Traditionella könsroller

Kopierar in ett inlägg från min musikblogg eftersom det kanske egentligen passar bättre här. Jag lägger också till en fundering i slutet för att anknyta till en annan diskussion.

”I en seriös pedagogisk debatt häromdagen pratade vi om grundskolan som en feminin arena. Vi pratade om problemet med att grundskolan är utformad efter en viss typ av elever och att det finns specifika egenskaper som värderas högre än andra. Men inte sjutton är det bara könet som avgör den puttinuttiga utformningen av grundskolan. Det beror på att det är i stort sett samma sorts människor som arbetar där, oavsett kön. En lärare brukar inte vara svår att känna igen efter ett par år i yrket, men varför är det så?
Varför finns inte kvinnor som dessa i skolan?
Jo, för att de passar in lika dåligt i mallen som de flesta män.
Behövs de? Ja, det tycker jag.”

Tilläggsfunderingen: I bloggen Tysta tankar diskuteras just nu läroplanens förmulering: ”Förskolan skall motverka traditionella könsmönster och könsroller”. Vad innebär det för de kvinnor som arbetar där? Är det t ex tjänstefel att laga mat och sticka? Och innebär det att personer som bryter mot de traditionella könsmönstren och rollerna (vilka de nu är…) bör premieras vid anställningar? Kommer vi att få se platsannonser som avslutas: ”Är du kvinna och har synliga tatueringar, ett starkt bilintresse och ofta använder grova ord ser vi det som en fördel…”?

Crucified Barbara.Debbie Harry.Karin Axelsson Sonic Syndicate
Klicka bilderna för att se och lyssna på YouTube!

Länkar till andra bloggar om: , , , , , , , , , , , ,

Annonser

Om ChristerMagister

Bloggande lärare med fotointresse.
Det här inlägget postades i Debatt och politik, genus, Läraryrket, skolpolitik och har märkts med etiketterna , , , , , , . Bokmärk permalänken.

16 kommentarer till Traditionella könsroller

  1. MarySaintMary skriver:

    Men det är väl inte fröknarnas aktiviteter det handlar om. Poängen är väl snarare att de inte ska utgå ifrån att flickor vill leka mamma-pappa-barn och pojkar vill vara tuffa och leka med bilar. Och att de ska försöka i största möjliga mån erbjuda barnen könsneutrala och/eller ”det motsatta könets” leksaker och lekar (dem som tillhör det egna könet får de garanterat ändå). Samt prata mer och längre med killar och ge dem mer ”mjuk” fysisk kontakt, och låta tjejerna våga göra läskigare grejer och vara mer ”hårt” fysiska.

    Det finns ju en hel bok om det där, om ”genusdagiset” vaddetnuhette, Tittmyran? Eller nåt.

    Angående dessa kvinnor som du inte tycker passar in… jag har upplevt att det finns många hårdrockskillar som jobbar på dagis (aja, vet att det heter förskola men orka…)! Vet inte hur det är med tjejer. Jag vet att en tjej som gick barn- och fritid när jag gick i gymnasiet blev nekad praktikplats på ett dagis för att hon hade lila hår. Då är det ju svårt att komma in och förändra, om man inte ens FÅR när man bryter mot normer.

    • christermagister skriver:

      Angående den första delen: Det är nog så det är tänkt, men samtidigt är väl antagligen pedagogernas beteende den starkaste normsättaren? Och kan man upptäcka vilka aktiviteter/lekar/beteenden som är ett mönster inom samma grupp som man själv tillhör? (Förvirrat, men jag tror du förstår?)

      Angående den andra delen: Precis! 🙂

      • MarySaintMary skriver:

        Angående att upptäcka (sin egen könstillhörighets) beteendemönster: det är jättesvårt. Det är en sak som borde fokuseras mycket på under utbildningen, så att man lär sig se sådana saker. Men det förutsätter ju att all personal är utbildad också. Videofilmning tror jag är jättebra också.

        Självklart är pedagogernas eget beteende jätteviktigt, men man får ju skilja på arbete och fritid. Tycker nog inte att pedagogerna ska sitta och sticka på jobbet? Ingår det i arbetsuppgifterna är det ju bra om personalgruppen tillsammans medvetet planerar att de gör ”könsöverskridande” aktiviteter när barnen ser. Till exempel (som nedan) att hårdrockskillen diskar ganska ofta så barnen ser att män kan göra sånt, och att fröknarna lagar trasiga cyklar, sätter upp hyllor eller vad det nu kan vara man sysslar med på förskolor. Sedan kommer ju såklart kvinnor diska oftare eftersom fler kvinnor jobbar på dagis, men fortfarande att man tänker på vad man gör, att det inte bara går på slentrian.

  2. Morrica skriver:

    MarySaintMary skriver: ”Angående dessa kvinnor som du inte tycker passar in… jag har upplevt att det finns många hårdrockskillar som jobbar på dagis (aja, vet att det heter förskola men orka…)! Vet inte hur det är med tjejer. Jag vet att en tjej som gick barn- och fritid när jag gick i gymnasiet blev nekad praktikplats på ett dagis för att hon hade lila hår. Då är det ju svårt att komma in och förändra, om man inte ens FÅR när man bryter mot normer”

    så undrar jag om inte en genuspedagog ungefär här borde hoppa upp och hojta

    ‘ser ni att det är acceptabelt att snubben därborta, han med långt hår och ringar i öronen, tatueringar på hela armarna och kängor på fötterna, han bryter mot normen. Ser ni att det ses som oacceptabelt att hon här, tösabiten med en lite ovanlig färg i håret, bryter mot normen’

    För ungefär där är vi. Det är käckt och pc att uppmuntra tösera att snickra och klättra, att uppmuntra pôjkera att leka med dockor och att ändra i sagor så att prinsessan räddar prinsen, man ser sig som progressiv och öppen när man anställer den där mullrige men vänlige hårdrockaren, men kommer det en ung dam och söker jobbet och råkar ha valt en inte helt ovanlig hårfärg och sannolikt en klädstil som passar till kalufsen, då backar mamsellerna och föräldranäsor rynkas.

    Jag tror vi har en bit kvar att gå, kamrater, eller vad tror ni?

    • christermagister skriver:

      Ja, det har du rätt i, men ”hårdrockarkillen” är ju egentligen inte en så stor normbrytare (mot manligheten). Är vi lika redo även för killen som drar åt det feminina hållet?

      Det finns nog en bit att gå på alla fronter.

      • Morrica skriver:

        Han bryter måhända inte speciellt mot den manliga normen i så hög grad, hårdrockaren, men han bryter mot svenssonnormen och framförallt mot den tantnorm som tyvärr regerar på många förskolor.

        Men det finns en romantisk föreställning redo att kliva in i för honom – en sagoarketyp som dyker upp både i sagor för barn och sagor för vuxna. Se hjältarna med sina hårmanar, sina läderrustningar med nitar och sina stora svärd, Aragon, Prins Caspian, Jonatan Lejonhjärta med sitt långa blonda hår, modiga tappra goda män att lita på när världen skakar.

        Vad finns för förlaga för tösen med lila hår? Lisbeth Salander? En enkeldimensionell asocial våldsbenägen karaktär?

        Jag tror sånt spelar in mer än vi vill erkänna.

        Finns det förebilder för snubben som drar åt det feminina hållet? Ja, faktiskt – Fab5, Simon och Thomas, Jonas Gardell. Fina människor allesammans, även om grabben riskerar att bli fast i ett fack ännu ett par år så tror jag det börjar finnas en plats i människors medvetande även för honom.

        Hur ser det ut för manhaftiga flickor? De storväxta ofta långa töserna med höga röster och yviga rörelser, finns det plats för dem också? Jag kan inte i en hast komma på några förebilder som skulle bereda en plats bland de accepterade åt dem i människors arketypgalleri.

        Intressanta tankegångar detta.

  3. Mats skriver:

    Den här diskussionen om ”vem är rörelsefriheten störst för?” är spännande men riskerar att bli en tävling i elände. Ofta beskrivs det som att flickor har större frihet att experimentera med traditionellt manliga (statushöjande) attribut, medan mansrollen då skulle vara stramare och en resa in i kvinnligheten förknippas med maktlöshet.

    Enligt någon form av Hirdmansk könsmaktsanalys utifrån särhållandets principer.

    Men jag håller med – hårdrocksförskollärarna är inget hot mot kulturen. De är snarare pittoreska inslag som bevarar bilden av att ”se så frigjorda vi är”. En sorts harmlösa mångfaldssymboler. Så länge de inte ställer krav på verksamheten.

    • Morrica skriver:

      Risken finns att man fastnar vid ‘vem är det mest syndomstadiet’ och det är ju dumt.

      För hela poängen, åtminstone som jag ser saken, med att diskutera situationen är väl att göra något åt den om man finner den vara problematisk. Och det gör man ju.

    • christermagister skriver:

      Ja, jag ser det som ett sätt att vidga diskussionen. Det är inte BARA män som behövs i skolan/förskolan.

  4. Ping: ”Manhäftig” i stället för ”manhaftig”? « Tysta tankar

  5. christermagister skriver:

    Problemet med förebildligheten är ju att de ”nya” typer som vi efterlyser i skola/förskola också förväntas följa de rådande normerna.

    Verksamheten skulle nog må bra av att få in flera sorters kvinnor (Blondinbella, Kitty och Lisbeth Salander) och män (fab5, hårdrockarkillen och Fadde), men vad händer när den första nyfikenheten har lagt sig? Det brukar inte dröja länge innan killen som får beröm för att han leker så mycket och så bra med barnen får kritik för att han inte hinner diska efter mellanmålet. Som Mats uttrycker det i inbjudan till det manliga nätverket i morgon:

    ”Män ska skapa ordning i skolan – men samtidigt vara roliga och äventyrliga”

    Och då kan man ju tillägga att de också ska vara intresserade av, och professionella inom, områden som bildkonst, föräldrasamtal, naturstudier, miljövård mm mm. Och som Mats skriver ska de inte ställa några krav på att verksamheten egentligen förändras.

    Jag tycker att jag ofta hamnar i lösningen med att vi måste skapa tightare arbetslag som både kan samarbeta och dela upp ansvaret. Om vi bara välkomnar individer som ”klarar av” skolans/förskolans alla funktioner så får vi väl den typen vi har i dag, ”MedelSvenssons”…

    • Morrica skriver:

      Strävar vi efter att behålla befintlig struktur blir ju alla som inte ‘klarar av’ eller vill rätta in sig i ledet ett hot.

      Man kan ju i t ex diskfrågan ägna en stund åt att fundera på om snubben inte hinner, inte vill eller inte släpps fram till disken? Har fruntimren sprungit benen av sig initialt för att ta sådana arbetsuppgifter åt honom i någon slags uppvaktande dans (det är vanligare än man tror!) och sedan plötsligt tröttnat på att han faktiskt inte gör det och vänt tvärt på klacken en dag? Har man initialt tyckt det var skönt att han tagit sig an barnen efter mellanmålet så att man själv fått en liten andningspaus där, men i fikarumssnack kommit fram till att det var då attan att han aldrig diskar? Har snubben uppfattat att det är mer önskvärt att han ägnar sig åt barnen istället för åt disken, fast det inte var så?

      Och hur skulle snacket gå om det vore en kvinna istället för en man som odiskade? Skulle det ses som värre eller lika dumt att hon odiskade?

      funderar jag när vi nu ändå är inne på ämnet kön?

      • christermagister skriver:

        Antagligen skulle det vara värre eftersom vi människor tycks ha en tendens att vara som mest småsinta mot individer som liknar oss själva (i konkurrenssyfte skulle ju ”EvolutionsAnders” påpeka 😉 ).

        Vi har dessutom två dimensioner till att tänka på (minst):

        Avundsjuka. Den som kommer in i verksamheten med någonting nytt blir antagligen (förhoppningsvis) uppskattad för det. Resten av personalen blir avundsjuka och börjar leta fel. (Kanske skapar de t o m ”felen” genom att skynda sig att diska?)

        ”You make me look bad”-syndromet. Behöver kanske inte förklaras närmare? Också en anledning att leta fel och skapa dem.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s