”I skolan förväntas man ju nästan utföra renovering, sköta service av fastigheten samt köpa inredning med egna pengar” och ”både städa och laga saker dessutom”, skriver Magister Janne i en kommentar.
Jag tänker på hur jag tog föräldrarna till hjälp och målade om hela klassrummet, samt grupprummen utanför, när jag fick mitt första jobb. På hur många gånger jag har rotat runt i skolornas källare för att hitta bokhyllor, bord och stolar som går att använda efter några timmars renovering (och ibland inköp av material för egna pengar). Jag tänker på hur många gånger jag har spenderat flera dagar med att packa ner (och sedan upp) mina och elevernas saker i lådor för att vi måste byta klassrum. Ibland har jag fått lov att bära allt själv… Jag har köpt en massa böcker för egna pengar och använt i skolan, ramat in och satt upp tavlor på väggarna, rensat avlopp, tvättat gardiner, bytt lampor… Och hur mycket tid som i regel går åt till att stå i kö vid kopiatorn, vänta på en dator att arbeta vid och sedan logga in på det gamla skrället vill jag inte ens tänka på!
Det är ju för sorgligt…
Jag måste bli bättre på att säga ifrån!
.
.
Länkar till andra bloggar om: skola, skolan, skolpolitik, skoldebatt, utbildning, utbildningspolitik, lärare, läraryrket, läraravtal,
Christermagister 
Det är alldeles förskräckligt! Och blotta det faktum att lärare ställer upp på en sådan arbetssituation bidrar till att vi har den skolverklighet vi har idag.
Ibland är man väldigt dum när man är snäll.
Det klassiska och svårlösta dilemmat mellan att å ena sidan hålla fast vid sin yrkesroll (och status) och å andra sidan göra ett slags evigt undantag för att ”ställa upp för laget”.
Håller man på sitt blir man stämplad som osolidarisk och svår att samarbeta med, men ställer man upp för laget sätter man krokben för både sig själv och kollegorna.
Lurig sits, tycker jag…
Egentligen inte så lurig – arbetsgivaren utnyttjar viljan att ”ställa upp för laget” och att vår önskan att ses som ”schyssta killen”.
Vi måste helt enkelt tuffa till oss, och solidariskt säga nej, jag tänker inte måla, det ingår inte i min arbetsbeskrivning. Nej, jag tänker inte leta möbler och renovera, rensa avlopp, you name it, det ingår inte i min arbetsbeskrivning.
Känner allt för väl igen mig. Riktigt korkat att vi inte säger ifrån. Riktigt, riktigt korkat.
Min huvudmotivation har nog inte varit att ”ställa upp för laget” (kollegorna), utan snarare att skapa en dräglig pedagogisk miljö för eleverna…
Men när det gäller att packa flyttlådor och en hel del andra saker är det nog bara att vägra som gäller.
Men du, Christer, att skapa en dräglig pedagogisk miljö för eleverna genom att renovera kasserade möbler och måla själv (betalade du och föräldrarna färgen också? Det vore inte helt ovanligt isf) vad skickar det för signaler till ongarna? Egentligen? ‘Ni får nöja er med renoverat kasserat medan de som har hand om penningapungen sitter på ergonomiska stolar som kostar mer än er lärares månadslön….
Allvarligt talat, medborgare och kamrater, vi måste sätta ner foten och säga stopp.
Jo, visst, men alternativet är ju att de får sitta på trasiga stolar och titta på färgen som rasar från väggarna…
Men jag håller med, vi måste höja kraven och sätta ner foten.
Om vi är helt allvarliga – det finns fler alternativ.
Ja, det är väl det jag börjar lära mig…
Men när man står där i ett fallfärdigt klassrum och det är tre dagar kvar till skolstart och rektorn bara rycker på axlarna så springer man ner till källaren och börjar renovera så gott man kan…
Och just för att man gör det så kan rektorn rycka på axlarna.
Man kan ta strid också. Flytta undervisningen till biblioteket, matsalen, uppehållsrummet, rektorsexpeditionen t ex.
Jag testar rektorsexpeditionen nästa gång och hänvisar till dig! 🙂
Yeah!
Herregud – allt det där har jag ju också gjort … Till och med rensat avloppen och städat skolgården. Det värsta är att jag tycker det är kul också … Skrev mitt examensarbete kring måluppfyllelse kontra tidsanvändning i skolan, dessutom 😦
Jag måste ju vara helt dum?
Lena, när du skrev ditt examensarbete, vägde du in dessa tidskrävande moment också? Visst kan de vara kul – ett tag. Men det är inte kul när man självklart förväntas sköta avloppsrensningen, lysrörsbytet, laga kopiatorn, provisoriskt för åttionde gången samma termin fixa gungställningen så den går att använda, vattna blommorna i fönstret, städa undan det värsta i klassrummet och fixa overheadapparaten med lite tejp innan man hinner sätta sig ner och förbereda morgondagens lektioner.
Poängen, om jag tolkar Christermagisters inlägg rätt, är att om vi tar på oss alla dessa uppgifter blir vi dels sämre pedagoger, eftersom vi har mindre tid att lägga på det som borde vara vårt huvudfokus, dels att vi får än mindre auktoritet i det vi säger eftersom vi låter oss skickas hit och dit, finner oss i att jobba i sönderfallande miljöer och inte protesterar utan snarare kompenserar. Då gör vi varken oss själva eller eleverna någon tjänst, oavsett hur kul det tycks vara och hur rejäla och rediga vi känner oss när vi tar oss an dessa handgripliga uppgifter.
Nej, det gjorde jag verkligen inte, eftersom de inte ingår i skolans uppdrag och skolpliktstiden. Jag var mycket teoretisk, analytisk och strukturerad i det arbetet. Men det visade sig ändå i intervjuerna, vad tiden i skolan används till och då är det inte målen som kommer i första hand, tyvärr …
Jag tycker så klart att det är fel att vara ”allt i allo” när man samtidigt har ansvaret för elevernas måluppfyllelse. Men mot bättre vetande hamnade jag där i alla fall.
Det sitter mycket i väggarna och när andra blir utbrända runt omkring, vaktmästaren sjuk och massor som behövs göras, så är det svårt att inte ”hjälpa till”.
En gång höll jag på att fastna i kopieringsapparaten med armen och hade nog blivit sittande där över helgen om inte turen hjälpt mig loss 😉
Jisses! Det finns flera faror med detta att ”hjälpa till”, både den utbrändhet du nämner och så dessa rent fysiska faror med kopieringsapparater och annan apparatur.
Tur att du kom loss!
Hur får man ut det ‘ur väggarna’, detta som aldrig riktigt diskuteras öppet i skolorna?
Det handlar ju inte bara om att vi är ”dum-snälla” utan det handlar ju väldigt mycket om att det är en fråga om prioriteringar.
Nya gardiner eller fler böcker? Nya saxar eller nya vattenfärger? Nya möbler eller en specialpedagog på 50%? Löneökning eller låta en lärare sluta?
Det finns de som säger att det är pengar ur olika kassor men det stämmer inte. Summan är ändå konstant och är pengarna slut så är de.
Att gå till rektorn ger inte mycket. Vad ska rektorn göra? Trolla fram mer pengar? Övertala fler elever börja så skolan får mer pengar?
Som lärare skulle jag önska att jag inte behövde tänka på sådant här men det gör jag. Och fler med mig. Vi ser inte bara till elevernas bästa utan även till vårt eget bästa. För vad som händer om vi kräver mer är att vi får färre kollegor och större undervisningsgrupper och ännu mer att göra.
Vad vi måste kräva är väl antagligen mer pengar till skolorna och för att lyckas med det måste vi bli mer tydliga med vad vi gör och hur mycket tid det tar.
Ett problem, som jag ser det, är att rektorerna idag måste kämpa åt två håll. De måste vara lojala mot sin arbetsgivare och klara av stram budget och nedskärningar, de måste klara av att fixa ett svikande elevunderlag som leder till ett budgetunderskott och så måste de samtidigt vara positiva, driftiga och pedagogiska ledare för en stor grupp lärare som är långt ifrån nöjda och bara vill ha mer. (För även om vi ibland framstår som tysta utåt så är vi inte alltid det…)
En omöjlig uppgift och jag tycker det är ett under att någon vill arbeta som rektor.
På förskolan tänker vi annorlunda:
– Här är en påse pengar! Gör vad ni vill med dem!
Om du sätter upp hyllan själv finns det utrymme för utflykt o.s.v. Alla som vet vad det kostar att hyra in en hantverkare frestas att göra det själv (hur svårt är det att byta en kranpackning?)
Dessutom har vi nog en pedagogisk tanke om att göra saker tillsammans med barn och föräldrar. Trädgårdsarbete och kojbygge och annat som på något sätt bygger broar mellan hem och verksamhet.
På sjuttitalet skulle dessutom personalen städa i det heliga arbetslagets namn – där gick min gräns…
Mats, varför gick din gräns just där? Det är en intressant gränsdragning, jag vill gärna förstå hur den kom till?
Det blir nog mer ett personlig än ideologiskt svar. 25 år med 38,25 timmar i barngrupp blir en hel del bordstorkning, disk, mellanmålsfixande, påklädning, blöjbyten, sopsäckstömning det vill säga allt det som ingår i den svenska så kallade educare-modellen.
Institutionen blir ganska hemlik och gränsen mellan vård och undervisning löses upp. Konstruktionen är riskabel men fungerar om pedagogerna vågar ta de olika delarna på allvar. Möjligheterna att göra saker tillsammans med barnen kanske fungerar som en pedagogisering av det som skulle kunna vara meningslösa rutiner. Städningen förväntades vi göra när barnen gått hem och det är kanske en viktig skillnad.
I Malmö drev SKAF arbetslagstanken hårt och följden var att ”alla skulle göra allt”. För mig som hade småbarn hemma var det tungt att göra samma sak hemma som på jobb.
Så mitt argument är av starkt personlig art: Jag är inte särskilt bra på att städa och tycker definitivt inte det är roligt.
Kanske den här gränsdragningen ska vara en facklig fråga och då är uppgiften att definiera vad som är ”pedagogik”. På förskolan tror jag att arbetsbeskrivningen var: ”förekommande arbetsuppgifter”.
Då blir det svårt att hitta någon form av frikort.
Är vi på väg in i en annan diskussion här? Den om huruvida förskolan faktiskt är en förskola, förberedelse för skolan, eller ett daghem, ett hem för barnen att tillbringa dagarna i?
Förekommande arbetsuppgifter är lagom luddigt för att man ska kunna knöla in i princip vad som helst i beskrivningen – behöver hängrännorna rensas är det ju en förekommande arbetsuppgift, att klippa gräset, städa lokalerna, torka bordet och laga maten är också förekommande arbetsuppgifter, så det blir en delikat fråga om var gränsen bör dras och vilket syfte uppgifterna har, om det är pedagogiskt arbete eller underhållsarbete.
Jag vet inte hur ni ser på saken, men jag tycker något är grundligt fel när det senare tar tid och resurser från det förra.
Jag vet inte om det är en annan diskussion. England undviker begreppet pre-school eftersom det innebär en sorts hierarkisering av vad som är viktigt. Vi ser då perioden innan skolan som en förberedelse för skolan och tillmäter den därmed lägre värde. På samma sätt kan man se skola (och ungdom) som en form av transportsträcka mot det hägrande vuxenlivet – men idag hävdar de flesta barn och ungdomar att livet är och nu!
På förskolan tror jag att det faktiskt går att leva efter den devisen (och ändå lära sig något!)
Morrica tolkar mig rätt ovan:
Det handlar om att tiden kunde användas till någonting som gav större pedagogisk utdelning och att det påverkar vår status, vilket i sin tur leder till att våra åsikter väger lättare.
Men visst handlar det också om pedagogiska prioriteringar, som Anna och Mats säger. Jag har arbetat på skolor där jag förfogar över en ”påse” pengar som ska räcka hela läsåret. När jag letade upp ett par gamla skärmar (för att kunna avgränsa datorhörnan och läshörnan) i källaren och renoverade dem i stället för att köpa nya så innebar det att jag hade råd med en massa andra saker.
Mats, trädgårdsarbete och kojbygge tillsammans med eleverna är en sak. Det är en pedagogisk verksamhet, men det arbete jag tänker på utförs när eleverna har gått hem och vi borde planera, utvärdera, samarbeta och utvecklas i yrket.
I vissa fall är det väl ganska klart att vi borde tvärvägra (som när vi ombeds sköta flytten av alla saker och möbler från ett rum till ett annat, rensa avloppet, byta lampor mm mm), men i andra fall blir det mer tveksamt. Ett klassrum kan ju faktiskt vara funktionellt i rektors mening, men som pedagoger vet vi att ju bättre miljö vi har att arbeta med barnen i desto större chans är det att vi når goda resultat.
Men jag tycker inte att vi ska ta hänsyn till personalsituationen Anna. Rektor och kommunen ansvarar för den biten och om vi ”dubbeljobbar” för att rädda arbetstillfällen hamnar vi i en ond cirkel. Det känns tyvärr inte som att det ger mycket att gå till rektor i stunden, men jag tror att det är precis vad vi måste göra. Och vi måste uppmana rektor att gå vidare till kommunen. Inte acceptera att h*n säger ”Det finns ingenting jag kan göra”. Om inte situationen skickas vidare upp i ansvarshierarkin så blir ju problemet oundvikligen kvar hos oss som individuella pedagoger och hos eleverna. Jag tror att rektorernas flathet mot kommunen är minst lika stor som många lärares flathet mot rektorerna; vi måste alla lära oss att oftare vända oss till närmast ansvarig ovan vår nivå.
Det är klart vi måste gå till rektorn, och när h*n säger att det inte finns något h*n kan göra måste vi (och jag menar vi i betydelsen lärarkollektivet, inte enskilda individer, detta är en gigantisk uppgift som vi måste göra tillsammans. Enade vi stå, söndrade vi falla, ni vet?) gå vidare till nästa instans, och nästa, och nästa tills vi (fortfarande i betydelsen lärarkollektivet) står och bankar på Björklunds egen dörr och avkräver honom ansvar och svar. Detta är ett problem som inte kan lösas lokalt, vi måste hjälpas åt.
Det är absurt att den på skolan som har det högsta pedagogiska ansvaret inte skall ha insikt i hur viktigt ett rums utrusning och möblering är för inlärningssituationen. Det är absurt att pengar till gardiner och pengar till böcker skall ställas mot varandra. Det är absurt att pedagogiska diskussioner stannar av för att pedagogerna upplever att de måste bevaka sina jobb.
Och mest absurt av allt är att höra lärare argumentera för denna ordning som om den vore något naturligt.
Morrica, vilka lärare argumenterar för den ordning du nämner? Den ordningen är långt ifrån naturlig och jag har aldrig hört någon lärare tycka att det är något ”naturligt” att vi ska rensa avlopp, putsa fönster, laga möbler eller andra liknande saker. (Vilket jag aldrig gjort!)
Anna, har du aldrig hört det? Så skönt, då är det nog bara ett litet fåtal, eller så är det jag som övertolkar, som ser det som att den som säger ‘ja, men så måste det vara nu när budgeten är som den är, vi måste göra det bästa av situationen’ faktiskt inte bara godkänner utan till och med gör denna tingens ordning till norm och naturlig.
I mina ögon argumenterar man för denna ordning när man hävdar att lärare som protesterar gör fel. Man argumenterar för denna ordning när man lägger en helg på att renovera det klassrum som borde renoveras av den som har ansvar för byggnaden.
Men jag ser rätt illa, så det kan vara så att jag ser fel.
Jag tror att du ser klart och tydligt i det här fallet Morrica.
Det gör mig inte så glad, men tyvärr tror jag också det.
Hur tror Du Christer det skulle bli, om en vilt främmande människa gjorde de jobben?
Att någon annan skötte lokalerna skulle vara utmärkt. Visserligen måste ju pedagogen ha inflytande över hur möbleringen och inredningen ser ut, men själva möblerandet, lyftandet och hamrandet slipper jag gärna. Jag kan tycka att ”lärarsekreterare” vore vettigt också. Vi skulle säkert kunna spara in minst en timme om dagen på att få vissa småsaker fixade av någon annan.
Christer, du talar så vist!
Tänk om alla dessa utredningar om hur liten del av lärartiden som läggs på undervisning per se kunde utmynna i att detta missförhållande, detta missbruk av lärartid, belystes och kanske rent av gjordes något åt.
Det hade varit en reform att skriva hem om!
Ja visst är det sorgligt, men jag hoppas på sätt och vis inte att du blir bättre att säga ifrån. Det behövs hjältar i barns värld och du får kanske betrakta dig som en sådan. Visserligen blir du ”utnyttjad” av samhället, men någon måste ju se till barnens bästa i den värld de befinner sig i…
Marie, ditt resonemang här har jag svårt att följa, det ser nästan ut som om du säger att tingens ordning inte går att påverka, utan att vi måste acceptera och göra det bästa av den situation som är?
Ja, frågan är om jag inte gör ett bättre jobb för barnen när jag planerar deras undervisning än när jag byter glödlamporna… Det handlar ju om att frigöra mer lärartid till barnens undervisning…
Arbetsbeskrivning? dööh, vad är det?
Har vi önskat länge, men finns det? – nej!!!
Om jag fick papper på vad som var mitt jobb kunde man säga ifrån, men så länge inget är skrivet så kan man inte hänvisa till det, även om vi försöker.
Vi ”fick” en helt nyrenoverad skola för 8-9 år sedan (kommer inte ihåg exakt) och med 180 elever per arbetslag och 30 elever i klassrum för 24 är det slitet (ordentligt).
I ett hyreshus med 3-5 boende tapetserar och renoverar värden efter 10-12 år.
Efter samma logik – När blir det renoverat i skolan?
Det ser ut som skit.
Vad är alternativet?
Jo, vi tjatar till oss färg, skickar hem eleverna och målar själva. Rätt? Nej, men va f-n…det händer ju inget annars.
Skolan betalar hög hyra för lokalerna och då ska fastighetsägaren faktiskt hålla efter dem…eller borde iaf.
Kommunalt ägande av lokalerna = flytta pengar från en del av kommunens budget till en annan…
”När anser arbetsgivaren att jag arbetar heltid och slutar lägga på arbetsuppgifter utan att dra ifrån?”
Visst kan jag spackla och måla, det gör jag ju hemma. Men då borde det ju ske på ÖVERTID, med adekvat ersättning, inte genom att skciak hem elever!
Vad kostar en hantverkare? 450:-/timmen ungefär…
Ha det!
Och arbetsgivaren och fastighetsägaren räknar kallt med att ni gör det, förr eller senare. De har råd att vänta ut er, eftersom de vet att lärares samvete för att eleverna sitter i undermåliga lokaler förr eller senare tvingar lärarna att göra något drastiskt åt saken.
Hyresgästföreningen tar strid för att lägenheter skall renoveras, varför tar inte lärarfacken strid för att skolorna skall hållas fräscha och ändamålsenliga?
Det är tufft och hårt och jobbigt, men så länge vi låter oss utnyttjas kommer vi att bli utnyttjade.