Jag blir så upprörd att jag helt överlåter sakframställan till Aftonbladet och Svenska dagbladet.
Jag vet inte vad som är obehagligast, att gränsen mellan privatliv och arbetsliv helt har suddats ut eller de dolda kraven som uppenbarligen ställs på personalen i verksamheten inom Frilufts förskolor.
Den officiella medarbetarpolicyn lyder:
”Vi eftersträvar att anställa välutbildade medarbetare såväl pedagoger som kockar med godkänd och varierad utbildning, olika nationalitet, kön och ålder.”
Jag säger, lycka till!
Jag hoppas att både Diskrimineringsombudsmannen och polisen sätter ner foten och fäller förskolan! Handledning och ”krissamtal” med såväl ledning, pedagoger och föräldrar på förskolan är nog också lämpligt.
Länkar till andra bloggar om: skola, skolan, förskola, Frilufts förskolor, skoldebatt, utbildning, genus, jämställdhet,
Christermagister 
Dårar!
Jag instämmer helt i din upprördhet! Naturligtvis ska man på sin fritid (och på sina facebook-bilder) få vara klädd som man vill, utan att det ska ha en inverkan på ens arbetssituation.
Det var ju inte på jobbet han hade på sig mössan ifråga…
Såvitt jag förstått hade denna person inte den omstridda mössan på sig i tjänsten. Om det är så innebär åtgärderna mot honom en mycket allvarlig kränkning.
Jag uppfattar texten på mössan som ett halvt självironiskt skämt. Finns det inte längre rum för lite humor?
Vart är PK-Sverige på väg?
Undrar
Stellan Bojerud
MORALPANIK – ELLER?
Ja, vad kul och spännande och gränsöverskriiiidande med en kille på dagis som har PORNSTAR skrivet i pannan! Så liberalt och friiigjort och osvenskt..!
Åh, vad trött man blir på alla omogna halvfigurer som ständigt måste provocera för att få uppmärksamhet!
Och när någon då till slut BLIR provocerad så kallas det M O R A L P A N I K, och så rycker SvD av alla tidningar ut och stenar personalen på dagiset offentligt!
Om någon borde skämmas är det ni på SvD. Trodde ni hade mer stil än så här…
Jag hade sparkat miffot direkt!
Det är dåligt omdöme att gå omkring med sådan text på sin klädsel. Oacceptabelt i tjänsten, men blott fånigt privat.
Enskilt samtal. Rättelse = bra. Motkäftning = gå.
Anser
Stellan
Jag tycker inte att bärandet av mössan (på fritiden) är tillräckligt ”stötande” för att motivera en tillsägelse, men i övrigt håller jag med Stellan. I dagens samhälle måste vi nog tyvärr acceptera att gränsen mellan privatliv och arbetsliv naggas lite i kanten, men en tillsägelse och diskussion om saken är det minsta man kan begära.
Jag hoppas att DO väger in pressen sådant här sätter på alla manliga pedagoger. Vad är OK att ha på sig? Kan jag lägga ut bilder från bröllopet, trots att jag drack en del? Vågar jag gå ut och dansa i helgen, det kanske är föräldrar där… Vad kan jag säga i personalrummet? Det jag uppfattar som ett oskyldigt skämt kanske anses stötande av någon annan och leder till omedelbar uppsägning…
I Hultsfred blev ju en kille uppsagd pga att han spelade i ett hårdrocksband; texterna ansågs stötande av vissa föräldrar…
Jag hoppas någon kartlägger Peter Wallebo ordentligt och lägger upp allt material på piratebay. Nästan bud att skicka en keylogger.
Menar du att detta skulle vara diskriminering på grund av kön. Det är väl lite långsökt.
Självklart har arbetsgivaren vägt in många saker när man beslutat att inte anställa.
Diskriminering på grund av kön… Ja, det kanske är lite långsökt, eller kanske inte… Det finns överdrivna moraliska krav och förväntningar på pedagoger överhuvudtaget och jag har en känsla av att de är högre för män än för kvinnor. Men det kan bero på att jag själv är ”part i målet” och jag har inga undersökningar att hänvisa till.
Enligt artiklarna har ju arbetsgivaren inte vägt in några som helst andra saker.
Det finns kommuner som har policy om piercing och tatueringar också. Det blir svårt att tala om mångfald när ledningen vakar ängsligt över normaliteten.
Ja, och när man förbjuder kläder med smått provocerande tryck, tatueringar och piercing är frågan om man inte t o m har lämnat ett försvar av ”normaliteten” och närmar sig ett romantiskt ideal som inte har någonting med normalitet att göra…
Och vilket romantiskt ideal tänker du på då?
Inget speciellt… Bara att man tycks anse att pedagoger ska vara någon slags övermänniskor utan fel och brister, och utan privatliv och humor… och absolut inte ha någon som helst sexualdrift!
Möjligtvis natt efter helgfri lördag…
Får pedagogerna gå på toaletten?
Bara om de använder den längst in bakom förrådet, och tar med sig något Viktigt ut igen, t ex whiteboardpennor, för att antyda att de i själva verket bara hämtat något i förrådet.
Å andra sidan kan man ju fråga sig varför han väljer att avbilda sig så där på facebook? Är han så dum, eller är han så naiv?
Vilken överraskning att vi tycker olika! 😉
Jag tycker som sagt att man är i sin fulla rätt att ha liknande bilder på facebook och att förskolan ska fällas. Jag tycker varken att han är dum eller naiv som räknar med att ha sin rättighet till personlig frihet och integritet kvar. Ska de moraliska kraven på personalen inom förskola/skola ligga på den nivån sadlar jag nog om till… biljettkontrollant på t-banan, eller nått…
Kristian, vad är det för fel på bilden, menar du?
Pingback: Också ska man hinna sova ibland... | Lancefestivalen
Christer
Jag har en avvikande mening i den bemärkelse att jag förstår orsakerna.
PEDOFELI är en mänsklig egenskap som skvätter över och som behöver stora (gigantiska) demarkationszoner.
En person som bär signalsemaforen ”pornstar” i kombination med heltatuerad arm befinner sig innanför denna zon ända tills stereotypföreställningen bevisat motsatsen.
Så fungerar människan.
Det handlar om risk och sannolikhet i kombination med det sköraste vi har: Barnen.
Jag skulle reagera likadant med hjälp av stereotyp GPS: en.
Men personligen skulle jag följa upp den spontana signalen med en personlig intervju så att personen i fråga fick en chans att beskriva sina bevekelsegrunder. Sannolikt skulle min stereotypsignal korrigeras. men det handlar om risk och sannolikhet.
Jag märker din önskan. Att kunna skilja på privat och yrkesliv.
Läraryrket tillsammans med politikeryrket och prästyrket är antagligen de sämsta valen för denna ståndpunkt.
Är man Lärare så bär man samhället på sina axlar.
Känner du tyngden. Tål du inte den kraften så är det nog bäst att byta yrke. Du krigar mot krafter som går mot oändligheten.
Jag har enorma svårigheter att, som du, associera bilden i fråga med begreppet ”pedofil”. Du talar om risk och sannolikhet och jag känner att risken för pedofili är större hos någon som försöker framställa sig som en välklädd äldre man som ”passar in”. Alla är vi tyvärr mer eller mindre fördomsfulla i sådana här frågor.
Pornstar-loggan är eller har varit mode bland ungdomar och personligen har jag nog mest sett loggan på tonårstjejer.
Och beträffande tatueringar, så signalerar de mer någon form av samhällsgruppstillhörighet än de sexuella preferenser du kopplar samman dem med.
Jag funderar på de upprörda föräldrarna, och jag gissar att de (liksom du?) tillhör en samhällsgrupp där ovan nämnda attribut stär för något främmande och obehagligt som i det här fallet ställer sig i vägen för personen Mats Mügge och hans kompetenser som barnskötare.
Vi behöver ett modigare och tolerantare samhälle än så.
Janne
Koppla ihop det vi skrev om i nästa kommentar.
Jag försökte ju beskriva dilemmat med stereotyper.
Dessutom har du på ett sätt rätt.
Min uppfattning är att Lärare i sin personlighet och attityder skall representera vuxenhet. Att tonårstjejer bär loggan pornstar indikerar att en lärare inte skall göra detsamma. Det är för mig uppenbart pubertalt att som vuxen lärare ens komma på tanken.
Antagligen blir vi inte övers. Där har vi det postmodernistiska dilemmat. Vi har fått ett samhälle där inte ens de vuxna är överens om hur vuxna skall vara.
Klart att vi då får problem och konflikter.
Du använder begreppen : modig och tolerant. Relativt vadå frågar jag mig?
Om vi kom överens om hur vuxna skulle vara, skulle vi inte slå ut hela evolutionens grund då? Att vi är överens om vissa ramar är jag med på, men är det inte variationen som driver oss framåt?
Jag tycker att variationen är viktig i skolan. Vi måste ha lärare av många olika sorter och med många olika åsikter i skolan. (Som fortfarande håller sig till läroplanen förstås.)
Anders, du frågar mig relativt vad jag ställer mod och tolerans?
Svaret är relativt föräldrar, som av kärlek och omtanke till sina barn begår handlingar som bygger på rädsla och intolerans.
Eftersom jag också är förälder har jag full förståelse för att man lite då och då ramlar över den här gränsen. Det gör vi nog alla när det handlar om våra barn.
Men det gör det inte mer acceptabelt. Tvärtom är föräldrarnas agerande i den här frågan totalt oacceptabelt och förskolan skulle ha markerat detta klart och tydligt från början. När den istället viker sig dubbel inför de här föräldrarnas krav vänder den inte bara den aktuelle barnskötaren ryggen, utan även barnen.
Jag glömde:
Vi föräldrar överlämnar våra barn till Lärarnas utopiska förmåga.
Föräldrar kräver mer av andra än av sig själva.
Barnen är som de sköraste diamanter. Jag lovar dig. Jag har haft stenhårda krav men samtidigt har jag aldrig hamnat i någon konflikt med mina barns lärare. Vi har liksom förstått varandra även om vi har olika roller.
Anders, en detalj – diamanter är inte sköra. Ditt bildspråk bekräftar än en gång den erfarenhet många lärare gjort och ständigt gör – föräldrarnas rädslor begränsar barnen.
Det är väl syftet med rädsla. Att begränsa och därmed minska risken för olyckor.
Men visst är det sant att man som förälder kan begränsa för mycket. Men å andra sidan så skapar detta en trygghetskänsla som gör att de flesta barn vägar töja på gränserna så där lagom mycket.
Lagom är naturligt bäst i detta sammanhang.
Om vi utgår från oss själva kanske, men vi har ju faktiskt såväl religiösa fanatiker som Vellingebor som föräldrar… Att utgå från att vi inte ska stöta oss med ”den mest känsliga” (som du skrev någonstans nedan) är kanske inte alltid möjligt.
Christer
Jag kan vara lite personlig.
Om jag kunde köra livet i repris.
Skulle jag råka ut för en sk genuspedagog i grundskolan så skulle det bli krig. Jag skulle aldrig ge mig. Antingen fick mina barn byta skola eller så fick genuspedagogen gå på kurs och vika ner. Jag skulle kräva 20 poäng i evolutionslära / humanetologi innan personen ifråga fick komma nära mina barn igen.
Du skriver egentligen om ett mycket besvärligt problem. Hur avvikande ideal / föreställningar får en lärare ha innan föräldrar reagerar. I en postmodernistisk individcentrerad bekräftelsekultur blir detta ovillkorligen ett problem / dilemma.
Läraren skall duga för de föräldrar med de högsta kraven på moral / rättrådighet / objektivitet / kunskap. I annat fall så kommer konflikterna med posten.
Är det därför som folk tjatar om friskolor.
Jag som vill ha statlig skola med utopiskt objektiva lärare.
Bär jag på en utopi. Kan jag inte avkräva lärarkollektivet detta ideal. Är det övermänskligt.
På jobbet så snackar vi ofta om behovet av skoluniform. Alla är vi män i fria teknikyrken. Allt från kärnkraft till vindkraft, akustik, hydraulik och flygsäkerhet.
Lever vi i en utopi. Har vi för höga krav på verkligheten.
Du skriver att ”läraren skall duga för de föräldrar med de högsta kraven på moral / rättrådighet / objektivitet / kunskap.”
Det bär bara sin giltighet så länge dessa krav stämmer överens med skolans demokratiska likvärdighetsuppdrag. Det aktuella fallet handlar bara om utseende och därför är det självklart att förskolan har agerat fel, fel, fel.
Och utifrån förskolans beskrivningar av Mats Mügges faktiska kompentens, står det dessutom mer eller mindre klart att han nog skulle klara de krav du talar om, om föräldrarna bara bemödat sig undersöka den saken, istället för att titta på en bild på Facebook och låta sina fördomar tala.
Kanske är det nyttigt för barnen att träffa människor med olika åsikter och utgångspunkter? I fallet med genuspedagogen hade nog även jag sett fram emot samtal i ämnet med läraren, men framförallt med mina barn…
Även jag förstår oron hos föräldrar som kan få dem att reagera på ett överdrivet sätt, men tycker att man kan kräva av vuxna människor att de tar sig en funderare på hur deras känslor påverkar omdömet och ha kraften att döma individer med grund i deras handlingar. Om inte den styrkan finns är det ledningens uppgift att ta tag i saken, att inte vika ner sig för föräldrarnas vanföreställningar. Därför skrev jag i inlägget att ”Handledning och ”krissamtal” med såväl ledning, pedagoger och föräldrar på förskolan är nog också lämpligt.” Både föräldrar och ledning har ju låtit sig styras av ologiska känslor, vilket har lett till allvarliga problem och lidande för tredje part (Mats Mügge). Jag har också hela tiden poängterat att det är förskolans ledning som ska fällas, inte föräldrarna.
När det gäller lärarens rätt till privatliv, åsikter och integritet är det här bara en del i det hela… Lärare har ju avskedats/stoppats i karriären för att de spelar i hårdrocksband (olämpliga texter), är modeller och framför kritik mot skolans arbetssätt. Det är ett stort och komplext område som kräver lite mer tanke, men spontant så tror jag att Anders utopiskt ”objektiva” lärare är helt fel för skolan… Det går inte ihop med min bild av en utopiskt ”autentisk” lärare. Personligen blir jag misstänksam mot personer som är ”objektiva” (försöker dölja sina åsikter) och föredrar öppna kort och diskussion…
Anders skriver: ”Hur avvikande ideal / föreställningar får en lärare ha innan föräldrar reagerar.”
Jag tycker att föräldrarna självklart ska reagera om lärarens föreställningar skiljer sig avsevärt från deras, och att det då är lärarens och ledningens uppgift att föra ett samtal med föräldrarna och ta stöd i skolans styrdokument.
Christer
Jag håller med om konflikten med autenticitet.
Men jag insett att läraryrket kräver en normerande inordning. Läraren är som polisen, domaren, läkaren, prästen, bilprovningstjänstemannen ett samhälleligt verktyg. Med detta följer ovillkorligen ett krav på anpassning. En anpassning som inte alla vill / kan underordna sig. Då jobbar man inte som lärare.
Personligheten skall naturligtvis inte raderas men jag är övertygad om att den yttre fasaden och behoven att påfågla sin identitet / grupptillhörighet via klädedräkt och andra attribut måste vara mer begränsad än i tex restaurangbranschen.
I skolan är det ju kunskapen som skall vara det centrala. Inte identitetsmarkörer. Vi har dessutom skolplikt. Med detta följer ovillkorligen krav på anpassning och normering. Man får sticka ut men inte mer än vad som kan tålas av de som är ”känsligast”.
I grunden är det samma fråga som skoluniformen.
Skolan måste vara en arena där man högprioriterar allas medverkan. Neutralitet blir därmed en självklar konsekvens.
I andra ändan finns en situation där kunskapen hamnar på undantag eftersom både elever och lärare endast förenas en gemensam aktivitet: Individuell påfågling.
Ni måste väl inse att det finns en mycket besvärlig skala i denna fråga.
När jag i jobbet besöker ett högstadium / gymnasium så infinner sig en frågande känsla. Är detta en skola eller är det en institution för visuellt identitetssökande / markerande.
Sista gången var strax före Jul. Men va tusan har tjejerna inte ens en kjol på sig. Det ser ju ut som ett brett bälte. Skrevet syns fastän de står upp.!
Vart går gränsen i en postmodernistisk identitetssökande kultur. Kan man ens avkräva trosor under det breda bältet?
Lärare får vara nördar men definitivt inte visuella provokatörer. Extra känsliga är naturligt visuella provokationer som anspelar på sexualitet och aggressioner.
Jäkligt säckiga jeans är dock helt OK!
Anders, höj blicken från tonårsflickors skrev till deras ansikten.
Tonåren är bland annat en tid för visuellt identitetssökande/markerande. I alla tider, och i alla skolkulturer har det varit, är det och kommer alltid att vara så.
Skolan måste förhålla sig till detta. Vi kan inte blunda och låtsas att det inte händer. Vi kan försöka pressa in tonåringarna i vuxenvärldens värderingar, vi kan försöka få dem att klä sig efter våra normer, men behovet av att visuellt markera identitet kommer inte att försvinna eller ens minska.
Det är fullkomligt naturligt och inget att vara rädd för.
Morrica
Jag vet, men jag vet också värdet av att vuxna vågar sätta gräns och ifrågasätta.
Och hur skall detta fungera om även vuxna är fullt upptagna av eget visuellt identitetsskapande.
Jag tillhör dem som tror att det centrala är just detta motstånd och att identitetssökandet egentligen är ett sökande efter motstånd och gränssättning.
Där uppkommer tryggheten och den nöjda identiteten.
Utan motstånd. Fortsatt otrygghet.
Hela samhällen kan utan funktionellt motstånd och gränsmarkörer bli otryggt. Det är postmodernism.
”jag vet också värdet av att vuxna vågar sätta gräns och ifrågasätta”
Så, om vi inför skoluniform, vad händer då? Då missar vi ju hela denna diskussion?
Jag tror att de här ”konflikterna” i skolan, om både kläder och andra uttryck och åsikter, är precis vad ungdomarna behöver. En skola som är fylld av ”objektiva” lärare som bara fokuserar på att förmedla fakta uppnår bara halva skolans mål, att förmedla kunskap. (För det är ju även konflikten mellan fakta och fostran som döljer sig i den här diskussionen…) Självklart måste pedagogerna vara mer mogna än eleverna, men vi bör tillåta varierande åsikter och utseenden, anser jag.
P.S. Att tolerera, samarbeta med och förstå personer med annat utseende och andra åsikter än ditt eget är ju faktiskt grundläggande i dagens samhälle.
Hej igen
Varit borta ett tag men kommer igen.
Morrica: Intressant med Din teori om att diamanter inte är sköra. Faktum är att ju hårdare ett ämne är desto skörare.
Det gäller speciellt diamanter. Det är mycket lätta att knacka i bitar. Även på ett Freudiansk plan, sas.
För det andra är jag böjd att hålla med Anders. Exemplets makt är starkt
Likaså de förutfattade meningarnas.
I den bästa av världar, är naturligtvis denna diskussion akademisk. Men vi lever inte i den bästa av världar.
För min del är alltså själva tanken med att profilera sig via sin bild uträknad och planerad. Man slänger inte dit en bild hur som helst. Man vill signalera något.
En människa som vill signalera det som bilden signalerar, visar på ett puerilt förhållande till sin självbild och skulle därför, enligt mitt förmenande, knappast framstå som en ikon för mina barn.
Det är naturligtvis bara min åsikt, men det kanske finns flera med den åsikten, vilket just visar på det förakt lärare
visar till föräldrar.
Det är som med bloggpseudonymer, jag kommer inom några år att ge ut en bok om dem.
Ingen väljer sin pseudonym utan genomgripande tankemöda. Den skall vara fiffig, intellektuellt anspelande, och gärna med en ideologisk knorr.
Den skall också gärna antyda något om ens perspektiv.
Det är egentligen detsamma med en bild på Facebook.
Folk som inte är varsamma med sin bild, är inte varsamma om mycket annat heller…
Det finns absolut en problematik inbäddad i förhållandet mellan mitt professionella och mitt privata jag. I synnerhet i det informationssamhälle vi lever idag. Men jag måste ändå fortsätta hävda min rätt till ett privat liv som existerar parallellt med, men skilt från mitt professionella jag.
Läroplanen (och värdegrundsbegreppet) beskriver inte personerna innanför lärarkavajerna. De beskriver kavajerna. Och kavajerna tar vi av oss nar vi kommer hem.
Christer
Det går inte att svara direkt under din förra kommentar.
Vi lever just nu i en idévärld som ständigt bejakar det individuella uttrycket / friheten / rättigheten.
Det kan man göra om man samtidigt är medveten om konsekvenserna. Många har en utopisk tro på människans tolerans. Det går lätt att säga. Det går lätt att driva denna idé.
Men jag påstår att tillvaron inte fungerar på detta sätt. Det finns ett funktionsperspektiv som berättar för oss om konsekvenser. Hårt driven individualisering och rättighetsargumentation leder ovillkorligen till gruppindelning, segregering, klassförstärkning, minskad tillit och negativa konsekvenser som vi inte gillar.
Tyvärr är jag övertygad om att ett solidariskt samhälle kräver någon form av gränssättning av den individuella friheten / rättigheten. Vi måste acceptera vissa former av anpassningar och tillbakahållanden av våra spontana ”lustar” och påfåglingsmetoder.
Kristian som är antropolog kan säker bekräfta att kulturer som överlever och som samtidigt är hyggligt jämlika kräver kollektiv anpassning för att den stora gruppen skall vara den centrala enheten.
Just nu har vi en höger som med glädje bejakar individualisering och en vänster som också bejakar alla former av individualisering med stöd av rättighetsperspektivet. DO anses vara det nya verktyget för denna uppfattning.
Men jag kan säga: Vi kan koppla in DO hur mycket som helst. Segregeringsmaskinen och subgruppsprocessen pågår likt förbaskat.
I den verkliga verkligheten är det en svår ekvation. Hur håller man ihop ett folk / ett land / ett samhälle så att jämlikheten är ett faktum istället för en önskad utopi.
En konsekvens är att lärarna till viss grad måste acceptera normering åtminstone när det gäller det ytliga och visuella. Någon form av prydlig ordentlighet är antagligen ett evigt krav. Åtminstone om vi önskar en sammanhållen skola för alla istället för ett sektindelat friskolesystem. Grupp mot grupp – systemet.
En ganska stor grupp av Sveriges föräldrar vill inte ha en lärare med mössan ”Porn Star”. Inte ens lärare med bakåtvänd keps. En socialpsykolog skulle säkert kunna förklara varför.
Föräldrarna må välja lärare utifrån utseende, lyckligtvis är det inte föräldrarna som har det pedagogiska ansvaret i skolorna.
”…lärarna till viss grad måste acceptera normering åtminstone när det gäller det ytliga och visuella. Någon form av prydlig ordentlighet är antagligen ett evigt krav.”
Det är en självklarhet att lärare måste vara professionella på arbetstid. Och då en av skolans dolda agendor är normalisering är det också självklart att detta innebär att ytterligheter tonas ned på arbetstid.
Det här är en av sakerna vi bär med oss från utbildningen, och som även sållar bort en del blivande lärare, tror jag. Insikten om att vi är vuxna förbilder är många gånger skrämmande. ”Inte kan väl jag…”
Men frågan handlade ju ursprungligen inte om det olämpliga i att, som lärare, ha en Pornstarmössa på sig i klassrummet. Något som jag också kan se som högst diskutabelt, om än inte katastrofalt för mitt förtroende gentemot läraren i fråga.
Nej, frågan handlade om mötet mellan arbete och fritid, det professionella och det privata. Och så länge Pornstar-mössan stannar hemma finns det inga anledningar att (överre)agera på det sätt den aktuella förskolan nu gjorde.
Janne
Visst är det en skillnad mellan fritid och arbete. Men är man lärare får man nog tåla att ribban ligger ganska högt även på fritiden. Människan fungerar inte på det sätt du önskar.
Kör man tex en firmabil på fritiden så tar man på sig ett ansvar för företagets rykte. Så är det bara. Hur mycket man än önskar motsatsen.
Därför tog jag bort logon på min firmabil. 🙂
Men beter jag mig riktigt illa kan ju alltid någon slå på bilnumret och då mår firman inte bra om jag gjort något tokigt. Även på fritiden.
Jag glömde.
Att skapa stereotyper är en mänsklig egenskap. Troligen en del av vår överlevnadsförmåga.
Även hundar skapar stereotyper. Rumsgrannen på jobbet har en hund som springer och gömmer sig under bordet när vi får besök av män med skägg. Speciellt svart skägg.
Men jag är ingen firmabil. Och jag bär inte min förskolas logga med mig när jag är ledig.
Satt i sin kontext ser vi hur några snokande föräldrar aktivt letat upp bilden och sedan satt press på ledningen att göra sig av med ”den obekväme” å det snaraste.
Det kanske är ett betydligt större problem än mössan i sig?
Janne
Du säger att du inte har någon logga.
Problemet är att det är du som är loggan när vi diskuterar denna fråga.
Du vill inte vara en logga. Det spelar ingen roll vad du vill. Du är ändå en logga.
En variant av social kontroll. Men du är inte ensam. Den ”naturlagen” får vi alla förhålla oss till helt oavsett om vi vill eller inte.
Jag känner ständigt av det men jag har förlikat mig med detta faktum sedan länge.
Men ändå vet jag att jag ständigt blir bortvald av dem som inte gillar min ”logga” men å andra sidan vald av andra. Som konsult på en fri marknad är det en ruggig verklighet som man ofta blir påmind av.
I början (för 25 år sedan) gjorde det jätteont men nu går det bättre.
I min bransch har nästan alla män lika kläder köpta på samma normerande butiker. Men vi slipper i vart fall kostym.
Ja, jag är loggan. Men inte företagets logga, utan min egen. Eller: Jag är firmabilen med loggan bortplockad.
Alltså, den delen av problemet är ju inte ny. Men det som händer nu är dels att man är medveten om sitt varumärke och att man har olika målgrupper att rikta sig till.
Jag har en annan målgrupp på Facebook än jag har på t.ex. jobbet. Och det har säkert även Mats.
I den här soppan har ju flera ”misstag” begåtts. Det första av de föräldrar som letade upp bilden på Mats och kopplade den till fel målgrupp. Därefter lät förskolans ledning den här kopplingen bestå och fattade ett idiotiskt beslut utifrån det.
Och vi pratar bakåtvända kepsar…
Janne
Det som du benämner misstag är som jag ser det som människan fungerar.
Utåt sett så kan man väl flagga för en annan idé. Men ändå så fungerar det som jag envetet försöker säga.
Den ideala världen finns inte.
Du kan ju tänka dig hur det fungerar i politiken. Utåt sett skall det vara så förbaskat fint, men bakom första lagret av yta så pågår en maktkamp och ett tjyv och rackarspel som endast få pallar.
Tåligheten mot tjyv och rackarspel är det som avgör vilka som står ut med att vara politiker.
Jag har försökt men jag fick mycket fort ont i magen och svårt att somna.
Efter detta så har jag tappat alla illusioner.
Allt vi gör kan användas emot oss.
Anders, jag kunde inte svara på din kommentar så jag svarar här istället:
Det är ju bl.a. därför jag skriver ”misstag” inom citationstecken. Det är uppenbart att de aktuella föräldrarna redan innan de hittade bilden, hade ett bestämt syfte med att googla fram uppgifter om Mats. Och det syftet gissar jag de uppnådde den 22 december, då han blev uppringd och utelåst.
Visst kan människor fungera så. Om man själv vill det. Men det finns också många som väljer bort den här sidan hos sig själv. (Men man hittar dem förstås kanske inte så ofta inom politiken…)
Men även om vi möts i uppfattningen om att folk har nära till sina inre skitstövlar, så ökar det bara behovet av att högljutt och kraftigt säga ifrån när man använder sin skitstövel på det sätt föräldarna och ledningen gjorde mot Mats.
Att resignerat sucka och säga att det är såhär världen ser ut är desamma som att ge skitstövlarna rätt.
När jag applicerar Kristians och Anders uttalanden och åsikter på grövre fall (t ex porrbilder) håller jag med, men i fallet med mössan håller jag inte med. Trots allt måste vi ju värna om någon sorts personlig frihet och privatliv. Skillnaden i våra åsikter grundas nog helt enkelt endast i var gränsen ska dras.
Christer
Just det. Och det är det riktigt luriga. Vart går gränsen?
Det liksom problemet. Vi människor är olika och tolkar in olika ”budskap” i all mänskligt agerande.
Jag tycker tex att Wikegård är en dålig representant för den svenska manligheten medan jag med glädje bejakar André Pops.
Han skulle gärna få ta hand om mina barn. Wikegård skulle få kicken redan under provanställningen. Jag gillar inte hans machoattityd.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Andr%C3%A9_Pops
Frågar du någon annan så får du ett annat svar.
Just detta faktum skapar ett normerande kraftfält på läraryrket.
Anders skriver: ”Vi lever just nu i en idévärld som ständigt bejakar det individuella uttrycket / friheten / rättigheten.”
Det går ju att diskutera. Jag känner mig just nu oerhört låst och styrd… Kraven på anpassning för att lyckas få ett jobb eller en bostad har väl sällan varit större? Och mer övervakade än vi är i dag har vi väl aldrig varit tidigare? Privatlivet har väl aldrig varit en så ”offentlig handling”?
Kanske är det en konsekvens av de senaste årens utveckling.
Töjer en på friheten, så vill naturligtvis nästa uttrycka sin person och så vidare , vidare . vidare ……
Det blir ett slags allmänningens dilemma, ett kollektivt sluttande plan.
Sedan slår blykubban till. Nu tänker jag på Majoren.
Vi befinner oss kanske i ett paradigm.
Giv Akt!!!!
Det är svårt att balansera på knivseggen ”lagom”.
Jag tycker generellt att det är bra. Men tyvärr riskerar vi som ligger i framkant (genom att t.ex. frispråkigt blogga om vårt yrkesområde) att komma i kläm innan allmänheten vant sig och ser fördelarna med ett öppet klimat. Jag kanske själv måste söka jobb till hösten – jag kan bara gissa vad mina hätska blogginlägg om min arbetsgivare kan komma att spela för roll i den processen… 😉
Det som jag upplever som den värsta biten just nu är den rent privata anpassningen jag tydligen måste göra, men mer allvarlig är ju diskussionen om att vara ”lojal” mot sin arbetsplats.
Som du säger, Janne, vad kan vi skriva om?
Räcker det kanske med att inte tycka att en ny reform är speciellt bra för att anses vara illojal? Och vad händer i så fall med den offentliga skoldebatten? Den måste ju helt och hållet föras av personer utanför skolan.
Jag har skrivit förut att jag tror att vi behöver någon slags anmälningsplikt, typ Lex Maria, inom skolan, för som det är nu riskerar man ju att bli uppsagd om man framför brister i verksamheten. Och om inte vi pedagoger vågar yttra oss, vem ska kämpa för elevernas rättigheter? Föräldrarna har varken rätt utbildning eller tillräcklig insyn.
Du kanske inte skall ha flumpe-tröjan på dig vid en eventuell anställningsintervju?
Pingback: Pornstar-Mats « Flumpebloggen
Har kommenterat det på Flumpebloggen http://flumpedagog.wordpress.com/2010/01/24/pornstar-mats/#comment-505 .
Där till kan man väl möjligen säga att inskränkthet och enfald är den värsta sorten.
Och den finns tyvärr allt för ofta och bygger på okunskap och intolerans för det som är annorlunda. Och det speglar bara en ruskig likriktning som aldrig är tillgodo.
Är bara att studera det som hände i Tyskland för 70 år sedan. Och vill man studera mänskliga avarter rekommenderar jag alla, inklusive de anmälande föräldrarna, att läsa Steve Sem Sandbergs eminenta studie i mänskliga avarter i boken ”De fattiga i Lódz”.
Christer
Det är just det jag egentligen ville behandla. Vad kan man skriva om? Skylta med? Göra reklam för?
Allt… om man har en mogen motivering.
Detta förutsatt att man har något att förlora.
Jag som är pensionär, har inget att förlora. Kan uttala mig drastiskt och har egentligen inget att frukta om inte en galning eller Pol Pot slår till…
Vad kan en lärare skriva? Göra reklam för? Skylta med?
Kanske inte sådant, som en del folk kan förstå på ett sådant sätt, att det blir direkt negativt i avseendet att man skall ha hand om deras barns framtida utveckling både som omdömesgillt föredöme och mentor. Redan en politisk profil kan ge upphov till prat och missnöje hos en del.
Tom beteendet på fritiden kan handikappa en lärare för all framtid.
Ungefär som att en läkare skulle skvallra om alla sina patienter. På sin fritid, märk väl, det skulle ju enligt Ert resonemang inte höra till jobbet.
Vissa saker hör bara till jobbet, hur gärna man än vill sätta konsekvenserna någon annastans.
Jo, att skvallra om patienter, eller elever, tillhör förstås jobbet och är helt förkastligt.
Som sagt, principerna är vi överens om, men inte gränsdragningen.
Morrica
Hur Du än vänder Dig, så är det föräldrarna som delvis styr verkligheten i skolorna. Annars skulle jag inte skriva på den här bloggen. Att endel föräldrar styr mer för att de är politiker eller tom statstjänstemän och andra mindre för att de bara är en röst i mängden, har egentligen inte någon betydelse. Tredje man reagerar när något går över styr i vilket fall som helst. Dagens elever reagerar när de blir vuxna mot det, som de upplevde under sin skoltid som uselt osv.
Det finns alltid kausala samband och dessutom upplevda kausala samband eller tom fiktiva kausala samband. Alla dessa påverkar utvecklingen.
Att Du tröstar Dig med ”att i skolan bestämmer inte föräldrarna” är en falsk trygghet och naiv syn på samhället.
Jag, liksom Morrica, är självklart medvetna om att föräldrarna, liksom vädret, påverkar skolvardagen. Men det är långt ifrån detsamma som att tillskriva dem (eller det) någon egentlig makt. Och att du så gärna vill ha rätt att du plockar in kasuala samband blir nästan pinsamt.
Det gör dina argument så allmängiltiga att de kan appliceras på i stort sett vad som helst. Att jag t.ex. inte äger en SAAB blir enligt ditt sätt att resonera ett bevis på att jag delvis styr General Motors. Rätt i sak, månne, men de praktiska implikationerna är i stort sett lika med noll.
Så det faktum att Du tröstar dig med att i skolan styr föräldrarna (åtminstone delvis), är en lika falsk trygghet och en lika naiv syn på samhället som vår – i dina ögon – motsatta uppfattning.
Med det sagt, tror jag ändå att vår syn på saken inte skiljer sig särskilt mycket åt. förutom i hur vi värderar det lilla, lilla inflytande föräldrarna faktiskt har i skolan.
Som sagt, föräldrarna ska självklart komma med synpunkter om de upplever att läraren/skolan står för en helt annan värdering än de själva gör. I sådana fall är det då lärarens/skolans uppgifta att förklara sin syn på saken och att ta stöd i skolans styrdokument. Antingen får läraren/skolan backa, eller så är det föräldern som får backa, men huvudsaken är att man kan diskutera saken som vuxna människor.
Att anmäla någon utan diskussion, eller att inte fortsatt anställa en individ utan diskussion, är inte ett moget beteende och det måste markeras. Annars kommer den konkurrensutsatta skolan i kombination med dagens ”öppna”, men övervakade, samhälle att skapa en anmälningskultur och rädsla för att yttra sig som liknar det gamla DDR.
Jag tycker att vi har glömt en väsentlig fråga i diskussionen: Hur privat är Facebook?
Kanske kan man också fråga sig: Skulle skolledning och föräldrar ha reagerat på samma sätt om någon hade fotograferat killen med mössan på i en kö på Konsum?
Intressant vinkling!
Ang. Facebook anser jag det nog vara privat, men det beror nog på hur man använder det. Jag brottas med frågan varje gång jag får eller gör en vänförfrågan; är jag beredd att inbegripa den här personen i min privata vänkrets och låta honom/henne ta del av min ”verkliga” person?
Men som de allra flesta har jag ändå gjort min profilbild synlig för alla, så att bortglömda vänner som letar efter mig skall se att det är jag. Så just den är förstås inte särskilt privat.
Så finns det förstås andra problem med privatlivet när det gäler Facebook, men det tar jag inte nu.
Din andra fråga kan jag inte besvara, men jag upplever en enorm skillnad i kontext och antar att det skulle ha påverkat händelseförloppet…
Ja, just profilbilden på Facebook har nog de flesta synlig för alla, men i övrigt kan man ju som sagt välja sina vänner och vad man visar.
Eftersom Facebook tillhör den privata sfären, och bilden inte t ex låg på skolans hemsida, kan jag inte se logiken i att föräldrar eller skolledning skulle ha reagerat annorlunda om någon fotat honom i Konsumkön, eller bara sett honom på stan. Det klara beskedet från ägaren är ju att det var texten på mössan som avgjorde, inte sammanhanget eller om han verkligen var porrstjärna. En sådan ledning hade nog vikit sig för föräldern oavsett omständighet. (Se diskussionen i det nyare inlägget.)