Trots att mitt huvudsakliga bloggande just nu består av dagliga inlägg från Malmöfestivalen i min andra blogg så hinner jag med ett par korta uppföljningar av pågående debatter.
När det gäller dilemmat med att betygen uppenbarligen inte är rättvisa drar DN åt samma håll som jag själv; betygen kan aldrig bli helt rättvisa och därför måste fokuseringen på dem minska. SvD förespråkar däremot lösningen att fokusera mer på de nationella proven. Problemet är ju att vi vet att den lösningen innebär försämrad undervisning där eleverna tillägnar sig ytliga kunskaper. Häromdagen skrev jag om ett system där betyget G är tillräckligt och frågade vad ni tycker. Janis på Metabolism håller med och funderar vidare här.
Biblioteksdebatten rullar vidare och i artikeln ”Kunskapens äppelskrutt” får sig bibliotekschefen på Malmö stadbibliotek en rejäl känga. Jag håller med skribenterna; som jag skrivit tidigare måste förändringar grundas i brukarnas behov och böckerna vara bibliotekets själ.
Länkar till andra bloggar om: skola, skolan, skolpolitik, skoldebatt, grundskolan, gymnasiet, gymnasieskolan, utbildning, utbildningspolitik, betyg, pedagogik, flumpedagogik, Malmö stadsbibliotek,
Christermagister 
Gå inte vilse på malmöfestivalen!
Visst är det en spännande biblioteksdiskussion som ställer viktiga frågor om demokrati och delaktighet.
Ses!
Det är ju så skönt att ha något att göra! Från sysslolöshet till fullt schema! 🙂
Men snart är vardagslunken igång, och med den kommer antagligen även bloggandet att återgå till mer normala former.
Vi ses! (Har vi några datum satta för våra ”manliga” träffar på tal om det?)
Tack för länk! Hjälp mig gärna att fundera vidare – jag skriver ju om portfolio eller någon slags dokumentation som komplement till G-betyget, men vet ännu inte riktigt hur jag tänker (jag har ju precis övergett betygsskalan för åsikten att jag håller med om att G är tillräckligt, och mina nya tankar är ännu bara i ett förstadium!).
Jag kan inte påstå att jag heller har funderat ut någon heltäckande lösning :-), men för det första så tänker jag att hur lösningen än ser ut när det gäller betyg eller ”portfolio” så är det färskvara som kanske kan hålla 2-3 år… Oavsett om vi lärare lyckas sätta rättvisa betyg eller kan få eleverna att spara rättvisande arbeten som dokumentation så finns det ju faktorer som påverkar prestationerna som ändras med tiden, och individerna utvecklas ju. Det är ju löjligt att prestationen som den person som jag var i gymnasiet utförde (eller inte utförde) fortfarande påverkar mina möjligheter i dag!
Sedan tänker jag att vi borde tillhandahålla utbildning för alla som vill ha den och har de grundläggande förutsättningarna att klara av utbildningen. Varför behövs ett urval? I alla fall på gymnasienivå?
Tankarna fortsätter (lite motsägelsefullt) med att vi kanske behöver någon slags VG också, för att kunna tillhandahålla utbildning på olika nivåer och hastigheter… I annat fall kommer ju de individuella intagningarna på de olika programmen att bli väldigt teoretiska i stället för personliga, vilket jag hellre ser…
Och jag ser alltså något slags antagningsförfarande framför mig på högskolenivå som tar hänsyn till personliga faktorer och inte bara teoretiska… Antagligen en process som pågår under utbildningens första termin eller år…
Jag funderar vidare!
Jag fasar för en skola med fler nationella prov och dessutom centralt rättade prov. Kunskap är inte bara fakta och endast prov med flervalsalternativ där eleverna sätter ett kryss kan rättas objektivt. Då byter jag yrke.
Jag håller med!
Om jag vågar mig på ett inkast med en pinne i brasan. Prov för mig speglar bara relationen kunskaper in – kunskaper ut. Alltså G för ett ämne.
För att gå till VG måste det till att koppla ihop olika ämnen till en kunskap för att lösa ett problem. Och för att få MVG måste du ha förmågan att ta kunskapen och förflytta den. Det som kallas kompetens.
Problemet ökar när vi nu frångår målrelaterade betyg till ett återinföra av en femgradig skala pga Bolongaprocessen. Detta utan att ha en idédebatt om varför vi ska överger att ingen kan få underkänd i grundskolan. Vi verkar ha lagt oss plat för ett föråldrat synsätt ute i Europa, som möjligen passar majorens retorik.
Enda rättvisa systemet är att elever får betyg som speglar vad de kan. Som jag fick när jag började på akademisk nivå. Vilket i teorin innebar att alla kunde ha en sjua i slutbetyget.
Därför borde man istället satsa på, som i all bedömnings- och revisionssammanhang, skapa gemensamma kriterier som man mäter efter och där betygssättande lärare fick ha kalibreringsmöten med t ex Skolverket eller Skolinspektionen för att skapa likvärdigheten för ett rättsäkert system.
Att samtliga lärare är utbildade i bedömning är väl ett första steg? Sedan tycker jag att kalibreringsmöten med Skolverket är en bra idé. Gemensamma kriterier och någon slags nationella prov är nog också en nödvändighet, men genomförandet av dem får inte ta över hela verksamheten, vilket är risken i dag, och resultaten av dem kan inte vara helt avgörande för skolans bedömning av eleven; oavsett hur många steg skalan består av.
Jag håller med i din beskrivning av vad som är VG och MVG, och tycker att utan de stegen är kunskapen i stort sett värdelös. Det stegen borde alltså ingå i G… I alla fall från gymnasienivå.
Håller också med om din definition Plura. Tycker också som du Christer att både kriterier och nationella prov behövs, men det finns en gräns för hur mycket fokus som ska läggas på prov. Faktakunskaper är som sagt bara en liten del och jag hoppas verkligen att den kunskapssynen inte försvinner. Tycker att eleverna oftast förstår vad som krävs, men att föräldrarna inte har förstått att betygssystemet ändrats och att du inte kan plugga dig till ett MVG.
Vad jag också tycker är riktigt viktigt är att betygssättning inte ska vara ett ensamarbete. Att diskutera och bedöma gemensamt med kollegor är jätteviktigt. Det behöver dock avsättas tid till mer samarbete.
Läraryrket är inget ensamarbete längre och ska inte vara det heller.
Pingback: Flumpedagogik « Christermagister