Studenter fördjupar sin kunskaper genom att diskutera ofta och mycket med varandra.
I DN kan vi läsa att mer än var fjärde registrerad student som läser vid våra universitet och högskolor gör det på distans. Författaren till DN-artikeln tycker liksom jag att det här är problematiskt. Visst kan man lära sig mycket genom att studera på distans, särskilt om de tekniska lösningar som finns till hands används på ett klokt sätt, men som jag antydde i inlägget ”Mer tid med lärare” känner jag (som student) att jag har ett behov av mer tid med lärare, trots att jag inte ens studerar på distans. Och då menar jag inte storföreläsningar där någon i stort sett läser högt ur en bok och ingen tid till diskussion ges, utan tillfällen att verkligen diskutera det som tas upp i kurslitteraturen.
Jag kan lära mig vissa fakta genom att läsa en bok, men varje gång jag läser en bok gör jag det med mina ögon. Jag tolkar texten utifrån mina förkunskaper och efter mina fördomar. Det är först när jag får tillfälle att höra en annan tolkning av texten, när jag får stöta och blöta mina tankar med någon annan, som jag verkligen utvecklas.
Ja, jag kan göra det på nätet på olika sätt, men blir jag verkligen ”övertygad”? Hur stor är chansen att någon lyckas ändra min grundsyn på distans? Att utvecklingen går mot mer distansstudier och färre tillfällen att träffas öga mot öga, inom alla utbildningsformer, tycker jag är ett problem som är värt att uppmärksamma. Hur påverkas vår förståelse? Påverkar det kanske också vilka personer som klarar av studierna?
Är distansstudier ett sätt att möjliggöra studier för fler personer, eller har vi (återigen) låtit ekonomiska faktorer påverka kvaliteten i utbildningen? Hur känner ni andra som studerar, eller nyligen har studerat?
Läs även: ”Studier i solen ger tid för familjen” och ”Ressugna lockas av svenska distansstudier”
(Helt off-topic rekommenderar jag också artikeln ””Jag var en mobbare” i AB.)
Länkar till andra bloggar om: skola, skolan, skolpolitik, skoldebatt, utbildning, utbildningspolitik, distansstudier, universitet, universitetsstudier, högskola, högskolestudier,
Christermagister 
Nu kommenterar jag som distanselev: det är oerhört svårt att få igång en diskussion i ett nytt medium utan någon som hjälper till. Ibland fungerar inte tekniken för alla, ibland är det funktioner som nog fungerar men man inte förstår. Ibland är det texter eller tankar som ställer till det så att man fastnar på vägen. Då mailar man sin lärare. Får man vänta länge på svaret, dagar eller ibland veckor, tappar man lusten, sugen, humöret och studiemotivationen. Man tröttnar och ger kanske rent av upp.
Det är ruskigt vanligt på högskolor med just detta scenario. Jag har läst på distans i flera år, och mönstret upprepar sig. Det tar dagar att få svar, lärarna håller strikt på sina arbetstider och finns varken tillgänglig på helger eller kvällar. Dvs de tider när eleverna oftast är i behov av kontakt.
Visst finns telefon, men detsamma gäller ju ofta där – det är kontorstider som gäller.
Ofta är många av studenterna ovana vi att kommunicera online, en eller annan har hängt på någon community men bara själva kommunicerandet i skrift kan ställa till problem. Ändå är det sällan eller aldrig så att man lägger någon tid på att lära studenterna använda verktygen.
Det är synd och skam.
För när det funkar, då funkar det riktigt bra!
Nu kommenterar jag som distanslärare: att undervisa på distans är en annan slags verklighet än att undervisa i klassrum. Alla studenter har befunnit sig i klassrumssituationen tidigare, de är vana vid spelreglerna och vet hur de ska bära sig åt för att kommunicera, med mig och meid övriga studenter.
När jag undervisar på distans måste jag först och främst visa eleverna runt i det cyberrum vi befinner oss i. Jag måste visa hur man kommunicerar med varandra, och jag måste genom små övningar designade just för detta syfte låta dem öva sig på att göra just detta. Jag måste visa dem vilka resurser som finns, hur man kan spara och dela och arbeta tillsammans på dokument etc.
Och jag måste vara tillgänglig. Jag måste, särskilt i början av kursen, besvara frågor så fort jag någonsin kan. Själv har jag en 24-timmars regel – någon slags respons inom 24 timmar. Somliga frågor tar längre tid att svara på, men då måste studenten få bekräftat att jag hört frågan och jobbar på saken. Och dessa 24 timmar tickar vardag som helgdag – jag loggar alltså in även på helgerna och åtminstone besvarar mail, kollar igenom elevernas forum för att se om de frågat mig något där och för att se så att ingen halkar efter.
Jag måste också höra av mig till de elever som är tysta. Ett mail, ett till och sen ett till. Svarar de inte så måste jag ringa upp dem. Kanske är det något enkelt som tekniken som ställer till det, och vi kan lösa det på stubben. Kanske är det något annat och vi kan lösa det med lite tid. Kanske har det inte alls med skolan att göra och jag kan inte göra något alls, men jag måste kolla.
Det är mitt ansvar.
Först när detta är på plats, när tekniken fungerar för alla och är ett verktyg, inte ett hinder, kan jag börja förvänta mig aktivt diskuterande från elevernas sida.
Jag är inte säker på att alla distanslärare ser på saken på riktigt samma sätt?
Kul med båda perspektiven! Tack!
Det här med snabb respons är jätteviktigt. På högskolan tycker de att vi ska sköta basgruppsarbeten och diskussioner över nätet, men det har vi i stort sett lagt ner. Det funkar ju att lägga in texter som i stort sett är färdiga och få dem kontrollerade, men att föra en diskussion om vad som ska skrivas, eller att diskutera litteraturen… Glöm det! Jag försökte i början, men när det tar tre dagar innan någon annan loggar in så är det ju helt meningslöst!
Dessutom tycker jag att det är lite ”obehagligt” att diskutera i skrift (trots att man borde ha vant sig genom bloggandet), det är ju så ofta det blir missförstånd. Man kan ju inte sitta och peppra texterna med smileys hela tiden för att någon inte ska ta illa upp, och även om man gjorde det så skulle det kanske tolkas som ett hånfullt leende… Det blir inte spontana diskussioner som leder framåt.
Jo – Christer det här med användadet av ny teknik tror jag i mångt och mycket är en generationsfråga.
Dagens tonåringar lever ju på nätet och vägra t ex följa med ut på sommarnöjet om det inte finns internetuppkoppling. Så de är väl mer eller mindre avvanda i vuxen ålder med att behöva ses face to face.
Det kommer väl var deras största problem……
Vet du, Plura, det där var nog det mest anakronistiska uttalande om distansutbildning jag hört på länge.
Det är ju så, väntar man tre dagar och ingen loggar in tappar man sugen. Det är i det läget läraren måste träda in som bollplank, och erbjuda åtminstone en röst i cyberrymden. Gör man det så finns aktivitet när näste man kikar in, en diskussion att smyga in i med ett litet försiktigt ‘jag håller med’ t ex. När studenterna så börjar prata med varandra kan och bör man som lärare diskret försvinna ut i kulissen och därifrån hålla ett välvilligt öga på händelserna, kliva in och bollplanka lite, ställa ledande frågor eller bidra med lite input om eleverna helt vinglar av spåret.
Jag tror en stor del av problemet med distanskurser består i lärarnas förväntan på hur det ska bli. Kanske borde de gå en distansutbildning i något spännande först för att få en upplevelse att basera sin egen roll i?
De uppgifter vi har fått att göra över nätet tror jag inte att lärarna någonsin har tittat på. Eftersom det egentligen inte är någon distansutbildning är de väl inte vana vid arbetssättet, och vi blir det aldrig.
Javisst kan det fungera bättre eller sämre, men jag vill ändå trycka just på möjligheterna till studier som öppnas med distansversionerna. Det är viktigt att kunna ha möjlighet att studera även då man har svårt att anpassa sig till andra pga ork, familjeförhållanden, jobb etc!
Jag har naturligtvis också varit med om stora svårigheter både med teknik och med att få igång diskussioner, men då har det ofta varit förenat med det faktum att lärarna inte verkade bry sig… (När katten är borta dansar tydligen inte råttorna överhuvudtaget ibland!) Men om kraven för inlägg är tydliga slipper man en del av det senare problemet. Just nu läser jag å andra sidan en distanskurs där läraren har fått skapa ett ytterligare forum för oss studenter att diskutera i! Och jag tror nog att jag lär mig en hel del…men det är klart att det kan bero bland annat på att jag diskuterar och analyserar saker även med dem som inte är medstudenter.
Visst är det viktigt att öppna upp möjligheter för fler, men är det rimligt att över en fjärdedel av alla studenter har det behovet?
Kanske är det faktiskt så många som skulle uppskatta möjligheten, åtminstone en del av studietiden? Många studerande har små barn, många jobbar, många har svårt att hitta boende på studieorten och skulle uppskatta att slippa de långa och kostsamma resorna. En och annan vill gärna ta del av en kurs som kanske bara ges vid universitet eller högskolor i andra änden av landet, och jag är helt säker på att det finns minst lika många anledningar till.
DN 12 / 9
100 % genomströmming finns på distans
”Studenter fördjupar sina kunskaper genom att diskutera ofta och mycket med varandra”
står det i DN ledarsida. ”Det är svårt med distansstudier ”.
Det finns inte forskning som stödjer denna åsikt oavsett om det är falskt eller sant vad ledarskribenten antyder. Yngre personers diskussioner pågår inte intensivt om studier på universiteten. De diskuterar om allt mellan himmel och jord så som alla andra yngre. De äldre har annat att göra än diskutera när det finns ledig tid över obligatoriska lektioner, hemarbete och läsa till tentor.
Livs Långt Lärande krävs i ett kunskapsbaserat litet samhälle Sverige. Arbetskraften kan inte längre leva på samma arbetsuppgifter som man gjorde förr. I en ny miljö som Thailand lär man sig även internationellt beteende, språk o kultur som man har svårt att skaffa i ett slutet svenskt klassrum.
Att studenter inte klarar sig att genomföra studier i Sverige gäller både på distans och på sluten föreläsningssal. Flera högskolor har hotats av att deras utbildningar dras in på grund av brister på utbildningen. Distansstudier har nog inte varit hotade. Det finns distansstudier drivna av universiteten och högskolor som har 100 % genomströmming.
Marja- Riitta Ritanoro, rektor vars passion är eLärande
”Yngre personers diskussioner pågår inte intensivt om studier på universiteten. De diskuterar om allt mellan himmel och jord så som alla andra yngre.”
Jag jämför inte distansstudier med lunchdiskussionerna (även om de informella diskussionerna kan vara en stor del av lärandet), utan med organiserade pass där diskussionsämnena är givna och en redovisning krävs.
I övrigt håller jag med.
Jag gillar kombinationen. Att kunna sitta hemma och plugga när tid finns, men att träffa sina kursare en gång/kurs för att få ansikten och diskussionsmöjligheter IRL. Att läsa till lärare helt på distans känns lite B. Jag tyckte att mycket av utbildningen gick ut på att forma sina tankar, kunskaper och åsikter i diskussion med andra. Jag tror inte heller att en praktisk-pedagogisk påbyggnad efter ämnesstudierna ger samma resultat. Det handar om att forma en yrkesroll och ett synsätt och det tar sin tid.
Lilla O, jag håller med dig, ingen metod passar alla, varken alla individer eller alla ämnen. Kombinationen är helt klart bäst.
Inom folkbildningen kallar vi det flexibelt lärande.
Uppdagade ett beteende som jag inte visste fanns när det gällde distansutbildning.
Driver själv distansutbildning. På en ort i södra Sverige beställde ett antal lärare kursen. Kul tyckte jag.
Visade sig sedan att de läste kursen tillsammans på ortens olika för- och grundskolor. Och diskuterade sins emellan övningsuppgifter mm.
Så nog finns det olika sätt. Det ena utesluter inte det andra.
Samtidigt har distansutbildningen en fördel. Här kan du få tillgång till expertis i ett ämne som svårligen kan kopieras i föreläsningssituationen eller ens nationellt om många ska nås av kunskapen. Och tänk oxå på hur det kommer att se ut när det finns mindre antal lärare än idag för att klara undervisningen när jätte proppen Orvar är pensionärer…..
Som vanligt är det fantasin och nyfikenheten på olika sätt att ta till sig kunskap som sätter begränsningarna…..
Visst finns det positiva aspekter. Tack för att ni lyfter fram dem (se där, jag tror att e-lärandets möjligheter har konkretiserats! 🙂 ).
Men, jag tror fortfarande att ”face-to-face” innebär en större möjlighet till ”djupinlärning”/”förändringar av andra graden” eller vad man vill kalla det. Med effektiva metoder och aktiva lärare och studenter kan e-lärandet vara ett komplement (inom visa områden kanske det duger helt och hållet), men jag tror inte att jag hade fått ut lika mycket av min utbildning om det hade skett på distans.
Jag hade nog inte tänkt mig en så detaljerad diskussion, men när vi ändå har börjat:
Hur ser ni på riskerna till fusk? Är det verkligen rätt elev som diskuterar/skriver?
Vad tror ni om det här med att det kanske påverkar vilka personer som klarar av studierna? (Jag tänker på olika datorvana, olika behov av att träffas ”face-to-face” och olika förmåga att ta till sig skriven text och att uttrycka sig skriftligt.)
Risk för fusk finns alltid, i alla former av undervisning, har alltid funnits och kommer alltid att finnas. I distansundervisning är det dels så att man lär sig känna igen elevens röst i skrift precis som man lär sig känna igen den i ljud. Därför blir det ofta väldigt tydligt om någon annan plötsligt skriver. Det finns ju möjlighet att göra stickprov per telefon, och precis som irl finns alltid möjligheten att ställa följdfrågor och be om fördjupningar eller förtydliganden, något som raskt avslöjar om eleven är bekant med finliret i den text som lämnats in eller inte.
Men fusk kommer vi aldrig att helt kunna gardera oss emot, lärande bygger på ett visst mått av förtroende åt båda håll.
Din andra fråga finner jag lite besynnerlig och misstänker, efter att ha grubblat över den ett par dagar, att jag nog misstolkar dig. För att ingen metod fungerar lika bra för alla olika elever, och det vet jag att du vet, så det kan inte vara det du frågar efter. Omformulera den lite?
Tack för förtroendet, för det vet jag ju! 🙂
Mina tankar sprang iväg åt hållet att distansutbildning tog över all annan utbildning, att det skulle krävas för att kunna utbilda sig… För lite så känns det. Distansmetoderna tar över tid från traditionell undervisning och jag har en känsla av att det ligger ekonomiska skäl bakom. Det blir billigare att driva distansundervisning och att lämna ut uppgifter åt oss studenter som vi själva löser på nätet än att organisera ”face-to-face”-undervisning.
Vad har det med saken att göra… Jo, precis som du säger lär inte alla på samma sätt och en kombination och/eller valmöjligheter är förstås det bästa.
Jag lägger inte heller någon värdering i frågan rent generellt. Jag tror att graden av distansundervisning påverkar vilka som klarar undervisningen, men precis som sagts ovan så kanske det är ett större antal personer som får möjlighet att studera än som slås ut pga att det inte passar dem.
Men jag tycker nog att vissa utbildningar och vissa moment lämpar sig bättre/sämre för distansundervisning… Jag har svårt att se en komplett lärarutbildning helt på distans framför mig, men kanske har jag bara dålig fantasi…
Jag tror som du, flexibelt lärande är en bättre modell. En del distans, en del traditionellt klassrum, en del VFU, en del individuellt handledarskap, en del grupparbete, en del akademiskt skrivande, en del vetenskapligt tänkande etc.
Och att distanslärande skulle kosta färre lärartimmar, det kan de ju drömma om!
Vad bra skrivet Morrica….
Precis det jag predikar!
Distans är bara ett bättre sätt att få expertkunskap sig till livs. Det måste sedan kombineras med workshop i distanselevens vardag, i form av någon form av mentorskap……
Plura – distans är ett sätt att få expertkunskaper till livs. Inte automatiskt ett bättre sätt, inte för alla, men för somliga.
Jag tror att undervisning (liksom kärlek) på distans är en högriskkonstruktion: