Ser vi inte killarna?

Efter gårdagens träff med diskussion om könsmaktsordning och genuspedagogik höll jag väl ögonen lite extra öppna i dag och ramlade över ett inlägg om självmord bland män (GenusNytt). Jag håller med om att det är ett enormt problem att killar/män anses, och anser sig själva, tillräckligt starka för att klara av sina problem på egen hand. Och visst ligger samhällets fokus på de unga tjejernas/kvinnornas psykiska välmående…(?)

När jag tänker efter tror jag att jag har observerat att de flesta som besöker kuratorn i skolan är tjejer… Om det stämmer så kan det ju inte bero på att killarna har ett mindre behov, utan snarare att kuratorerna inte lyckats skapa en kontakt med dem. Jag vet i alla fall att en massivt övervägande andel av alla ”krissamtal” som jag har haft i skolorna har varit med tjejer… Att killarna öppnar sig är så mycket ovanligare. Eller rättare sagt; att jag lyckas skapa en sådan relation till dem att de vågar öppna sig är mycket ovanligare… Och de som har öppnat sig för mig har jag väldigt sällan lyckats övertyga att uppsöka kuratorn.

Usch! Upplever ni andra pedagoger samma sak? Vad tänker ni om det här?

P.S. Inlägget länkar till SvD och i den artikeln reagerade jag på bisatsen: ”använd inte ord som ”sista utvägen”… (om självmord) Det har jag nog gjort! Så dumt! Det är klart att det är ett olämpligt ordval!

Nu måste jag sätta mig och tänka på något jag har gjort bra ett tag!

Länkar till andra bloggar om: , , , , , , , , , , , ,

Annonser

Om ChristerMagister

Bloggande lärare med fotointresse.
Det här inlägget postades i Debatt och politik, genus, Läraryrket, Pedagogik och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

10 kommentarer till Ser vi inte killarna?

  1. Morrica skriver:

    Min erfarenhet är att generella pojkar och unga män söker stöd på ett helt annat sätt än generella flickor och unga kvinnor. Förutom att detta ofta leder till att pojkarnas hjälpsökarsignaler förbises leder det också ibland till att pojkarna upplever att de fått det stöd och den hjälp de behövde, helt utan att pedagogen eller vem det nu är märkt att hjälpen gavs.

    Vi behöver bli bättre på att uppfatta signalerna, och vi behöver bli bättre på att känna igen den hjälp vi ger eller inte ger.

    Kanske kan manliga nätverk hjälpa oss komma en bit på väg? Det skulle kräva mandom mod och morske män för att våga berätta för varandra, tror jag. Vad tror du?

    • christermagister skriver:

      Jo, det tror jag nog.

      Samtidigt som jag vet att de gånger jag har behövt hjälp som mest har jag inte vänt mig till någon i min närhet… Men det handlar väl om tillit, och självkänsla… Pojkar/män behöver nog träna i att samtala om känslor, mycket…

      • Morrica skriver:

        Det är knappast en könsbunden känsla

      • christermagister skriver:

        Nej, men omgivningens reaktioner/signaler till en person som uppvisar den känslan kanske till viss del är könsbunden?

        • Morrica skriver:

          Kanske.

          Men bara kanske.

          Vi har ett samhälle där manlighet är en dygd och kvinnlighet ett smycke och som vanligt i lågkonjunkturer blir dessa roller tydligare och skillnaden flagrantare.

          Kanske borde vi ta oss an situationen från en annan utgångspunkt?

        • christermagister skriver:

          Så är det nog i många fall, men i det här fallet är det ju den manliga dygden ”ta hand om dina problem själv” som ställer till problem. Dels känner pojkarna antagligen generellt att de måste leva upp till den dygden i högre grad än tjejerna gör och dessutom styr det troligen vårt agerande när vi ser/hör att en elev mår dåligt/har problem. (?)

          (Det borde vara frågetecken bakom allt från mig i den här diskussionen känner jag, du får läsa det så! 🙂 )

          P.S. Hur menar du med en annan utgångspunkt? Jag är inte ute efter att skapa några lösningar/åtgärder som är könsbundna, bara att även den dimensionen uppmärksammas i det elevvårdande arbetet.

          • Morrica skriver:

            Det finns ofta tjejgrupper på skolan, mer sällan killgrupper. Det är inte riktigt politiskt korrekt överallt med killgrupper, killar är ju liksom inte i underläge.

            Väl?

            Jag tänker mig t ex en utvidgning av ert manliga nätverk, en tankegång ni tar med er ut i skolorna och gör till verklighet där också. Ett utrymme för killar att sitta ner och samtala utan att behöva mäta något med någon, utan att behöva vara mest macho och utan krav på prestation. Bara snacka.

          • christermagister skriver:

            Jag menar nog att killarna/männen är eftersatta av samhället överhuvudtaget inom det här området. Jag tror att killar/män har bra mycket svårare att få sina behov av psykiskt stöd tillgodosedda även som brottsoffer t ex.

            Och i skolan menar jag definitivt att killarna är i underläge, på de flesta fronter, och jag tror att det är en stor del av förklaringen till att de ofta är utåtagerande.

            Killgrupper i skolan tål att tänkas på… Jag tänker så här, är det inte inom gruppen man har det största behovet av att ”mäta”? Både killar och tjejer? Är kanske blandade grupper bättre? Antagligen bör man organisera båda formerna…

  2. Mats skriver:

    Min resa in i manligheten har varit kluven på många sätt – fortfarande kan jag komma på mig själv med att ha ett omedvetet förakt för svaghet och det kan jag skämmas för.

    Jag ser det som en fascistoid egenskap!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s