats med sitt uppdrag när det gäller din skolgång. Du har ju utvecklats till en kritisk och ifrågasättande samhällsmedborgare!”

        Från helhetstonen på din kommentar tror jag att ovanståendet är sagt halvt på skämt, men för säkerhetens skull:

        Som jag ser det har jag blivit en kritisk tänkare trots skolan—inte tack vare den. Man bör tex betänka att jag (på egen hand, inte i skolan!) läste böcker om logik och tänkande redan som tonåring, har studerat mycket matematik på KTH, har många års erfarenheter som software-utvecklare (mycket logik), och på andra sätt har mer träning än tom en mycket god skola realistiskt sett hade kunnat ge mig. (Detta bortsett från att jag hade tur vad intelligensen angår, vilket kanske är ännu viktigare.)

        • Jan E skriver:

          Salig är den lärare som förmått elever att läsa på egen hand! Till dem hör framtiden till!

          Men skolan har väl ändå sett till att du har tagit dina första stapplande steg i det mödosamma arbetet att bli en litterat person. Tvingat dig att läsa, tvingat dig skriva dina första alster och tvingat dig att räkna multiplikationstabellen. Det är just detta som är själva grundskolans huvuduppdrag; att lära eleverna baskunskaper.

          • michaeleriksson skriver:

            Det första håller jag med om. Vad angår resten:

            Även om skolan har hjälpt, har den inte hjälpt på ett effektiv sätt, inte på ett sätt som motiverat mig, inte på ett sätt som kan rättfärdigas i kostnader och tid. På många sätt gjorde skolan mer skada än nytta; nästan överallt var den sämre än andra metoder hade varit.

            Tvingat mig att läsa? När jag fått upp tempot (inte tack vare skolan) läste jag frivilligt så mycket att de vuxna klagade.

            Tvingat mig att skriva min första alster? ”Tvingat” är ordet. ”Dödat lusten att skriva.” vore än en annan formulering. Först en evighet av att repetera enskilda bokstäver som lärde mig att hata det fysiska skrivandet, som inte hjälpte mig särskilt mycket (min handstil är fortfarande usel), och som har varit nästan irrelevant sedan jag lämnade gymnasiet (pga datorernas utbredning). Sedan långtråkiga skrivuppgifter som hjälpte med att lära oss riktig grammatik/stavning, men ingenting om hur man skulle skriva bra. Den ”skrivprocess” vi fick lära oss bestod av att skriva en uppsats, skriva om den från scratch, och sedan renskriva den—mer fysiskt skrivande än tankearbete. Inte ens på gymnasiet lärde vi oss mycket vettigt/hade interessanta uppgifter. (Jag gick dock natur, kanske var det annorlunda bland tex humanisterna.) Jag var på gymnasiet innan skrivhatet började släppa—och ett gott stycke över tjugo innan jag började se skrivande som något interessant och värdefullt.

            Tvingat mig att räkna multiplikationstabellen: De första stegen här gjorde jag före grundskolan i en gammal bok min mamma hade haft under sin skoltid. Detta var frivilligt, kul, och spännande. Sedan kom jag till grundskolan och måste sitta igenom timme efter timme efter timme med räkneuppgifter som inte gav mig någonting utom ett tillfälligt hat av matematiken. I sexan hade jag turen att ha en lärarinna som både såg att jag hade en medfödd begåvning för aritmetik och var helt uttråkad. Hon lät mig tillbringa största delarna av mattelektionerna med att läsa—inte räkna. Den något högre matematiken på högstadiet lät mig sedan finna en viss underhållning i matematiken igen. Väl på gymnasiet kom den riktigt interessanta matten—och jag tog mig igenom N-matten på ca en termin, och fortsatta med högskolematte den andra terminen. (Varefter jag nådde en övermättnadoch gick ned till ett mer normalt tempo resten av gymnasiet.)

            Att elever ska tvingas lära sig är helt fel inställning: De ska motiveras att lära sig. Den elev som vill lära sig, lär sig. De som inte vill kanske pluggar så att de klarar ett prov—men inte så att kunskaperna blir bevarade. Motivation och stöd är vad skolan ska ge—inte tvång.

  7. Jan E skriver:

    Jodå, tvång är nödvändigt. Att tro något annat är naivt och direkt skadligt. Ska du strunta i elever som inte vill? Bara för att slippa tvinga dem till saker som de anser sig inte behöva? Inställningen att ansvaret ligger enbart på lärare för att eleven ska lära sig någonting är horribel. Dessutom fråntar man eleven ansvaret för sina studier. Ett ansvar som jag är fast övertygad om att de allra flesta klarar i takt att de blir äldre. Med andra ord bör skolan i mycket högre grad ställa hårdare krav på elever och tro på deras förmåga att ta ansvar. Inte fråga dem vad vill göra eller ”motivera” dem hela tiden.

    • michaeleriksson skriver:

      Tvång är ett misslyckande av läraren, och den som startar med tvång som grundsats har ingenting i ett klassrum att göra. Det kan mycket väl finnas fall där en viss mängd av tvång är nödvändig, men det får absolut inte vara startpunkten.

      I övrigt:

      ”You can lead a horse to water, but you cannot make him drink”: Undervisning som baserar på tvång kommer sällan att vara effektiv—och så gott som aldrig efficient.

      Tvång leder inte till ansvar. Tvärtom är det de elever som börjar gör vad de blir sagda, för att de blir sagda, som växer upp med en reducerad ansvarsförmåga. Hela tanken med tvång i skolan baserar på två grundvalar: 1. Jag vet bättre än du vad skall lära dig. 2. Du är för oansvarig, så jag måste tvinga dig.

      Att ställa högre krav är något helt annat än tvång.

      Det är inte frågan om att läraren på skoltid ska låta eleverna göra det som redan motiverar dem—han ska motivera dem att göra det som står på schemat, använda metoder som gör det mindre tråkigt att lära sig intelligensbefriade saker (tex fysiskt skrivande), angripa ämnesfält på ett sätt som gör eleverna vill lära sig mer, osv.

  8. Jan E skriver:

    Fantastiskt!

    Men hur skulle du lägga upp din undervisning så att elever skulle tycka att det var intressant, spännande, givande och till och med roligt. Kom ihåg att vara tydlig. Visionärt politikersnack gills inte.

    • michaeleriksson skriver:

      Att här konkretisera är svårt pga minst två saker, nämligen:

      1. Olika individer kommer att reagera olika på olika saker, och metoderna som används måste anpassas till individen.

      2. Det är inte möjligt att på fem minuter skriva ned en komplett lösning, tvärtom behöver man långårig forskning. (Sådan forskning finns till en del redan, men tillämpas inte alltid och inte alltid på ett riktigt och bra sätt. Jag är inte heller rätt man att fråga om denna forskning.)

      För att dock ge några hypotetiska exempel baserande på just mig själv:

      o Jag tråkades och frustrades enormt av de mekaniska skrivövningar på lågstadiet, men var när jag var äldre mycket road av korsord. Kanske kunde man ersätta de mekaniska skrivövningarna med enkla korsord, där utformandet av enskilda bokstäver är en sekundär uppgift, men repetitionen ändå leder till en god vana att skriva.

      o Räkneövningarna var lika tråkiga. Dessa kunde man kanske integrera i någon sorts dataspel av en vagt arkad-liknande typ, där man har får poäng, kan se hur man blir bättre, motiveras att jaga mer poäng, osv. (Det finns, menar jag, en del kombinerade dataspel/räkneövningar på marknaden. Om de duger till något och vilka principer de använder är mig inte bekannt.)

      o I många fall (framförallt senare i skolan) frustrerades jag ofta av det låga tempot och informationsinnehållet av lärarundervisning. Att lära samma stoff direkt ur böcker hade varit mindre tråkigt och hade gått fortare. På samma sätt var de pedagogiska program jag såg på TV som barn ofta mycket mer interessanta och lärorika än skolundervisningen—jag lärde mig tex en del naturvetenskap på TV som nioåring som inte dock upp förrän på högstadiet i skolan…

      I övrigt kan man som allmänna principer betänka att en aktiv involvering eller interaktion brukar vara mer interesseväckande än ett helt passivt informationsuppsugande, att en egen entusiasm i läraren kan vara smittsam, att de flesta teman har olika aspekter som är olika ”roande” och att det kan löna sig att visa på de mer roande först (under min skolgång var det tvärtom…), att undervisning som är inriktade på förståelse brukar vara mer motiverande än faktalärning (och är värdefullare—i varje fall när den inte missbrukas av flummskoleförespråkare till att stoppa lärprocessen helt), och att om eleverna vet varför de lär sig något är de troligen mer motiverade.

      Som slutbemärkning: Jag har gärna skrivit mina inlägg i den här diskussionen eftersom temat är viktigt. Dock upplever jag din attityd som onödigt destruktiv, kanske tom som försök att provocera diskussionen i olika riktningar. Således är jag inte alltför interesserad av att fortsätta den.

      • Christermagister skriver:

        Tack för dina kommentarer Michael. Jag har följt dem med intresse, men förstår dig om du ger upp.

        Jan E, det är lätt att trötta ut folk när man ständigt kommer med nya, konfrontativa, frågor. Om du själv ger egna exempel och kommenterar föregående talares svar med mer än ett ord för att sedan slänga fram en ny fråga så tror jag att diskussionen blir bättre. För den är viktig, vilken ståndpunkt vi än har.

  9. Jan E skriver:

    Jag har under alla år som jag har varit lärare läst och lyssnat på många åsikter och expertutlåtanden om skolan. Så långt är allt i sin ordning. Men det som har slagit mig att kommunikationen mellan de som föreläser och målgruppen, lärarna, är att den är bara åt ett håll. 90-95 procent av dessa experter utgår från sina egna skolerfarenheter och berättar hur uttråkade de var och allt de kan har de minsann lärt sig på egen hand. Den ena pedagogiska klyschan efter den andra radas upp; Undervisningen skall mana fram lusten att lära sig, skolan skall vara rolig och spännande. Eleverna skall utforska och söka efter sin egen kunskap, ut med katedern och allt skall kläs i plysch och rosa och alla skall vara världens vänner…
    Efter att ha lyssnat på den sedvanliga upprabblingen av vi lärare borde göra och tänka på så återstår då den mycket enkla följdfrågan som jag som lärare har suttit tänkt på; Hur? När jag eller någon annan lärare ställer denna till synes mycket enkla fråga så börjar lejonparten av dessa experter att sväva på målet, harkla sig och bli lite lätt flummiga. Plötsligt har den nyss så munvige estradören blivit en lätt stammande och osäker liten stackare. Det fanns med andra ord inget bakom de vackra orden och fraserna och vi lärare konstaterade än en gång att kejsaren var naken.
    När jag läser dina inlägg får samma känsla som på merparten av alla föreläsningar jag har varit på. Först en känsla av glädje över att få lite handfasta och konkreta undervisningstips men vart efter tiden lider så blir det samma tyckande. Därav min kritiska och konfrontativa inställning. Man skulle kunna säga att den är ifrågasättande. Men jag ska kommentera dina punkter.
    1. Ja, alla människor är individer och alla är olika. Men hur långt man kan gå i sin individualiseringsiver är en fråga om resurser. Resurser i fråga om antalet elever i klassen och hur många elever du har totalt sett. Dessutom är det fågan om hur många planeringar du har. Låt oss säga att du har totalt 140 elever i sex olika klasser och åldrar. Men andra ord har du år 5, 6, 7, 8 och 9. Alla dessa åldrar har ju sin speciella tjusning och sina utmaningar. Detta är visserligen ett extremfall men de förekommer, och som lärare måste du kunna bemöta svårigheter med ett leende. Hur gör du för att alla elever skall tycka det är roligt?
    2. Forskning behövs men frågan är hur mycket man behöver i det dagliga arbetet. Min erfarenhet är att om man menar allvar med att möta eleverna där de befinner sig så är det mer en fråga om resurser; färre lektioner, färre elever, mindre klasser, bättre arbetsmiljö och färre sidosysslor för lärarna. Möten och olika arbetsgrupper stjäl mycket tid och mental kraft.
    3. Här har du en gigantisk uppgift. Som lärare måste du utgå från vad du tror på och vad de faktiskt kan. Inte vad du tror att eleverna tycker om. Alla elever tycker olika och börjar du fråga vad alla vill göra är du förlorad. Ta kommandot och ge dem ett antal valbara alternativ. Men kom ihåg! Du leder och fördelar arbetet. För det är du som rättar och ska ha koll. Kom ihåg att läroplanen och kursplanerna lämnar ett stort utrymme för tolkningar. Du kan egentlig mening lära ut vad du vill och hur du vill.
    4. Det finns en uppsjö av dataspel och hemsidor i alla möjliga ämnen. Men många skolor har dåliga resurser vad gäller datorer och folk som kan serva dessa. Tyvärr står datasalarna tomma på grund av tekniska fel. Dessutom tenderar dessa förträffliga maskiner bli leksaker och väldigt lite blir gjort.
    5. Mekaniska uppgifter är en nödvändighet. Du kan aldrig komma ifrån att elever måste nöta in multiplikationstabellen, rabbla alfabetet eller skriva skrivstil. Tyvärr har man frångått detta och trott att barn lär sig ändå. Men så är de många som inte kan multiplikationstabellen eller skriva med en skaplig handstil fastän att de går i nian! Jag vet inte hur många prov som jag har returnerat till författaren för att denne skall renskriva. Vad jag menar är att det saknas grunder hos många elever idag.
    6. Nu kommer vi till lärarens roll som estradör. En lärare har runt 1000 minuter undervisning per vecka. Dessa 1000 minuter fördelas på ca 20 lektionstillfällen. Det kan vara alltifrån 20- 120 minuters tillställningar. Dessa skall fyllas med ett innehåll och ge något. Både för eleverna och läraren. Alla lärare vet att en lektion är en som en liten föreställning.Men utan möjligheter att klippa bort eller ta om. Det blir som det blir och det är en del av tjusningen men alla lektioner blir långt ifrån lyckade. Den som påstår något annat ljuger eller pratar i nattmössan.

    7. Men varför skulle faktainläsning och förståelse stå i ett motsatsförhållande? Fakta är en förutsättning för att kunna föra ett resonemang och leda till ökad förståelse. Fakta är ju själva råvaran. Annars blir det som att koka soppa på en spik. Man kan ju låtsas att veta och så kan tycka en massa. Men ökar det verkligen förståelsen? Låt oss ta ett klassiskt exempel: Vilka var orsakerna till franska revolutionen? För att kunna få en förståelse till denna avgörande händelse måste väl eleverna läsa på? Läsningen skall väl bidra till debattklimatet och föra fram tankar och ställa adekvata frågor. Hur skall de annars kunna diskutera adelns privilegier, kungahusets totala verklighetsflykt och vad hungern berodde på? Vidare kan man diskutera den fortsatta utvecklingen; vad var det som gick snett och vilka konsekvenser fick revolutionen för resten av Europa? Först här kan vi börja diskutera historiesyn, perspektiv och varför vi lär ut just denna historia och inte en annan.

    8. Nu kommer vi till själva essensen: Metodiken. Här blir du som många föreläsare lite flummig, svävar ut i allmänna ordalag. Du pratar om förståelse, eleverna skall vara roade osv. Men jag frågar mig återigen. Hur? Tv, datorer, läroböcker, rollspel, studiebesök, eget arbete och allt annat du nämner använder många lärare redan idag. Men hur vet du att en undervisning är bra bara för att den är rolig. Kan det vara så enkelt? Vad en elev tycker är roligt tycker en annan är tråkigt. Hur vet du att alla förstår TV-programmet du visar för klassen? Hur går du till väga när du visar? Sätter du igång burken går och fikar eller stoppar du med jämna mellanrum för att förklara och diskutera. Du kanske låter eleverna titta på hela programmet och ger dem följdfrågor som de kan svara på eller diskutera. Men hur vet du att alla har förstått och att alla har haft roligt?

    När jag frågar dig hur så ville jag ha handfasta tips för att levandegöra undervisning och inlärningsstoffet. Exempelvis hur man kan levandegöra och dramatisera grekiska kolonisationsvågens anledningar och effekter under antiken. Ett tips på det fick jag av en fantastisk föreläsare, historiker och lärare. Gå ut på skolgården. Leta upp en stenbumling eller en bergknalle som inte rymmer alla elever. Beordra klassen att inta bergknallen. Följden blir att det blir väldigt trångt och att en del av självbevarelsedrift förflyttar någon annan sten. Här har du som lärare tillfället att diskutera migration i nutid och historisk tid. Varför flyttar människor från sina hemländer? Varför flyr de? Hur blir bemötta som invandrare och flyktingar?
    Har man inte tillgång till en skolgård med stenbumlingar eller om vädret ställer till det kan man alltid beordra klassen till närmaste grupprum, gärna med dålig ventilation. Pressa in dem och stäng dörren för några sekunder. Snart sker det intressanta saker. Många vill ut. Se till att förvarna kollegor och chef så inte missförstånd uppstår. Det kan ju bli din sista dag som lärare. Men vilken dag!

    • Christermagister skriver:

      Wow, en hel uppsats! 🙂

      Visst är ”hur” oerhört viktigt, men det behövs konkreta situationer för att vi ska kunna ta tag i den diskussionen ordentligt; ofta talar man ju i mer generella termer och visst är det begränsande på ett sätt. Det är också viktigt att lyfta fram alla begränsningar som finns, och det tycker jag att du gör bra. Jag har ofta återkommit till arbetsmiljön på sista tiden, och jag tycker att arbetsgivarna måste börja titta ordentligt på den. Det är t ex inte rimligt att ha en relation som möjliggör individualisering till 150-200 elever, precis som du skriver. Vi borde kräva en arbetsbeskrivning med en ordentlig tidsplan av arbetsgivarna; 1 timmes undervisning berättigar 30 min förarbete och 30 min efterarbete mm mm.

      Men jag tycker också att man måste tillåta sig att ha visioner och att sikta mot stjärnorna, för att inte helt stagnera.

    • michaeleriksson skriver:

      (Då du nu trotsallt gör en konstruktiv insats.)

      Låt oss ta ett annat exempel. Om jag köper en bil och är missnöjd med den, vilken sorts kritik är hjälpsam och vems uppgift är det att fixa problemen?

      o Om jag säger ”Bilen drar 10 liter per mil, men når aldrig högre än 80 km/h.” så måste detta vara tillräckligt för att tillverkaren sedan skall ta sitt ansvar och själv hitta lösningar på dessa problem. Detta är en kritik som tom är mindre detaljerad än vad jag ger av skolan ovan.

      o Vad du frågar efter är att jag som kund ska ge instruktioner om hur dessa problem ska lösas: ”Använd mer aluminium och plast, och mindre stål.”, ”Öka motorns verkningsgrad genom att …”, o.dy. Det kan jag gärna göra—men hur produktivt är detta? Vore det inte bättre att låta de professionella ingenjörerna undersöka saken? De som får betalt för jobbet, har utbildningen, har möjligheten att undersöka hundratals bilar, har resurserna att bygga nya motorer (inte bara på pappret, utan fysiskt)? Säkert ska man se till att andra ingenjörer sätts in än vid den ursprungliga, misslyckande, konstruktionen—men det ska fortfarande vara ingenjörer.

      o Om kritiken vore på nivån ”Bilen suger!” kan man förstå att tillverkaren inte har mycket att gå på, men om han är ärligt interesserad av att förbättra bilen, då ställer han frågor för att få reda på var de konkreta problemen finns. (I det här fallet att bensinförbrukningen är för stor och max-hastigheten för låg.)

      Det är politikernas, pedagogernas, och lärarnas uppgift att fixa skolan—inte elevernas. Framförallt, när jag pekar på att det finns andra bilar (Utbildningsradion, egna studier) som ger mig de prestanda jag vill ha, bör tillverkaren ha nog förnunft att själv titta på dessa: Vad gör de annorlunda eller bättre? Vad kan jag imitera? Ska jag vara kundvänlig och rekommendera dessa bilar istället? Osv. (Detta med förbehåll för patentfrågor och lönsamhetsfrågor som inte har samma karaktär för skolan.) För den delen, när en del bilexemplar (lärare) av samma märke har bättre prestanda än andra, då bör man titta på varför dessa är bättre.

      Vad angår dina numrerade punkter fokuserar de flesta på lärarens (eller den individuella skolans) roll. Om du härmed vill säga att vi utomstående inte ska kritisera för att vi inte skulle klara oss bättre under samma betingelser, så missar du det faktum att skolan som helhet kritiseras, inte bara enskilda lärare. Därutöver, igen, är olika lärare olika bra—och många gör ett sämre jobb än betingelserna tillåter. För frågor som ”hur?”, se ovan.

      5. Mekaniska uppgifter må vara nödvändiga, men detta innebär inte att man måste tråka ihjäl sig. Jag har redan gett två föreslag hur man kan förbättra detta. Andra förslag låter sig säkert finna med tiden, och en av huvudpunkterna i min kritik är just att man ska söka sådana lösningar.

      Härutöver kan man diskutera om mer än en rudimentär handskrivförmåga är nödvändig i dagens samhälle. Och: Dessa repetitioner i skolan har inte gjort min handstil någon sonderlig nytta. Tvärtom har förbättringar kommit genom skrivande som vuxen (tex i just korsord).

      7. Jag har aldrig talat om ett motsatsförhållande: Det handlar om att eleverna till stor del bara lär sig fakta utan förståelse. Därutöver behöver man inte lära sig alla fakta innan man diskuterar—och i efterhand är det viktigare att komma ihåg förståelsen än fakta. Orsakerna till franska revolutionen är ju just ett utmärkt exempel på förståelse—medan de ”viktiga” årtalen, vem-som-hette-vad, vem-som-lät-avrätta-vem, osv, är de fakta som dominerar/-de skolundervisningen. En bra historiebok ser på orsakerna (utveckling, effekterna) i första hand och exakta fakta i andra hand. De skolböcker som jag har sett gör tvärtom. För att ta en analogi med aritmetiken: Är det viktigare att på egen hand kunna räkna ut vad A x B är (historisk förståelse), eller att ha lärt sig multiplikationstabellen utantill (historisk faktalärning)? Jag menar det första. Menar du det andra?

      Framförallt: Icke-triviala diskussioner av historiska sammanhang har jag först sett i vuxenliteratur av olika slag. Säkert fanns det en del försök, men de dög inte till alltför mycket, och var inte av vikt förrän gymnasiet. (På rak arm, möjligen med undantag för industrialiseringen.)

      8. (Se också min inledning.) Det vore naivt att tro på en silverkula som löser problemet i ett slag. En lösning kräver forskning, erfarenheter, experiment, … Att inte vilja försöka bara för att silverkulan fattas är att garantera att inga förbättringar inträder. Att inte vilja försöka för att det finns individuella skillnader—det vore tio resor värre. (Framförallt då en av mina kritikpunkter är just att skolan inte tar tillräckligt hänsyn till individen.)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s