Att nå ut i skoldebatten

I dag har jag lyssnat på en debatt, eller snarare ett samtal, om varför skolforskarna hörs så lite i skol- och utbildningsdebatten. Jag har hört förklaringar som att skolforskarna är rädda att sticka ut hakan av oro för att inte få några nya forskningsanslag, att de är för långsamma, att de inte behärskar debattartikelns format, att de inte anses tillräckligt intressanta av media och att de helt enkelt är för få…

Jag gick ifrån samtalet med två tankespår i huvudet:

1) Man talar om att ”nå ut” och ”nå fram” i skoldebatten, men vem är det egentligen man vill nå ut till? Det är svårt att göra en handlingsplan för hur man ska nå fram till någon utan att definiera vem det är…

Jag tolkade hela diskussionen som en vilja att få fram de moderna pedagogiska forskningsresultaten till en enda grupp av mottagare; ansvariga skolpolitiker. Och visst är det sorgligt att man känner att det enda sättet att få fram de resultaten är att gå via debattsidorna i våra dagstidningar?! Det borde ju snarare vara så att ansvariga politiker hörde av sig till forskarna för att ta reda på resultaten! (Enligt AB är dock inte politiker mycket för faktainsamlande…)

2) Att ”nå ut i debatten” innebar för den här panelen helt klart att bli publicerad i tidsskrifter, i fackförbundens tidningar eller på DN-debatt… Trots att man talade om att även ”vanliga lärare” behövde nå ut i debatten nämndes inte bloggar. Man talade om hur sällan lärare skrev debattartiklar och jag satt och tänkte: ”Jag försöker själv skriva en om dagen och läser 10-20 stycken varje dag…”. Återigen beror det väl på vem man vill nå fram till, och på vilket sätt… Jag trivs med bloggformen eftersom det inbjuder till diskussion.
Men jag kan ju inte påstå att jag känner att jag har någon stor genomslagskraft direkt…Vill jag det?
Kanske ibland… Funderar vidare på det…

Mats har en mer detaljerad beskrivning av debatten i sin blogg.

Länkar till andra bloggar om: , , , , , , ,

Annonser

Om ChristerMagister

Bloggande lärare med fotointresse.
Det här inlägget postades i Debatt och politik, skolpolitik och har märkts med etiketterna , , , , , , . Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Att nå ut i skoldebatten

  1. Mats skriver:

    ”Nå ut” är en bild som antyder en form av innestängdhet. Den stackars forskaren sitter i en bubbla – munnen rör sig men ingen hör vad hon säger.

    Omvärlden blir ett objekt som ska upplysas med den rena kunskapen från vetenskapens källa. Jag förstår att en del politiker värjer sig från den här formen av auktoritär information.

    Idag ingår många forskare i cirklar och bedriver skolnära forskning. Då handlar det mer om gemensamma samtal än att ”nå ut”. Men det här blir en teknisk diskussion.

    Jag tycker att debatten missade den moraliska dimensionen – ansvaret att ta ställning även i obekväma frågor.

  2. christermagister skriver:

    Ja, den här känslan av att sitta i en bubbla och tala utan att någon hör kan väl vara en anledning till att vi har 100 skolforskare och inte 10 000 som någon sa…

    Har man inga högre ambitioner än att förändra arbetet på en skola i taget kan man ju lika gärna bli specialpedagog. 😉

  3. Plura skriver:

    Intressanta funderingar!

    Om det är så att forskningen vill nå fram bör de skaffa sig lobbyister, för det du Christer beskriver under ett. Så har alltid starka särintressen jobbat. Men pedagogikforskningen kanske inte är ett starkt särintresse eftersom det finns en spricka i denna värld.

    Sedan, som jag sagt på Mats blogg, gäller det att med siffror utnyttja sina syften för att få gehör för sin åsikt. Exakthet i debatten premieras aldrig.

    Så det är väl åter att konsatera att den akademiska världen ligger efter sin samtid…

    Och det har ju visat sig, t ex i FRA-debatten, att bloggvärlden har vält en tuva. Kanske det även går i skoladebatten.

  4. Janne skriver:

    Svår fråga.

    Jag får intrycket att man inte når ut till den som egentligen är ointresserad (skolpolitiker, folk) utan att överdriva, raljera och gärna skrämmas lite också.

    Men alla dessa aspekter ger samtidigt debatten ett oseriöst skimmer som jag inte är intresserad av att bidra till. Och jag misstänker att forskningssamhället – oavsett ämne – känner ungefär likadant.

    Men kanske valet står mellan en oseriös debatt och ingen debatt alls?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s