I gårdagens Expressen skriver Johannes Forssberg ett flumpedagogiskt inlägg. Han skriver om hur Björklund vänder ”en visionär blick mot Kina” och har deras skolsystem som förebild, men påpekar att den kinesiska modellen inte alls leder till de resultat som vi behöver i Sverige; ”Lite skolflum är bara bra”.
Morrica skriver om hur den sortens skola leder till lydiga medborgare och undrar om det är det som är Björklunds mål. Jag håller förstås med både Forssberg och Morrica i deras slutsatser; Björklunds pedagogik leder till lydiga och ”platta” medborgare, vilket borde vara så lätt att förstå att det är både farligt och ”affärsmässigt” fel. (Vad har historien lärt oss om stater med lydiga medborgare? Är det robotar arbetsgivarna efterfrågar?)
Det är ju svårt att få information från Kina men jag har bekanta som har sina barn i kinesiska skolor och det största samtalsämnet just nu är att självmord bland eleverna har blivit så vanliga, långt ner i mellanstadieåldern. Jag vill också påminna om att vi inte behöver gå ända till Kina för att visa att Björklunds pedagogik leder fel, det räcker med att titta på Storbritannien.
We’re charging our battery, and now we’re full of energy
we are the robots…
We’re functioning automatic, and we are dancing mechanic
we are the robots…
We are programmed just to do, anything you want us to
we are the robots…
Ja tvoi sluga, (I’m your slave), ja tvoi Rabotnik (I’m your worker.)
P.S. Återigen vill jag påpeka att jag tycker att Björklund har många bra förslag när det gäller organisationen av skolsystemet, men att det blir fel så fort han försöker uttala sig om själva verksamheten med eleverna. Och det är ju inte så konstigt; han är militär och inte pedagog!
Länkar till andra bloggar om: skola, skolan, skolpolitik, skoldebatt, utbildning, utbildningspolitik, Björklund, Jan Björklund, pedagogik, flumpedagogik, Kina,
Christermagister 
OK… Vi har hört hur vi inte vill ha det i Sverige. Hur vill vi ha det och hur skall vi gå till väga?
Vilken fantastisk låt det är – det hade jag glömt.
Man skulle ha blivit syntare!!!
En sådan där stel militärisk flumsyntare!
Det är väl inte för sent?! 🙂
Du har rätt Kristian, jag lever inte riktigt upp till mitt eget inlägg från i går om en positiv approach… Det ÄR lättare att komma med kritik än att komma med positiv feedback och egna förslag… Trots det så tror jag att i alla fall en fjärdedel av mina 528 inlägg i den här bloggen handlar om just vad jag vill, på något sätt…
Anledningen till att det blir mycket kritik är att Björklund gör flera förändringar och uttalanden som leder åt fel håll, mot det som jag tar upp i inlägget. Trots att jag inte är nöjd med skolan som den ser ut i dag så anser jag att det är bättre att inte göra någonting än att göra vad han vill, och det måste ju kritiseras…
Tidigare betyg och den allmänna betygsfokuseringen som han står för är en sådan sak. Att se de nationella proven som den enda värdefulla mätaren av elevernas kunskaper och skolornas kvalitet är en annan. Den tredje delen är inriktningen på straff och disciplinering… (Tre punkter är alltid bra, även om det finns fler.)
Att jag är emot dessa saker betyder INTE att jag ställer lägre krav på eleverna, att jag inte vill använda nationella prov som arbetsredskap eller att jag vill ha kaos och anarki i klassrummet. Jag vill bara göra det på ett annat sätt. Ett sätt som ÄVEN lär eleverna att kritiskt granska information och system. Ett sätt som gör att de lär på djupet och för framtiden. Ett sätt som respekterar eleverna som individer och tar hänsyn till deras individuella egenskaper.
Kortfattat vill jag:
Ha mindre undervisningsgrupper och totalt antal elever så att individualisering blir praktiskt möjligt.
Att lärare ska arbeta i tighta arbetslag och med mer tematiskt arbete, för att lärarnas olika kompetenser ska tas tillvara och för att elevernas undervisning inte ska vara lika fragmentarisk som i dag.
Att lärare får mer tid till att vara lärare och till att utvecklas i rollen; undervisning, för- och efterarbete och kompetensutveckling.
Som sagt, tre punkter är bra…
Betygen är ju en stor fråga för dig, men jag tar det i ett separat inlägg. (Snart!) Egentligen tror jag att jag har sagt vad jag står för i tidigare inlägg, men jag tänkte kolla vad du och alla andra egentligen ser för vits med betygen… Du kan ju roa dig med de tidigare inläggen så länge! 🙂 Jag tror att det viktigaste finns i dessa:
http://christermagister.blogg.se/2007/november/skoldebatt-del-1-betyg-och-prov.html
http://christermagister.blogg.se/2007/december/skoldebatt-betyg-del-2.html
http://christermagister.blogg.se/2008/january/bjorklund-skolans-fiende-nr-1.html
http://christermagister.blogg.se/2008/february/betygshets.html
http://christermagister.blogg.se/2008/february/betyg-och-ohalsa-i-skolan.html
https://christermagister.wordpress.com/2009/10/08/omdomen-fran-forskoleklass/
https://christermagister.wordpress.com/2009/09/04/likvardiga-betyg/
https://christermagister.wordpress.com/2009/08/17/betyg/
”Kortfattat vill jag:
Ha mindre undervisningsgrupper och totalt antal elever så att individualisering blir praktiskt möjligt.
Att lärare ska arbeta i tighta arbetslag och med mer tematiskt arbete, för att lärarnas olika kompetenser ska tas tillvara och för att elevernas undervisning inte ska vara lika fragmentarisk som i dag.
Att lärare får mer tid till att vara lärare och till att utvecklas i rollen; undervisning, för- och efterarbete och kompetensutveckling.”
Mycket bra förslag! Jag instämmer till fullo! En annan aspekt som jag vill tillägga är behovet att göra en översyn av ämneskoncentrationen. Dagens elever har uppemot 10 olika ämnen att hålla koll på samtidigt. Även om detta går att begränsa via tematiska inslag, så är det ju inte konstigt om det till slut snurrar i huvudet på eleverna.
På universitetet har man ju en kurs i taget, och på gymnasiet så läser man ju vanligtvis färre typer av ämnen än i grundskolan. Det borde gå att införa någon sorts koncentrationsläsning i grundskolan också…
Visst är det mycket som ska hinnas med, men om undervisningen koncentrerar sig på förståelse och kunskapsutveckling i stället för ytligt faktatragglande, så gör det ju inget om exempelvis man bara har NO varannan månad (men då i mer koncentrerad form) medan man de övriga månaderna fookuserar på SO…
Jag vill nog hellre sammanföra ämnena inom temat än att läsa dem koncentrerat under en kortare tid.
Jag tänker mig att en viss tid varje vecka är avsatt till arbete med färdighetsträning i svenska, engelska och matematik (elevernas behov styr hur mycket tid som läggs ner på de olika momenten) och att man sedan alltid har ett tema-arbete på gång, tillsammans med fler lärare och grupper av elever. I temat integrerar man SO, NO, ”främmande språk” och samtliga praktiskt-estetiska ämnen… Eleverna behöver inte ens veta vilket ”ämne” de arbetar med.
Självklart blir det en övervikt åt olika ämnen inom olika teman. Om vi t ex arbetar med ”människokroppen” blir det mycket NO och slöjd (vi ”tillverkar” kroppsdelar i olika material), när temat är ”politik” blir det mer SO och kanske bild och när vi arbetar med ”Afrika” kan vi se till att få in mer musik och matlagning än vi haft tidigare. Kärnämnena (SV, ENG, MA) finns förstås också med inom alla teman.
*gnissel* varför reduceras Afrika så geschwint till musik, mat och elefanter? Det är inte bara du, och jag tror mig veta att du inte menar det så, ändå händer det tätt som oftast.
Det är lika stor skillnad på norra och södra Afrika, geografiskt och kulturellt, som det är mellan norra och södra Europa, ändå skulle få komma på idén att låta hambo och souvlaki representera samma region.
Ursäkta utbrottet.
Meh, de va ju bara ett exempel! 🙂
Jag kan ju lägga matlagningen i tema människokroppen och musiken i politiktemat då…
P.S. Och vem säger att vi måste klumpa ihop dem? Kanske lagar vi mat och lyssnar på musik från de olika delarna just för att påvisa skillnaderna…
För att fortsätta på det musikaliska temat, så kommer här några ”flickrobotar” från Nordkorea … Björklund älskar antagligen dessa ”Genius kids”? Inkludering känns avlägset 😉
http://www.robpongi.com/pages/comboGKIDS07.html
Ja, men vilka sötnosar! 🙂
Skrämmande förföriskt duktiga! Den länken är ett perfekt uppslag till en diskussion om vad kultur egentligen är – vilka erfarenheter är det som uttrycks!
Jag lånar!
Bra skrivet Christer.
Hans ideér och förslag att organisera skolsystemet är bra. Att flytta krav från förordningar till lag, som ökar kraven på skolsystemet och införa sanktionssystem som ytterst kan innebär ”tvångsförvaltning” av kommunala skolor är bra.
Idag är påpekandet av brister i skolsystemet, från Skolinspektionen, ett slag i luften. Inkompetenta skolpolitiker och förvaltningsmänniskor får i frid fortsätta att förstöra möjligheterna för en skolgång som innebär att vi får samhällsmedborgare som kan fortsätta att utveckla välfärden.
Skrämmande.
Däremot är Majoren fel ute i sättet att förstå kunskapuppdraget skolan har. Kontroll tillhör inte det som skapar en likvärdig skola.
Där har ni flumpedagoger rätt!
Kunskap kontrolleras inte via nationella prov! Nationella prov garanterar bara en godkännande nivå och inget annat.
Eller så skulle man kunna säga att pluggisar som lyckats få A, enligt nya systemet, är mellanmjölk som varit anpassbara att följa systemets krav. Inte ett betyg på att man är kreativ och kan flytta kunskapsmassan framåt….
Precis. Vi flumpedagoger är nog egentligen glada om vi får ägna oss helhjärtat åt kunskapsuppdraget. Alltså borde Björklund låta någon av oss ta hand om den biten… 🙂
Pingback: Vad är estetiska uttrycksformer? « Tysta tankar
I en mer civiliserad ton än mitt förra inlägg:
http://www.kunskapsskolan.se/
Ja, teoretiskt ser det ju så bra ut…
Praktiskt också. Mig närstående ung dam har blommat ut något otroligt i en sån skola och i en rasande fart lärt sig allt det den kommunala skolan missade att lära ut.
Jag är positiv
Jag har ett par negativa erfarenheter, men det beror väl antagligen på individuella faktorer. Alla skolor och lärare fungerar ju inte på samma sätt, och för alla elever är inte ens detta arbetssätt det bästa.
Frågan är om jag skulle klara av att jobba efter de strikta programmen…
Jag tror du vet lika väl som jag att inget system passar alla elever, därför behöver vi en skrälldus av olika sorters skolor strösslade över landet, tillgängliga för elever från Treriksröset till Trelleborg.
Ja, och då hamnar vi i dilemmat att alla elever bör ha samma möjligheter att välja, samma möjligheter att bli antagna och helst komma ut ur systemet med samma möjligheter att fortsätta ett framgångsrikt och givande liv…
Jupps, och med det nuvarande kommunaliserade systemet är det grundligt svårt 😉
Det du säger är viktigt, ALLA elever bör ha samma möjlighet att välja, och samma möjlighet att bli antagna förutsatt att de har de förkunskaper som krävs för att klara av skolan (det är t ex lämpligt att de faktiskt kan stå på ett par skridskor för att gå en hockeyskola, annars får de sannerligen kämpa i motlut), det kräver viss logistik och viss flexibilitet, det kräver att en del pengar investeras och att det finns klara direktiv för vad som gäller, och vad som händer om lagar och regler inte följs.
Men det är inte omöjligt.
Nej, en skola som är anpassad för olika sorters elever innebär ju i praktiken att vi måste ha vissa intagningskrav (typ att kunna stå på skridskor). Det tycker jag inte är speciellt kontroversiellt. Den stora utmaningen är att se till att våra ”skridskokunniga” elever har samma möjligheter att komma in oavsett var de är födda, hur mycket pengar deras föräldrar tjänar eller vad de heter i efternamn. Tänker vi mer på olika pedagogiska inriktningar så är det också en utmaning att se till att de olika formerna alla lyckas förbereda sina elever på ett sätt som gör att de efter skolan konkurrerar på någotsånär lika villkor.
Inträdesprov till högre utbildning, törhända? Betyg lär vi behöva dras med ytterligare några år, om vi vill att våra utbildningar ska förbli internationellt konkurrensdugliga (och det vill vi, vi är nog provinsiella som vi är redan nu!), men antagningsproceduren behöver inte på död och pina grunda sig i ett sånt godtyckligt system.
Låt oss vara krassa – elevers möjlighet att gå vissa utbildningar är, från samhällets sida, en fråga om kronor och ören. Så länge enskilda kommuner tillåts fiffla runt i frågan förblir det olika villkor för unga från olika kommuner.
Det går att göra något åt.
Ja, det gör ju det. Och du menar att problemen med de fristående skolornas segregerande funktion bör lösas med klara direktiv, bättre insyn och statliga kontroller?
Jupps