Stefan Fölster, Anders Morin och Monika Renstig utkommer idag med boken Den orättvisa skolan. Man säger att skolans resursbrist är en myt. Att det i stället är mängden tid som lärarna tillbringar med eleverna och kvaliteten på lärarna som är direkt avgörande för att målen nås. (SvD, Sydsvenskan)
Resurser har diskuterats flitigt bland oss lärarbloggare (kanske främst i Flumpebloggen) och visst är det ett besvärligt begrepp, men i mediadebatten låter det som att man från skolans håll ropar efter mer pengar, punkt. Och så är det ju inte! Alla har väl en idé om vad resurserna ska gå till?! Författarna säger att det inte är resursbrist som är problemet utan hur resurserna används.
Ja, självklart!
Jag brukar skriva att det är resurser till (1) mindre undervisningsgrupper, (2) att utveckla ett tematiskt samarbete och (3) kompetensutveckling vi behöver mest i skolan. Jag tycker precis som författarna att det är viktigt att lärarna har mycket tid med eleverna och att lärarkvaliteten är hög. Dessa tre huvudpunkter är vad jag tror kan leda till detta. Huvudresurserna som lärare behöver i skolan är tid, kompetensutveckling och en kompetent ledning. För att kunna vara en god pedagog behöver man få möjligheter att vara det.
Jag tycker att man pekar ut rätt problemområden: (1) orättvisorna som kommunaliseringen medför, (2) att lärarna har för lite tid med eleverna och (3) att en kompetenshöjning behövs, men jag är tveksam till lösningarna.
Författarna vill t ex öka lärarnas tid med eleverna genom att förändra läraravtalen ”så att lärarna är mer tid i skolan”. Jag har då aldrig sett en lärare som går hem innan eleverna gör det. Nej, det är förändringar i samarbetet, minskade administrativa uppgifter och en kompetent ledning som behövs.
Man vill också höja lärarkvaliteten genom att ”locka de bästa förmågorna till läraryrket” med hjälp av hög lön, ”även om det sker till priset av en lägre lärartäthet.” Jag tror på bibehållen lärartäthet men med ett bättre samarbete och kompetensutveckling.
För övrigt skriver man att resurserna har ökat de senaste åren trots att resultaten sjunker. Det kan ju tyckas underligt, men då får man ju räkna med den förändrade samhällsbilden. I kommentarerna till ett tidigare inlägg om detta plockade jag fram skolverkets siffror på hur många fler elever med utländsk bakgrund vi har att undervisa som exempel, och det finns fler. (Mer här)
Man skriver också att fler lärare inte automatiskt ger bättre prestationer och lyfter fram den underliga informationen att ”varje lärare undervisar i snitt 12 elever.” Jag blir alltid lika konfunderad av siffrorna på lärartätheten. Alla lärare jag har jobbat med de senaste åren har haft över 100 elever, ibland upp till 250! Här måste det ju finnas omfördelningar att göra! Och nya sätt att räkna som inte är så missvisande. Om man ser framför sig att lärare sitter med en grupp på 12 elever så är det klart att man inte inser behovet av fler lärare; man kan ju t o m lätt minska antalet lärare, för vad spelar det för roll om man tar hand om 14 elever?
Mer i media: Lärarfackens reaktion (SvD), Eva-Lis Sirén och Metta Fjelkner skriver ungefär samma sak som vi diskuterar här (SvD), SKL´s strategi (SvD),
Bloggat: Lilla O,
Länkar till andra bloggar om: skola, skolan, skolpolitik, skoldebatt, utbildning, utbildningspolitik, lärare, lärartäthet, läraravtal, lärarutbildning,
Christermagister 
Jag förstår inte riktigt. Mer tid med eleverna ger väl inte automatiskt högre kvalitet? Måste det inte finnas tid att planera det som ska göras på lektionerna? Det är väl inte riktigt så att man som lärare bara steppar in, showar lite spontant och därmed bidrar till en hög utbildningskvalitet? Inte ens toppstudenter och mirakellärare (vilka de nu är) fixar något sådant.
Jag har riktig tur och har aldrig fler än tio elever i en grupp. Det ger både en lugn arbetsmiljö och en möjlighet att verkligen individualisera. Jag vill gärna tro att gruppstorlek och lärartäthet har betydelse. Eller så funkar det så bra för att jag är en sådan fantastisk pedagog, det hade ju varit en kul slutsats förstås… 😀
Men som sagt, jag förstår inte riktigt argumentationen kring undervisningstid och kvalitet. Däremot håller jag med om dina tre punkter!
Vi får nog tänka oss ”lärare” som ett kollektiv (ett arbetslag) och utifrån elevens perspektiv för att få det att gå ihop. Mer kvalitetstid med lärare för eleven ger bättre resultat (mindre självständigt arbete och mindre undervisningsgrupper). Sedan måste förstås de individuella lärarna ha tid till för- och efterarbete.
Lärare ska inte planera mindre, de ska i stället slippa lägga ner en massa tid på att kopiera papper, fylla i blanketter och beställa material (som exempel). Jag tror också att arbetet kan organiseras bättre om vi lyckas samarbeta ordentligt i arbetslag. Det finns stora tidsvinster att göra på det!
Det är inte bara gruppstorleken i undervisningssituationen som spelar in, utan även det totala antalet elever man ansvarar för. Det är därför det blir så tokigt på högstadiet och gymnasiet när lärarna är så specialiserade att de undervisar t ex 10 klasser i biologi. Hur ska man kunna ”se” och individualisera undervisningen för 300 elever?
Vi tycks vara tillbaka vid missuppfattningen att lärarens huvudsakliga arbetsinsats ligger i just vad som händer i klassrummet.
Kanske vore det idé att göra en jämförelse med t ex något så hardcore som en arkitekt som lägger fram ett förslag till en storslagen byggnad, ett nytt sjukhus sager vi. Bakom ritningarna och modellen som presenteras ligger många timmars arbete, det ifrågasätter nog få. Arkitekten har sannolikt besökt platsen för byggnaden många gånger, troligen vid olika tider på dagen och kanske rent av vid olika årstider. H*n har ägnat timmar och dagar åt att räkna på allt vad nu en arkitekt räknar på, inte bara rymdmått och höjdmått och antal rum och sånt för byggnaden utan sannolikt hållfasthet, belastning, materialåtgång och annat som jag har en rätt luddig uppfattning om. Om h*n får uppdraget väntar en massa många timmars arbete ytterligare med anpassningar och tillägg och vad det nu kan vara. Det som syns vid presentationen är ju bara en liten liten del av hela arbetet.
Man kan ju jämföra detta med lärare, kan man inte? – många långa timmar ligger i förarbete och planering, lektionen är som presentationen. och efteråt följer många timmars arbete ytterligare.
Eller blev det en för klumpig bild?
Nej då, det blev bra! 🙂
Debattörerna tycks tro att det bara är att gå in i klassrummet och riva av en lektion. De tycks tro att vi är flummiga! 😉
Men fortfarande tror jag att resultatet blir bättre om eleverna får 30h/vecka med lärare än 15h/vecka… Förutsatt att det är flera lärare som delar på tiden så att varje individuell lärare har tid med sitt arkitektarbete.
De pekar ut ett ”äkta” problem, men har fel lösning.
Christer: Helt klart ett äkta problem, men fel lösning. Elevena behöver vuxenkontakt och jag behöver en sekreterare som kan kopiera, arkivera, sammanställa, beställa material osv. Det hade varit något!
Morrica: Gillar din jämförelse med arkitekter. Det finns knappast någon som tycker att de bara ska ”rita lite” utan att förarbeta det hela. Men vi ska kanske bara ”showa lite”?
Intressant inlägg i debatten och ett välkommet bidrag till diskussionen på Flumpebloggen. 🙂
Jag tänkte skriva om detta, men nöjer mig med att lägga en länk till ditt utmärkta inlägg istället.
Tack! 🙂
Pingback: Dagens fråga « Christermagister
Christermagister
Att vara lärare och påstå sig inte förstå betydelsen av 12 elever per lärare är naturligtvis så korkat att det antyder faktiskt att lärare är i snabbt behov av vidareutbildning…
Det menades naturligtvis inte totalt.
Lika lite som Du menar att Du känner lärare som har 100 till 250 elever åt gången. Sådana klasser existerar ju inte.
Att föra en debatt på en så debil nivå, borde inte lärare ägna sig åt, vi andra kan plötsligt få för oss att lärare faktiskt är korkade.
Läs inlägget igen.
Kristian: Nu känner jag mig lite förolämpad av din klena tilltro. Det är klart att jag förstår betydelsen, något annat har jag inte sagt. Det jag inte förstår är hur man kommer fram till dessa siffror. Vilka verksamheter har man med (förskola till högskola inkluderat särskolan?) och vilka yrkesgrupper (bara lärare, eller även förskollärare, fritidspedagoger, sjuksystrar, personliga assistenter, rektorer, vaktmästare och bespisningspersonal?).
Det spelar ingen roll att det inte är 12 elever åt gången, så små klasser finns knappt, och om det vore tal om elever åt gången så skulle det ju innebära att det fanns lika många klasser med färre elever än 12 som med fler. (typ, du förstår vad jag menar.)
Det är det jag menar med att det måste finnas andra sätt att räkna, eller redovisa, som inte är så missvisande. Men jag kanske får skylla mig själv eftersom jag själv inte tilltror andra att förstå hur situationen ser ut… Men faktum är ju att det finns skolpolitiker som inte verkar förstå att det är skillnad på hur situationen ser ut i förskoleklassen mot på högstadiet eller gymnasiet. Vilka menar man t ex i den här artikeln? ”Skolan” inbegriper ganska många olika verksamheter…
Kristian, din kommentar belyser tydligt ett stort kommunikationsproblem. 12 elever per lärare innebär 12 elever totalt per lärare. 12 elever i varje klass förekommer på ytterst få skolor i landet, och få lärare undervisar exklusivt i en enda klass.
12 elever i 8 olika klasser innebär inte 12 elever per lärare, det innebär 96 elever per lärare. Åt gången. 96 elever per lärare innebär 96 olika läxor att ge individuell feedback på, 192 om man väljer att ge läxa två gånger per vecka, det innebär 96 elever att ge kommentarer och underlag till utvecklingssamtal på, det innebär minst 96 olika föräldrar att ha föräldrarmöte och enskild kontakt med. Det innebär dessutom att göra åtta olika planeringar, förbereda lektioner för åtta olika grupper, ty inte två elevgrupper är likadana med exakt likadana behov.
Tack för förtydligandet.
Har man Sv och So på högstadiet så har man ganska typiskt 6 klasser á 30 elever. Det är 180 elever man arbetar aktivt med varje vecka. Inte alla på en gång i samma rum, men ändå samtidigt…
Är man lärare i år 1 har man ganska typiskt 25 elever i klassen, och det är de eleverna man ansvarar för… Tillsammans med några fritidspedagoger.
Jag vill inte säga att det är mycket lättare i år 1, bara att det är olika villkor som gäller. Och att det i stort sett ingenstans är 12 elever som gäller, varken i samma rum på en gång eller totalt…
Man kan ju t.ex. tillägga att läraren i år 1 inte bara har Sv och So med sina ettagluttare… 🙂
Man har med största sannolikhet räknat antalet elever i skolorna, dividerat med antalet anställda och fått ett resultat, som ekonomisk sett är mest rättvisande… Om det sedan beskriver den enskilda lärarens situation är i det fallet missvisande och kanske inte ens relevant.
Morrica
96 olika läxor till 96 olika elever… Vi vet alla att det inte är så…så varför skriva det??
Att ropa ”vargen kommer” varje dag är inte särskilt förtroendeskapande och kommer att undergräva den lilla tillit man har till lärarna.
Jag vet att det är ett förtydligande exempel, för en lekman som, inte riktigt förstår, men ger man lika många olika läxor som man har elever, då har man missförstått sin uppgift som lärare. Det är inte ekonomiskt, det gynnar inte någon samläsning, det skapar ingen dynamik i inlärandet. Självfallet måste elever kunna prata om sina läxor med varandra, t.o.m.stimuleras till att göra dem ihop.
Kristian, hur skulle du beskriva lärarens uppgift?
Men nu var det ju inte det Monica skrev utan ”96 olika läxor att ge individuell feedback på”.
Även om det råkar var samma läxa till alla 96 elever (vilket det sällan är). Så är det ändå 96 svar man som lärare skall ge.
Tack Mattias, ett elegant förtydligande av vad jag skrev. Uppskattas!
Att ta antalet elever och dividera med antalet anställda i skolan, är naturligtvis ett utmärkt sätt att räkna ut hur stor vuxentätheten är. Men när man sedan likställer den med lärartätheten och tar siffran som belägg för hur stora/små undervisningsgrupperna är och hur lärarnas arbetssituation ser ut… Nej, då jämför man faktiskt äpplen med päron. (Båda/alla sorter behövs definitivt i fruktsalladen, men det är ju en annan fråga.)
Jag skulle dock vilja påstå just det som Morrica kallar en missuppfattning, nämligen att ”lärarens huvudsakliga arbetsinsats ligger i just vad som händer i klassrummet”. Det är vad som händer i klassrummet som är det viktigaste, men konsekvensen av detta blir densamma ändå.
För att få bättre (och kanske mer) tid MED eleverna i klassrummet behöver jag som lärare också få bättre (och definitivt mer) tid FÖR dem. Det sistnämnda betyder tid för planering, utvärdering, samarbete och bedömning. Och kompetensutveckling.
Lisa, det är skillnad på vad som är det viktigaste och vad som tar mest tid, tack för att du förtydligar den saken.
För att kunna genomföra bra, givande, lärorika lektioner behöver läraren lägga grundligt med tid på både förarbete och efterarbete. Det håller inte att gå in och improvisera fram något utifrån stundens ingivelse, saker och ting måste hänga ihop, det ena bygga på det andra, elevers uppgifter måste lära dem något, visa dem något, träna dem på något, inte bara fördriva tid.
Som du säger, för att få bättre tid MED behöver vi mer tid FÖR, istället för att skena omkring och kopiera, byta glödlampor och boka tolkar. Sånt är också viktigt, därför bör någon få betalt för att utföra det också.
Pingback: Johan Dahlberg | Skolan är visst i behov av mer resurser
Janne
Som lekman ser jag lärarens uppgift att lära eleverna elementa, alltså verktyg att förstå välden på. Inte åsikter, inte 96 olika sätt att förhålla sig till världen på. Det är också därför man kan tro att läraren tar sig vatten över huvudet. Man tror att skolan måste skapa en komplett individ av varje människa. Det är inte skolans uppgift. Det gör de själv.
Därför kan jag ibland tycka att katederundervisning var mer realistisk.
Man gav samma information till alla, man gav samma feedback till alla och koncentrerade sig sedan på att ta hand om dem som inte orkade hänga med.
Antingen genom att gå om klassen, eller genom villkorsläsning på sommaren. En utbildning utan belöningar saknar incitament.
T.o.m. universitetsstuderade bankdirektörer behöver incitament, åtminstone enligt bankstyrelserna.
Nu svär jag naturligtvis i klassen, men jag stöder mig på enkla siffror
Kunskapen om elementa har sjunkit, vi släpper ut fler elever ur skolorna med oadekvat utbildning. Något måste vara fel.
Jag har bara en teori till förklaring och ser gärna att det dyker upp fler som är verklighetsanknutna.
”Kunskapen om elementa har sjunkit, vi släpper ut fler elever ur skolorna med oadekvat utbildning.”
Frågan är ju vad ”elementa” och adekvat utbildning är…
(I dagens samhälle tror jag att det är elementa att kunna se världen på minst 96 olika sätt…)
Pratar du om att kunna läsa, skriva, räkna och kommunicera på ett par olika språk och med olika metoder så håller jag med dig. Vi måste bli bättre på att ge alla elever dessa grundläggande kunskaper. Pratar du om att alla måste lära sig Närkes åar, våra landskapsblommor och avancerade grammatiska termer håller jag inte med.
En lärare i de lägre åldrarna möter kanske bara 25 olika elever per vecka men ska ju ha koll på kanske 10 ämnen…..
Det blir 250 omdömen att skriva efter varje arbetsområde.
Tror nog att arbetsbördan är rätt likvärdig i skolans olika stadier.
Jag tror på 40h arbetsplatsförlagd tid i skolan, det skulle ge mycket mer möjligheter att träffas och göra gemensamma planeringar.
Sen kan vi behålla 5h förtroendearbetstid för lite planering hemma och övrigt arbete som vi väljer att lägga på den tiden.
Ska vi vara riktigt ärliga är det ju inte många % av lärarkåren som kommer upp i sina 45,5h i veckan. Har arbetat på 4 skolor så jag vet vad jag talar om och det vet ni allihopa med. Det är ju bara det att det är tabu att som lärare erkänna detta.
//Matte NO läraren
Hur mycket man jobbar/vecka varierar ju väldigt under året. Ibland är det mer än 45h, ibland mindre. Därför tror jag också att 40h vecka skulle vara bättre. Då kan man skriva upp övertid när det behövs, och ta ut den när det är möjligt.
För att det ska fungera ordentligt tror jag att vi måste utveckla arbetslagsarbetet en hel del. Om vi lärare ska kunna vara flexibla i våra arbetstider krävs att vi samarbetar bättre runt eleverna. Jag har skrivit om det i bl a de här två inläggen, där jag också skriver om treterminerssystemet som jag tror är bra och går ihop med det här.
https://christermagister.wordpress.com/2009/05/28/forandringar-i-skolan/
https://christermagister.wordpress.com/2009/03/22/tre-terminer/
Christermagister.
Med elementa menas kunskaper i att kunna räkna, skriva, läsa och tala några språk, förstå människokroppen, och varifrån vi kommer; alltså verktyg att förstå världen med. Det gör man inte med Närkes åar.:-)
Pingback: Skoldebatt under veckan « Rektorns blogg