Akademisering av lärarutbildningen

Mats, från Tysta tankar, skriver ett debattinlägg om lärarhögskolans akademisering i Sydsvenskan.

Akademisering av yrkesutbildningar är en idé som är förankrad i både regering och högskoleverk. Processen beskrivs ofta som naturlig och ohejdbar. De som ifrågasätter utvecklingen riskerar att betraktas som forskningsfientliga. Ändå kvarstår frågan:

Vad finns det för forskning som bevisar att disputerade lektorer utbildar bättre lärare än erfarna adjunkter?

En mycket berättigad fråga.
När jag skummar igenom statens offentliga utredning ”En hållbar skola” (pdf) ser det ut som att all motivering till en starkare vetenskaplig grund och forskningsanknytning hänvisar till jämförelser med annan akademisk utbildning och till att stärka utbildningens och yrkets status; aldrig till att den ska förbättra undervisningen för lärarstudenterna på högskolan och i förlängningen leda till att skoleleverna får bättre lärare.

Jag tänker att de som borde ha störst insikt i lärarutbildningens förtjänster och brister, och dessutom kan uttrycka åsikter som är minst färgade av personliga intressen eller ideologier, är de nyexaminerade lärarna.
Glädjande nog ingår en sådan undersökning i utredningen.
KunskapsområdenHär är kunskapsområden som de nyexaminerade anser behöver en förstärkning i lärarutbildningen och hur många procent som anser det. Man kan vända och vrida på alla siffror och tolka lite som man vill, men inte ser det ut som att det är professorer som efterfrågas i första hand?

Utifrån ett studentperspektiv skrev jag förra veckan att det är ”lärare med erfarenhet av yrket och förmågan att lägga upp och bedriva en givande pedagogisk verksamhet tillsammans med undervisningsgruppen jag främst efterlyser.” (länk)

Jag menar inte att det är någonting fel med lektorer, professorer eller forskningsanknytning i lärarutbildningen, och det vet jag att inte Mats heller menar, men det måste finnas en vettig balans mellan forskning och yrkeskunnande. Alla förändringar man gör måste ha som slutgiltigt mål att förbättra för skoleleverna. Vi kan inte genomdriva en akademisering för akademiseringens egen skull.

Det finns många intressanta utsagor i utredningen ”En hållbar skola”. Jag fastnade bl a för följande:

En av de viktigaste faktorerna för att ett skolsystem ska vara framgångsrikt är att rätt personer blir lärare. Med allt färre sökande till lärarutbildningen har den genomsnittliga nivån på förkunskaperna hos de studerande som antagits till utbildningen sjunkit. Denna negativa trend behöver brytas. Förslaget till ny och förbättrad lärarutbildning kommer sannolikt att locka fler sökande och skapa konkurrens om platserna, vilket leder till högre nivå på förkunskaperna.

Jag tycker att frågan jag tagit upp tidigare, ”är det verkligen de personer med högst betyg som blir de bästa lärarna?”, är lika berättigad som Mats fråga om disputerade lektorer utbildar bättre lärare.
Ja, är det inte egentligen samma fråga?

Länkar till andra bloggar om: , , , , , , , ,

Annonser

Om ChristerMagister

Bloggande lärare med fotointresse.
Det här inlägget postades i Debatt och politik, skolpolitik och har märkts med etiketterna , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

15 kommentarer till Akademisering av lärarutbildningen

  1. Mats skriver:

    Tack för stöd och länkning!

    Det är en intressant sammanställning – jag kan väl tycka att det saknas rubriker som belyser förskollärares yrkeskompetens och det finns ingen rubrik för estetiska färdigheter.

    Kanske är det ett tecken i tiden att den stora nervositeten gäller Läs och skriv – snarare än kommunikation!

  2. Morrica skriver:

    Under många långa år har jag hört, både inom lärarkåren och i andra sammanhang, hur viktigt det är att höja statusen på läraryrket, hur denna höjning av status skulle vara en möjlig väg till högre löner, större inflytande över arbetssituationen, ökad respekt etc.

    I dagsläget fungerar lärarutbildningen för många som en slaskutbildning, den utbildning man söker sig till först när andra vägar visat sig stängda.

    Dessa två bilder tycks stå i skärande konstrast till varandra. Jag har inte läst utredningen ännu utan skriver rent spontant utifrån ditt inlägg, men jag kan inte låta bli att bekymra mig för lärarutbildningens framtid.

    Man tycks medveten om vad man inte vill, men vet man vad man vill?

    • christermagister skriver:

      Ja, det är väl den där statushöjningen som ligger och spökar, men inte vill vi ha en status som grundas på fånerier? Jag vill blir respekterad för det viktiga arbete jag utför, inte för att jag lyckades komma in på utbildningen, undervisades av professorer och skrev en massa salstentor där jag hade lyckats memorera flera hundra termer på latin…typ! 😉

      Jag hittade fler spännande saker i utredningen, långt ifrån allt dåligt, som jag återkommer till så småningom.

      • Morrica skriver:

        Hur menar du när du skriver fånerier? Jag är inte säker på att jag förstår dig rätt?

      • christermagister skriver:

        Ordvalet grundar sig nog i en nidbild jag har av föreläsare som struttar runt i doktorshatt och studenter som smuttar punsch och slänger sig med latinska ordspråk… 😉

        Jag menar att om man höjer intagningskraven på lärarhögskolan (med hjälp av betyg), ökar andelen professorer som undervisar, inför mer engelskspråkig litteratur och övergår till mer formella tentor som testar faktakunskaper, utan att det egentligen höjer kvaliteten på utbildningen, så grundas ju statushöjningen på en illusion.

        Det ligger i samma linje som att höja skolans och lärarnas status genom att klä lärarna i uniform och göra skolan mer otillgänglig för både elever och föräldrar.

        Jag vill att lärarnas status ska grundas på ett genuint erkännande av deras kompetens och vikt i samhället. Inte på illusioner/fånerier…

  3. Plura skriver:

    Debatten går hög om akademiseringens varande eller inte varande. En teori utan tillämpning i ”verkligheten” är en teori för mycket.

    Eftersom den pedagogiska forskningen lutar sig emot empir beskriver den något som ”praktiker” redan tillämpar och utvecklar vidare. Därför kommer alltid denna typ av forskning på efterkälken och blir patetisk i sitt bekräftande.

    Därför måste teori och praktik gå hand i hand för att den ska bli trovärdig….

  4. Mats skriver:

    Den här jakten på status blir farlig och tar aldrig slut eftersom vi måste jämföra oss med andra och alla använder samma trick (längre utbildning – högre akademisk nivå)

    Mats Alvesson klär av myterna brutalt i ”Tomhetens triumf”.

    Högskolan får inte bli en arbetsmarknadspolitisk åtgärd för akademiker.

    • Morrica skriver:

      Status för statusens egen skull är dumt och meningslöst. Samtidigt vore det också rätt dumt att förneka att med högre status följer saker som respekt och inflytande. Och med respekt och inflytande följer större möjligheter att påverka situationen för både oss själva och för eleverna. Och det vore inte så dumt.

    • christermagister skriver:

      Jo, det är sant och till viss del lockande, men dels tror jag att jakten på den illusionära statusen skadar den verkliga kvaliteten och dessutom…är det inte lite väl likt det Läkarförbundet anklagas för att ha gjort? Att hålla nere antalet utbildningsplatser för att lönerna ska höjas… Det kanske gynnar lärarna/läkarna, men blir vården/skolan bättre?

      Nej, det måste finnas bättre sätt.

      • Morrica skriver:

        Jag förstår uppriktigt talat inte riktigt hur du menar? Ibland låter det som om forskningsanknytning och stärkt vetenskaplig grund vore något i sig dåligt?

        Berätta, hur skulle det bättre sättet se ut?

      • christermagister skriver:

        Jag tänker så här:

        Om man höjer intagningskraven till lärarutbildningen (betygsmässigt), hur många potentiellt fantastiska pedagoger stänger man ute?

        Hur många hoppar av/klarar inte av utbildningen pga att man använder litteratur på engelska för att ta till sig saker som man lika gärna kan läsa på svenska?

        Blir kvaliteten bättre eller sämre när man byter ut grupparbeten, diskussioner och reflekterande fallstudier mot formella salstentor där man förhör faktakunskaper?

        Blir lärarstudenterna bättre lärare för att de undervisas av lektorer i stället för de erfarna adjunkter som nu måste sluta?

        Ger tiden som läggs ner på formella akademiska uppsatser bättre lärare än om den hade använts till något annat? Och skriver jag en mer relevant uppsats för att min handledare har doktorerat?

        Jag vet inte vad som är bättre eller sämre, men magkänslan säger bl a att vi kommer att få en mer homogen grupp lärare, och det har jag för mig att vi båda är skeptiska till…

        Framförallt är det oroande att man inte ens diskuterar vilket sätt som ger den bästa utbildningen och de bästa lärarna i utredningen. Man tar bara förgivet att studenter med högre ingångsbetyg och en högre akademisk nivå är något positivt.

        • Morrica skriver:

          Var det inte så att denna utredning kom till skott på grund av att man funnit att det nuvarande systemet inte är riktigt bra?

          Jag funderar vidare på din tanke: hur många potentiala strålande engagerade pedagoger överväger aldrig ens att söka sig till lärarutbildningen på grund av hur den ser ut idag? Några? Inga? Många?

          Hur många som hittills glidit med på övriga gruppmedlemmars kunskaper och insikter kommer att tvingas antingen bekänna färg eller faktiskt börja lära sig saker själva om fler enskilda tentor kompletterar grupparbetena? Vi vet både du och jag att det finns de som tar sig väldigt långt på att åka snålskjuts.

          Kommer man verkligen att välja engelskspråkig litteratur om motsvarande finns på svenska? Jag tvivlar, de flesta handledare på svenska universitet och högskolor föredrar svensk litteratur om det finns, men om den engelska behandlar områden och forskningsresultat som ännu inte finns på svenska så vore det ju synd att hoppa över dessa på grund av språket? Den som har behörighet i engelska B bör klara av att läsa facklitteratur inom sitt fack på engelska, kanske bör man införa detta som särskilt behörighetskrav på samtliga lärarutbildningar? Om så inte redan är fallet?

          Att lära sig skriva formellt akademiskt handlar också om att lära sig att hantera källor, tänka källkritiskt och redovisa sina källor på ett korrekt sätt samt att uttrycka sig klart och koncist, utan allt för långa utsvävningar eller avvikelser från ämnet. Inte är det alldeles fel om lärare kan det? Tråkigt nog finns ju inga som helst garantier att studenterna har med sig dessa kunskaper från gymnasiet.

          Vilka lärare som är mest lämpade att undervisa är alltför individuellt och ämnesberoende för att jag ska ha något generellt att säga om saken.

          Ungefär så tänker jag vidare på dina tankar. Jag har alls ingen avsikt att vara näsvis, jag vill bara försöka se saken från så många vinklar som möjligt och det är lättare om man kan stöta och blöta den lite tillsammans med andra.

        • christermagister skriver:

          Jo, du gör rätt i att komma med invändningar, kanske är det som du säger. Jag är långt ifrån säker. Går mest på magkänsla och egna erfarenheter som kan vara undantag.

          När det gäller engelskan så finns det avsnitt i utredningen som tar upp den låga andelen engelsk litteratur, och den vi har haft på litteraturlistorna har varit som jag beskrev det; helt omotiverat att läsa på engelska. När jag skrev C-uppsats fanns det också ett krav på att referera till engelsk litteratur. Inga som helst krav på att det skulle vara aktuella böcker eller inte utgivet på svenska, bara att det skulle vara på engelska.

          De vetenskapliga uppsatserna är viktiga av de skäl du anger, men jag fick lov att skriva en C-uppsats förra våren för att komma in på specialpedagogutbildningen och efter att ha studerat ett år är det nu dags för magisteruppsatsen. Av de två åren som jag lägger ner på fortbildning består alltså ett helt år av vetenskapsteori och uppsatsskrivande. Det känns lite överdrivet.

          • Morrica skriver:

            Sin egen magkänsla är inget dumt ställe att börja en diskussion på, så länge man inte blir kvar där utan går vidare.

            Jag blir lite brydd, du skriver att du fick lov att skriva en C-uppsats och det tycks inte orimligt i och för sig, förutsatt att den var relevant. Jag tar för givet att det inte bara var ‘skriv en C-uppsats’ som var uppgiften, utan snarare något i stil med ‘skriv en C-uppsats om relevant ämne som har med din utbildning att göra’, eller tar jag fel? För mig är det en väldigt stor skillnad på uppgifterna där den första, att skriva för skrivandets egen skull utan att behöva ha koppling till ämnet, nog kan beskrivas som fånerier; den andra däremot, att under handledning fördjupa sig i ett relevant ämne, sätta sig in i teorier och aktuell forskning kring detta och sammanställa på ett översiktligt sätt, det känns nog så viktigt. För mig, i alla fall.

            Vetenskapsteori kan ibland, jag vet, uppfattas som lite fjollig, onödigt, petigt och fånigt. Trots att det ju i själva verket rör sig om att erhålla och lära sig hantera verktyg som man har glädje och nytta av både när man tar del av forskningsrön och själv ägnar sig åt forskning uppfattas det som något man borde kunna hoppa över. Och det är lite synd. Tycker ja.

            Situationen du beskriver rörande den engelskspråkiga litteraturen, däremot, det låter rent fånigt. Inte konstigt att en utbildning med det förhållningssättet till litteratur får kritik!

  5. Mats skriver:

    Jag tänker att status kan bygga på verklig substans eller auktoritet – då är allt enkelt.

    Det kan också vara en överenskommelse som mer eller mindre öppet redovisar sin bakomliggande värdering (ålder, kön, utbildning, skönhet, pengar osv)

    Ofta blandar vi samman dessa och resultatet blir förvirrande maktkamper – särskilt om gruppen organiserar sig och lyckas legitimera sin maktutövning. Historiskt har det t.ex. handlat om vilka grupper som får utöva hantverk eller ta ut tull. Idag handlar det om att de disputerade försöker monopolisera lärarutbildning som sitt eget fält.

    Jag tror inte att det kommer att höja statusen för de nyutbildade lärarna. Någon får betala ett högt pris för den här förvrängda synen på vad en yrkesutbildning ska innehålla.

    Ett ytterligare problem är att alla utbildningar kör med samma knep – det måste finnas andra sätt att få ett erkännande!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s