I en rapport från Skolinspektionen läser jag:
Forskning visar också att den så kallade gymnasiechocken, dvs en kraftig förändring av krav och arbetsformer vid övergång från grundskolan, är en förklaring till elevers studieavbrott.
Voffo gö´ vi på detta vise´?
Det är ju ofta problem i alla stadieövergångar. År efter år.
Förskola – Låg- mellan- högstadium – gymnasium – högskola.
.
Vi måste alla arbeta för att den röda tråden ska bli längre. Det räcker inte att ha en liten stump som omfattar de 2-3 åren av elevernas skolgång som vi personligen ansvarar för.
Länkar till andra bloggar om: skola, skolan, skolpolitik, skoldebatt, utbildning, utbildningspolitik, lärare, grundskolan, gymnasiet, gymnasieskolan,
Christermagister 
Mhm
Holistiskt tänkande FTW
FTW = F**k The World?
Ha ha! Jag tänkte också F**k The World… 😉
For The Win dvs något man har glädje av i sin jakt på framgång
Aha! BAV… (Bra att veta) 🙂
Hej jag igen
Kan man tänka sig att bristen på krav i den tidigare skolgången krockar med plötsliga krav i den senare skolgången?
För övrigt så anser jag att vi bör ha betyg i alla klasser…
Ja just det, Kristian, det är ju exakt det som står i citatet.
För övrigt anser jag att du har fel i betygsfrågan.
Det är nog lite mer komplicerat än så.
Man har olika sätt att kräva saker…
Det handlar också om att man faktiskt inte vet hur verksamheten ser ut i steget under eller över, alltså kan man inte förbereda eleverna eller ta emot dem där de är.
Och dessutom ”börjar man om” med varje individuell elev eftersom man har dålig information om vad eleverna har gjort och vad de kan. Mellan högstadiet och gymnasiet finns ofta ingen som helst information, men det händer även i lägre åldrar.
Jag som har jobbat inom grundskolans alla stadier vet att eleverna ofta ”kan” mycket mer när de går i sexan än när de sedan börjar sjuan… I sexan är de ”stora” och får mycket ansvar och man har höga förväntningar på dem. I sjuan är de ”minst” igen och anses inte klara av någonting. Elever beter sig som de förväntas…
Jag tror att det handlar om att mötas av andra/annorlunda krav, snarare än att plötsligt mötas av krav. Det vore ju ohållbart om grundskolan fungerade som gymnasiet eller vice versa. Imagine the chaos…
Att såväl stadierna som skolformerna (grundskola kontra gymnasium) skiljer sig åt ser jag som en potentiell styrka. Bara känslan av att efter tre långa års harvande i, säg mellanstadiet, få ta steget upp till högstadiet, där man kanske har olika klassrum för olika ämnen, skåp för sina böcker och där tjejerna i nian ser ut som fullvuxna kvinnor ( i alla fall för en sjätteklassare). De somrarna (mellan stadieövergångarna) växer man både mentalt och fysiskt på ett helt annat sätt än ”vanliga” somrar.
Vi behöver känna att vi utvecklas.
Ja, kraven är annorlunda, men frågan är ju om verkligen kvaliteten ökar med åren? Tänk dig att använda ”mellanstadiepedagogik” på gymnasienivå… Mycket tematiskt och praktiskt arbete, redovisningar på flera olika sätt och större elevinflytande över undervisningen…
Baksidan av holismen är nog tyvärr en aning statisk slutenhet. Om allt ska hänga samman och bygga på vartannat är jag rädd att det blir för komplicerat och rationellt.
Någon skapar linjer och ”progressioner” som vi ska försöka leva upp till. Friheten minskar för lärare och barn.
Jag tror nog mer på en viss slumpmässig frihet – även om det kommer att finnas barn som betalar ett högt pris i form av att ha missat skolans övergripande syfte: ATT FÖRBEREDA FÖR NÄSTA STEG!
Alternativet är att se varje dag som ett värde i sig. Kom ihåg att vi är flumpedagoger!
Huh? Statisk slutenhet, hur menar du då?
Ja, det har du rätt i. Vi ska ju inte skapa ett sammanhängande snöre som grundas på konformitet , men det kanske är bra om vi lär oss knyta knutar i alla fall?
Bildspråk är intressant! Om vi fortsätter den textila linjen så finner jag bilden av en väv tydligare än ett snöre, med eller utan knutar. Väven blir rikare, färgrannare och mer intrikat med åren men det är och förblir samma väv genom hela skoltiden.
Jag tror det är väven Mats menar blir för komplicerad – många trådar som löper kors och tvärs….
Å andra sidan kanske skoltiden är varpen (heter det så?) och eleven själva väven?
Jag tror att Mats menar att den röda tråden kan bli en för smal väg att vandra (tråd att balansera på)… Att det finns en risk att vi blir för styrda av att hålla oss till ett arbetssätt.
Väven är ju finare eftersom den ger så många fler möjligheter till olika mönster. Olika vägar att vandra och trådar att följa för både pedagoger och elever…
Kanske är den röda tråden Björklundspedagogik och väven riktigt flummig flumpedagogik? Och vi måste förhålla oss till båda ytterligheterna för att hitta ett mellanläge? Tillräckligt många trådar för att det ska finnas en chans att individualisera, men inte så många att vi går vilse i väven och blir otydliga?
En halsduk?
P.S. Om skoltiden är varpen (det är ”kanten” va?) och eleven väven så måste ju läraren vara den där grejen som far fram och tillbaka med en jäkla fart! 🙂
Njaä, nä eller jo, lite men inte bara. Varpen är de trådarna som går från början till slut, de som man väver in den färgade tråden i.
Jag tänker mig skolan som varp. Väven är snarare kunskapen som växer fram och blir allt stabilare, tydligare och rikligare ju mer tiden går. Det är inte eleven vi ska forma i skolan, utan eleven skall bemästra tekniken och själv forma sin kunskap. Eleven är snarare den som sitter på pallen och skickar skytteln fram och tillbaka. I början blir det ojämna kanter och glest vävt, ibland för hårt och ibland för löst, men ju mer tiden går ju säkrare blir eleven på vad h*n gör, och ju bättre kvalitet på väven blir det.
Läraren förser eleven med garn, visar grundläggande tekniker (dvs läsa-skriva-räkna), visar finurligare, mer förfinade tekniker och uppmuntrar eleven att experimentera med både mönster och material (dvs inhämta, bearbeta och sätta ny kunskap i relation till förkunskaperna, och sen gå vidare och ställa sig frågor på vägen som ‘hmm, jag undrar vad som händer om…’ och ‘hur kan det komma sig att det blev såhär…’ och ‘hur långt kan jag ta just det här experimentet’) och så småningom också hur vävstolen fungerar i detalj, så att eleven blir allt mer självgående och allt säkrare.
En viktig aspekt i min bild är att varken läraren eller eleven är en del av maskinen (dvs vävstolen – skolsystemet). Båda använder maskinen för att åstadkomma resultat, men maskinen använder inte dem.
Ungefär så ser jag på saken, om vi ska förenkla det alldeles brutalt.
Det är ju en jättefin bild! 🙂
Så i det här sammanhanget, att vi inte ska knäcka elever vid stadieövergångar, kan man säga att läraren som tar över inte plötsligt bör skicka in ett garn som skiljer sig alltför mycket från det tidigare garnet och att h*n inte bör kräva ett mönster på väven som är alltför avancerat (eller simpelt)?
Då gäller det ju att läraren har en viss insyn i vilket material som har använts tidigare och vilka mönster som behärskas. Väven måste vara synlig för läraren (så synlig som det nu går). Inte för att väven ska styras eller kopieras, utan för att man ska veta vilket garn som är kompatibelt med det tidigare…
Exakt!
Och eftersom lärarna i min bild tofflar omkring i samma vävstuga (‘tofflar omkring’ i betydelsen smyger så obemärkt de kan för att inte störa processen för den som sitter i närheten när de hjälper en elev, inte ‘tofflar omkring’ i betydelsen har ingen aning om vad man sysslar med egentligen) så pratar de en massa med varandra, de tar sitt garn ur samma korgar, lånar av varandra, visar varandra nya tekniker och nya mönster och samarbetar överhuvudtaget stup i hela tiden.
Det är liksom själva förutsättningen för att kunskapsväven skall kunna vävas tät och mäktig, och samtidigt bli lättburen och användbar.
Ja, och då är vi inne på tightare lärarlag igen… 🙂
Hur lyckas vi med det?
Det finns ju så många hinder. Arbetstiden tycker jag är ett (ytterligare ett pluss för 40-timmarsveckan 😉 ) och Mats är inne på ett annat i sitt senaste inlägg; byggnaden/lokalerna…
Men det här får vi nog ta i ett separat inlägg framöver…
Här handlar det ju om möjligheter för samarbete mellan lärarna i klassen, men också mellan lärarna som inte arbetar i samma klasser, utan på olika skolor och i vitt skilda ämnen.
Och det borde verkligen inte vara omöjligt i dagens värld, rensa bort en massa onödiga uppgifter från lärarnas arbete, anställ en skock trevliga vaktmästare och låt ungarna få glädjen av att ha fler vuxna omkring sig i sin skolvardag (bonus där) och så sätt igång och träffas, via nätet, på studiedagar, på teambuildingdagar om man har lust med det. Huvudsaken är att man kommer förbi det stadium där lärarna på högstadiet är främlingar för lärarna på mellanstadiet om omvänt, och når fram till en nivå där man kan prata med varandra på ett naturligt sätt.
Då blir resten möe enklare, det är jag övertygad om. Då tofflar man omkring i samma vävstuga, om än i olika delar av lokalen.
När det blir alltför uttänkt och riskerar det att bli komplicerat – och om omvärlden är rörlig och kanske skolan vill vara trygg och trevlig.
Eller statisk och förutsägbar.
Vi tolkar nog begreppet holistiskt lite olika.
Oj – nu missade jag hela vävkursen. Fastnade på Freddy Mercurys halsduk som kanske är en underbart felplacerad symbol för den färdiga produkten?
Det är det nog. I min tankevärld finns ingen färdig slutprodukt, vävar slits och nöts och blir något annat än de var från början samtidigt som nya vävar hela tiden växer fram, de är bruksföremål, avsedda att användas, och vävandet är en ständigt pågående process.
En tom, övergiven, vävstol är en enslig och sorglig syn, inte riktigt lika sorglig som en nedlagd, övergiven skola men nästan.
Det finns tre möjligheter:
Antingen missförstod Ni mig helt och hållet,
Ni förstod men valde att förtränga eller
har Ni tappat förmågan att se.
Jag upprepade inte vad som stod i artikeln, jag bara förstärkte det.
Det finns ytterligare minst en möjlighet, Kristian – kanske uttryckte du dig så dunkelt att det du avsåg att säga inte gick fram.
Min åsikt är att vi silar mygg och sväljer kameler… Ställ frågan till en lärare: ”Vad har du för pedagogisk grundsyn?” och du får lika många svar som personer som du frågar. Eller i värsta fall – det blir helt tyst … Inte undra på att det blir en massa ”stumpar” överallt.
Jag personligen anser att elever i mellanstadieåldern behöver träna t ex studieteknik för att fixa högstadiet, innan puberteten slår till och gör dem immuna. Men det händer inte allt för ofta av olika anledningar. Som sällan bygger på en gemensam pedagogisk grundsyn utan på ekonomi och andra akuta lösningar. Sen finns det faktiskt de som upplever gymnasiet som mera tydligt och strukturerat än grundskolan var …
Ansvaret för den röda tråden ligger högre upp än hos det enskilda arbetslaget, anser jag. Kommun/förvaltning och skolledning bör skapa förutsättningar för arbetet i och mellan de olika arbetslagen. En tydlig kommunal skolplan är inte fel i sammanhanget?
Lena, en tydlig skolplan hade varit guld värd, ffa för eleverna men också som ett tydligt styrdokument för pedagogisk personal att daska i bordet och få loss de medel som behövs för att kunna följa den tydliga skolplanen.
Ett utomordentligt förslag!