Mobbning och skolk

Nästan alla svenska skolors arbete mot mobbning får underkänt i en granskning av Skolinspektionen. Den visar att trakasserier förekommer varje dag. (AB, SvD)

Skolinspektionen skriver att elever både kränker varandra och känner sig kränkta av personal, att låg vuxennärvaro under den tid när eleverna inte har lektion ökar mobbningen, att dåliga relationer mellan lärare och elever gör att eleverna inte berättar om vad de utsätts för och att eleverna sällan får hjälpa till i kartläggningen av riskområden i skolan.

Jag skrev precis klart mitt examensarbete på specialpedagogprogrammet. Ämnet var ”skolk” och resultaten och slutsatserna i mitt examensarbete går nästan direkt att överföra till Skolinspektionens resultat om mobbning. Även de skolkande eleverna känner sig ofta kränkta av andra elever och lärare, goda relationer med lärarna kan lösa problemen inom även detta område och inte heller när det gäller att motverka skolk får eleverna hjälpa till i kartläggningen.

Slutsaterna är ju ganska uppenbara; pedagogerna måste ha färre elever att undervisa så att det finns en möjlighet att bygga goda relationer, man behöver fler arbetstimmar som inte är schemalagda och eleverna måste tillåtas vara med i processen.

Björklund efterlyser civilkurage hos personalen så att de inte ignorerar tecken på mobbning. Självklart Herr Minister, och jag tror att det bästa sättet att öka personalens åtgärdsfrekvens är att se till att de inte är upptagna med fullt så många schemalagda lektioner eller annat pappersarbete. En självanmälningsplikt, typ Lex Maria, tror jag också är nödvändig. Vi har ett stort problem med att lärare inte vågar påpeka brister i den egna verksamheten eller hos kollegor i dagens klimat.

Björklund tror också att arbetet mot mobbning kan förbättras med införandet av den nya skollagen.

I den klargör vi tydligt hur mycket en lärare får ingripa. Vi gör det möjligt för skolan att splittra mobbningsgäng och dela upp individerna på olika skolor. Det har inte varit möjligt tidigare, säger han. (AB)

Hmm, ja, det kan hjälpa i de mest extrema fallen, men inte i de flesta fall och aldrig förebyggande. Det krävs mer genomgripande förändringar för att klara av mobbningsproblematiken. Den dåliga nyheten är att de åtgärderna är dyrare än en liten lagändring, men den goda nyheten är att minst hälften av skolkproblematiken kommer att åtgärdas på samma gång.
————————-
Uppdatering
: Ett nyare inlägg om skolk finns här och ytterligare en artikel i AB Sluta skylla på den mobbade.

Länkar till andra bloggar om: , , , , , , , , , ,

Advertisements

Om ChristerMagister

Bloggande lärare med fotointresse.
Det här inlägget postades i Debatt och politik, flumpedagogik, Läraryrket, Pedagogik, skolpolitik och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

48 kommentarer till Mobbning och skolk

  1. Bra skirivet ! Om du pekar ut brister i den egna verksamheten och hos kollegor så är det bara att hoppas att de tar till sig kritiken på ett positivt sätt. Annars är det stor risk att du blir nästa mobbingoffer på arbetsplatsen. Lycka till och hoppas du behåller civilkurraget i arbetslivet också !

  2. MarySaintMary skriver:

    Lite OT, men kom att tänka på en artikel jag läste häromdagen. Björke Skola, en liten landsbygdsskola med ~30 elever, ligger i riskzonen för att läggas ner för femtioelfte gången i ordningen. Jag gick själv där på 90-talet och det var samma sak då. Och precis som då kämpar folket i bygden för att få behålla skolan (självklart, utan skola kommer ju inga barnfamiljer flytta dit osv). Men det här var ett nytt argument. Ordföranden i ortens byaråd säger:

    – Vi har satsat mycket på It-kafé och bibliotek här. Det är hög kvalitet på skolan, barnen är trygga och det finns ingen mobbning. I utredningen finns inget om det mjuka värden vi har på landet.

    Då undrar jag, hur kan ordföranden i byarådet veta att det inte existerar någon mobbning på skolan? Kan ens lärarna vara säkra på en sån sak? Finns det skolor helt utan mobbningsproblem?

    Hela artikeln: http://www.folkbladet.se/nyheter/finspang/artikel.aspx?articleid=5093605

    • Christermagister skriver:

      Det kan ju vara så att de inte är medvetna om existerande problem, men i små grupper har du ju en större möjlighet att bygga goda relationer både eleverna emellan och mellan lärare och elever.

      • MarySaintMary skriver:

        Nja, jo…kanske det. Men jag har gått på den skolan (tror dock inte någon personal från den tiden jobbar kvar idag), och det var mer nackdel än fördel att det var ”litet och mysigt”. Största mobbaren var lärarens barn, många var släkt och de som kom utifrån (från byarna runt omkring) hade inte riktigt samma status, om vi säger så. Vi var nog visserligen några fler elever då, kanske 50.

  3. Ping: Javisst, herr minister « Tysta tankar

  4. Janne skriver:

    Kul att få veta vad ditt examensarbete handlade om! 🙂

  5. Kristian Grönqvist skriver:

    Jag är lite undrande eftersom jag är gammal. Börjar man inte lektionen med att skriva upp vem som är borta?

    Har man varit borta, bör inte föräldrarna kontaktas för att fråga varför?
    Vems är ansvaret för att eleven är borta?

    Jag är säker på att de flesta föräldrar skulle vara tacksamma för ett initiativ där man meddelar att barnet inte är i skolan.

    Om man efter de första timmarnas frånvaro inte kan få reda på varför eleven är borta, bör man kanske fråga sig om andra incitament är orsaken?

    Droger, mobbning, barnmisshandel hemma etc.

    Vart har de enkla medlen försvunnit ?
    Ha en liggare och skriv upp dem , som inte är närvarande varje timme.

    • Christermagister skriver:

      Jo, precis så gör man… (För det mesta.) Vissa saker förändras inte. 🙂

      P.S. Nytt är väl att man på vissa skolor kan få ett SMS om att eleven är frånvarande eller att man kan logga in på en speciell internetsida och sjukanmäla och kolla frånvaron.

  6. Harald skriver:

    Jag hörde inslaget på radion igår. Flera gånger till och med i och med att det tjatas så förbenat. Det slog mig var att enbart den påstått utsatta gruppen kom till tals. Den andra, dvs vi lärare, var helt uteslutna att kommentera! Jag har följt ”skoldebatten” nu under ett antal år och det är samma visa nästan varenda gång. Vi lärare kommer inte till tals. En helyrkeskår som i de allra flesta fall har elevers bästa i sitt sikte får inte ens göra sin röst hörd. Inte ens i så viktigt område som mobbning!

    Dessutom förenklas ju problemet så till den milda grad att lärarna gör inte sitt arbete. Hur kan man påstå något liknande. Jag undrar vilka som inte gör sitt arbete. Jag undrar vilka som är mobbade om vi ser det ur större perspektiv. Dit kan vi nog med lätthet sälla lärararna. Vilen annan grupp ställs i den publika skamvrån som lärarna? Tala om mobbning!

  7. malene skriver:

    Jag som är både fd lärare (jo, jag vet jag gav upp) och mamma till en tjej som varit mobbad under flera års tid utan att skolan kunde stoppa den/ville stoppa den/ansåg att det fanns något att stoppa – tänker så här.
    När man själv inte är den utsatta är det svårt att sätta sig in i den utsattas problem, det ser ju inte så farligt ut utifrån. Det blir ofta så, enligt min erfarenhet då, att man menar att barnet som känner sig mobbad och föräldrarna till barnet avfärdas med att ”det var väl inte så farligt”, ”de andra barnen ville inget illa”, ”de andra har ju sagt förlåt”. Det spelar ingen roll om det är en skola med 1000 elever eller en skola med två elever – om inte läraren tar det mobbade barnets situation på allvar.
    Så har vi ju föräldrarna till mobbarna… Det är klart att inte MITT barn har gjort något, hon säger ju att hon inte gjort något och hon ljuger ALDRIG.
    Det är inte lätt för lärarna att styra och ställa i allt som händer, men steg 1 är att lita på att det barnet som säger sig vara mobbad verkligen är det. Det finns inget självändamål i att vara mobbad, alltså finns det ingen som säger sig vara mobbad utan att vara det. Och ge inte det mobbade barnet skulden för att han/hon är mobbad – för det är aldrig det mobbade barnets fel!

  8. Plura skriver:

    Det är den som är utsatt för mobbning som har rätten att vara kränkt. Det kan inte en lärare, rektor eller skolchef avgöra. Så är skollagens kapitel 14a och diskrimineringslagen skriven.

    Allt annat är fel. Dessutom är det skolhuvudmännen som har det strikta ansvaret för mobbningen enligt lagen. Det är alltså inte den kränkte som ska bevisa att h*n just är det, utan huvudmannen som ska bevisa att de gjort allt för att mobbningen inte skulle utförts.

    Och till er kära medkommentatorer i denna tråd – det är rätt ointressant att försöka lägga skuldbördan på någon enskild eller att vi inte har tid med det som lärare. Men jag kan, likt BEO, konstatera att bristerna är stora i skolan på detta område trots att det är ett av huvudmomenten i läroplanen – Normer och värden.

    Dessutom är kunskapen om lagstiftningen begränsad. I den finns krav på att skolan ska kartlägga och sätta mål för arbetet med kränkande behandling – en årlig plan. Samtidigt ska man utvärdera målet genom en likabehandlingsplan där föräldrar och elever fått varit med i utvärderingen. Hur många gör det?

    Men det som slår mig, i lagen finns ett antal ord som definierar vad kränkning och diskriminering är. Hur levande är dialogen i kollogiet om dessa ord? Vad står orden för och har kollegiet och skolan en gemensam uppfattning om vilka värderingar som gäller. Det var väl det Fribergaskolan i Danderyd exempelifierade i TV4 Nyheterna igår kväll.

  9. Anders B Westin skriver:

    Förlåt min naiva fråga.

    Vad gör lärarna på rasterna?

    Från min egen skoltid då jag under hela grundskolan vart utsatt för mobbing av ”fotbollskillarna” så ställde jag mig hela tiden frågan:

    Vad gör lärarna på rasten? Varför är de inte här och hjälper mig mot dessa sorgliga trassliga förövare.

    Är det en fördom att de sitter i fikarummet.

    PS!

    Jag gillar inte fotboll eftersom det finns ett likhetstecken med pennalism.
    Fast jag vet att det är en stereotyp så sitter det så djupt.

    DS!

    • Christermagister skriver:

      Det ser ju förstås olika ut, men jag utgår från min senaste arbetsplats i år 7-9 som exempel.

      Lärarna har inte längre rast än eleverna, vilket innebär 10 eller 15 min mellan varje lektion. På den tiden ska de för det mesta packa ihop materialet från sin lektion, ta med det till personalrummet, packa ihop material till nästa lektion och ta sig till det nya klassrummet. På den tiden kan de ha ”rastvakt” inskrivet i schemat, vilket i praktiken alltså innebär att de håller lite extra uppsikt medan de springer korridoren fram med andan i halsen… Att man missar saker då anser jag vara en organisatorisk fråga, och inte en fråga om bristande civilkurage.

      Om läraren inte har två schemalagda lektioner efter varandra finns det ju bättre möjligheter att ”rastvakta”, men med den personaltäthet och det antalet schemalagda lektioner per vecka som gäller i dag händer det sällan.

      Lunchrasten är 45 min lång och maten ska helst intas tillsammans med eleverna. Det innebär att det ofta tar ca 20-25 min att få maten… En kopp kaffe medan man springer korridoren fram till nästa lektion hinner man ibland…

      • Anders B Westin skriver:

        Christer
        Du har just svarat på frågan varför ingen lyckats stoppa mobbingen i skolan.

        • Christermagister skriver:

          Precis, färre elever i grupperna och färre schemalagda lektioner för lärarna behövs för att lösa den största delen av problemet; inte en lag om att man får splittra ”gäng”. Grundproblemet är organisatoriskt och inte en fråga om vilja eller civilkurage.

          • Plura skriver:

            Nu spetsade du till det. Det är en liten skitdetalj, en fjäder som blivit en media höna.

            Den riktiga hönan är det jag skrivit tidigare i tråden. Och som jag ser det är det både ett organisatoriskt som ledarskapsproblem i skolan.

        • Christermagister skriver:

          P.S. Vi i verksamheten har lösningar till det mesta ;-), men ingen politiker vill ju lyssna!

          • Anders B Westin skriver:

            Christer
            Man behöver inte vara lärare att begripa detta.
            Det räcker med att man själv ha blivit mobbat, vara född med funktionella spegelneuroner samt att ha ett relativt normalt logiksinne.

            Dessutom sakna den obehagliga mänskliga förmågan: Förträngning.

          • Christermagister skriver:

            och inneha den politiska drivkraften: ”Att få det att se ut som att man gjort någonting till minsta möjliga kostnad.”

            • Anders B Westin skriver:

              Men då har man ju förmågan: Förträngning

              Antagligen en av de mest nyttiga förmågorna om man skall orka överleva som politiker.

    • Magister Munter skriver:

      Vilka raster?
      På den lilla skola jag jobbar så existerar knappt begreppet i vanlig mening. Man är rastvakt 3-5 pass i veckan, har stödundervisning (eftersom specialläraren är ett utdöende släkte) städar upp efter lektion, tjatar ut motvilliga elever, ringer hemsamtal,lagar kopiatorn/ datorerna/ videon (eftersom vaktmästarna också nästan är) utrotade, är kurator till elever med svåra störningar (eftersom skolkuratorerna är helt utrotade) , försöker träffa sina kollegor och samplanera/ lösa kriser (eftersom nära all gemensam tid upptas av byråkrati Åtgärdsprogram, Mobbing/jämställdhet/ kränkning/ elevhälso planer m.m.mm) Kolla sin mail. Skaffa vikarier (eftersom rektorn aldrig finns på plats) I bästa fall hinner man förbereda nästa lektion medans man tar en kopp kaffe på stående fot vid kopiatorn. Så ser tyvärr verkligheten ut i dagens skola. Att göra bra lektioner och hinna för- och efterarbeta dessa….Ja det blir, för oss som ännu orkar, efter att familjen har somnat.

  10. Anders B Westin skriver:

    Tänk gärna på att ett fungerande antimobbingarbete i grunden är ett ”tvingande” normaliseringsarbete.

    Apropå det illa omtyckta ordet normalisering.

  11. evaberglund skriver:

    Börjar med att säga att jag gillar verkligen din blogg.

    Sen vill jag tipsa om en jättestor systematisk review över anti-bullying programs som gjorts och publicerats 15 december 2009 på Campbell collaborations sida (Vilket är ett forskarsamarbete)

    http://www.campbellcollaboration.org/

    Där finns ett antal punkter som enligt reviewn är viktiga för att motverka mobbning

    Jag försökte lite snabbt sammanfatta rapporten på svenska här:

    http://begrundatoplitat.blogspot.com/2010/01/att-reducera-mobbning.html

    En punkt i den genomgången är lite oklar för mig nämligen att ”arbete med kamrater” tenderade att öka mobbningen. Exakt vad detta innebär har jag inte riktigt förstått än, men jag ska försöka kolla in det.

  12. Harald skriver:

    Anders B Westin!

    Vad gör lärarna på rasterna! Ja, vad gör du på din rast? Rast är en välbehövlig paus som alla behöver. Även lärare. Men det klart vi har ju lååånga lov så vi ska vara ajour dygnet runt och jaga rätt på presumtiva mobbare.

    Hur känner man igen en mobbare? En svavelosande hornbeprydd best kanske. Nja, knappast. Det kan vara den lilla näpna tösen med rosetter som kan vara en riktig djävul som med subtila medel styr sin omgivning med järnhand och utser sitt offer. Dessutom kan det vara så beräknande att det sker på fritiden och med hjälp av moderna kommunikationsmedel. Blocka offret på facebook, sprida bilder tagna i omklädningsrummet, miner i klassrummet, fniss och så vidare.

    Vad gjorde dina föräldrar och andra vuxna i din närhet? Tog de tag i problemet och pratade med mobbarnas föräldrar?
    Visst ska skolpersonal vara en aktiv del i att förhindra och stoppa mobbning men vi kan ju knappast vara de enda.

    • Plura skriver:

      Fasligt villen svart syn du ger. Undra på att det inte går framåt i din värld.

      Men svaga ledningar och kulturer går under i det långa loppet. Speciellt i en värld där elevantalet minskar. Då är det bara de vassa som överlever.

  13. Anders B Westin skriver:

    Harald
    Man kan ju tolka min kommentar som du gör. Det står dig fritt.
    Men det handlar inte om kritik mot lärarna som individer.

    Det handlar om ett systemfel och kanske en kollektiv inkompetens.

    Först så tvingar man ihop barnen i icke kalibrerade grupper och sedan så släpper man ut dem på rast utan vuxen övervakning.

    Det kan bara gå på ett sätt.

    Inom en annan arena så kan man fly och skaffa sig annat umgänge. Så icke i skolan.

    Menar du på fullt allvar att mina föräldrar skulle ha varit rastvakter.

  14. Janne skriver:

    Anders B Westin

    Verkligen inte! Men pratar man inte hemma? Ser man inte hur ens barn mår? Om inte. Hur hela friden skall lärare kunna det? Föräldrar är väl de som känner sina barn bäst. Jag kan lova dig en sak att även om du skickar ut hela lärarstyrkan kommer du aldrig åt mobbningproblemet. Kameraövervakning,buggning och övervakning av internettrafiken kanske är lösningen på det hela.

    Att elever inte kan fly från skolan är ju en sannning med modifikation. Tusentals elever skolkar varje dag, låtsas vara sjuka eller byter skola. Det är inte så hermetiskt tillslutet som många tror. Samtidigt tror jag att man inte är så fri på andra arenor som du gör gällande. Många sitter med sina amorteringar och är praktiken löneslavar. Hur många vuxna får inte utstå trakasserier och mobbning från medarbetare och överordnade? Går du ut på din rast och övervakar så att ingen av dina medmänniskor blir mobbad, hånad eller utsatt för andra trakasserier? Ingriper du om du ser att någon blir ansatt på bussen, tunnelbanan eller på gatan?

    Med den verklighet som många lärare lever under så ingriper många lärare inte. I värsta fall blir du själv anklagad för att ha kränkt den som kränker. Så glöm vackra tankar om ridderlighet och civilkurage. Det gäller att skydda sig själv och sitt jobb så att man kan betala för sitt uppehälle. De som trots allt ingriper och försöker avstyra mobbning löper mycket stor risk att bli korsfäst. Har egna upplevelser av detta. Få elever, kollegor, föräldrar och allra minst skolledning bistod vid det aktuella tillfället. Tvärtom skolledningen såg ett ypperligt tillfälle att bli av med en ”övertalig”.

    Den utbredda feghet är inte enbart ett skolfenomen utan något som genomsyrar och har genomsyrat samhället under alla tider och kommer att så göra för all framtid. Det människans natur och vi är alla likadana. Det är bara att erkänna. Kort sagt, livets hårda skola och den är skoningslös. Hittills har ingen människa överlevt.

  15. Anders B Westin skriver:

    Janne
    Vilken dystopi du beskriver.

    Jag fattar väl att nollvisionen är en utopi. Men vi pratar väl om rationella metoder att göra saker bättre än sämre.

    Jag är övertygad om att det Christer skriver om mindre enheter och fler närvarande vuxna har en stor betydelse.

    Jag menar inte att du inte skall få fika. men däremot tycker jag att vi skall betala högre skatt så att vi kan bygga mindre skolor med lugn ljudmiljö och fler vuxna så att det finns resurser att medverka vid rasterna.

    Jag besöker ofta skolor i jobbet.

    Över 50 % är en arbetsmiljökatastrof.

  16. Christermagister skriver:

    Tighta arbetslag är ytterligare en faktor som hänger ihop med minde enheter, och som gör att pedagogerna får en möjlighet att diskutera en gemensam värdegrund och utarbeta fungerande rutiner.

    Fler lektionsfria timmar ger, förutom mer tid att rastvakta, också pedagogen större möjligheter att samarbeta med hemmen; alla vet ju hur mycket arbetstid som går åt att verkligen engagera sig i ett fall.

    All problematik med att upptäcka mobbning löser sig ju om lärarna lyckas skapa goda relationer med eleverna så att de känner att de kan berätta hur de känner, och jag är övertygad om att bättre relationer byggs inom mindre enheter. En lärare som träffar 2-300 elever varje vecka kan omöjligen skapa goda relationer till alla, eller ens de flesta.

    Jag är inte så naiv att jag tror att mindre enheter och fler lektionsfria timmar löser all mobbningsproblematik, men det är två åtgärder som jag tror skulle kunna minska problemen avsevärt.

  17. Janne skriver:

    Anders B Westin

    Dystopi? Ja, men det är den faktiska ”värkligheten” i många fall. Vem bryr sig egentligen? Om någon nu gjorde det skulle det inte se ut som det gör i svensk skola idag.

    Varför inte passa på att rastvakta lite när du är ute på skolor. Ingripa och se dem som ser mobbade ut eller ser ut att mobba. Tar du miste ligger du risigt till. Då kan du bli föremål för en kränkningsanmälan. Kom ihåg att blotta misstanken räcker ofta för att bli fälld. Några bevis behövs inte när det gäller misstänkt kränkande lärare. Det är vad nolltolerensen går ut på idag.

    • Plura skriver:

      Det var då en snygg definition på vad nolltolerans är. Vad du säger är att lärarkåren är ryggradslösa djur som inte har civilkurage.

      Och kom ihåg att kränkning är alltid i betraktarens ögon. Vad i ligger faran i att en lärare råkar ut för en kränkningsanmälan. Situtationen du beskriver tyder bara på att det är en väldigt misserabel skola du verkar på.

      Hade det varit någon ”stake” i skolledningen hade den tillsammans med lärarkollegiet diskuterat normer och värden och vad definitionerna på diskriminering och kräkning innebär just för den skolan. Allt annat är ett fegt undanglidande.

  18. Anders B Westin skriver:

    Janne
    Svenskarna är världens mest kränkta och diskriminerade folk.

    Har retat mig till vansinne under många år.

    Det är en konsekvens av relativism och postmodernism och att många inte fattat att vissa mänskliga beteenden är mer funktionella än andra när det gäller långsiktighet och välfärdsbyggande.

    Kanske är det det som Majoren också försöker hitta lösningar på.

    När katten är borta, dansar råttorna på bordet

  19. Lise-Lotte skriver:

    Hejsan
    Intressant blogg du har…Jag blogggar om studier. Jag är snart klar studie- och yrkesvägledare…

  20. Janne skriver:

    Plura!

    Jag gör på intet vis anspråk på att äga ”sanningen” när det gäller situationen i den svenska skolan. Det finns, och jag vill verkligen tro det, goda exempel på skolor som fungerar. Skolor som ger eleverna en bra grund att stå på både vad det gäller utbildning och fostran till goda medborgare.

    Tyvärr, Plura, är min bild av skolans värld dyster och jag har egna upplevelser av att lärare står mycket ensam när det uppstår kontroverser. Väldigt få står upp för sina kollegor eller medarbetare. Det har på något förunderligt vis så att elevers berättelser väger tyngre än vuxnas. Att elever inte kapabla att ljuga eller att de äger rätten till känslan att att känna sig kränkta och denna äganderätt är närmast helig. Den går inte att ens att ifrågasätta. Vad blir resultatet av denna hållning? Det säger ju sig självt att lärarna hukar, tittar bort och låtsas inte höra.

  21. Christermagister skriver:

    Fortsatt diskussion om bl a detta i inlägget Lex Sarah.

  22. Alma skriver:

    Det viktigaste för att FÖREBYGGA mobbning är nog att prata om det med eleverna. På min skola (går i nian) har vi haft vissa dagar, eller ”temaveckor” då vi pratat och diskuterat mycket omkring mobbning. Att prata om orsaker och konsekvenser hjälper verkligen, anser jag.

    Hur mycket ska läraren egentligen göra, om en elev har problem med att uppnå målen och halkar mer och mer efter?
    Om en elev skolkar, inte lämnar in sina arbeten eller inte läser läxan, då måste det väl ändå vara lärarens plikt att försöka få eleven på rätt spår igen eller åtminstone se till så att målsman kontaktas?? En lärare borde enligt mig aktivt engagera sig i att alla elever uppnår målen och klarar av grundskolan.
    Stötte på detta problemet idag och blev riktigt upprörd över hur lärarna efter en tid inte längre verkar bry sig mer.

    • Christermagister skriver:

      Kul att temadagarna om mobbning känns givande. Jag håller med dig om att lärarna aktivt bör engagera sig i att alla elever uppnår målen, att de är i skolan och att de mår bra.

      När du nu har stött på problemet med lärare som inte verkar bry sig längre och det gör dig upprörd, hur tänker du då Alma? Kan du ta upp saken med de lärarna? Med en handledare? Med rektorn? Eller känns det för svårt? Ta hjälp av någon i så fall; dina föräldrar, kuratorn, sjuksköterskan, elevrådet, en fritidsledare eller liknande.

      Lycka till, och berätta gärna hur det gick!

      • Alma skriver:

        Saken är den att jag redan tagit upp problemet med läraren jag tyckte visade för lite intresse i de ”dåliga” eleverna… Läraren i fråga och jag har ingen speciellt bra relation med, men det är en annan historia.
        Jag förstår att det är jobbigt att arbeta med elever som verkar ha gett upp skolan helt – jag ser ju det varje dag..
        Men å andra sidan, de eleverna som har det svårt i skolan eller svårt hemma, som kanske inte har någon som uppmuntrar dem eller hjälper dem där hemma (detta ser jag också varje dag), det måste vara de eleverna som behöver mest uppmuntran, eller uppmaningar.
        Har märkt att lärarna efter en tid bara verkar ”acceptera” att de eleverna uteblir på lektioner och aldrig lämnar in arbetena, de sätter bara IG på dem och sen är det inte mer med det.
        För några dagar sedan sa jag detta till läraren, men hon höll inte med alls. Hon tyckte inte det var hennes sak att leta reda på eller prata med elever som uteblir. Och jag vet att de inte ringer föräldrar eller kontaktar eleven och undersöker vad det kan vara för eventuella problem som leder till detta..

        Det är också ganska dåligt, tycker jag, att lärarna inte kan gör mer när en elev inte sköter skolan. Får lärare inte bli arga på eleverna? Är det verkligen ok att ”skylla” på att eleverna måste ta eget ansvar? Jag tror inte att det är så lätt för de eleverna att ta ansvar för skolan utan stöd utifrån. Om de då inte får något aktivt stöd, jag menar att någon verkligen tar tag i det och kommer fram till orsaken till problemet, så kommer de allra flesta av dem inte klara det.

      • Christermagister skriver:

        För det första vill jag säga att det är starkt av dig att försöka ta tag i situationen och att jag fullständigt håller med om att det är eleverna som har det svårt som är i störst behov av uppmuntran, det var därför jag utbildade mig till specialpedagog. (Har du funderat på vad du vill arbeta med, kanske blir vi kollegor så småningom? 🙂 )

        Det är utan tvekan skolans uppgift att göra mer än vad man tycks mena på din skola. Jag citerar ett par lagtexter som finns i Grundskoleförordningen (SFS nr: 1994:1194), dessa är din skola skyldiga att följa.

        När det gäller att kontakta hemmet vid frånvaro finns texten i det sjätte kapitlet, paragraf 8a:

        Om en elev utan giltig anledning uteblir från skolarbetet, ska rektorn se till att en kontakt upprättas mellan skolan och elevens vårdnadshavare.

        I de fall när frånvaron är så hög att eleven riskerar att inte nå målen, eller om man misstänker att eleven inte kommer att nå målen av någon annan anledning, är skolan skyldig att göra en pedagogisk utredning och sätta in stöd. (Texterna finns i det femte kapitlet, paragraferna 1 och 4)

        5 kap. 1 §
        Om det genom uppgifter från skolans personal, en elev, elevens vårdnadshavare eller på annat sätt framkommer att eleven kan ha behov av särskilda stödåtgärder, skall rektorn se till att behovet utreds. Om utredningen visar att eleven behöver särskilt stöd, skall rektorn se till att ett åtgärdsprogram utarbetas. Av programmet skall det framgå vilka behoven är, hur de skall tillgodoses samt hur åtgärderna skall följas upp och utvärderas.

        5 kap. 4 §
        En elev ska ges stödundervisning, om det kan befaras att eleven inte kommer att nå de mål som minst ska ha uppnåtts i slutet av det tredje, det femte och det nionde skolåret eller om eleven av andra skäl behöver särskilt stöd.

        Observera att det räcker med en uppgift från en elev eller lärare för att rektorn ska vara skyldig att utreda behovet; lärarna kan alltså inte säga att det inte är deras sak att ta reda på anledningen (de måste i alla fall informera rektorn som tillsätter en utredning).

        Observera också att det räcker med att lärarna misstänker (befarar) att en elev inte kommer att nå målen för att skolan ska vara skyldig att sätta in stödundervisning, de kan alltså inte bara sätta IG och sedan lämna saken.

        • Alma skriver:

          Tack för svaret! Det kanske kan komma till nytta, och om inte så kan det i alla fall vara bra att veta 🙂
          Haha, ja man vet aldrig vart man hamnar..
          Tråkigt bara att det är så svårt att få de eleverna att ta chansen och vilja lära sig. Får se hur det går..
          Kul med en sån här blogg, kommer nog forsätta läsa då och då… Och riktigt coolt med internet, att man bara kan googla på någonting och få svar på nästan vad som helst från en innan helt okänd människa! Tack!

  23. Janne skriver:

    Det är en illusion att tro att alla elever kan bli godkända i alla ämnen. Har aldrig varit så och kommer aldrig att bli så. Jag tror inte ens att det är målet för skolan. Problemet idag är lärare lägger ned för mycket tid på att ”stötta” upp hopplösa fall istället för att utveckla de som har fallenhet för exempelvis historia eller musik. Enda raka är att dela upp elever efter sina förmågor. De som är musikbegåvade kan söka in de utbildningarna och de som ser naturvetenskap som sitt gebit söker sig till dit osv. Uppdelningen kan man göra i tidig ålder, redan i femman-sexan.

    Vad gäller skolk och försummelse av studier är det lärarens ansvar att rapportera men förälderns eller vårdnadshavarens ansvar att se till att deras barn är i skolan och gör sitt arbete. Jag jagar inte efter elever som skolkar och jag tvingar inga elever att läsa. Det är helt upp till dem att sköta sitt arbete Det gör de allra flesta, och det är för dem jag är i skolan.

    • Christermagister skriver:

      När det gäller att dela upp eleverna efter fallenhet så tycker jag att femman-sexan är alldeles för tidigt; vi har ju faktiskt nio års grundskola. ”Hopplösa fall” vill jag inte ens kommentera när vi talar om elever i det åldersspannet!

      När det gäller skolk är det väl i alla fall skolans uppgift att försöka reda ut om orsakerna står att finna i skolan, och att i så fall undanröja eventuella problem?!

  24. Jan E skriver:

    Varför denna förljugenhet? Varför tvinga elever att läsa ämnen som de inte har fallenhet för. Tre år på högstadiet är lång tid om man trampar på smärtans stig. Smärtsam för både elever och lärare. Hur många gånger man inte genomlidit falsksjungande luciakörer eller suttit och tittat på dåligt repeterade dramatiseringar. Jag lovar att många av de medverkande eleverna är dittvingade av hurtiga alla-kan-tillrop. Ofta blir det otroligt pinsamt för de medverkande eleverna när skolkamrater börjar gå från tillställningen och lärarna ser också ut att vilja gå…

    Nä, inför betyg, antagningar och se till dela upp skola i praktiska, estetiska och teoretiska linjer i sjunde klass. NU!

    • Christermagister skriver:

      Nu blir jag så där matt igen…

      Det du propagerar för är alltså 6 års grundskola. Tycker du att man ska kunna sluta skolan och börja jobba då också?

      Om det finns något ämne man behöver ”fallenhet” för att klara av i grundskolan så är det ju i så fall det som är problemet. Antingen är kursplanen felskriven eller så har läraren missuppfattat sitt uppdrag… Vilka ämnen tänker du på?

      Vad har luciakörer med saken att göra? De finns inte med i kursplanerna och vi kan ju inte organisera om hela skolan för att några elever inte vill titta på… Det verkar enklare att göra den aktiviteten frivillig, vilket jag tycker är självklart.

  25. Jan E skriver:

    Jag propagerar för en skola som ger elever chansen att lyckas med det de är bra på. Inte en skola som bekräftar deras oförmågor. Du vet lika väl som jag att dagens kursplaner är skrivna för de som har fallenhet för teoretiska studier. Målbeskrivningarna och betygskriterierna är alldeles för högtravande och lider svårt av ett slags universitetssjuka. Därtill kommer ett slags dubbelkommando med strävans-och uppenåendemål.
    Det råder en närmast total förvirring bland lärare, elever och skolbyråkrater vad som egentligen gäller.

    Nja, är luciakören frivillig? På pappret men i realiteten är den en oskriven regel, en tradition om man så vill, för att nå ett betyg. Jag ville illustrera att alla inte kan. Hade kunnat vilket ämne som helst men musik är ett ämne som är väldigt konkret när de som utövar inte kan. Vanligt förekommande bland professionella.

    • Christermagister skriver:

      Jag förstår att du vill väl Jan, och jag tycker att det låter som att man har lagt ribban för högt på din skola. Som du skriver ska man inte behöva känna att skolan endast bekräftar en oförmåga. Det är ju därför det är så viktigt att vi lyckas individualisera undervisningen.

      Självklart är deltagande i kören ett sätt att nå ett högre betyg, men det kan aldrig vara kriteriet för godkänt! Då är någonting riktigt snett! Samma sak med alla andra ämnen, att nå godkänt ska vara möjligt för alla; annars har man lagt nivån fel eller brustit i sitt stöd från skolans håll.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s