När vi arbetar inom områden som rör outvecklade funktioner hos en individ är gränsen mellan kompensation och mental våldtäkt hårfin.
Resultaten i de nationella proven för år 3 ger anledning till diskussion på flera fronter. Mats och Sydsvenskan kommenterar i första hand klassamhället i vad jag har uppfattat som sann malmöitisk anda. DN och SvD riktar i stället in sig på genus och det är i anslutning till det jag slänger ur mig tanken om mental våldtäkt.
Är det inte allmänt accepterat att pojkars hjärnor generellt inte utvecklas i samma takt som flickors? Och är det i så fall inte riskabelt att ge sig in på kompensation för detta i undervisningen?
De flesta undersökningar jag har läst visar att pojkarna kommer ikapp i senare ålder, men vad händer om man ”kompenserar” för en långsammare biologisk utveckling i tidig ålder? Jo, risken är stor att den påtvingade verksamheten traumatiserar eleven och skapar en rädsla inför matematiken som är oerhört svår att reparera.
Självklart ska alla elever ha hjälp och stöd i skolan och vi ska efter bästa förmåga arbeta för att kompensera för de brister som går att åtgärda, men det är viktigt att stödet ligger på en lämplig nivå och att vi accepterar elevernas olikheter. Det är inte rimligt att förvänta sig att alla elever ska kunna samma saker i år 3 och i våra försök att uppnå det riskerar vi att begå övergrepp.
Även Morrica bloggar om detta och här finns Skolverkets rapport som pdf.
Länkar till andra bloggar om: skola, skolan, grundskola, skolpolitik, skoldebatt, utbildning, utbildningspolitik, nationella prov, genus,
Christermagister 
Christer
Är det inte så att pojkarnas hjärnor utvecklas lika mycket som flickornas.
Dock på andra områden än det som passar en fastlåst skolstol i ett rum med måtten 8*8*3 m3.
Det har varit mig uppenbart sedan min egen barndom då vi grabbar hysteriskt byggde lådbilar, gocarts, lekte krig, byggde om cyklar, skruvade moppe, byggde modellflygplan, längtade ut till isplanen, tävlade om allt som man kunde tävla om.
Medan tjejerna satt inne och målade, skrev och myste med dockhuset.
Inte tror jag att hjärnorna evolverat så speciellt mycket sedan mitten på 60 talet.
I den moderna skolan har man tagit bort 90 % av det grabbar i min barndom spontant tyckte vara kul.
Jo, så är det nog.
Nej, det är inte rimligt att förvänta sig att alla elever ska kunna samma saker i åk 3, men det är inte heller rimligt att lärare i missriktad omtanke väntar för länge med att presentera fenomen för eleverna som de behöver känna till för att kunna lära sig det de har kapacitet att lära sig.
Att bekanta sig med de fyra räknesätten och hur de fungerar, genom att baka, dansa, experimentera, sjunga små visor, sjunga långa visor, plocka kastanjer, kottar eller stenar, räkna bilar som far förbi utanför fönstret, räkna antal steg från gungan till dörren och jämföra med antalet steg från grinden till gungan och filura ut vilket som är längst, och vad mer nu en insiktsfull, välutbildad och kunnig pedagog kan hitta på för att göra eleverna medvetna om att detta tänkesätt också finns, och kan användas för att uttrycka en hel del här i världen, är inte mental våldtäkt. Det är att öppna en dörr som de kan träda igenom för att steg för steg, i individuell takt, ta världen därutanför i besittning.
Jag är förbryllad över varför det möter sånt motstånd att möta elevernas nyfikenhet och använda den för att ge dem grunderna de behöver för att erövra verktygen de behöver i skolan.
Det är bra att du för in även den dimensionen. Jag håller helt med. Jag tror att det är väldigt vanligt att pedagoger i skolans första tre år är alldeles för försiktiga med att föra in lite mer avancerade tankar, och därför tycker jag att det är bra med nationella prov i år 3. När jag hade klass på lågstadiet var mellanstadielärarna mäkta upprörda för att jag lät eleverna arbeta med för avancerade uppgifter; ”vad ska de då göra hos oss i mellanstadiet?”
Men det är de särskiljande ”lösningarna” och det formaliserade räknandet jag är rädd för. För att spetsa till det lite har jag sett alldeles för många pojkar gråtandes släpas iväg till en liten garderob där de sitter med specialläraren och tragglar uppställningar av siffror som de inte har något begrepp om vad de står för.
Jag tror inte att det är eleverna som behöver ”åtgärdas” i de flesta fall, snarare lärarens undervisning.
Och detta åtgärdande behöver börja redan på dagis. Det är där barnen behöver få börja med att uppleva skillnaden mellan en liter och tio liter. De behöver få upptäcka att om man minskar den stora med den lilla får man reda på hur stor skillnad det är mellan vägen mellan grinden och gungan och vägen mellan gungan och dörren.
Matteböcker är en annan sak, när det gäller smågluttarna är jag ärligt talat rätt skeptisk till om de ska användas alls. De lär sig så olika att den bok som inte gör skada i den ena skapar livslång ångest i den andra. En skicklig pedagog skaffar sig ett bibliotek av övningar att dela ut till eleverna, allt efter behov, och förstår vikten av otraditionella läromedel (jag tänker t ex på lego, musik och träd) och brukar dem generöst.
Och vad ska ongarna då göra i mellanstadiet? Tja, utvecklas vidare allt utifrån sin egen fason verkar väl vara en god idé?
Finns det för många tanter som fastnat i sina rutiner i småskolan, tro?
Ja, det finns nog alltför många som fastnat i sina rutiner och inte fått kompetensutveckling sedan efterkrigstiden… Dessutom är kanske inte matematik huvudintresset för de flesta som har satsat på skolans första år…
Fördelen med nationella prov i år 3 är ju att man kan sätta fingret på sådant, och nackdelen att det kan styra in undervisningen på den mer formella delen och användandet av böcker… Men jag tror som sagt att fördelarna överväger i det här fallet och hoppas på att åtgärderna riktas mot pedagogerna i första hand.
Fortbildning och kompetensutveckling, varför i hela fridens dagar är det inte obligatoriskt? Hur kan det komma sig att tanter och farbröder mossar omkring med en kompetens fossiliserad sen 1800-frösihjäl trots att världen brakar framåt i minst lika högt tempo som den alltid gjort?
Små mulliga föreläsningar om just inget substantiellt alls räknas inte.
Samtliga pedagoger utan undantag (förskollärarna är också pedagoger vare sig Björklund har det klart för sig eller inte) borde åläggas att uppdatera sig med de senaste forskningsrönen och fortbilda sig inom sitt ämnesområde varendaste läsår, finansierat av staten och utan löneavdrag, det ingår ju i jobbet för jösse namn. Hur ska man annars kunna undervisa på en relevant nivå?
Ord!
Pingback: Ekot av en nationell prövning « Flumpebloggen
Är inte debattens kärna, falsk matematik!!!
Var det inte Peps Persson som sjöng den strofen?
Läs gärna Åsa Lo Skarsgårds krönika i Dagens Samhälle om just detta med erfarenhet som gamla mossiga tanter och farbröder säger ha som lärare.
http://www.dagenssamhalle.se/zino.aspx?articleID=16485
”De har bara ett års erfarenhet – 30 gånger.”
Den var bra! 🙂
Men genuspedagogerna anser ju könet vara en social konstruktion och kämpar därför mot målet att även små pojkar ska vilja virka små nallar i mysrummet. Eller är målet egentligen att verka för att de inte ska kunna utvecklas fullt ut till fördel för det andra socialt konstruerade könet?
//Förvirrad
Nej, Förvirrad, målet är att små pojkar, också, ska erbjudas möjligheten att virka små nallar samt att de, om de tycker detta är roligt, ska få fortsätta virka små nallar utan att någon överhuvudtaget raljerar över detta.
De små pojkarna har ofta fått väldigt många tillfällen att pröva på pärlplatteri, ramvävning, akvarellmålning, broderi, bakning, matlagning, välskrivning, klädvård, docklek och andra av tradition kvinnligt kodade sysselsättningar.
Bilden av de stackars pojkarna som inte får utforska sina feminina sidor stämmer inte med mina erfarenheter.
Problemen uppstår när de försöker undfly den här homogena och dominanta kulturen och utforska andra världar som inte ryms inom förskolans/skolans värld.
Fortsätt gärna diskussionen om genuspedagogik i mitt mya inlägg:
https://christermagister.wordpress.com/2009/10/23/genuspedagogik/
Mina barn fick Montessoriundervisning och de kunde mycket mer matematik än jag i trean. Och de var inte flickor.
Jag tror det beror mycket på läromedlen. Har Ni kollat?
Personligen var jag svårt avundsjuk. eleverna kunde hantera tredje potens i tidig ålder…
Ja, det där är förstås väldigt individuellt. I vårt land finns det också väldigt många duktiga och intresserade matematikpedagoger i de tidiga åren. Läromedlen är nog till stor del ett hinder. Blir man låst vid traditionella matteböcker så fastnar man ofta automatiskt i ett tänkande om att alla ska lära sig i en viss ordning. Inom Montessoripedagogiken använder man ju läromedel på ett annat sätt och är inte lika låst i tänkandet om att alla ska befinna sig på samma nivå.
Det här var i vårt land, Karlstad för att vara exakt,