I veckans Lärarpanel var det jag som ställde frågan, och satte mig själv på pottkanten genom att fråga efter tre stycken förändringar som man skulle vilja genomföra i skolan. Ur min förändringshatt drog jag fram tre eventuellt kontroversiella förslag och jag vill utveckla dem lite här:
1) Att vi behöver färre barn i undervisningsgrupperna är nog de flesta pedagoger överens om, men jag skulle också vilja föreslå att pedagogerna som undervisar i de äldre åldrarna gjorde det lite bredare än i dagens läge. Tvärtemot regeringens vilja att specialisera lärarna ytterligare alltså. Jag tycker att det är viktigare att pedagogerna ges en möjlighet att undervisa färre elever i fler ämnen än att de är specialister inom ett ämne. I dag undervisar många lärare runt 150 elever redan i år 7-9 och det ger inte stora möjligheter till goda relationer med alla, en rättvis bedömning eller individualiserad undervisning.
Jag tycker också att det är oerhört viktigt att det tematiska arbetet ökar i skolan, och det hänger väl ihop med det här. Jag ser framför mig att ett team med lärare som kan undervisa ganska brett gemensamt har huvudansvaret för en grupp elever. (Självklart behöver vi ibland kalla in, eller uppsöka, specialister) Vi sammanför skolans alla mål till färre mål som är ämnesintegrerade och låter lärarna planera undervisningen i olika teman, där alla ämnen ingår. (Läs Kroksmark om för många mål) Relationerna blir starkare, samarbetet ökar, förståelsen för sammanhangen ökar och eleverna slipper läsa 16 fragmenterade ämnen samtidigt.
2) Jag gillar regeringens förslag med att införa ett treterminerssystem. Jag tror att både lärare och elever kommer att kunna utföra ett mer effektivt arbete med tre stycken tydligt avgränsade terminer. Dessutom utnyttjas den ljusa årstiden när vi har som mest energi bättre om ledigheten sprids ut mer under året.
Jag har skrivit mer om tre terminer här. Förslaget passar dessutom utmärkt ihop med arbetssättet jag skissade upp ovan.
3) Jag skulle vilja se över undervisningsformerna i, och tiden som ägnas, ämnena slöjd, bild och musik i de äldre åldrarna… Jag har inget klart förslag, men tycker att det är tokigt att man lägger mer tid på dessa ämnen, oftast i halvklass, än man gör på skolans kärnämnen, ofta i helklass…
Jag har skrivit mer om även detta, här, och det är viktigt att poängtera att jag inte vill ta bort de estetiska inslagen i skolan, men däremot integrera dem bättre i resten av undervisningen och göra formen mer flexibel och frivillig. Även detta passar in i arbetssättet från punkt 1.
Läs om de andras förändringsförslag här, och kom gärna med egna förslag och tankar om våra!
Övriga tips: ”Intelligens”, ”kunskap” och ”smarthet” är komplicerde begrepp, men det är underhållande att läsa Johanna Grafs text om studien som visar att 13-åringarna i dag är smartare än deras föräldrar var. (Metro) ”Bye bye Björklund”, ”bye bye, Kristdemokrater”.
Det omoraliska kramandet sprider sig tydligen bland USA´s tonåringar, och svaret på frågan i bloggen ”Det Progressiva USA” är: Nej, jag har inte hört talas om några svenska skolor som infört kramförbud eller tidsbegränsningar! Tack och lov! Ekar det helt tomt i knoppen ”over there”?!
Länkar till andra bloggar om: skola, skolan, skolpolitik, skoldebatt, grundskolan, pedagogik, flumpedagogik, Tomas Kroksmark, Johanna Graf, USA,
Christermagister 
Spännande svar. Jag tänkte ta mig friheten att komma med min syn på dem och komma med tre egna förslag. Först kommentarerna:
1. Jag tror att man stirrar sig blind på barngruppernas storlek, men jag tror faktiskt att det inte är rätt väg att gå att minska barngrupperna. Dylan Wiliam menar med grund i sina studier att lärare borde skrika efter högre lön och högre kompetens innan de skriker efter mer resurser. Han menar att eftersom lärarkåren i dag har för låg kompetens blir det farligt att ta in ny personal eftersom den personalen då kommer att ha ännu lägre kompetens än den som redan finns. Jag, som pluggar till lärare för F-6 tycker att ämnesspecialisering är en bra grej, men det förutsätter att lärarna jobbar i arbetslag, men det är ju baserat på hur det ser ut i de lägre åldrarna.
—————
Svar:
Undervisningsgruppernas storlek tror jag bör hållas runt 20 elever. Jag kommer inte ihåg var just nu, men jag har läst forskning som säger att en minskning i gruppen från 25-20 elever medför att man ”tjänar in” ungefär ett läsår (hur man nu mäter det). Strunt samma i forskningen, upplevelsen av att stå med runt 30 elever eller runt 20 i klassrummet går knappt att jämföra! Man kan inte riktigt ta ut svängarna och arbeta som man vill i en stor grupp. Det blir lätt ”korvstoppning” och ”krysstester”.
Menar du att nyutbildade lärare har för låg kompetens? Det är klart att det tar ett tag att bli varm i kläderna, och därför tror jag på ett mentorssystem för nyexaminerade lärare. I tighta lärarlag sker ju det nästan automatiskt.
Visst är specialisering bra, till en gräns. Jag förutsätter ju arbete i arbetslag, men om alla är väldigt specialiserade krävs runt 20 lärare i varje arbetslag i de högre åldrarna. Jag menar att man bör hålla teamen runt 8-10 personer. (Gruppdynamiskt bäst)
—————
2. Det lär inte bli populärt hos de gamla uvarna som vill ha sitt sommarlov, men jag tycker inte heller att det är en så dum idé.
3. I en ämnessegregerad skola kan jag förstå att man inte ser vinningen i de praktiska ämnena och i praktiken är de ofta väldigt dåligt utförda. Men jobbar man ämnesintegrerat med bra pedagogik kan många av de praktiska ämnena tjäna som praktiska tillämpningar av de teoretiska ämnena och då skulle man inte betrakta dessa ämnen som något som stjäl tid från kärnämnena.
—————
Svar:
Jag håller med, och det är precis det jag menar; teknik och träslöjd går hand i hand och kan lätt fungera som en del av fysiken och matematiken, t ex. Det finns oändliga möjligheter att låta de estetiska ämnena stödja all annan undervisning.
—————
Så, här kommer mina tre förslag:
1. Inför en motsvarighet till Lex Maria där lärare som bedriver dålig undervisning kan bli anmälda. I skolan är det i dag legitimt att bedriva undervisning som forskning visar rent av minskar elevernas kunskap. Det är helt absurt att det är så. Det borde betraktas på samma sätt som en läkare som går från obduktionen till förlossningen utan att tvätta händerna. Vidare bör läromedel granskas ur ett metodperspektiv så att vi slipper dessa drivor med usla böcker.
—————
Svar:
Jag håller med, och det är därför jag för ovanlighetens skull håller med Björklund i frågorna om tätare skolinspektioner med fler sanktionsmöjligheter och i frågan om lärarlegitimation. Jag vill bara tillägga att jag tycker att det är skolorna som ska ha huvudansvaret för ”felaktig” undervisning och att ”sanktionen” mot enskilda lärare bör vara kompetensutveckling så långt som möjligt.
—————
2. Organisationen är ett stort problem i dagens skola. Särskilj på den pedagogiska och ekonomiska ledningen på skolan. Tvinga rektorer att fortbilda sig i pedagogiskt ledarskap (kanske en magisterexamen?). Förbjud klasslärare. Organisera istället lärarna i arbetslag som samlas kring en grupp individer och formulera styrdokumenten så att dessa arbetslag tvingas arbeta ämnesintegrerat.
—————
Svar:
Jag håller med. Men visst menar du också att arbetslagen måste vara ganska små i de lägre åldrarna (2-3 pers) för att sedan öka i antal?
—————
3. Lärarens yrkesroll har förflackats. Man har, förutom pedagog, fått i uppdrag att vara extraförälder, polis, spion åt Försäkringskassan, lokalvårdare, administratör osv. Jag tror på att strama upp lärarens yrkesroll. Det ska vara tydligt vad som ingår i lärarens jobb och vad som inte gör det. Då kommer det bli tydligt hur orimligt det är att ge lärare polisiära befogenheter eller kräva av dem att vittna på att föräldrarna verkligen VABar.
Jag håller återigen med. Lärarsekreterare borde bli en ny yrkesgrupp! 🙂
För enkelhets skull ”bryter jag mig in ” i din kommentar och svarar i fetstil.
Jag tror att perspektiven blir lite olika med tanke på i vilka åldrar vi arbetar, den aspekt jag ville föra in var väl egentligen att jag tror på specialisering på lärare i de yngre åldrarna, hur det ser ut i de äldre åldrarna kan jag egentligen inte uttala mig om. Nu vill man, som du säger, öka ämeskunskaperna hos lärare för de äldre åldrarna, på bekostnad av didaktisk och pedagogisk kompetens får man väl anta, och samtidigt helt ta bort ämnesspecialisering hos lärare för de yngre åldrarna.
Vad gäller arbetslag för de yngre åldrarna vill jag nog dra till med storleksordningen 3-5, eller kanske rent av lite större. Ämnena i de yngre åldrarna är ju lite vidare och därmed färre, Biologi, fysik och kemi klumpas till exempel ihop till NO… Jag ser framför mig att lärarlagen samlas kring en grupp elever som sinsemellan inte är uppdelade i klasser där varje lärare i laget bevakar vissa ämnen. Många argumenterar då att eleverna behöver tryggheten i att gå i en klass, men jag köper inte riktigt det, jag tror tvärtom att barn har ganska lätt för att röra sig i större grupper och känna sig hemma i dem. David Skidmore och Rolf Heldin, två forskare inom specialpdagogik menar att uppluckring av klasser är nödvändig för att kunna arbeta inkluderande med specialpedagogik och som en självklar del i ett arbetslag borde finnas en lärare som har i uppgift att ta barnens perspektiv på undervisningen och arbeta handledande med övriga delar i teamet.
Blir lite fundersam på formuleringen ”på bekostnad av didaktisk och pedagogisk kompetens får man väl anta” Jag undrar, varför får man anta det? Ämnesspecialisering är kompatibelt med både pedagogisk och didaktisk kompetens, är det inte?
Håller för övrigt helt med dig i resonemanget kring grupper.
Ska man klämma in mer ämnesunskaper på lärarutbildningen utan att göra den längre måste ju något stryka på foten. Det är också viktigt att poängtera att de som pluggar till ämneslärare för skolans högre åldrar läser in sig på ämnet på en vanlig universitetskurs, det är alltså inte med någon didaktisk vinkel på ämnet. Jag tror att ämnesdidaktiken är en av de stora bristerna hos lärare, inte ämneskunskaperna.
Dolly Parton sa vid ett minnesvärt tillfälle att man inte kan klämma in tjugo kilo havre i en femtonkilossäck utan att sömmarna rämnar, du har en poäng där.
Det är tråkigt att de ansvariga inte har lust att investera i en större säck, det kostar mer energi och tid att sopa upp den utspillda havren, och mycket av den kommer att vara oanvändbar när den legat på marken, än det kostat att investera i en större säck från början.
Att de som läser till lärare för de senare åren och gymnasiet inte har någon ämnesdidaktik, det är inte helt korrekt. Man kan läsa kurserna som vanliga ämnen utanför lärarutbildningen och komplettera med 90 hp vetenskapsteori, men ämnena kan också läsas med ämnesdidaktik. Själv har jag läst bägge mina inriktningar med didaktiskt inriktning, liksom majoriteten av de lärarstudenter jag känner. /Janis
Visst beror det på åldersgrupp Kristoffer. Jag håller med om att lärarna i de lägre åldrarna behöver en viss specialicering; att tro att man kan hantera samtliga ämnen på en hög nivå och med engagemang och intresse är löjligt. Hur stora grupperna/klasserna kan vara och hur många relationer de mindre barnen kan hålla reda på (och lärarna) ska jag låta vara osagt… Men jag tror inte att den gamla indelningen låg- mellan- högstadiet är en slump. Antagligen behöver vi tre nivåer. Men jag håller med om uppluckringen av klasserna och personen du beskriver i slutet är jag! 🙂
Kan man verkligen inte klämma in lite till i lärarutbildningen utan att förlänga den? 😉
Att man läser på universitetet och utan didaktisk vinkel tycker jag är ett sjukt slöseri med tid för lärarstudenter! Men tyvärr lär ju det öka med den ökade fokuseringen på ämneskunskaper. Det hänger liksom ihop… Helt fel anser jag, men inte politikerna.
Jag vill jobba i er skola! Vi startar på stört!
Jag är en fd- lärare som tröttande på att inget hände och att det aldrig fanns resurser och skulle man ha en relation till enskild elev(rent yrkesmässigt givitvis menar jag ) så skulle man jobba gratis övertid för att hinna med detta eller aldrig ta rest eller lunch…
Skönt att se att det finns de som orkar kämpa – just nu kämpar jag med att min dotter skall få den hjälp hon behöver inte går det fort och hjälpen har inte synts till på snart 1 år…
/Maria Berg, MB
Får man fråga vilket yrke du bytte till, och vad du tycker om det? En liten jämförelse skulle vara intressant!
Det går inte att få en adekvat undervisning i musik i helklass. Att ha helklass i musik är som att ha två klasser i svenska, om inte värre! Trist med en lärare som inte bryr sig om de kollegor som undervisar i de praktisk – estetiska ämnena.
Först och främst bör man nog fråga sig VAD det är i människans historia som gjort oss till de varelser vi är. Dvs. Hur har människans vardag sett ut genom historien? Vad har vi sysselsatt oss med på vår fritid? vilka grundläggande behov har vi?
Svaret är att vi har utvecklat ett språk, spelat musik, skapat konst, dansat, lagat mat, jagat, tillverkat föremål, både av tyger, skinn och av trä, järn osv. Långt före minirräknarens och mikroskopets tidevarv. Vissa, främst borgerliga ”tyckare” börjar tala om att helt enkelt ta bort de estetiska ämnena från undervisningen. Med en borgerlig plånbokslogik är vi nu moderna människor och kan hoppa över vissa behov och kasta oss in i aktiekonstens sköna värls eller avla fram datanördar – eller rent ut sålla ut dem som har potential och lämna övriga i sticket!
Det är så tröttsamt med alla fisförnäma språk- och matematiklärare som ser sig som upphöjda på grund av vår skolpolitik som fullkomligt STINKER av katederundervisningens dammiga och trötta självgodhetsretorik!
Uppvisar ett barn dåliga resultat (och intresse) i ex matematik så nog ordinerar man ryggmärgsmässigt, FLER timmar i matematik trots att det kanske är ett praktiskt ämne denna elev behöver, för att öva koncentrationsförmågan, kinestetiken, den sociala förmågan, den matematiska, den spatiala, eller rent ut sagt: koppla ihop båda hjärnhalvorna!
Låt oss istället samarbeta över ämnesgränserna och sträva efter att utveckla våra barn till hela, demokratiska, humanistiska och samarbetande människor, som själva får bestämma vad de vill specialisera sig på, när den dagen kommer. Vi behöver alla slags människor och intelligenser!
En lärare med lite råg i ryggen och vett i huvudet, ser till ALLA ämnens berättiganden och alla ämnens lika värde. Då får man opponera sig mot både flumpellar OCH vulgära militärer!
För det första tar jag inte hänsyn till kollegor överhuvudtaget när jag funderar på vad som är bäst för eleverna. Skolan är till för eleverna, inte lärarna. I mitt jobb som specialpedagog kommer jag att arbeta för att minska behovet av mig själv. Jag kommer att jobba för att skolans organisation och miljö blir bättre och att kompetensen bland alla lärare ökar när det gäller att individualisera undervisningen, så att behovet av specialpedagoger och speciallärare minskar. Ganska självklart egentligen, eller hur?
För det andra poängterar jag i texten att jag inte vill ta bort de estetiska inslagen i skolan, men däremot integrera dem bättre i resten av undervisningen. Jag skriver att jag tycker att lärare rent generellt bör kunna jobba lite bredare så att de slipper undervisa runt 150 elever varje vecka, vilket jag tror är bra för både elever och lärare. Jag ser alltså framför mig att även lärarna i de estetiska ämnena ingår i de tighta lärarteam som jag beskriver. På det sättet tror jag att deras kompetens utnyttjas till max genom att de kan sprida sina kunskaper och sitt perspektiv på lärande till de övriga lärarna och genom att de estetiska ämnena blir en förstärkning av skolans övriga undervisning, inte en isolerad verksamhet med ganska låg status som det ofta är i dag. Som jag ser det så ökar alltså de estetiska ämnenas vikt med mitt förslag, och lärarna i de estetiska ämnena vinner en massa kollegor att samarbeta med, på lika villkor, i arbetet med att utveckla våra elever på bästa sätt. Visserligen kanske de inte kan undervisa i musik eller slöjd hela dagen, utan även i t ex matematik eller SO, men det kan det väl vara värt om det totala antalet elever att undervisa sjunker och att ämnet blir en del av en helhet?
P.S. Det är minst lika svårt att ha adekvat undervisning i matematik i helklass som i musik.
Du förstod säkert att jag utifrån ett lärandeperspektiv, beklagar att du struntar i dina kollegor som undervisar i praktisk – estetiska ämnen? Och nej, det går inte att jämföra språk och matematikundervisning i helklass, med musikundervisning i helklass.
Det bör alltid vara små grupper i undervisning men
sätt tjugo till trettio barn/ungdomar i ett klassrum, med den naturliga dynamik som finns i en klass, med varsin gitarr i knät och börja undervisa.
Du kommer att häpna när du upptäcker vad som händer -när det börjar låta om alla instrument!
Det är helt enkelt omöjligt att vistas i en sådan miljö, både för mig (som du inte bryr dig om) och för eleverna som riskerar hörselskador (DET borde du i alla fall bry dig om!).
Och eftersom musikämnet förutsätter att man införlivar det musikaliska stoffet, vilket man gör genom att lära sig spela så blir det en omöjlig situation.
Sedan vänder jag mig mot din syn på de praktisk – estetiska ämnena som ”förstärkare” för övriga ämnen. Precis som en språklärare (förhoppngsvis) brinner för sitt ämne så har jag utbildat mig till musiklärare därför att musiken för mig, är det viktigaste uttrycksmedlet och alltså även för otaliga av mina elever.
Det är i mina ögon, en mänsklig rättighet att barn ska få lära sig uttrycka sig med de medel de själv önskar, och att få utveckla de intressen de har, UTAN att att man ska behöva se det ifrån något slags samhälleligt (läs ekonomiskt) nyttoperspektiv.
Att man sedan genom musicerande, övar upp och utvecklar många andra förmågor ex matematisk, kinestetisk, spatial och personliga förmågor, är helt klart sant -(och kan inte
n o g betonas för att mota marknadsnissarna oigenomtänkta utspel).
Musiken har dock ett egenvärde och ska bedömas som lika viktigt som matematik och övriga ämnen.
Sanningen är ju att det inte alls är för mycket praktisk – estetisk verksamhet i skolan. Tvärtom borde man öka undervisningstiden för dessa ämnen, vilket skulle gagna också undervisningen i övriga ämnen.
Ett exempel är Adolf Fredriks musikskola. Som alla musikskolor, är den en elitskola. Det är de musikaliska färdigheterna som avgör om du som elev kommer in – inte din matematiska eller språkliga förmåga!
blir du antagen, läser du musik 5 – 7 timmar i veckan på bekostnad av andra ämnen. Likafullt ligger skolan i topp vad gäller meritvärden.
Bort med marknadstänkandet i skolan, vår uppgift är inte att skapa så lönsam arbetskraft som möjligt, utan att ge barnen en så bra grund att stå på som möjligt. Det betyder i mina ögon att de ska ha en så bred grund som möjligt att stå på, så att de själva kan avgöra vilken väg de ska ta i livet. Då ska du se att de automatiskt också blir ”lönande” samhällsmedborgare.
Jag förstår dina synpunkter Lasse, och det är ibland svårt att uttrycka det man menar på några rader… Jag menar inte att det musikaliska uttrycksmedlet är mindre viktigt för att jag säger att det ska fungera som en ”förstärkare” åt andra ämnen…kanske tvärtom. Jag ser att musiken och musiklärarna har mer att tillföra skolans värld än de gör i dag, i alla fall enligt mina erfarenheter.
Jag ser framför mig att du som musiklärare arbetar tillsammans med andra lärare med olika teman i skolan. Om ni arbetar med t ex Afrika så lär du eleverna spela afrikansk musik med traditionella instrument, kanske tillverkade med hjälp av slöjdläraren. Du behöver inte ha en hel klass, utan kan undervisa i grupper om 10 elever, eftersom de andra ägnar sig åt något där man kan vara flera samtidigt. Att jag tycker att du kan undervisa lite bredare innebär alltså inte att jag vill förminska din kompetens, utan att den bör användas inom fler områden. Jag tror att du antagligen har en del att tillföra ämnet svenska t ex, kanske när det gäller textanalys eller i ett avsnitt om dikter och lyrik?
Låter det inte det minsta lockande? Jag tycker att lärarna i de estetiska ämnena ofta är väldigt issolerade på skolorna, skulle det inte vara bra att ha ett team att arbeta tillsammans med? Tycker du inte själv att de övriga lärarna har mycket att lära av dig, och de övriga esteterna? Och att eleverna förtjänar att få in mer musik, bild och slöjd i undervisningen?
Jag kanske totalt missförstår det hela, men det låter i mina öron som om de estetiska ämnena riskerar att förminskas till en slags dekorativa inslag.
Dels för att de fungerar som andningshål för somliga elever. Utan dessa möjligheter till syresättning skulle skolvardagen bli rent outhärdlig, och vad elever gör när skolvardagen är outhärdlig behöver vi inte gå in på nu.
Dels för att det finns en slags underförstådd hierarki mellan skolämnen, vare sig man vill erkänna det eller inte. Den återspeglas i t ex ditt språk i inlägget ovan. De estetiska ämnena skall fungera som förstärkning, underordnade kursplanerna i övriga ämnen, inte tvärtom. Tanken att t ex svenskan skulle fungera som förstärkning till musiken, underordnad dess kursplan, eller matematiken till bilden, är inte lika självklar.
Därmed inte sagt att samarbete över ämnesgränserna är något man bör undvika. Tvärtom, det bör främjas på alla sätt vid alla tillfällen, men med öppna ögon.
Andningshålen skulle fortfarande finnas eftersom de estetiska inslagen är en naturlig del av verksamheten i mina tankar. Hierarkin mellan ämnena är nog svår att helt sudda ut, men jag tror att det finns en möjlighet att de minskar med ett mer tematiskt arbete. Alla arbetar tillsammans mot samma mål, men har olika kompetensområden. Målet kan inte nås inom något temaområde utan att alla ämnesgrupper bidrar med sitt, under förutsättning att målen för området är ”korrekt” utformade…
Jag är dels ute efter att tematisera elevernas arbete så att de slipper ha 16 fragmenterade ämnen i år 7-9 och dessutom vill jag öppna en möjlighet för mer flexibla gruppstorlekar i undervisningen… Enligt siffrorna går det ungefär 12 elever på varje lärare i Sverige. Vi skulle alltså kunna ha ”halvklass” hela dagen, men det vet vi ju att vi inte har… Alltså måste vi se över hur vi organiserar verksamheten. Ibland kan man ha stora grupper, och vid andra tillfällen krävs mindre…
Hej på er!
Jag tycker mig känna igen den här diskussionen från vad jag vet om svenskämnets historia. Ett hett ämne i debatten om svenskans roll i skolan har tydligen varit huruvida ämnet ska fungera som ”hjälpgumma” åt andra ämnen eller inte. Problemet är ju att sådana ord lätt gör retoriken svartvit a la Björklund, istället för att se till elevens inlärningssituation…
Jag är svensklärare i gymnasiet. Jag tycker att mina elever har rätt att få lära sig uttrycka sig och sin person genom svenska språket utan att det ska behöva vara nyttigt, en slags estetisk verksamhet som svårligen uppmuntras i stora klasser. Samtidigt tycker jag att det är väldigt bra att de får använda och utveckla språket i ”verkliga” sammanhang, vilket gör samarbete över ämnesgränserna till något självklart viktigt för mig som deras lärare. (Bara man slapp planera det på sin lunch!)
Frågan är inte enkel, för båda delar behövs och ingår i ämnets mål. Samtidigt är jag övertygad om att det inte ska behöva handla om att underordna ämnen och kursplaner. Visst måste det väl finnas beröringspunkter mellan fler ämnen än ”hjälpgumman svenska” och alla andra?