Skolverkets nya statistik om långtidsskolk visar ungefär samma siffror som för två år sedan, och det som framkommer i dagens media stämmer väl överens med vad jag kom fram till i min examensuppsats.
Skolverket, SvD 1, SvD 2, DN
Till min uppsats intervjuade jag 20 st elever i år 9 och på gymnasiet om anledningarna till att de skolkar och vad de anser om skolans åtgärder mot skolk. Resultatet visar att en majoritet av eleverna skolkar på grund av att de flyr obehagliga situationer som uppstår i skolan; att de har svårigheter i ett ämne, känner sig felbehandlade av lärare eller mobbade av andra elever är de vanligaste orsakerna. När jag tolkar intervjuerna och kopplar dem till befintliga teorier drar jag också slutsatsen att det finns en risk att de dominerande skolpolitiska åtgärderna mot skolk i längden förvärrar situationen.
Kortfattat kan man väl säga att jag tycker att skolorna måste bli bättre på att skapa relationer till eleverna, att lyssna på dem och ta deras bekymmer, oro och skräck på allvar. För att lyckas med detta krävs mogna pedagoger och en organisation som ger möjligheter att skapa relationer.
Uppsatsen finns som pdf här. Den är självklart obekvämt akademisk, men jag tror ändå inte att den är alltför tung att läsa… Är du bara intresserad av resultaten och analysen så går det utmärkt att börja läsa på s. 30, även om jag tror att bakgrunden på s. 7-19 är givande om du inte är väldigt insatt i dessa frågor. På grund av utrymmesbegränsningar tycker jag själv att det är många delar som saknas, t ex det viktiga området motivation och hur olika aktörer kan samverka för att motverka skolk; ja, det känns faktiskt som att jag bara har skrapat på ytan. Kanske kommer en uppföljare så småningom! 🙂
—————–
Mer i media: ”Föräldrar straffas för sonens skolk”
Länkar till andra bloggar om: skola, skolan, skolpolitik, skoldebatt, utbildning, utbildningspolitik, skolk, ogiltig frånvaro, grundskolan, gymnasiet,
Christermagister 
I neddragningstider har vi diskussioner om det viktigaste i vårt arbete som är relationer. På IV finns många långtidsskolkare och de säger alla att det är lärarna och det faktum att vi tar oss tid med dem, som är den största skillnaden mot grundskolan. Visst är det sorgligt att de ska behöva vänta så länge på det. Ännu sorgligare blir det om vi inte har personal nog till att hinna med det heller.
Och motivation ja. Det är svårt att motivera en elev som man inte har en god relation med.
Synliggöra – ett ord jag först tänker på. Ett av ledarskapets viktigaste ord. Ska du få andra att prestera eller vara delaktig i något måste du synliggöra.
Är det inte det som är lärarens uppgift i klassrummet. Alla måste få komma till tals. Även de som inte är kvickast i huvudet eller har hämningar av olika slag. Läraren är ju faktiskt klassrummets ledare.
Ja, att ”synliggöra”, ”se” och ”bekräfta” varje individ, men också att kunna hantera gruppen och de processer som sker inom den och att samverka med hemmet.
Pingback: Skolk och skyddad identitet i skolan « Tankar om skolan i media
Har vi skolplikt eller inte? Är det föräldrarnas fel eller inte?
Varför skall lärarna överhuvudtaget lastas för att ungarna inte vill gå i skolan? Ni har redan problem i skolan, varför ta på Er ett problem som inte är Ert?
Överför detta ansvar till dem som det tillhör.
Föräldrarna.
”Har vi skolplikt eller inte?”
Ja, det har vi, och just därför är det så viktigt att skolan tar ansvar för hur eleverna behandlas under skoldagen. Majoriteten av eleverna i min undersökning, och i många andra, skolkar för att de flyr från saker som drabbar dem i skolan.
Ansvaret för de problemen måste skolan ta på sig. Att kräva att föräldrarna tvingar barnen till skolan för att bli felbehandlade, kränkta av lärare och mobbade av andra elever är orimligt och oetiskt. Dessutom ligger ansvaret för att skapa goda kontakter med föräldrarna, så att man kan samarbeta för att lösa problemen, på skolan; just för att vi har skolplikt.
Nädu Christer
Jag skojade inte. Det många fler barn i världen som inte har möjlighet att gå i skola överhuvudtaget. Om våra barn inte vill det, skicka dem till Afrika, och ta hit några afrikanska barn, som glädjestrålande skulle gå i den skola svenska barn ratar. Allt ÄR INTE skolans fel.
Felet är att det inte spelar någon roll om man går där eller inte. Vill man inte gå i skola, så är det skolans fel… Varifrån kom den sanningen?
”Ni måste hjälpa mig, jag får inget arbete för jag trivdes inte i skolan…” Var hittar Ni incitamentet i det påståendet?
”Vi har så taskiga lärare, att jag inte vill gå dit…?”
”Det är ingen ide…Jag lär mig ändå ingenting…?”
”Jag vill inte vara med på idrotten, men skall bli som Ronaldinho…?”
”Jag tycker inte om läxor, men det skulle vara schysst att få Nobelpris…?”
Menar Ni verkligen att flickor och pojkar på 10 bast kan ta ansvar över sin framtid…?
Nej, ALLT är förstås inte skolans fel, men de brister som finns skadar det väl inte att rätta till?
En fråga som avviker från ämnet, men sitter där som en vass liten sten i skon ändå: varför ber du om ursäkt för språket i uppsatsen?
Det är inte i första hand språket jag ber om ursäkt för, snarare formen. På grund av att jag valde en lite udda undersöknings- och redovisningsmetod var jag tvungen att lägga mycket kraft på att motivera den för att få uppsatsen godkänd. De delarna av uppsatsen är inte direkt relevanta för någon som bara läser för att ta del av själva innehållet.
Dåså – du hade ett klart syfte med att göra den som du gjorde den, jag ser inte någon som helst anledning att be om ursäkt för detta. Jag börjar ana en viss snobbism i detta med språkbruk och form, det akademiska språket och de vedertagna formerna betraktas med visst löje och den som uttrycker sig simpelt talspråkligt betraktas som genuin. Det är lite synd.
Pingback: Funderingar om skolket « Anne-Marie Körling
Pingback: Fortfarande ingen idédebatt om skolan « Johan Frick