Skolans samhällsorienterande ämnen har debatterats flitigt på sista tiden. Vilka tidsepoker ska vi lägga fokus på när vi läser historia? Varför domineras böckerna av män? Ska kristendomen ha en särställning i religionsundervisningen?
Det blir oerhört tydligt att man ser undervisningen i skolan som uppdelad i olika block som inte har någonting med varandra att göra; precis tvärtemot hur det bör vara. Jag tycker att vi bör arbeta mer tematiskt i skolan överhuvudtaget, men inom SO blir det extra tydligt att det är oundvikligt. Hur kan man läsa religion utan att läsa historia, och tvärtom? Och hur kan man läsa samhällskunskap utan att nämna historia och religion? Vi måste se allt lärande som en enhetlig utveckling, och inte som separata snuttar av faktakunskaper.
Inom KD anser man förstås att kristendomen bör ha en särställning i kursplanen för religionsundervisningen: ”Det är bara att slå upp almanackan för att inse vilken stor roll kristendomen spelar för vårt lands kultur, tradition och historia.” (SvD) Björklund håller med: ”Kristendomen har varit totalt dominerande i vårt land de senaste tusen åren. Hela vår kultur och vårt samhälle har vuxit fram i symbios med den kristna religionen. Det är självklart att kristendomen ska ha en särställning”. (Länk)
Den elev som lyckas ta sig igenom de första skolåren i en svensk skola utan att lära sig hur religionen har påverkat almanackan och våra högtider skulle jag vilja se, och det har inte mycket med organiserad religionsundervisning att göra. Att samhället har vuxit fram ”i symbios med den kristna religionen” är uppenbart, men varför har det i huvudsak med religionsundervisningen att göra? Det är ju samhällskunskap. Politikerna kan inte fortsätta att granska ett ämne i taget och låtsas som att de inte påverkar varandra. Det leder till ett oerhört ineffektivt arbete där eleverna inte når målet med undervisningen; att se de historiska sambanden och hur religionen fortfarande påverkar samhället.
————————————-
Morrica skriver mer om holistiskt tänkande
Länkar till andra bloggar om: skola, skolan, skolpolitik, skoldebatt, utbildning, utbildningspolitik, religion, historia, samhällskunskap, SO, samhällsorienterande ämnen, KD, Kristdemokraterna, Björklund, Jan Björklund,
Christermagister 
Inget annat kan göra mig så arg som införandet av en herdevidskepelse från mellanöstern i vår skolor och att göra det på ett sådant sätt att det representerar en slags sanning. Jag tycker visst att religionsundervisning skall finnas på skolschemat, men ur perspektivet, att det är den största blåsningen i världen och bra bara för makthavandes intresse för att hålla folk på mattan.
Jag tycker fortfarande vi skall ha betyg och att skolan skall förstatligas, men att införa vidskepelse är direkt människofientligt och vidrigt.
Det är ungefär som att införa islam i Sverige som obligatorisk huvudreligion med hjälp av skolplanen.. För det var så den andra herdereligionen infördes i Sverige på sin tid.
Med svärd, mördande och husförhör.
Nu handlar det ju inte direkt om att införa någonting, utan snarare om takten i nedmonterandet…
Att religionen har påverkat, och påverkar, vår kultur och vårt samhälle är ju ingenting vi kan blunda för, men jag tycker också att man ska koncentrera sig på dessa bitar.
Om det ska ske någon uppdelning av ämnen så skulle jag gärna se att religionshistoria, historia och samhällskunskap slogs samman till ett ämne och att de mer andliga bitarna av religionen och ”de stora frågorna” bildade ett annat ämne som inkluderade filosofi och olika religioners syn på människan och universum.
”Herdevidskepelse” – det ska jag komma ihåg! Jag har för mig att det var någon som trodde att ”den brinnande busken” var en erotisk film…
Jag skulle fortfarande gärna se en faktisk redogörelse för det omtalade kristna inflytandet på svenska kultur. Utanför kyrkorna ser jag inte mycket av det.
Jag tänker främst på kalendern och högtiderna (även om de är ”kidnappade” så är de ju färgade av kristendomen), språket (ordspråk/talesätt mm) och litteratur, film mm… Utan insyn i kristendomens grundläggande tema och berättelser tror jag att ganska många böcker, filmer, teaterföreställningar osv blir ganska svåra att skapa mening i…
Samtidigt ställer det oerhört höga krav på grundskolans timmar i religionskunskap om du ska få alla de behoven tillfredsställda. Hur gör du sen när du ska se och lyssna på Wagners Nibelungens ring?
Själv minns jag inte att man fick lära sig så många talesätt mer än det om nålsögat och kamelen. Det hade dock varit en poäng om man åtminstone fått veta att kamelen var en felöversättning av ”grovt rep”.
Den faktiska nyttan av talesätten har uppdagats mig allteftersom: ”Nej, vi är inte ett par, vi känner varandra i biblisk bemärkelse”
🙂
Helst vill jag inte ha några ”timmar i religionskunskap”. De bitarna ska vara integrerade i större teman. Religionshistorian sammanfogas ju lämpligen med den ”allmänna” historian och dessa bitar hör snarast ihop med svenska och musik. Eleverna ska lära sig att förstå vår historia så att de kan dra lärdom av den och de ska lära sig att förstå sin omvärld; både samhällets funktioner och våra uttrycksformer. Historiska personers tro och bibliska berättelser är en del i detta, men varför plocka ut dem ur sitt sammanhang? Det försvårar förståelsen.
Pingback: Söndagskrönika om skolans arv « Under den lugna korkeken
Man må tycka och tänka vad man vill om kristendomen eller någon annan religion. Men även de som intar en direkt avisande ställning mot religion har nytta av kunskap. Om inte annat för att bemöta det man med emfas kallar vidskepelse. Tyvärr har de värsta religionsbelackarna grava kunskapsluckor i ämnet och beskyller i allmänhet religionen och i synnerhet kristendomen för att begått en mängd övergrepp mot mänskligheten.
Vid närmare eftertanke så förstår varenda människa att inte alls handlar om religion i första hand utan att makthungriga och giriga människor använt religionen som slagträ. Har det inte varit religion så har det varit hudfärg eller politisk åskådning som utgjort incitamentet för att starta krig eller för att förtrycka. Det allra tydligaste exemplen på icke-religiöst förtryck är kommunismens terror i Sovjetunonen och Kina.
För att återknyta till ämnet så tror jag att det vore förödande om kristendomen förlorar sin särställning i religions-och historieundervisningen. En stor del av vår kulturhistoria har ju sin grund i denna religion. För att försöka förstå hur människorna tänkte, kände och varför de agerarde som de gjorde måste vi ju ha kunskap i kristendomen. Slutligen handlar det varken om husförhör, katekesläsande eller indoktrinering utan kunskaps-inhämtande om en livsåskådning bland många andra.
Almanackan ,ja. Många av våra traditioner är fortfarande ”hedniska” t.ex midsommar. Julablotet (Sol invictus i romarriket) har de kristna försökt ta över, med begränsad framgång för nog är julmaten och julklapparna populärare än julottan? Allhelgonadagen flyttades till hösten för att konkurrera med hedniska höstfester och midsommar är ingen kristen högtid. Återstår då påsken med dess inslag av vårrit (påskris, ägg, kycklingar). .
Kristendomens betydelse för t.ex lagstiftningen är inte särskilt betydande. Den bygger till stor del på romersk rätt, och civilrätten också på landskapslagarna. Vi är inte för slaveri t.ex som gamla och nya testamentet. Vilka ”sedvänjor” (är specifikt kristna? Bröllop och begravning förekommer överallt. Jag kan inte erinra mig om jag någonsin har utövat någon specifikt ”kristen” sedvänja.
Kristendomens påverkan på det svenska samhället är grovt överskattad och det är på tiden att detta rättas till.
Det är riktigt att kyrkan ”adopterade” en rad sedvänjor. Förmodligen som en del av marknadsföringen av den kristna läran. Men hur kommer det sig att vi överhuvudtaget vet något om den hedniska asatron?
Ytterst få asatroende var läs-och skrivkunninga och ägde de den kunskapen hade de förmodligen varit i kontakt med kyrkan. Allt tyder ju på att vikingarna gjorde sin egen variant av det latinska alfabetet och de ristade sina alster på stenar.
När väl kyrkan hade etablerat sig och konsoliderat ställning i Sverige så kom kristendomen att sätta djupa spår i den svenska kulturen. Kyrkan har påverkat och utvecklat det svenska språket, teknikutveckling, kunskapsförmedling, introducerat skriftspråket, kyrkoarkitekturen, konsten, musiken, skolväsendet och litteraturen? Ja, till och med Sveriges flagga bär ju vittnesmål om kyrkans påverkan.
Kyrkan har inte varit upphov till alla dessa uppfinningar men att ”rätta till” och förminska kyrkans enorma roll som kulturförmedlare är ju ren historieförfalskning. Oavsett om man tror eller inte tror på den kristna läran.
Jag tror inte att någon är ute efter historieförfalskning. Precis som jag skriver i inlägget kan vi inte hålla på och granska ett ämne i taget. Allt det du nu beskriver har en självklar plats inom ämnet historia, om vi måste dela upp dem. Det har ingenting med dagens elevers tro att göra. Som jag skrev i en kommentar ovan:
”Om det ska ske någon uppdelning av ämnen så skulle jag gärna se att religionshistoria, historia och samhällskunskap slogs samman till ett ämne och att de mer andliga bitarna av religionen och ”de stora frågorna” bildade ett annat ämne som inkluderade filosofi och olika religioners syn på människan och universum.”
I ett sådant ämne är det självklart att ingen religion eller filosofi har en särställning; separera historia och samtal om livsfrågor så blir det hela mycket enklare…
Jag tror att den ämnesuppdelning vi har idag duger gott. Exempelvis samhällskunskap är ju redan ett slags ämnespyttipanna av sociologi, statskunskap,nationalekonomi, juridik och historia. Likadant är det med historia, religion och geografi.
Religionsfilosofi eller filosofi måste också förankras i en historisk kontext. Hur vi än vrider och vänder på ämnena så kommer vi tillbaka på det specifika kulturarv som kristendomen har försett oss med. De allra flesta av oss i Sverige är åtminstone kulturellt kristna och skulle behöva ha lite bättre kunskaper i ämnet kristendom. Jag har alltid premierat kristendomskunskap för att eleverna skall ha en grund. Kristendomens centralgestalt åkerkommer ju när vi läser om syskonreligionen. I det mötet kan det vara bra att veta var den kristna synen det hela är för att förstå hur muslimer och judar ser på det hela.
Religion? Det viktigaste är väl (i mina ögon) att man har ett religionssociologiskt och religionspsykologiskt tänk i undervisningen – alltså: Vad betyder religionen för/i ett samhälle och vad kan den ge en enskild människa, eller en grupp av människor?
Vi studerar ”fenomenet” religion och använder t ex kristendom och islam som exempel som visar princperna som är gemensamma för alla religioner. T ex bön, myter, mystik, tro, livsmönster, dyrkan, kult, lära, skapelse, livets mening osv.
Det är i alla fall roligare än att plugga in var dopfunten står i katolska kyrkan (har sett prov med den frågan…)…
http://magister-janne.blogspot.com/2010/01/behorighet-i-skolan.html
Inte samma janne…:-)
🙂 Ni är tre stycken Jannar som brukar kommentera, men för det mesta är det tydligt vem som är vem…
Skaffa en Gravatar så blir det ännu lättare:
http://sv.gravatar.com/
Janne hit och Janne dit. Ok, jag går med på kalla mig Jan E i fortsättningen. Hursomhelst så avslöjar ju namnet vilken ålderskategori som debatterar. Vi tillhör snart de lomhörda, krumma och med en väl tilltagen mittbena.
Jag håller med Janne nummer 2. Han med religions-sociologiska tankegångarna. Vem bryr sig om var dopfunten kan vara placerad i en katolsk kyrka? Eller i vilken ordning man gör korstecknet. Tyvärr lägger många läromedel tyngdpunkten på ritualer och inte på själva tron. Å andra sidan kan de vara ett vanskligt företag att försöka sig på att beskriva kristendomen när det finns tusentals varianter. Samma dilemma gäller ju många andra religioner. Jag har en viss förståelse att man hamnar i ritualträsket och för att undvika minfältet av trosuppfattningar. Man riskerar ju alltid att stöta sig med någon. Samtidigt är ju detta som man längtar efter. En riktig intellektuell duell där skägg, turbaner, nunnedok och flätor yr. Helst skall man ”bannlysa” varandra också. Bort med all konsensustänkande! Men jag är väl ett nättroll som verkar vid mörkrets timmar och förvandlas till sten vid dagsljus.
Tyvärr kommer de nya kursplanerna att innebära att det blir ännu svårare att få till något tematiskt arbete. Nu finns en gemensam SO-kursplan och det är bra mycket bättre att arbeta utifrån en sådan.
Jag vet inte om man ska skylla på kurspalanerna när det gäller tematiska upplägg. Min upplevelse är att tematiska arbeten stupar sin egen på grandiositet. Början av terminen är många lärare utvilade och energiska. Storvulna planer tar form och de flesta är entuiastiska, elever som lärare. Efter en tid börjar man skönja sprickorna i muren. Eleverna och lärare blir sjuka, lektioner ställs in, den j..vla historieläraren vabbar igen…med tiden blir lektionerna och undervisningen lidande. Planeringen spricker och alla tröttnar på revolutionstemat. Slutar att man själv ställs inför elevernas revolutionsråd och får ultimatum om att gå tillbaka till den gamla goda tiden. Vi vill ha lärobok, fylleriövningar och vanliga prov!
De teman som har funkat är de som lärarna har smugit in efter att ha pratat ihop hur man ska få exempelvis historia, religion, fysik och biologin att komplettera varandra.
Till exempel om jag som religionslärare tar upp skapelsemyter och deras betydelse så kan biologiläraren kanske synkronisera sin undervisning med att ta upp Darwin och hans evolutionsteori. Däremot tror jag att man inte ska bland in för många kockar så att eleverna tänka på jordens tillblivelse i alla ämnen.
Holistiskt/tematiskt tänkande i all ära men det blir tyvärr ett svart hål som slukar allt och alla sin närhet.
Jag har alla SO-ämnena i min tjänst (och utbildning). Det gör det enkelt att väva in de olika ämnena. T ex geografi- och samhällsperspektiv på fattigdom. Detta är ämnen som läroböcker i båda ämnen tar upp. Det blir omöjligt att dra gränsen i ett sånt arbete om man skulle sära på betygen. Med den nya ”möjligheten” att fritt välja ämnen blir det svårare att samköra, då man kanske måste ha en religionslärare, en historielärare osv. Den idén ”suger”…
Jan E skriver:
”Slutar att man själv ställs inför elevernas revolutionsråd och får ultimatum om att gå tillbaka till den gamla goda tiden. Vi vill ha lärobok, fylleriövningar och vanliga prov!”
Det håller jag inte med om. Eleverna i mina klasser arbetar inte så läroboksstyrt utan jag föredrar andra metoder istället. Eleverna uppskattar gruppövningar, loggböcker, kortskrivningar, muntliga redovisningar och diskussioner före prov. Men visst, man får ”uppfostra dem” i vad SO handlar om.
För att nå målet att min sjua skulle förstå begrepp och metoder kring reklam så ordnade vi en ”reklambyrå” med en tävlig om att göra bästa anti-rökreklamen. De andra eleverna i klassen bredvid som satt med läroboken och prov ville vara med i min grupp istället… De tragglade med romarriket, vilket jag sällan gör (aldrig?)…
För att förstå och lära mer om demokrati skrev vi insändare i lokaltidningen (alla publicerades och eleverna var mäkta stolta…). Boken får aldrig vara målet, ja kanske i bland då man behöver ett andningshål ett par veckor efter flera olika teman med loggböcker och uppsatser att rätta. Film är ett bra media också.
Om det blir strul en timme så får man väl lägga in den sen, jag har inte brottom att bli klar. Man kan ju alltid omplanera lite…
För övrigt heter jag också Jan E, men håller mig till magister-janne istället 😉 Ha det!
Om en lärare har alla SO-ämnen så löser det sig ju automatiskt med undervisningen, men det gör ju diskussionen om vad som ska stå i respektive kursplan ännu mer irrellevant…
Visst möter man motstånd från olika håll, och råkar ut för praktiska problem, när man försöker arbeta tematiskt… Jag tror att det är viktigt att bestämma sig för vad man själv anser leder till de bästa resultaten och hålla sig till det, sälja in idén… och att man räknar med de här avbrotten i verksamheten från början när man planerar arbetet. Att ovanliga situationer uppstår är ju inte ovanligt… 😉
Jag har fått reaktioner liknande det exempel som jag skrev i mitt inlägg. Av ren självbevarelsedrift och för att undvika leda så varierar jag min undervisning. I den meningen struntar jag faktiskt fullständigt i eleverna. Har man som jag arbetat i en organisation där man varje år undervisar samma åldersgrupper så är man nog tvungen. För vem orkar dra samma vals om adelns privilegier. stormingen av Bastiljen och eden i bollhuset varje år? Efter ett antal år kommer man väl att drömma om att lärare hade samma ”korrigeringsmetoder” som Robespierre och att man avslutar karriären på samma sätt som han.
Kan bara instämma. Med åren så stryker man friskt i det som man bara skulle arbeta med. Det blir så himla trist att göra samma område år efter år, värst om man har t ex två åttor och ska samköra.
Trist att läsa exakt samma loggböcker till 60 elever, man kräks…
Fast vissa saker är så kreativa att de återkommer.
T ex På liv och död, ett arbete/tema i sv/so där vi besöker krematoriet, träffar en präst, kollar in begravningskapellet och intervjuar släkt och andra om livsfrågor, diskusterar, ser film, gruppövar samt spelar teater inför föräldrar på temat På liv och död…efter fyra år blir det bara bättre…/J
Bra idé förresten med gravatar…/J