Förstatligande och kompetensutveckling

Den senaste veckan har mycket handlat om skolans återförstatligande och kompetensutveckling.

Frågan om skolans återförstatligande är inte helt självklar. I debatten ställs misstänksamheten mot en stor central organisation mot misstänksamheten mot oinsatta och inkompetenta kommunalpolitiker med en egen agenda. (Se mitt tidigare inlägg och Tysta tankar) Jag skrev i det tidigare inlägget att jag är för ett återförstatligande, främst för barnens likvärdiga utbildnings skull och för att den dubbla styrningen försvinner. Jag tror inte att skolan kommer att få speciellt mycket mer resurser med ett statligt styre, men däremot att de kan fördelas mer rättvist. Det är inte meningen att eleverna i en kommun ska tvingas gå i stora klasser och äta billig frysmat bara för att en kommunalpolitiker har prioriterat att bygga en idrottsarena. Fördelen med en kommunal skola är att besluten kan tas närmare brukarna, men jag tror att ett förstatligande kan ge skolledningen större makt och därmed väga upp den förlusten. Jag tror också att en statlig skola är effektivare med att få ut modern pedagogik i skolorna; det lärarhögskolorna lär ut stoppas inte längre av kommunala beslut. Kompetensfrågan är förstås också viktig. Jag tror inte att det är möjligt att försäkra sig om att sveriges alla 290 kommuner innehåller en grupp kunniga och insatta personer.

En aktuell artikel om den kommunala skolans fördelar finns i Barometern där vi kan läsa hur lärarna i alla fall får tillfälle att försöka påverka politikerna. En artikel om nackdelarna finns i hos Lärarförbundet där vi ser hur regeringens extra pengar till skolan riskerar att hamna någon annanstans när kommunerna gör som de vill.

I kommentarerna till mitt inlägg om kompensationsundervisning inom matematiken hamnade vi återigen i slutsatsen att lärarna regelbundet måste tillåtas utveckla sin kompetens. ”Samtliga pedagoger utan undantag […] borde åläggas att uppdatera sig med de senaste forskningsrönen och fortbilda sig inom sitt ämnesområde varendaste läsår, finansierat av staten och utan löneavdrag, det ingår ju i jobbet för jösse namn.” (Morrica)

Jag tänkte berätta lite kort om mina privata erfarenheter och planer för att belysa rubrikens båda punkter.

Staten har insett att det är viktigt att lärare vidareutbildar sig, bl a till specialpedagoger, och är därför beredda att betala en stor del av lönen under utbildningen inom något som kallas Lärarlyftet. De säger att läraren har rätt till 80% av lönen men står inte för riktigt hela kostnaden. I vissa delar av landet skjuter kommunen till den resterande delen, och i andra lämnas det över till de individuella skolorna. Många skolor har inte råd med de extra tusenlappar det kostar att låta sina lärare utbilda sig och ger avslag, vilket medför att många lärare inte vidareutbildar sig alls. Jag tyckte däremot att det var viktigt och tog i stället tjänstledigt utan lön. Kontentan är att jag får försöka klara mig på studiemedel medan många av mina kurskamrater cashar in 80% av en heltidslön.

Förutom min specialpedagogutbildning har jag nu anmält mig till en termins studier av matematikundervisningens grunder. Inte för att jag tror att det ger mig högre lön eller för att jag försöker slå rekord i antal högskolepoäng, utan för att jag känner att jag behöver det efter 12 år i yrket.

Jag är inte bitter (bara lite avundjuk 😉 ). Jag inser att jag är lyckligt lottad som har möjlighet att fördjupa mina kunskaper, men jag önskar att fler lärare både gavs och tog den möjligheten.

Länkar till andra bloggar om: skola, skolan, skolpolitik, skoldebatt, utbildning, utbildningspolitik, lärare, kompetensutveckling, Lärarlyftet,

Annons