Mobbas av lärarna

Mobbas av lärareTvå artiklar i Aftonbladet får mig att skämmas!
Del 1, del 2

För visst finns det lärare som går över gränsen, och visst är vi dåliga på att hantera det inom skolan!.
(Lusten att skriva gick upp i rök…
Jag återkommer när jag har tänkt igenom saken…)

Ja, vad ska man säga? Det är ju så lätt att börja prata om hur svårt det kan vara för en lärare att förstå att det som h*n uppfattar som ett oskyldigt skämt eller en berättigad tillrättavisning uppfattas som någonting helt annat…

Det ska jag inte göra (det är ju pedagogens ansvar att lyckas avläsa sådant) men tycker ändå att man måste dela upp problemet i två dimensioner. Som jag ser det handlar det antingen om personer som är omogna sitt uppdrag, eller personer som verkar inom fel yrke.

För att komma åt de omogna personerna, eller de obetänksamma, tror jag att vi måste öka ”internkontrollen” i skolorna. Vi måste hjälpas åt i arbetslagen. Vi måste öppna upp klassrummen för observationer av kollegor och få tid att sitta ner för att tillsammans reflektera över det vi ser hos varandra.

När det gäller att komma tillrätta med personer som befinner sig i fel yrke, de som gör grova övertramp eller inte bättrar sig med hjälp av ”internkontrollen”, tror jag att de båda förslagen om lärarlegitimation och ett slags Lex Maria kan vara till hjälp. Vi måste våga anmäla våra kollegor, och deras rättigheter att utöva yrket ska kunna dras in.

Att tillrättavisa eller anmäla en kollega kräver mod, men det måste vi göra. Som man skriver i artikeln är det helt galet om lärarna är mer lojala mot varandra än mot eleverna!

Bloggat: Lilla O, Röda Malmö,

Mer i media: Björklund i DN, Läsarberättelser i AB, Fler siffror i Allt om barn,

Länkar till andra bloggar om: , , , , , , , , ,

Annonser

Om ChristerMagister

Bloggande lärare med fotointresse.
Det här inlägget postades i Debatt och politik, Läraryrket, skolpolitik och har märkts med etiketterna , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

12 kommentarer till Mobbas av lärarna

  1. Plura skriver:

    Christer – du är inne på rätt spår. Som lärar har ni två uppdrag. Förmedla ämneskunskaper och värderingar.

    Har inte kollegiet diskutera betydelsen av demokrati, kränkande behandling och jämställdhet internt kommer hela havet att storma.

    Har tränat många i att försöka skapa en värdegrund baserat på ordendefinitionerna i diskrimineringslagen och kapitel 14a i skolagen. Lovar – personliga värderingar står som spön i backen som hinder för att ha en gemensam syn på vad värdegrunden står för.

    Har kollegiet inte en gemensam syn hur ska de då lyckas förmedla detta till eleverna eller mota ”Olle i grind” med lärare som inte hör hemma i skolan.

    • christermagister skriver:

      Ja, och det är dessutom bra mycket lättare att sitta och diskutera värdegrunden än att få syn på sitt eget beteende. Alla fina ord i världen hjälper inte ibland…

      • Plura skriver:

        Nej, men för att du just diskuterar fram en gemensam värdegrund får du fram dina atittyder och beteenden.

        Leder oftast till att just de lärare som inte håller måttet skiljs från uppdraget. De platser helt enkelt inte i en kurltur som är tydlig med vilka värderingar skolan står för….

      • christermagister skriver:

        De gånger som jag har varit med i diskussioner om värdegrunden på skolor har det handlat om allas lika värde med utgångspunkt i kön, etnicitet, sexuell läggning, religion eller handikapp. Det är viktiga frågor som naturligtvis är värda att diskutera, men jag tror mig veta att de flesta elever som känner sig utsatta av sina lärare gör det på betydligt mer vardagsmässiga grunder.

        Det handlar t ex om små kommentarer när de kommer försent, eller ännu värrre när de för en gångs skull kommer i tid ”Jasså, är du vaken så tidigt!?”, eller när de räcker upp handen, ”Oj då! Det är bäst att vi passar på och låter XXX svara!”… Det handlar om blickar, suckar och särbehandlingar… Det handlar om lärare som är utarbetade och fräser sina svar till eleverna, ”Svaret är ju XXX! Det borde du veta vid det här laget!” (underförstådd fortsättning, ”din korkade ….”)

        Det är saker som alla lärare vet att man inte ska göra och en utstrålning som man antagligen inte är medveten om, men det är oerhört svårt att få syn på detta själv.

        Det är också vansinnigt svårt att få fram sådana saker till någon utan att de går i försvarsställning, men jag tror att handledningsgrupper och internkontroll är de bästa vägarna…

  2. Jag tycker också att det behövs koll ute i skolorna, har vart lärarstudent och stött på människor som är helt klart olämpliga som lärare. Vilket ju också drabbar de riktigt bra lärarna, när media gör sina avslöjanden..

  3. Jonas skriver:

    Många är så osäkra i sig själva att de aldrig kan vara säkra i sin yrkesroll. Först i efterhand förstår jag vad som fick gympamajjen i högstadiet att ropa på klassens uppmärksamhet eftersom klassens tjockaste kille försökte springa.

    Han försökte naturligtvis ingå i, och söka status hos, elevernas sociala grupp. På detta sätt kunde han nå högstatuselverna som han egentligen var intresserad av i sin undervisning.

    En lärare som är säker i sin yrkesroll ska inte behöva göra sådant. Inte heller ska man behöva komma med tillmälen om elevernas förutsättningar hemifrån. Ingen elevs motivation är ett rimligt pris att betala för social status. Gör man så gör man fel, helt enkelt.

    • christermagister skriver:

      Precis, ett utmärkt exempel. Det är sådant jag tror att man kan få syn på genom ”internkontroll”, och trots att det är oerhört svårt så tror jag att man kan förbättra situationen genom handledningssamtal.

      • Morrica skriver:

        Internkontroll i all ära, men frågan är om det inte är lättare att komma åt problemet med hjälp av utomstående handledare. Någon som kommer in, iakttar och klokt och neutralt berättar vad h*n ser, någon som ingen i lärargruppen kommer att behöva möta på daglig basis i framtiden och därför inte behöver ha så mycket prestige inför som man kan behöva inför kollegor och rektor, t ex.

      • christermagister skriver:

        Jo, det tror jag också är den bästa lösningen när man verkligen har ett problem, men jag tänker att det är orimligt att hoppas på att det genomförs i stor skala och tycker därför att ett system av internkontroll är en bra grund. Självklart får man kalla det ”pedagogisk utveckling med hjälp av kollegorna” eller liknande och inte bara ha kontroll som syfte, utan snarare just utveckling.

        • Jonas skriver:

          Det gäller att kunna se problemen också. Läser man kommentarerna på Olas debattartikel blir jag orolig av det allt för vanliga försvarsläget. ”Har inte lärarna rätt att inte kränkas av barnen” är liksom, trots att det är logiskt korrekt, inte ett rimligt sätt att bemöta kritiken. Är det en kårmentalitets baksidor som spökar där? Oavsett varför detta uppstår låter det ändå som att en utomstående skulle kanske kunna se situationen mer rättvist än en kollega.

        • christermagister skriver:

          Ja, försvarsmentaliteten ställer till mycket.

          I det här fallet tycker jag inte att kommentaren ”Har inte lärarna rätt att inte kränkas av barnen” är logiskt korrekt (bara omoget); det är ju liksom två olika saker som inte hänger ihop… För även om lärarna har rätt att inte bli kränkta så ger det dem ju inte rätt att kränka elever…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s