Bengts Bokstaveri & Blogg bjuder på en tankeväckande berättelse som har uppmärksammats tidigare, men en bra historia tål att höras igen!
(Sanningshalten vet jag ingenting om.)
.
För några år sedan gjorde forskare ett intressant experiment:
I en bur finns fem apor. Inne i buren hänger en banan i ett snöre och under står en stege. Ganska snart går en apa fram till stegen och började klättra upp till bananen. Så fort han rör vid stegpinnarna sprutar forskarna kallt vatten på de övriga fyra aporna.
Efter ett tag gör en annan apa samma försök med samma resultat – de övriga aporna besprutas med kallt vatten. Snart har de lärt sig vad som händer så när en apa försöker klättra upp för stegen försöker de andra aporna förhindra det.
Nu kan man ta bort kallvattnet. Ta bort en apa från buren och ersätt den med en ny. Den nya apan ser bananen och vill klättra upp för stegen. Till hans förvåning och förskräckelse attackerar alla de andra aporna honom. Efter ytterligare ett försök som resulterar i en attack vet han att om han försöker klättra upp för stegen så blir han påhoppad.
Nästa moment är att ta bort en av de ursprungliga fem aporna och ersätta den med en ny. Nykomlingen går fram till stegen och blir attackerad. Den förre nykomlingen deltar i bestraffningen med liv och lust! På samma sätt ersätter man den tredje ursprungliga apan med en ny, sedan den fjärde och till sist den femte. Varje ny apa som närmar sig stegen blir attackerad.
De flesta apor som slår honom har ingen aning om varför man inte får klättra upp för stegen eller varför de deltar i att slå den senaste apan.
När alla ursprungliga apor ersatts har ingen av de fem i buren någonsin blivit besprutad med kallt vatten. Ändå närmar sig ingen apa stegen för att försöka nå bananen.
Varför det?
Jo, de har fått lära sig att ”så här har vi alltid gjort”.
Christermagister 
Väldigt roligt exempel i stil med det jag skriver om julskinkan i mitt inlägg:
http://www.johaneckman.se/2009/09/08/plugg-och-lite-kurslitteraturkritik/
🙂 Ja, det var samma princip.
Vi gör nog väldigt mycket pga att vi ”alltid gjort så”, om vi ens reflekterar över varför vi gör som vi gör…
Vi gör ju det, och därför är det så nyttigt med lite rörlighet både i skolvärlden och i samhället i övrigt. Nya ögon som ser omotiverade sedvänjor och nya munnar som ifrågasätter varför man gör som man alltid gjort är nyttigt på många vis och får en själv att se sin vardag med nya ögon.
Det här året har jag upplevt precis det här i mitt nya jobb och det går nästan inte en dag utan att jag får höra: ”Så här gjorde alltid Mona.” Mona är alltså min företrädare som hade jobbat 30 år på tjänsten.
Jag står oftast som ett levande frågetecken och ifrågasätter ständigt budskapet ”Så gjorde alltid Mona.” En dag blev jag ordentligt arg och röt till: ”Men nu är det inte Mona som jobbar här längre utan jag, Susanne, som inte förstår varför saker inte kan göras på ett annat sätt än det Mona gjorde dem på.” Sedan dess har jag inte hört riktigt lika mycket om Mona, även om hon dyker upp i någons vokabulär åtminstone en gång i veckan, igår t.ex. 🙂
Så precis som Morrica skriver, visst behövs det rörlighet i arbetslivet för att inte invanda och ibland ålderdomliga och ineffektiva rutiner ska bita sig fast alltför mycket.
Jag säger som brevbäraren Monica Zetterlund i Äppelkriget:
– Vi har våra turer och bestämmelser. Lägg det på lådan!
Pingback: Invandringen berikar « Christermagister
Jag å andra sidan vill betona att denna egenskap att ärva kollektiva ”reglementen” naturligtvis existerar eftersom den ger sk ”fitness” för tvåkönade flockdjur.
Man kan betrakta det som ett sk ”transientfilter” för det rådande kollektiva konsensus.
Det åligger för gränsbrytaren att härleda och bevisa att ett annat beteende är lika långsiktigt hållbart.
I den rådande individkulturen råder en uppfattning om det omvända. Funktionella normer skall brytas utan analys.
Problemet är ofta att normbrytaren ser tillvaron som den ryske bonden, dvs från sitt lilla närfältsperspektiv.
Noll koll på helheten!
Oj!!! Finns det negativa biprodukter.
Visst måste det vara en framgångsrik egenskap i grunden! I fallet med aporna kunde ju bananen varit giftig, och det hade ju varit dumt om ett par apor per ”byte i buren” skulle behöva dö för att visa de andra det. (Vad tror du föresten, är det ett riktigt experiment som beskrivs?)
Det gäller att balansera på knivseggen här. Att ändra på något som fungerar, utan analys, bara för förändringens skull är inte bra; det håller jag med om.
Ja jag har hört om liknade experiment.
T.o.m råttor och fåglar fungerar på samma sätt.
Det är ju bland annat därför som råttgift kan sluta att fungera som bekämpningsmetod.
Men små möss verkar ha svårt att lära sig om ostbiten på råttfällan. Egen erfarenhet!
Kanske är skillnaden flockbeteendet. Råttor verkar ju i större flockar än småmöss.
Just nu har jag burka och niqab och piratrörelsen och genusvetenskapen i åtanke.
Vem tänker på de negativa biprodukterna och det efterföljande sluttande planet.
Få verkar tro att detta existerar. Ingen vill tro på kombinationen av flockbeteende och effekten av ”får han bryta en gräns så skall banne mig jag också få bryta en gräns”.
Annars är det ju orättvist.
Ett samhälle som tävlar i individuellt gränsbrytande kan ju faktiskt till slut glömma bort det primära.
Dvs att skaffa mat och ta hand om avkomman.
Sk kontraproduktiva idéer som leder till det numera klassiska Lorry-uttrycket.
”Jag tänkte inte på det!!!!”
🙂 Du menar att när den enda musik som nyproduceras är hemmasnickrad framför datorn på en kvart kommer fildelarna att säga ”Jag tänkte inte på det!!!!”
Tror du på fullt allvar att det är ett troligt framtida scenario?
Kanske inte… Det är troligare att musiken blir mer och mer styrd av de bolag som betalar reklam och av radio och tv… Men jag tror att det kommer att bli mer sällsynt att lägga ner lång tid på skapandeprocessen och att det kommer att bli mer låtskrivande än albumskapande.
(Ja, jag lägger in djupa subjektiva värderingar i orden 🙂 )
Ungefär så. Just det!